Mitt i steget, Johan Westerholms blogg

Socialdemokraterna och arvet efter Henry Kissinger

2012-01-29T13:21:00.001+01:00

”Det chilenska folkets framtid är för viktig för att beslutas av dem själva”.

Detta sade Henry Kissinger inför USA:s beslut att stödja militärjuntan som kom att störta den demokratiskt valde president Allende 1973. Chiles historia efter det blev kantad av blod och utrensningar. USA:s demokratiska handlag hade väldigt lite med demokrati och framtid att göra, mer av egenintressen. Detta får bli startpunkten för dagens resonemang kring interndemokrati, något som jag var inne på igår. I en tidigare postning redogjorde jag för den partitjänsteman som explicit varnade mig för att vara alltför kritisk mot partidemokratin. Han menade att det socialdemokratiska partiet inte alls var odemokratiskt. Fine, inte odemokratiskt. Men det innebär inte att det är demokratiskt.

Stadgarna av idag, parat med de ibland förekommande arbetsbeskrivningar som finns för distriktsexpeditioner (oftast så är inte dessa tillgängliga för vare sig vanliga medlemmar eller allmänhet) samt regionala och lokala stadgar lämnar ganska mycket till de som för tillfället är valda till ett ämbete. Av medlemmarna eller av folket. Det finns inte som ger någon ledtråd i att försöka begripa hur, förutom årliga distriktskongresser samt ordinarie partikongress vart fjärde år, den demokratiska förankringen skall gå till i praktiken. Igår var jag inne på begreppet ”distriktspiska”, det finns inte något stöd för den kulturen anser jag i partiets eller distriktens stadgar. I Stockholms Läns PD stadgar listas även ansvarsområden i detalj, vi menar bland annat att distriktet ansvarar för.

"kontakter med distriktets lokala partiorganisationer och med partistyrelsen"

Inte heller här finns något stöd för hur detta skall gå till. Som parentes kan jag meddela att det finns goda skäl för mig att läsa stadgarna inför årets Distriktskongress, jag tänker inte finna mig att bli bortkollrad en gång till. När Carin Jämtin stod i direktsänd TV och förutsatte att distrikten tog kontakt med Arbetarekommunerna för att känna av stämningen så vet jag att minst tre kommuner av Stockholms Läns totalt 26 inte kom att höras på det sätt som partisekreteraren, som ytterst ansvarig för partiorganisationen, lovade 3 miljoner tittare. Min egen arbetarekommun var en av dessa. Genom att det inte regleras i detalj eller uttrycks en viljeinriktning i stadgarna så öppnas nu utrymme för en mångfald av tolkningar. Definitionen ”lokala partiorganisationer” kan innebära allt ifrån att man ringer sin bästa kompis i grannkommunen som råkar vara suppleant i en styrelse och frågar för att få en känsla över till att gå grundligt till väga och höra med lokalorganisationernas ledning så att de i sin tur kan ta frågan ett steg vidare.

Det finns, som jag har börjat inse nu, en kultur att runda medlemmarna när svåra eller kontroversiella beslut skall fattas. Inom socialdemokratin implicit, inom ett parti som moderaterna mer explicit. Mycket beror på att det i stadgarna inte finns någon vägledning eller, som i fallet med svensk lagstiftning, något förarbete. Förarbeten som skulle kunna ge vägledning. Detta har, dessvärre, borgat för en kultur där Kissingers grundläggande synsätt på demokrati gör ett återinträde i demokratin fast i socialdemokratisk tappning.

”Det Socialdemokratiska Arbetarepartiets framtid är för viktig för att blanda in medlemmarna själva”.

Detta, vågar jag påstå, är mycket långt från Hjalmar Brantings grundläggande synsätt att demokrati var den upplysta majoritetens beslut. Och för att nå dit? Då får vi börja med folk- och utbildning av våra medlemmar så att de självständigt kan ta beslut. Som det är idag finns en annan kultur, i samtliga partier, om att information är makt. Håll informationen och kunskapen för dig själv så behåller du makten. Det är, vågar jag påstå, fel väg att gå. Om någon, som öppet företräder denna linje, någonsin blir tilldelad Brantingmedaljen - socialdemokraternas egen förtjänstmedalj - kommer jag personligen rycka av den i likhet med förnedringen av Dreyfuss. Men. Naturligtvis kommer inte detta ske. Denna attityd och kultur är som en våt filt, eller underton, som präglar hela det interna partiarbetet. Oron för sin egen karriär eller sin position gör att medlemmar i oroväckande stort antal fogar sig i detta.

När vi nu går in i en stadge- och organisationsförändringsprocess vill jag se tydligare riktlinjer för hur stadgarna skall uttolkas. Som ett förarbete till exempel. Att ge de vi väljer som företrädare tydliga riktlinjer om vad de har att hålla sig till när de förvaltar det förtroende som medlemmarna ger dem. Som det är idag så kan jag faktiskt hålla med partitjänstemannen om att vårt parti inte är odemokratiskt. Men det innebär dessvärre att det inte heller är demokratiskt. Så som kulturen är idag så ringer Henry Kissingers ord i mina öron.

Peter Högberg om närliggande samt med medielänkarna Ab, Ab2, Exp, Exp2, Exp3, Exp4, DN, DN2, SvD, SvD2, SR, GP, Fokus.

Distriktspiskan och interndemokratin

2012-01-28T20:47:00.000+01:00

Göran Hägglund valdes strax före klockan 19.30 till Kristdemokraternas ordförande vid partiets extra riksting på lördagen. Det var ett delat parti som valde honom efter en debatt där stödet från talarstolen för de båda kandidaterna tycktes i det närmaste jämt. Röstsiffrorna var dock klara: 198 röster på Hägglund, 88 på Odell. Det är lite spännande, inte utan ett igenkännande, jag läser om (KD) riksting.

Det finns begrepp jag känner igen och beteende som inte alls känns obekanta. En partistyrelse som laborerar med dagordningen för att få ett initiativ för sin egen linje gentemot den interna oppositionen, kattrakandet om platser i presidium, korridorförhandlingar, distriktspiskor och ihåliga ord som ”nu går vi vidare som ett samlat parti”. Hela reportaget skulle kunna vara ett reportage om socialdemokraternas inre liv. De politiska partiernas inre liv skiljer sig inte nämnvärt från varandra även fast C, MP och V visar upp en i allt väsentligt bättre interndemokrati än de övriga. Sämst i klassen i interndemokrati torde dock, med medieuppgifter som grund, SD vara utan någon större konkurrens.

Men hur ser det ut hos oss? Just i det kaosliknande tillstånd vi gått igenom så är det svårt att svara på den frågan. Men jag kan försöka ge en beskrivning av hur det har varit.

Under den process där Håkan Juholt till slut utsågs till partiordförande så fanns alla dessa komponenter med. Själv hade jag inte direkt insyn i alla men tillräckligt många för at kunna känna igen mig. Just begreppet ”Distriktspiska” är inte obekant, i andra sammanhang kan vi koka ner det till ”kommunpiska” när kattrakandet om riksdagsplatser eller landstingsplatser blir aktuella. Jag har fått känna på den piskan. Men valt att negligera den. I valprocessen 2011 så blev jag fler än en gång, även från några bloggare i distriktet, anmodad att stödja Mikael Dambergs kandidatur eftersom det var för ”länets bästa”.

Jag valde att inte hörsamma detta. Inget fel på Damberg som person, som skolpolitiker har han onekligen fått upp farten och levererar ett bra resultat men jag hade för mig själv satt upp andra kriterier. Min kandidat blev då Tomas Eneroth eftersom hans mer klassiska socialdemokratiska profil appelerade mig samtidigt som han, som författare till ”Egenmaktsutredningen” visade prov på en idépolitisk inriktning som jag inte kunde finna någon annan stans i startfältet. Trots att jag deklarerade detta ställningstagande slutade inte propåerna att ”tänk nu på din politiska karriär och länets bästa”. Lite av ett hot om att en dag vakna upp med ett hästhuvud i sängen. Nu måste jag vara tydlig med att säga att denna kultur av distriktspiskor finns i hela partiet. Skåningar förväntas stödja skåningar, norrlänningar stödja norrlänningar etc. Stödet som pressas fram har mer med geografi och politiska skuldsedlar till andra personer än idépolitisk inriktning rent historiskt.

Och nu kommer min poäng:

Jag vill arbeta bort den här kulturen. Jag tänker kandidera till att bli ombud på ordinarie kongress 2013. Inför den kandidaturen kommer jag att deklarera vilken typ av politik och vilken profil de ledare ska ha för att få mitt stöd i voteringarna. Det blir något av primärvalsförfarande men jag bedömer det som nödvändigt att ombuden på våra kongresser tar ett större ansvar inför sina väljare. Genom att vara tydliga internt med vad vi vill kommer sannolikt oenigheten öka. Men. Samtidigt kommer lojaliteten för fattade beslut att bli stabilare. Får alla säga sitt, får alla göra sin röst hörd och förlora i en ärlig match kan många gå vidare.

Hur vi går vidare med organisationsförändringarna blir spännande att se. Men. Mer makt och ansvar till ombuden och inte som idag, en distriktspiska som viner när ”distriktets bästa” ska pressas igenom. Lite för ofta har just ”distriktets bästa” varit förknippat med enskilda personers möjlighet till vissa ämbeten. Och den piskan, den finns på varje distriktsexpedition. Välanvänd.

Låt oss slänga den. Hur de andra partierna gör är mig egalt, men hos oss hör den inte hemma om vi vill kalla oss ett öppet och nyfiket parti.

DN, Aftonbladet, Expressen

Kretslopp och politiska skuldsedlar

2012-01-28T07:32:00.001+01:00

Karin Pettersson skriver nog en av sina märkligare ledare i Aftonbladet idag, en ledare jag inte blir klok på. Hon sätter ihop ett skuggkabinett åt Stefan Löfven. Sannolikt inte endast en välgärning, sannolikt finns det kopplingar till de olika personerna från hennes tid som kommunikationschef för socialdemokraterna.

Kopplingar som i många avseenden även innefattar skuldsedlar som skall återgäldas på olika sätt. Vi skall ha klart för oss att de politiska redaktörerna, fackförbunden, de S-märkta tankesmedjorna och partiet ingår i samma kretslopp. Samma personer pratar politik, andas politik, tänker politik och äter politik alla dygnets 24 timmar.

Karin Pettersson, hur kompetent hon än kan vara, är inte undantagen. Alls. Bytet från Sveavägen 68 till Aftonbladets redaktion är inte tillräckligt långt för att hon skall kunna ha ett vidare perspektiv på tillvaron anser jag. Hon har även en bakgrund som politisk sakkunnig hos Bosse Ringholm som, i min värld, bekräftar bilden av en person i det politiska kretsloppet och som då förklarar den tunga Stockholmsfixeringen i hennes förslag. Som grädden på moset kan jag konstatera att mellan 10 och 12 av 16 föreslagna namn från Karin Pettersson kommer från Stockholms-nomenklaturan. Socialdemokrater som på dagarna jagar i flock mellan samma mingel, seminarier och pressträffar koncentrerade till den gyllene triangeln där Cephalus, LO-borgen och Sveavägen 68 utgör spetsarna. Bara en av motiveringarna säger hur tunt underlaget är - att någon "behöver en ny politisk plattform" ens används är ett hån mot många politiker som finns i skiktet under och som har en gedigen yrkesbakgrund att stå på för att vara produktiva från dag ett. Att hänge sig till detta argument bekräftar hur illa ute Stockholmsnomenklaturan är. Den politiska inaveln är mer eller mindre kompakt och Karin Petterssons förslag permanentar synen på socialdemokratin som evighetsmaskin. In i SSU och Unga Örnar - ut i PRO med slutstation FONUS. Övriga göre sig icke besvär med sitt samhällsengagemang.

Så tyvärr Karin Pettersson. Din hjälpande hand kanske, för en yttre betraktare, var vackert menad men när även jag, en Stockholmare, kan genomskåda den så enkelt så faller den och därmed Aftonbladets Ledarredaktion rätt platt. Aftonbladet som koncept faller faktiskt ännu plattare numera. Hon är en del, samma del som Lena Melin på samma tidning, av det politiska kretsloppet och det skulle förvåna mig om hon en dag lämnar det. Hon har sannolikt fortfarande skuldsedlar att reglera. Såväl att lösa in som att betala.

Låt Stefan Löfven sköta sitt kabinett själv, han har inget med dina skuldsedlar att göra. Inte heller bör han engageras i just det kretslopp du ingår i. Det blir nog bäst så.

Aftonbladet,

Svensk politisk journalistik: Nekulturny

2012-01-27T22:32:00.000+01:00

Sitter och går igenom nyhetsflödet en sista gång efter dagen. Jag kan konstatera ett antal saker efter den senaste veckan som är direkt kopplat till journalisternas prestation:

Den samlade journalistkåren har i grunden haft dåliga eller mycket dåliga underlag för sin nyhetsbevakning. Det är, sammantaget, inte mycket som stämt i rapporteringen och de efterhandskonstruktioner som nu kommer i olika tidningar spretar högst väsentligt.
Bottennappet kom under torsdagen då Stefan Löfvens mamma intervjuats i syfte att försöka få besked om sonens eventuella upphöjelse. Jag kan tycka att det knappast kan vara den politiska journalistikens stoltaste stund som inträffade då. Granska, och jaga, gärna de som söker ett förtroende. Granska och värdera de politiska utspelen som de kommer med. Men. Lämna deras familjer i fred.

Nu verkar Stefan Löfvens mor vara en dam med humor men jag är inte säker på att mina anhöriga skulle tycka det var så positivt med ett koppel osnutna sensationsjournalister hängande över staketet. Sökande efter information som kanske inte ens mina anhöriga har tillgång till. Osmaklig journalistik, en publicistisk sed som har väldigt lite med takt och ton att göra. Jag anser att ryskans ”nekulturny” passar dessa journalister ganska bra. Okultiverat är en ganska bra översättning men i ordet finns även nyanser av djupt förakt för något som i dagens språk som mer hänvisar till ”white trash” och som inte följt med i ordets svenska översättning. ”Nekulturny” är det värsta du kan anklaga en Moskva- eller S:t Petersburgsbo för att vara vilket säger en del. Dessa städer är oerhört stolta över sitt kulturarv och att kalla någon för detta är som att gå fram och snyta sig i slipsen på den berörde.

I en sak kan jag nu tycka mig se att Håkan Juholt får rätt. Han sade att historien kommer att ge fler nyanser åt denna tid i den svenska politiska- och mediala historien. Men jag anser inte att historiebeskrivningen skall behöva vänta tjugo år. Jag är av uppfattningen att vi, politiska aktörer, och media bör inleda denna granskning redan nu. En vitbok och en uppförandekod bör bli resultatet. Med det vi sett, och ser, så kommer det inte bli lättare att hitta företrädare som bättre är förankrade i väljarkåren. Vanliga människor, med vanliga jobb, som inte har en hel stab till förfogande för mediaträning. Media av idag är högst delaktiga att skapa politiska monster med liten eller ringa koppling till samhället i övrigt.

Hela skiten och den mediala cirkusen kring svensk politik i allmänhet och journalisternas agerande i synnerhet är, ursäkta uttrycket, i linje med den djupare betydelsen av ”Nekulturny”.

Claes Krantz, Anna Vikström, Peter Högberg , Monica Green, HBT-sossen, Ola Möller, Jan Andersson Peter Johansson 1, Helena Ericson, Jonas Sjöstedt , Kristian Krassman, Unionen Opinion

SR 1, 2, 3, 4, SVT 1, 2, 3, 4, 5, 6, Ab 1, 2, 3, 4, LO-tidningen, SvD, Expr 1, 2, 3, 4 5 Ab 1 2 3, SvD, GP 1, 2, 3, 4, DN 1 2, 3, 4, 5, Sydöstran, Östran, Länstidningen, Dagens Arena, Värmlands folkblad 1, 2, Dala-demokraten 1, 2, Folket, Gotlands folkblad, Norrländska socialdemokraten 1, 2, Folkbladet, Piteå-tidningen, Västerbottens folkblad, Dagbladet 1, 2, 3, Arbetarbladet, Nyheter 24, Ab 1, 2, Veckans affärer, DN 1, 2, 3, 4, KvP, SvD 1, 2, Expr 1, 2, 3, SVT, SR, GP 1, 2, 3

Feghet, lögner och medlöperi som ledaregenskaper

2012-01-27T16:56:00.001+01:00

Efter ett kort samtal från Peter Högberg och via uttalanden från Lena Sommestad (i media) samt samtal med företrädare för en av mina grannkommuner känner jag mig anmodad att skriva ytterligare en postning. En postning fylld av varningsskott och inte utan syra.

Det sprider sig en ”Maranata”-stämning i partiet nu. Vi är inte ledarlösa längre. Tjänstemännen på Sveavägen lär i skrivande stund fira med champagne har jag förstått. Lena Sommestad ber Urban Ahlin om ursäkt. Jag missunnar dem inte ett glas champagne, det är inte det jag vänder mig mot. Inte heller att Sommestad vill be Ahlin om ursäkt. Det är illusionen att vi med ens blivit ”friska och hela” som nu kablas ut. Det är vi inte, långt därifrån.

Den 19 veckor långa kris, med doft av katastrof, är inte över. Nu är vi bara i en gammaldags hederlig kris igen. Utan politik och med en rad med motsättningar uppe vid ytan. Det senare är faktiskt positivt, för 19 veckor sedan var dessa undangömda. Nu ligger dom där och det finns som vanligt krafter som vill dels begrava dessa, dels försöka förhäva sin egen prestation men även förstärka sin egen position. Det är direkt vämjeligt att se. Jag vill, och förväntar mig, något annat. Och jag kommer ligga på för jag har inte glömt. Samt kommer inte glömma. Gör vi det kommer inga ledarbyten i världen kunna rädda oss, skadorna och sjukdomen – maktfullkomligheten samt det politiska intrigerna – måste bort ur partikulturen och ersättas med friskt kött och blod. Kött och blod som är kompetenta att driva och leda istället för att som idag – smita undan och skylla på omvärlden.

Listan kan göras lång men jag börjar där jag står. I Stockholms län.

I Stockholms Län förväntar jag mig att sittande styrelse plockar in en extern konsult för att utvärdera distriktets prestation ur ett kommunikativt perspektiv samt ett ledarskapsperspektiv att granska såväl styrelse som distriktsexpedition. Tiden som skall granskas är från valförlusten 2010 tills dagens datum Jag förväntar mig att medlemmar och opinionsbildare på alla nivåer intervjuas samtidigt som händelseförlopp granskas och var samt hur ansvar, personligt och organisatoriskt, kan utkrävas där det gått snett. Exemplen är, ur mitt perspektiv, skrämmande många och allvarliga. Jag stärktes i min uppfattning idag då jag blev kontaktad spontant av en partivän i en av grannkommunerna. Våra bilder visade sig ha en skrämmande hög grad av samstämmighet. Redovisningen skall ske på ett sådant sätt att samtliga AK-ledningar får del av rapporten utan tidsspillan och utan att distriktsstyrelsen beretts tillfälle att lägga tillrätta eller censurera informationen.
På Partihögkvarteret förväntar jag mig en ännu mer ingående och hårdare granskning av såväl organisation, kommunikation, kompetens som ledarskap men även personalhanteringen. Det finns tyvärr alltför många tecken som tyder på att denna del av organisationen var så långt ifrån förberedd som man kan bli för kriser ur i praktiken alla tänkbara perspektiv. Kommunikationen med medlemmar har av 19 veckor endast fungerat bra i 6 dagar. De sex senaste. Innan dess? Katastrof och pellejönsigt.

Jag vet sannolikt i detalj namnen på vilka förtroendevalda och vilka tjänstemän som sitter och dunkar varandra i ryggen för att de gjort ett så bra jobb i 19 veckor. Några av dem kan med visst fog göra det, andra definitivt inte. Jag vet vilka signaler jag skickat in till många av dessa utan att ha fått reaktion. Jag vet även vilka signaler jag skickat in till VU, allt dokumenterat, och efter dettta så helt plötsligt – inom 24 timmar – börjat ske saker i rätt riktning. Hela denna vitbok vill jag vara delaktig i. Och ta del av.

Så nej. Stefan Löfven tar över ett trasigt och sargat parti idag. Såren finns kvar trots att många som varit delaktiga i att förvärra skadan dricker champagne nu. Det finns en kultur i partiet, som blivit tydlig denna 19 veckor långa period, där alltför många visat upp drag som bäst kan betecknas som feghet och medlöperi.

Jag kan konstatera att feghet och medlöperi aldrig har varit, och aldrig kommer vara, meriterande personliga egenskaper för ett ledarskap. Det är bland annat det vi skall ta tag i nu. Det vi sett var inte slutet, det var inte ens början på slutet. Kanske, om vi har tur, var det slutet på början vi genomlevde.

Feghet, lögner och medlöperi är inte några goda personliga egenskaper för en ledare. Dessa problem har vi kvar i alltför stor omfattning för att vi skall komma upp på banan. Mot detta hjälper champagne föga.

Peter Högberg, Ab, Ab2, SvD, Exp, DN, DN2, GP, GP2, Nyheter24, Resumé, Autoliv, Ab, AB2, DN, DN2, DN3, DN4, SvD, SvD2, Exp, Exp2, SVT, SR, GP, GP2, Sydöstran, Östran, Länstidningen, Dagens Arena, Värmlands folkblad 1, 2, Dala-demokraten 1, 2, Folket, Gotlands folkblad, Norrländska socialdemokraten 1, 2, Folkbladet, Piteå-tidningen, Västerbottens folkblad, Dagbladet 1, 2, 3, Arbetarbladet, Ab 1, 2, Veckans affärer, DN 1, 2, 3, 4, KvP, SvD 1, 2, Expr 1, 2, 3, SVT, SR, GP 1, 2, 3, DN, Tokmoderaten, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, DN, Expr, Expr, AB, AB, AB, Nyheter24 Krassman, Radikalen, Löfvens fan-page, Böhlmark, Lidby, MMK, Västros, Westerholm,Röda Berget, HBT-sossen,

Lika tydlig, pragmatisk som uppkäftig

2012-01-27T12:34:00.000+01:00

Stefan Löfvens centrala roll i försvarslobbyn kan bli ett problem för honom när han nu väntas utses till S partiledare. Lövén var central när JKL drev en kampanj under 2009 och 2010 för att försvarets order på pansarterrängbilar skulle hamna hos BAE Systems Hägglund, Löfven gamla arbetsplats i Örnsköldsvik rapporterar Resumé. Det är ur detta jag tar mitt avstamp i mina synpunkter kring vart vi ska och med vilka medel. Och på vilket sätt.

Jag vet att jag sticker ut som socialdemokrat när jag redovisar min inställning till såväl vapenindustri som vapenexport. Jag står inte för någon direkt följsamhet i detta politikområde. Jag gillar vapenindustrin. Jag gillar vapenexport. Inte gränslöst och okontrollerat utan mer som ett verktyg att nå andra mål.

Om vi tar vår utgångspunkt i det närings- och arbetsmarknadspolitiska perspektivet spelar vapenindustrin en central roll i Sveriges industriella utveckling. Många av de produkter som vi idag tar för självklara har sitt ursprung i, hur obekvämt det än kan vara, försvarsindustrin i allmänhet och den svenska i synnerhet. Staten har som beställare under främst 1970- och 1980-talen av olika produkter med vissa egenskaper drivit fram något som kallas för ”innovationsmoln”. Ett ”moln” av biprodukter som kunnat omsättas i civil verksamhet. De som tycker hjärtinnerligt illa om vapenindustrin kan med viss fördel fundera över denna inställning när de sätter sig i sin bil. De sitter då kanske 20 cm från en av de mer lyckosamma svenska vapenutvecklingsprojekten någonsin. Krockkudden. Tekniken i denna, en tvågrams krutladdning med riktad spränverkan med en kvicksilverbaserad sensor, hade aldrig utvecklats av bilindustrin själva. Utvecklingskostnaderna, och kompetensbristen, var ett allt för stort hinder även för giganter som Ford och GM att ta sig över.

Svenska Bofors fick då en beställning från staten att, som ett led i att vara oberoende, utveckla en granat samt minor med riktad sprängverkan. I utvecklingen av dessa skapades kunskaper om tekniken vilket då kom att omsättas i krockkudden. Andra exempel är de keramer som finns i aktivt pansar. Denna teknik och kunskap har resulterat i att Sverige idag är världsledande inom tandimplantat. Samma sak är gällande när det kommer till kirurgglasögon som har sitt ursprung i hjälmsikten. Vare sig bil – eller den medicintekniska industrin hade kunnat utveckla dessa produkter själva då utvecklingskostnaderna i grunden aldrig hade kunnat täckas av aktieägartillskott. Autoliv, för att ta ett exempel,, nu en svensk framgånggsaga med 43 000 anställda i hela världen. Allt för en liten sprängkapsels skull som en gång utvecklades inom vapenindustrin.

Den andra parametern hänger ihop med den första. Vapenindustrin och vapenexporten är vid sidan av FOI och FRA det som ger oss en legitimitet i det säkerhetspolitiska spelet. Vår storlek, och vårt geostrategiska läge, motiverar inte vilket genomslag som alla svenska stats- och utrikesministrar sedan Olof Palme och Sten Andersson haft i den anarki som präglar den globala säkerhetspolitiken. Vi skulle inte haft det genomslag vi haft om vi inte hade haft något att erbjuda. Olof Palme hade aldrig blivit förlåten av USA för sitt Vietnam-engagemang om vi inte hade haft trumf på hand. Vapenteknologisk kompetens och information. Legendarer som Dag Hammarskiöld och Jan Eliasson hade aldrig kommit så långt i sina karriärer som tjänstemän om vi inte haft något mer än bara en obstinat röst i det globala samfundet som någon form av självutnämnt världssamvete. Ingen, törs jag påstå, skulle ens lyssnat om vi inte hade haft något att erbjuda i gengäld. Vapen och information.

Vapenindustrin, och vapenexporten, men även FRA och FOI har alla haft en roll att spela i socialdemokratins mål. Jobben, freden och solidariteten. Och kommer ha en roll att spela om vi vill att våra idéer skall få lyftkraft i såväl ett nationellt som ett internationellt perspektiv. I detta ligger en motsägelse, jag vet. Vi kan inte blunda för den, vi måste välja – hur obehagligt det än kan vara. Jag har valt, med alla dess konsekvenser. Jag vill ha en svensk vapenindustri. Jag ser en reglerad – och kontrollerad – export av patent och produkter som ett verktyg att nå andra mål. Mål som ibland kan verka motsägelsefulla men jag är pragmatiker. Vapenindustrin och vapenexporten är för oss verktyg att nå andra mål. Jobb och internationellt inflytande. Låt oss använda dom på rätt sätt.

Jag är, eller försöker hela tiden vara, lika pragmatisk som uppkäftig. Och det är det jag vill se hos Stefan Löfvén i hans roll som ordförande. Lika tydlig, pragmatisk som uppkäftig på alla områden, inte bara detta även fast han redan nu tycker jag ser ledtrådar till detta synsätt i dagens tal när han talar om jobben och näringspolitiken. Hans första tal som partiordförande. Då kan vi samla oss och utveckla socialdemokratin.

Resumé, Autoliv, Ab, AB2, DN, DN2, DN3, DN4, SvD, SvD2, Exp, Exp2, SVT, SR, GP, GP2, Sydöstran, Östran, Länstidningen, Dagens Arena, Värmlands folkblad 1, 2, Dala-demokraten 1, 2, Folket, Gotlands folkblad, Norrländska socialdemokraten 1, 2, Folkbladet, Piteå-tidningen, Västerbottens folkblad, Dagbladet 1, 2, 3, Arbetarbladet, Ab 1, 2, Veckans affärer, DN 1, 2, 3, 4, KvP, SvD 1, 2, Expr 1, 2, 3, SVT, SR, GP 1, 2, 3, DN,

Nordkorea får vänta

2012-01-26T16:15:00.001+01:00

Så. Nu kanske det 19 månader långa akuta tillståndet av kris, gränsande till katastrof, nu kanske lider mot sitt slut för det socialdemokratiska partiet. Vår nye ordförande, Stefan Lövén, kommer nu inleda ett minst 15 månader långt maraton lopp i gropig terräng, genom sargade landskap och dessutom med tiden emot sig.

De som tror att vi, eller jag i synnerhet, nu kommer formera oss i en nordkoreansk parad tror dock fel. Partiet är sargat och på sina håll bedömer jag att sönderfallet gått för långt för att låta sig formeras utan protester. Om det nu finns något att formera. Att det är bångstyrigt och bråkigt är faktiskt en styrka anser jag om den används rätt. Det är det uppdrag jag och andra bloggare fått av Carin Jämtin. Vi ska bråka, vi ska ifrågasätta. Det är så vi går framåt. Men. Nordkoreainspirerade hyllningar och parader i socialdemokratins namn kommer få vänta på mig efter de senaste två åren. Sannolikt förgäves.

Ska jag komma med något av analys så kan jag konstatera, till min glädje, att den gruppering i partiledningen som anknyter till arbetsmarknaden gick stärkt ur. De andra alternativen – de som representerar yrkespolitiker eller fokuserat alltför mycket på bidrag – fick stryka på foten. I krisen blev det sannolikt uppenbart att vi inte kan ha en ledare, oavsett om Stefan Lövén är en permanent eller tillfällig lösning, som inte har sina rötter i arbetslivet. Lövén är metallarbetare och tillhör inte den del av VU och Partistyrelse som i unga år bestämt sig för att manipulerandets konst skall bli deras yrkeskarriär.

Min bedömning av Stefan Lövén som partiledare?

Efter klavertrampet med Håkan Juholt, som jag missbedömde i hans kapacitet som ledare, måste jag vara försiktigare. På pluskontot för jag:

Klar och tydlig yrkesidentitet
Stark koppling till arbetslivet och därmed arbetslinjen
Pragmatiker
Stabil utstrålning
Industrialist
Tillväxtorienterad
Symboliserar inte Stockholm
Som förbundsordförande för IF Metall en förståelse för tjänstemännens situation på arbetsmarknaden. IF Metall är det fackförbund vars medlemmar i många fall är mer tjänstemän än arbetare.
Omvittnat god ledare
Känd inom industrin för hårda, men rättvisa, nypor

På tveksamhetskontot för jag

Kvinnors villkor i samhälle och arbetsliv
Den starka kopplingen till LO

Och sedan? Skall bli intressant att höra mer av honom. Håkan Juholts framtid är även det en parameter att ta hänsyn till. Bedömer att nu när Håkan Juholt är bortkopplad från partiledarskapet att vi bör likväl ge honom utrymme att utveckla politiken. Idéerna var det inget större fel på men flosklerna behöver fyllas med realpolitik. Håkan Juholt lyckades inte fylla värdeorden med innehåll under sina drygt 300 dagar men kan få möjligheter till det nu i partiets tjänst.

Som sagt. Försiktigt, efter förra vurpan, positiv. Men. Paraderna och de förbehållslösa hyllningarna får sannolikt vänta på mitt helhjärtade deltagande.

Nordkorea får vänta.

”Jag känner igen SSU-takterna”

2012-01-26T07:10:00.001+01:00

Väljarstödet fortsätter rasa för oss. Inom partiet är stämningen någon form av blandning mellan kaos och uppgivenhet. Och ilska. Det som förvånar mig är att maktspelet fortsätter och igår blev jag förbannad på riktigt på vissa, äntligen identifierade, personer som hänger sig åt positionerings- och maktspel i den djupaste kris som socialdemokratin gått igenom.

I en kris där vi rasar mot nollpunkten så prioriteras maktspel av vissa istället för att rädda det som räddas kan. Jag har nu ett fullt ut dokumenterat händelseförlopp i en av de mest centrala processerna i Stockholms Läns Partidistrikt och jag kommer, när Partistyrelsen väl utsett en ordförande, skicka in hela underlaget till Partistyrelse, VU samtidigt som jag kommer låta publicera det här på bloggen med namn och allt. När jag tog upp det inträffade med en partikollega i en grannkommun, för att kvalitetssäkra underlaget sade han spontant:

”Jag känner igen SSU-takterna”.

Samtidigt kommer det att bli befriande att kunna rycka av masken av den sunkiga partikultur av manipulation och att ställa medlemmarna inför ”Fait á compli” som vissa av våra företrädare hänger sig åt. Om det sedan blir min politiska död – so be it. Jag trodde faktiskt mer om socialdemokratin. Jag trodde faktiskt mer om detta parti. 22,9 procent är i kraftig överkant vad partiet är värda, och då är det väl höga siffror om det jag nu kartlagt är utspritt i organisationen. Ett beteende som du kommer få ta del av när ny ordförande finns på plats. Det kommer naturligtvis mötas med att det är onödigt att publicera och låta göra allmänt känt hur vissa agerar och till de kan jag säga: Försök tysta mig. Annars går det bra att utesluta mig för illojalitet. Jag ser nämligen inte att det är illojalt att belysa hur vissa personer, fysiska personer av kött och blod, nu agerar för att skydda sina revir. Ett beteende där medlemmens värde är noll och deras egen position allt..

Socialdemokratiska värderingar och socialdemokratisk politik är dock värda mer. Det är sannolikt så att jag inom kort kommer tala om ”partiet” och inte ”vi”. Jag har svårt att stå upp för de ledande befattingshavare och tjänstemän som visar upp antingen en sådan djupt rotad inkompetens att de inte förmår hålla verksamheten flytande vid minsta press alternativt väljer att spela spelet vidare, ett spel de lärt av SSU-tidens falangstrider. Det tredje alternativet är att ett stort antal personer kollektivt nu avslöjats som att ha passerat sitt kompetens- och kapacitetsmaximum. Och då ska vi rotera ut dem med viss prioritet.

Göran Persson fick rätt. När SSU-kulturen trängde in i moderpartiet så skulle sagan om socialdemokratin ta slut. Vi står, i Stockholms Läns Partidistrikt, oroväckande nära den avgrunden nu. Oroväckande nära. Det är därför Peter Högberg, Sandro Wennbergs och Eric Sundströms artikel känns så relevant. Men det kommer inte ske. SSU-smittan har skadat partiet bortom all räddning om inte något drastiskt sker.

Till Nils Dacke kan jag bara ställa frågan: Har du skickat yxan? Jag behöver den.

Länkar: 22,9 procent stoltserar vi med, övriga finner du på SvD, Ab, Ab2, DN, Exp, Exp2, Exp3, SVT, SVT2, SR, GP, Newsmill samt Peter Högberg.

"Jag hör vad du säger" - Enighet, på vems villkor?

2012-01-25T15:34:00.000+01:00

Roger Jönsson (S) från Ystad får ligga till grund för dagens andra postning. Rubriken lockade mig som lyder ”Vi socialdemokrater måste ena oss”. Rubriken är lite missvisande eftersom innehållet är så mycket bättre. Jag tycker du skall läsa den i sin helhet men jag kommer ändock ta mitt avstamp i rubriken och sannolikt landa ganska nära Jönssons position.

Vi måste ena oss. Vi måste hålla sams. Nu får det vara slut på bråket. Tänk på vad du säger. Tänk på vad du skriver. Du förvärrar situationen om du inte håller tyst. Nu skall vi alla le och se glada ut, om vi inte gör det så kan ju folk få för sig att vi är oeniga.

Ganska ofta får jag höra detta från partikamrater som vill lägga en våt filt över hela spektaklet. Men jag måste då fråga dessa på vems villkor denna glädje och stämning av samförstånd skall infinna sig? Vem bestämmer när vi bråkat klart och att vi sluter upp i raka led likt ett nordkoreanskt begravningståg bakom den ledande likbilen och dennes arvtagare? Förlåtelse, försoning och framför allt viljan att börja med en dialog måste komma inifrån var och en. Jag skulle sannolikt be min Arbetarekommuns främsta företrädare fara till ett varmare ställe om de ens kom på tanken att beordra mig till att se glad ut och klappa händerna taktfast. Att le och samarbeta på kommando utan att jag kände att jag fick prata till punkt. Och. Bli lyssnad på. Få ett kvitto på att det jag framfört nått adressaten med mer än orden

”Jag hör vad du säger”

av en företrädare som sedan går ut i bilen för att åka iväg från mötet. Nästa gång jag såg den ledande företrädaren när det begav sig, och som jag hänvisar till i det specifika fallet, var på TV på väg in i något möte. ”Jag hör vad du säger” betyder, för de som inte fattat det, ”Jag skiter i det”. Inget bra utgångsläge för en dialog. Och då är det ett internt möte i mitt eget partidistrikt. En av de mest framträdande personerna som helt enkelt stänger av i dialogen. Vill inte se. Vill inte höra. Kräver endast att bli sedd utan att behöva ge något tillbaka.

I min värld så finns det nämligen inte någon höger-vänsterskala inom socialdemokratin. Mina favoriter bland företrädare är Tomas Eneroth, Morgan Johansson och f vice statsministern Jan Nygren. Lite höger, lite vänster, lite mitten. Jag och Morgan Johansson är egentligen ett bra exempel på att det går att komma överens. Han står för bitvis en helt annan samhällsanalys än jag och fler gånger än en har vi börjat vår position så pass långt ifrån varandra att det ser helt hopplöst ut. Men. Oftast landar vi i samma slutposition. Kanske för att vi är så lika. Uppkäftiga, kaxiga och inte utan tävlingsinstinkt. Vi brinner. Vi vill. Därför funkar det. Med Jan Nygren samma sak, men han har något annat som jag uppskattar. En eftertänksamhet, ett sätt att resonera runt problemet från olika perspektiv. Samma sak där, vi landar ganska ofta på samma ställe. Men från olika ursprungspositioner. Det gör mig därmed till både höger och vänster i omgivningens ögon men jag ser det inte så. Det gör mig till socialdemokrat eftersom i alla fall vi lyssnar på varandra, bekräftar varandra och brinner för en grundläggande idé.

Alla politiska partier bygger på att vi kan enas om att vi har några ideal och idéer som vi var och en kan känna igen oss i och en personligt kopplad vilja att förverkliga dessa. Mig tog det 25 år att hitta det parti som jag kunde identifiera mig med. 25 års yrkes- och livserfarenhet som vuxen låg till grund för mina ställningstaganden. Därmed kanske jag är svårare att anpassa än den som 16-åring enrollerade sig i olika ungdomsförbund där det finns, vågar jag påstå, en kultur att mer eller mindre ograverat köpa olika verklighetsbeskrivningar. Som 16 åring är det, vågar jag påstå, svårt eller omöligt att holistiskt och källkritiskt granska omvärlden på ett okritiskt sätt. Jag är inte samma person idag som för 34 år sedan. Då formbar, nu snarare rätt jobbig och ifrågasättande. Vill, med visst fog, bli lyssnad på och respekterad för det jag gjort.

Därför vill jag, i dessa tider av total kalabalik, ställa mina partivänner frågan:

Eniga, ja. Men på vems villkor? Lyssnar vi egentligen på varandra eller bara "hör vi vad den andre säger"?

Roger Jönsson, samt Kristian Krassman som hjälpt med länkarna (att du orkar….):

Aftonbladet / Aftonbladet2 / Aftonbladet3 / Aftonbladet4 / Aftonbladet5 / DN / DN2 / DN3 / DN4 / SvD / SvD2 / SvD3 / SvD4 / SvD5 / Expressen / Expressen2 / Expressen3 / Expressen4 / Second Opinion / Martin Moberg / Alltid rött alltid rätt / Parkstugan / RADIKALEN / Peter Högberg / Tokmoderaten / Görans tankar och bagateller / Kulturbloggen / Jens tyckeri / Annarkia / Mikael Andersson / Mina Moderata karameller / Sideriska siktet / Kent Persson / Johan Westerholm / Röda Berget /

Kris, kultur och kommunikation

2012-01-25T09:20:00.001+01:00

I går hade jag tre samtal med olika företrädare för socialdemokraterna på olika nivåer. Två ledande förtroendevalda och en tjänteman. Alla samtalen var bra och framför allt det med tjänstemannen kändes oerhört bra. Det handlade i praktiken om kommunikation och medlemsvärde. Värdet av att över huvud taget kunna kalla sig medlem i det Socialdemokratiska Arbetarepartiet. Nu kommer därför ytterligare lite gratistips till i kriskommunikation.

Det finns, i det läge socialdemokratin befinner sig i, inte någon skillnad på intern och extern kommunikation. Det finns bara kommunikation med intressenter. Total kommunikation där det endast finns mycket små marginaler att laborera med. Igår kom jag med ett första tips. Idag med andra ord några till. Slopa inställningen till att det finns extern och intern kommunikation även till vardags. Den inställningen skapar mentala spärrar som förvärrar och försvårar kriskommunikationen.

I dagens medifierade samhälle är sannolikt begreppet ”intern” irrelevant. Sociala medier som Twitter och Facebook samt förekomsten av mobiltelefoner så läcker alla organisationer mer eller mindre. Människan är inte heller konstruerad för att i krissituationer skilja på vad som är internt och vad som är externt. Hon är inte heller i en riktig kris, som den som socialdemokratin befinner sig i, fri från känslor. Personliga agendor, viljan att skönmåla sig själv samt rädda sitt eget skinn slår igenom i kommunikationen på olika plan. I olika utsträckning. Känslorna, och kanske främst personlighetsdragen, slår igenom när stressen ökar. Detta brukar kallas i kris- och konflikthantering för ”stresskonen”. Vi åker ner i den och ju längre ner, desto mindre kontroll har vi i regel över vad som kommer ut från oss.

Och här kommer jag till det andra rådet för dagen och det tredje rent generellt:

Total kommunikation innebär även total ärlighet och en övertydlighet. Då kan kommunikationen lyckas och vi kan vinna omvärldens sympati. I detta ligger dessvärre ett stort hinder för socialdemokratin som organisation. Varför? Jag ställde mig själv frågan igår om hur jag skulle formulera den partiinterna organisationskulturen. Det kan bäst ske i fyra punkter:

Omnipotent och positionsbevakande. Organisationskulturen är allt annat än ödmjuk. Vi vet bäst, oavsett ämnesområde. Detta slår igenom i organisationen, få ber om råd. Ännu färre ger råd om de nu satt inne med något som kan tillföra.
Bakåtblickande i de flesta sammanhang. När vi utser en ny företrädare för något så läggs fokus initialt på den som förlorat en votering. Sentimentaliteten och omsorgen om den som innehaft men som förlorat en kamp om en ledande position väger i många fall tyngre än den vitamininjektion som ett nytt ledarskap ofta annars innebär. För mig känns det bakvänt, fokus framåt för att vinna nya väljare. Går allt bra kan vi imorgon ta hand om de som känner sig sårade men i stunden så är det alltid framåt, mot nya vinster, som borde vara i fokus. Jag anser att vi är för sentimentala när det gäller partikamraters tillkortakommanden. Göran Johansson, legendariskt kommunalråd i Göteborg, brukade säga att ”Socialdemokratin är den enda folkrörelse som rör sig med röven före in i framtiden”. Jag vet inte om han hade rätt då men idag är det en sanning anser jag.
Oansvarigheten och otydligheten. Jag har faktiskt aldrig stött på en så otydlig organisation som hela tiden medger att det är ”någon annan” som har ansvaret och som sätter ramarna. Styrelser på olika nivåer som när jag tar upp olika brister säger ”det är inte vår roll, ansvaret ligger där och där”. När jag då vänder mig till den nivån möts jag i regel med samma svar. Ansvaret någon annan stans. Detta är en generell sanning inom socialdemokratin. Alla skyller ifrån sig, ingen kan kliva fram och ta ansvar och beslut. Detta föder en osäker och otydlig kommunikation internt och är i sig svaret på varför vi misslyckas att kommunicera externt. Förstår vi inte varandra internt, eller kan i andra sammanhang vara tydliga mot varandra i ansvarsförhållanden och befogenheter, är det svårt – hart när omöjligt - att få omvärlden att begripa vad vi vill.
Bristen på professionalism och sammanblandning av roller. Politiska och personliga agendor slår igenom i hela organisationen. Viljan att kapa andras idéer och prestationer för att lysa klarare själv. Det finns, anser jag, ingen som med fog kan kalla sig senior projektledare någon stans i organisationen. Det finns inte heller tillräcklig ”civil” yrkeslivserfarenhet vare sig bland förtroendevalda eller politiska tjänstemän för att kunna gå i takt med sin samtid. Partiorganisationen blir någon form av evigt kretslopp där även fackförbund, viss media som Aftonbladet eller andra S-märkta redaktioner, några tankesmedjor som Arenagruppen samt en och annan PR-byrå ingår. Ett evigt kretslopp med väldigt lite nytt blod i form av ”riktiga” arbetare eller nödvändig yrkeskompetens tillförs. Alla anställda förutsätt ”dela arbetarrörelsens värderingar” så som det uttrycks i platsannonserna vilket i praktiken innebär ett politiskt engagemang i socialdemokratins namn. Och det är här det andra rådet för dagen kommer in.

Ett politiskt engagemang är i regel, om vi undantar de som endast använder partiet som språngbräda för egen makt (de finns ett ganska stort antal tyvärr), känslostyrt. Känslorna tar överhanden i alla kriser och påverkar vår kommunikation med omvärlden, detta är en universell sanning och här anser jag att partiet brustit rent generellt. Det är inte tjänstemännens fel utan det ansvaret, i den nuvarande krisen, ligger tyvärr på Håkan Juholt. Han tilläts av VU hantera sin egen kris och resten av resan blev en kollektiv färd ner i stresskonen.

Vid riktigt stora kriser, i riktigt stora organisationer, så hyrs ”Krisgeneraler” i regel in. En eller flera externa konsulter reglerar kommunikationen samt relationen till omvärlden och bestämmer enväldigt om vad som skall kommuniceras med omvärlden. De kommunicerar inte själva utan ger direktiv till de som företräder organisationen eller personen vad som skall sägas. Och när det skall sägas. Oftast blir det som jag sagt tidigare: Total öppenhet och total ärlighet samt utan tidsspillan.

Fördelen med detta är att de är i regel helt avkopplade från känslor och ser till ett enda intresse: De som kallas för ”stake-holders” skall vara i fokus, räddas intressenternas sympati och intressen kan organisationen överleva nästan alla kriser. Sätts fokus internt, på enskilda befattningsahavares behov av bekräftelse eller rennomé är i regel resan nedåt utan återvändo. Hade Håkan Juholt från början insett att han inte ska hantera sin egen kris hade mycket av den spiral vi fastnade i inte inträffat, ju längre resan gick för honom ju fler blev känslomässigt engagerade och ju sämre blev de interna råden och processerna. Krishanteringens grundregel gäller alla: Hantera aldrig din egen kris.

Jag hoppas att någon i ledande befattning tar del av detta. Jag vill inte uppleva en sådan här resa till. Som medlem. Det enda jag ser som positivt, och det finns faktiskt för mig personligen, en extremt positiv effekt av det vi genomlevt och det är att jag nu har en manual färdig i ”How not to do it” med applikatoriska exempel när jag själv är ute hos kunder. Även fast vi nu, efter 19 veckor, börjat ta oss upp så är skadan enorm på organisationen. Men jag har i alla fall fått mer med mig i min roll som konsult att relatera till.

Faktiskt inte så illa alls. För mig personligen vill säga när jag förr eller senare väljer att gå vidare i livet. Med ens blev jag faktiskt riktigt munter nu.

SR, Aftonbladet, Expressen, DN som blandade länkar.

Ett råd i elfte timmen

2012-01-24T13:28:00.001+01:00

Socialdemokraternas inre liv fortsätter att sätta sin prägel, eller helt dominera, den inrikespolitiska debatten. Förvirringen är i det närmaste total och jag måste faktiskt nu redovisa lite av hur jag upplever det som opinionsbildare och som ”vanlig” medlem.

Enligt rapporter i media så finns det ett tryck på en snabb process för att hitta en ledare. Det tycker jag är positivt givet att denne ledare är en uttalad interimslösning så att en öppen process kan välja, och då verkligen välja, en mer permanent lösning vid den ordinarie kongressen. De enda partidistrikt som aktivt ser ut att motsätta sig en öppnare valprocess oavsett tidsperspektiv är, om SR/Ekots rapportering är riktig, är Skaraborg Partidistrikt med dess ordförande Urban Ahlin samt Värmlands Partidistrikt med Anne-Kristine Johansson. Bägge riksdagsledamöter.

Min egen Arbetarekommunordförande, Olle Jansson, har dock agerat föredömligt. Han har via e-post börjat interagera med främst styrelsen och vissa medlemmar på den lokala nivån för att samla in nyanserna i den lokala debatten. Han visar med all önskvärd tydlighet att han förstått – på ett helt annat sätt än många andra ledande företrädare – att känslan att bli tillfrågad om sin åsikt skapar en lojalitet för processen, oavsett hur den sedan kommer att se ut. Olle Jansson har valt ett semi-öppet förhållningssätt som på ett bra sätt balanserar nu. Vad hans, den lokala styrelsen och det lokala Verkställande Utskottet (som jag sitter i) samt min kommunikation säger i detalj måste dock vara fördolt för de som inte är medlemmar. Någonstans är det vi som bestämmer vägen framåt, inte alla förstå-sig-påare.

Men kommunikationen i övrigt? Vi hade 36 timmar av fungerande kommunikation i samband med att Håkan Juholt aviserade sin avgång. 36 timmar. Nu är det som vanligt igen, tyst från central nivå och jag reagerade på redan igår att nu har något hänt. Kriskommunikationen har återigen havererat, den inskränker sig till att kalla till presskonferens. Det räcker inte om vi skall rädda det som finns kvar av partiet. Just ”det som finns kvar av partiet” är ett citat från Lena Hallengren i en intervju från igår.

Jag ska ge kommunikationsavdelningen ett tips nu. Ett tips som normalt kostar mellan 5 000 och 10 000 kronor och som lärs ut på högre utbildningar i kriskommunikation. Ge intressenterna, det som kallas ”stake-holders”, ett värde. Känner de inte ett värde så kommer organisationen gå under. Det enklaste sättet att ge dem ett värde är att ge dem information först av alla. Det räcker med minuter, effekten är nämligen enorm vilket all tidigare internationell erfarenhet visar. Oavsett organisationsform, oavsett kris.

För att vara konkret nu: Carin Jämtin har kallat till tre pressträffar sedan Håkan Juholts avgång. Inför varje sådant möte med media har hon ett färdigt uttalande med sig som jag sett att hon läser ur. Vissa tillfällen har hon svarat på frågor, andra inte. Ingen vet innan hur pressträffen skall utvecklas varför alla journalister värda namnet ockuperar Sveavägen 68.

Vad jag vill se är att kommunikationsavdelningen skaffar sig kompetens, mandat och rutin för att maila ut detta uttalande till de medlemmar som har sin e-post registrerad i medlemsregistret fem (5) minuter innan Carin Jämtin inleder sin pressträff. Oavsett om jag sitter uppkopplad eller inte (många är det via PDA/Smartphones nu för tiden ändå) så får jag känslan av att ha fått informationen som medlem först istället för den förnedring som jag upplever när Niklas Svensson eller Lena Mellin rapporterar och sätter sin värdering på orden. Kriskommunikation är psykologi och detta är ett sätt att skapa lojalitet samt känslan av värde och delaktighet i den krympande skara som S medlemmar utgör.

Ta nu detta råd till er. Jag börjar nämligen tröttna rejält på det pellejönseri jag ser. När jag pratade med kommunikationsavdelningen i förra veckan sade en tjänsteman att ”vi har lärt oss massor”. Jag kan, i mitt stilla sinne, ställa mig frågan vad man lärt, 36 timmars uppvaknande följdes nämligen av ny djupsömn. Nu har ni i alla fall fått ett konkret råd. Se till och följ det så skapar ni kanske något litet medlemsvärde. Utan medlemsvärde och med fortsatt slutenhet så kan ni annars på sikt söka andra utmaningar. Medlemmarna kommer nämligen överge er.

Det är ett råd i elfte timmen, vi har inte så mycket mer att spela med. Dags att skicka amatörerna på semester och kalla in sådana som kan sina saker. Eller ge dem, om vi nu har några, handlingsutrymme.

Arvet efter Håkan Juholt

2012-01-24T08:52:00.002+01:00

Essbeck tar upp ett viktigt ämne nu i sin senaste postning, hur ska ett koppel följare – som säger nej till uppdrag – kunna locka till sig väljare. Denna tanke får bilda en av utgångspunkterna till dagens första postning som kommer handla om arvet efter Håkan Juholt. Trots sin korta tid som ordförande så har han lämnat ett arv efter sig. Ett arv som både handlar om politik och organisation och organisationskultur. Undantaget nu på morgonen från alla dessa nej-sägare som inte vill ta ansvar och inte vill leda är Morgan Johansson. För det förtjänar han omvärldens respekt anser jag. Han vill leda och ta ansvar, till skillnad från övrig partistyrelse, som bara vill sitta still och förvara sina förmåner. Socialdemokratin har tydligen väldigt lite med deras vilja att göra.

Det är vid det senare arvet jag kommer uppehålla mig.

Kommer ni ihåg de dramatiska dygnen i oktober 2010 när Mona Sahli avgick? En av ”bödlarna” vid det tillfället var just Håkan Juholt. Han ville då att hela styrelsen, och därmed hela det verkställande utskottet, skulle ställa sina platser till förfogande. Att prövas, att omprövas. Att leda till nyval, omval eller befordran från ersättare till ordinarie ledamot för de berörda. Han fick aldrig med sig resterande ledamöter som till antal ligger kring 55 personer, ett antal som kan mer liknas vid ett resande teatersällskap än en ansvarstagande effektiv styrelse. I mitt eget distrikt, Stockholms Län, vet jag att det gick ut direktiv om att sitta still i båten, att hålla ihop, att sluta leden och att inte utmana personer eller strukturer. Håkan Juholt kom att upprepa sitt krav fler gånger, långt innan han ens blev påtänkt som ordförande utan att några hörsammade det. Ledarskap genom tystnad fick råda. Jag vet att det finns dokumenterat från den 3 december 2010 innan Berit Andnor blev utsedd. Berit Andnor, vars handlag skulle visa sig leda till att hon blev kungamakerska och bödel i ett. För samma person. Processen gjorde henne till Håkan Juholts kungamakerska men splittrade samtidigt partiet så att hans mandat hela tiden kunde ifrågasättas. Ifrågasättas av krafter som inte ville förändra partistyrelsen i enlighet med Håkan Juholts krav.

Genom att endast partisekreterare och partiledare roterades ut 2011 så blev inte heller det någon större förändring i partikultur eller arbetssätt. Inget nytt blod roterades in i tillräcklig omfattning. Leker vi lite med procent så kan jag konstatera att så lite som fyra procent av ledamöterna prövades efter det kanske allvarligaste nederlaget för socialdemokraterna i modern tid. 96 procent av partikulturen, för partikulturen är intimt kopplad till personsammansättningen, fick sitta i orubbat bo. Håkan Juholts förändrings- och förädlingsmandat var med andra ord redan från första dagen begränsat. Varför? Samma svar som på många andra frågor, de är rädda. De är rädda för utanförskapet, att bli arbetslösa. De har nämligen ingenting att falla tillbaka på. Och jag? Jag är, med min historia och min erfarenhet från näringslivets villkor i allt väsentligt mindre sentimental. Jag fokuserar mer på framtid och resultat än historia om jag måste välja. Och vi måste välja nu. Alltför ofta får jag höra att vi i varje valprocess måste ta hand om varandra och ta hand om dem som mister sina uppdrag som inledning. Jag anser det vara behjärtansvärt men har fel fokus. Nu skall vi förändra och vinna väljare, då ligger fokus framåt. Ta hand om de som inte höll måttet får vi ta i morgon.

Låt oss inte göra om misstaget denna gång. Pröva hela styrelsens ansvar, kompetens och förmåga att leda. Vissa kommer sitta kvar, andra kan komma att befordras. Men en hel del anser jag sannolikt bör finna andra fritidssysselsättningar. De har alla, enskilt och som kollektiv, skapat en kultur av passivitet, nepotism och initiativlöshet som hotar oss i grunden. Att den här gången bara byta ut en person, eller knappt två procent, av ett ledarskap som misslyckas gång på gång är inte godkänt.

Då dör även det socialdemokratiska partiet. Och frågan är om det blir så mycket arv efter detta med två oppositionspartier till som tar sig in på område efter område, nu senast på skol- och utbildningspolitiken där MP ser ut att mer och mer ta ledartröjan. Ta hand om arvet efter Håkan Juholt nu. Gör läxan ordentligt denna gång.

Peter Högberg, Ab, Ab2, SvD, DN, Exp, SVT.

Du är inte bjuden

2012-01-23T13:32:00.001+01:00

Idag har Östran publicerat Håkan Juholts enda längre intervju i samband med avgången. Personligen tycker jag den är bra, kanske är det bara på en enstaka punkt jag inte håller med honom eller känner sympati men det kommer helt i skymundan från den slutkläm som han kommer med. Den förtjänar att bli citerad i sin helhet:

Är det så att du som politiker med grunden på landsorten, i Oskarshamn, aldrig accepterats i de fina politiska salongerna i Stockholm?

– Jag har känt klassföraktet i vissa kretsar. Det har varit legitimt på borgerliga ledarsidor att göra karikatyrer av mig och ge mig öknamn. Det startade mycket snabbt. Jag förstår att man kände provokationen när den person som betraktades som en bonnläpp sedan började skriva debattartiklar om Malmöoperans ”Les Misérables” och publicerade åtta sidor existentiell mejlkonversation i Dagens Nyheter. Jag var Åsa Nisse. Jag skulle hålla mig till det. Men kontrasten roade mig, jag blev uppiggad av att se förvirringen.

Håkan Juholt har i detta helt rätt även fast jag inte vill använda mig av ordet klassförakt. Jag skulle kalla det slutenhet, elitism och nomenklatura. Stockholmspolitiken, i såväl Stad som Län inom socialdemokraterna präglas av en sluten elitism som faktiskt är rätt äcklig om jag tillåts använda ett kraftuttryck. När Mona Sahlin hade sitt avskedsmingel valde Håkan Juholt att besöka en arbetarekommun ute i landet istället, omedveten om de sociala koder som styr Stockholmspolitiken. Kanske, inte helt osökt, ligger början till Håkan Juholts fall redan i denna stund. Mingla med eliten värderas högre än folkrörelsearbetet i Stockholm.

Men åter till Stockholmspolitiken. Den består av en elit som umgås med varandra, som hoppar mellan parti och media eller PR-byråer i en aldrig ändande cirkelgång. Jag uttryckte detta vid ett seminarium för Katrine Kielos och Eric Sundström, att även de befann sig i ett permanent tillstånd i den politiska bubblan. De är alla, i allra högsta grad, en del av det Stockholmska politiska spel som pågår alla dygnets timmar.

Eric Sundström höll med mig, Katrine Kielos, fnyste, skakade på huvudet och såg ut som hon ätit en citron när jag sade det. I vissa fall har det gått så långt att de är gifta med varandra, har barn med andra inom arbetarrörelsen, firar midsommar och andra högtider med varandra. Men viktigast av allt, de interagerar och minglar med varandra 24/7. Och de släpper inte in vem som helst i det umgänget. Jag är sällan eller aldrig inbjuden av fler skäl. Det ena är att jag inte gick med i SSU som 16-åring utan valde att nogsamt ta politisk ställning när jag samlat på mig 20 års yrkeserfarenhet och lärt mig om samhället den hårda vägen. Genom att leva i samhället. Ur det formades min övertygelse om socialdemokratin. Att jag sedan tillhör Norrtälje Arbetarekommun förstärker mitt utanförskap, Norrtälje AK ses i stora delar av partidistriktet som ett gäng med bonnläppar i de mer centrala sammanhangen. Gammalt centerfäste, en kommun vars norra delar präglas av basindustri, lägst utbildningsnivå i landet, högst sjuktal och mycket mer ur makrostatistiken slår igenom i de partiinterna sammanhangen. Vi blir inte inbjudna. You are not invited. Annat än med armbågen vill säga.

Så. Jag ger Håkan Juholt rätt i hans känsla av någon form av klassförakt. Men det handlar inte om klass. Det handlar om hur de sociala koderna, att vara med i rätt gäng, har kommit att dominera Stockholmspolitiken före socialdemokratiska ideal.

Av det skälet vill jag än tydligare granska vår ledning. De är inte, som kollektiv betraktat, representanter för ett socialdemokratiskt arbetareparti. Snarare representerar socialdemokraterna i Stockholms Stad och Län, i dess innersta cirklar, mer ett mingel och ett kretslopp där de lever och interagerar i sociala forum med varandra 24/7 utan att vilja släppa in någon som inte färgar in i de sociala koderna.

Vägval

2012-01-23T12:22:00.000+01:00

Peter Högberg har sagt i praktiken allt som kan sägas om processen framåt för socialdemokraterna. En mycket konkret lista över beslutspunkter för VU att ta tag i. Via SR får jag dock indikationer på att de flesta som Carin Jämtin frågat vill se en snabb process att utse en partiledare. Det är oklart dock för mig vad detta innebär, interimslösning till ordinarie kongress eller permanent. Skall vi utse en permanent partiledare i en snabb process så kommer vi köra ännu mer i diket anser jag.

Vad jag reagerar på, i mediebruset, är fyra nyanser som jag måste ta upp.

Den första kommer från Margaretha Winberg som anser att näste partiledare skall ha ministererfarenhet. I så fall begränsar hon startfältet till dagens nomenklatura som har ett personligt kopplat delansvar för där vi befinner oss. Winbergs syn är starkt elitistiskt och tar bara hänsyn till hennes närmaste krets. Medlemmar göre sig icke besvär och medlemsvärdet är lika med noll.
Den andra reaktionen, och här blev jag faktiskt riktigt arg, blir med anledning av Ibrahim Baylans uttalande att ”vi måste sluta bråka”. Baylan har ett direkt personligt ansvar för den situation som Håkan Juholt landade i. Med valet av Berit Andnor som sammankallande i valberedningen visste Baylan mycket väl att det skulle bli en alltigenom sluten process som slutade i att kongressen inte valde Juholt. Den utsåg Juholt. I Baylans ser jag samma mönster som i Winbergs fall. Medlemmar är noll och intet värda och Baylan har själv varit en aktiv part i de gräl som idag blommat ut. Vi skall dessutom ha klart för oss att de vederlag som Ibrahim Baylan kom att förhandla fram för de som sade upp sig från (S) efter valet uppenbart har kostat oss någonstans mellan 30 och 50 MSEK. Utan att vi fått något tillbaka annat än en organisation som inte klarar av något alls egentligen. Och som idag inte har ekonomiska resurser att göra så mycket mer. En och annan pressrelease samt en och annan person som ibland svarar i telefon är resultatet. Dyrt kan jag tycka. Ibrahim Baylan har ingen trovärdighet i min värld. Misslyckat ledarskap, misslyckat ansvarstagande leder inte till hurrarop.
Den tredje är Mikael Damberg, VU, uttalande att han pratar om ledarskap. Bra. Med andra ord inte bara ledare utan ledarskap. Ett ledarskap Damberg och alla andra i VU varit delaktig i som ledamot i VU och Partistyrelse. Ett ledarskap som tappat två val i rad. Det är min explicita åsikt att alla i dagens VU skall granskas. På ett personligt plan för deras prestation, agerande, agenda och framtidsvisioner. Alla positioner skall upp till granskning, nyval eller omval. Tiden för svepande och undflyende ursäkter för fiaskot är över. Det är min erfarenhet från organisationer i kris. Små förändringar borgar sällan eller aldrig för en förändring eftersom alltför mycket gamla vanor och relationer tillåts påverka framtida beslut.
Den fjärde reaktionen jag måste redogöra för är det som Peter Högberg fokuserar på: Dels skall vi ta steget fullt ut och granska hela ledningen, dels skall vi bestämma oss för om det är socialdemokrati eller partiapparat som skall vara rådande. Långsiktigt eller kortsiktigt. Skall vi välja eller utse. Skall medlemmarna vara med på tåget eller inte.

Peter Högberg, Media: Ab, Ab2, Exp, DN, SvD, SvD2, SVT, SR, SR2, GP. Fredrik Pettersson ersättare i den gamla valberednignen uttalar sig i SR Sörmland. SR (Carin Jämtin),

En medborgare höjd över varje misstanke

2012-01-22T17:44:00.000+01:00

Med Socialdemokraternas Verkställande Utskotts möte nu på Sveavägen 68 vill jag markera var jag står:

Jag ser en fara i en alltför snabb process. Det bästa vore en tillförordnad ordförande under tiden vi gör vår läxa grundligare än förra gången det begav sig. Då tänker jag på båda processerna när Håkan Juholt och Mona Sahlin valdes.

Det andra är att jag, trots att jag verkligen vill se Carin Jämtin, Tomas Eneroth samt Stefan Löfvén i en framtida partiledning, inte vill se någon av dagens VU-ledamöter som kandidater i en öppen process. Tvärtom, de är alla mer eller mindre ansvariga för den soppa och söndring och kaos vi nu upplever. Tvärtom vill jag utvärdera deras individuella prestationer såväl på distrikts som central nivå samt belysa hur de agerat olika sammanhagn. Jag vill pröva deras förtroende att överhuvudtaget vara med i en framtida ledning.

I mellantiden som sagt en interimslösning. En interimslösning som kan heta Jan Eliasson eller Jan Nygren. Medborgare höjda över all misstanke. Den förre diplomat, den senare lyckades lappa ihop SSU med viss framgång då de befann sig i samma situation. En situation som tyvärr har det gemensamt att det är samma namn, fast de är några år äldre nu, som dyker upp nu igen som de som aktivt agerat på det ena eller andra sättet.

Jag ger därmed mitt aktiva stöd till Carin Jämtin, Tomas Eneroth och Stefan Löfvén. Men. Vill inte se någon av dem i loppet och måste tyvärr ställa samma krav på genomlysning av dem som övriga VU. I mellantiden:

En medborgare höjd över varje misstanke.

Snön faller, faller vi med den?

2012-01-22T12:15:00.001+01:00

Snön faller. Och vi med den? Nej, så illa ska det inte behöva gå om vi nu agerar rätt. Som avstamp på dagens postning så tar jag Peter Högbergs postning om hur han ser vägen framåt. Mitt förslag ligger nära hans och jag ska försöka fatta mig så kort det bara går.

Inledningsvis måste vi, för att mota alla andra krafter i grind, konstatera att extrakongressen inte valde Håkan Juholt. Den utsåg Håkan Juholt. Urvalsprocessen fram till den punkten hade skett i en liten krets av sju personer som samordnade en något större krets representerade av de 26 distriktsföreträdarna. Distriktsföreträdare som skulle ”utttolka” distriktens vilja. Hur detta gick till i praktiken skiljer sig rätt rejält men min distriktsstyrelse såg vi i arbetarekommunen inte röken av under den processen. ”Uttolkningen” skedde med andra ord för Stockholms läns vidkommande i slutna rum även det. Vilka som hade passerkort dit vet ingen vanlig medlem.

Behovet är med andra ord stort för en öppnare process. Jag inser dock att det första beslut som måste tas är vem som formellt skall gå in som tillförordnad ordförande och där har jag inga egentliga krav. Mitt förslag är en person som är höjd över all misstanke, en sådan skulle vara Jan Eliasson eller Jan Nygren. Bägge respekterade, den senare med viss erfarenhet att lappa ihop organisationer efter falangstrider. Där står vi nämligen idag, splittrade och om det blir Jan Nygren så kommer han känna igen personerna och falangerna han mäklade fred emellan från SSU-striderna. De är samma personer eller falanger men idag på höga personer i moderpartiet. Kan finnas viss anledning till eftertanke där, om de ska få ytterligare möjligheter till fiaskon i framtiden.

Men. Ledarskapet.

Inledningsvis anser jag att 2013 skall hela ledarskapet i Partistyrelse och VU prövas. Alla som vill ha en framtid i dessa organ skall tydligt kommunicera en politisk programförklaring som skall vara så pass konkret att den kan prioriteras och omsättas i grova numerära tal. Fred på jorden, mat åt alla och solidaritet räcker inte med andra ord. Nomineringsrätten skall vara både enskild och kopplad till alla organisatoriska nivåer. Föreningar, kommuner och distrikt skall kunna nominera. Valberedningens uppgift blir att dels sålla ut vilka som rimligen kan gå vidare samt ta fram underlag för om vi skall ha ett enskilt eller delat ledarskap. Miljöpartiet, som är en mycket modernare folkrörelse än vi, har visat att det går. Motståndet mot en sådan kommer främst från dagens ledarskap, inte från väljare och sympatisörer som glider på det politiska fältet vänster om mitten. För dem är det naturligt och så länge vi säger att det är onaturligt så är det ett erkännande av att vi inte går i takt med vår samtid.

Vägen fram till kongressen? Öppna utfrågningar, sänds med viss fördel på webben. Och då menar jag utfrågningar av kvalificerade utfrågare och journalister, inte någon form av Norkorea-TV. Frågorna måste nå längre än fred på jorden….

Vad jag däremot inte ser är att vi är riktigt mogna för är direktval men det kan vi komma runt med att kongressombuden, i sina valprocesser inför ombudsvalen, tydligt markerar vilken typ av profil de kommer stödja. På samma sätt där, de får s.a.s. personliga mandat att agera för sina väljare. Vi måste bort från distriktspiskan. Nu är Johanna Graf ute och seglar men jag vet från henne hur denna piska tett sig vid bland annat förtroenderådet 2009. Den historien kommer hon nog berätta själv när hon är hemma i mars.

Nåväl, korta tankar en snöig söndag. Snön faller och vi med den i opinionen. Men så behöver det inte vara. Tinar vi upp partiet så kommer det öppnas upp och då slipper vi ploga blötsnö. Och då kommer våren…. Den efterlängtade våren.

Media: SR, SR2, Ab, Ab2, Ab3, Ab4, SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, Exp, Exp2, Exp3, DN, DN2, DN3, DN4, GP, GP2, GP3, SVT, SVT2, SVT3,

Bloggat: Bror Perjus, Peter Johansson, Helena Ericson, Annika Högberg på ämnet samt tack Erik Laakso för stödet till vännen Peter Högberg.

Hästhuvudet

2012-01-21T18:57:00.000+01:00

Mitt i allt det svarta som hände idag, och som förstärktes av den upplevelse som Peter Högberg redovisar på sin blogg idag, så avslutade Håkan Juholt sitt korta ordförandeskap genom att han och Carin Jämtin bjöd på stor show. Jag kommer att återkomma till den i morgondagens postning men jag vill inleda med några korta ord om Peter Högbergs upplevelse från dagen.

Högberg blir hårt kritiserad av en partitjänsteman och ett oppositionsråd idag i vittnens närvaro, dessutom på felaktiga grunder, för sitt opinionsbildande. Partitjänstemannen är inte heller vem som helst, det är försteombudsmannen i Kalmar län, de facto anställd för att serva medlemmar och förtroendevalda – inte styra dom. Jag måste säga att jag känner igen denna kultur av implicit tjänstemannastyre. Jag har själv drabbats av det så sent som vid extrakongressen 2011 när vi valde Håkan Juholt till ordförande. Jag hade då, tillsammans med främst Peter Högberg kritiserat valberedningens slutenhet och Berit Andnors handlag. Direkt efter voteringen och Håkan Juholts tal stod jag utanför och rökte medans jag samlade tankarna. I det ögonblicket kommer försteombudsmannen i mitt eget partidistrikt, Stockholms Län fram. Han säger då ordagrant följande:

-”Du bör tänka noga på att tona ner din kritik mot partiet, du har nämligen fel. Partiet är inte odemokratiskt”.

Vet ni hur det känns att få detta serverat? Ungefär som att vakna upp med ett hästhuvud i sängen som i ”Gudfadern I”.

Vilken medlem som helst hade jag kunnat ta det av, men inte en partitjänsteman på den nivån. En försteombudsman som dessutom har ett uttalat samordningsansvar och sitter i ”26-manna” som är den gruppering där alla försteombudsmän från hela landet samverkar i. Känslan av partipiska var tydlig och obehaglig. Jag hörsammade inte varningen då och orsaken varför jag tar upp det nu är för att jag vill belysa vad Carin Jämtin menar med att vi har en lång väg att gå. Detta är den kultur vi medlemmar tvingas att hantera, en kultur där delar av partiet visar tydliga likheter med sekter som tappat kontakten med sin ursprungliga tro och övertygelse. Organisationen, ämbetena, tjänsterna och gentjänsterna är alla överordnade den ideologiska övertygelsen och glöden samt samhällsnyttan.

Så är det inte i min värld. I min värld är organisationen bara en bärare av något större. En idé, värderingar och en politik som gör Sverige och världen en bättre plats att leva i.

Nog har vi att ta tag i. Men problemen är mycket större än personen Håkan Juholt var. Han var bara ett symptom på att partiet kapat banden med sitt ursprung och bitvis blivit en sekt. Det är det vi ser på de reaktioner jag och Peter Högberg fått möta. Och jag vet med mig att vi kommer, innan resan är slut, möta än mer av detta. Folk är rädda nu. Livrädda. Vi kommer, både Peter Högberg och jag, se mer av detta. Det är jag tyvärr övertygad om.

Peter Högberg, Martin Moberg, Roger Jönsson och Peter Johansson på ämnet...

Media: Ab, Ab2, Ab3, Exp, Exp2, Sydöstran, Ab, GP, SVT 1, 2, 3, LO-tidningen, Nyhetskanalen, VF,Expr, DI, SvD 1, 2, SR 1, 2, DN 1, 2, Sydöstran, Dala-demokraten, Gotlands folkblad 1, 2, 3, Piteå-tidningen, Östran 1, 2, Dagens Arena, Värmlands folkblad 1, 2, Folkbladet 1, 2, 3, LTZ 1, 2, Västerbottens folkblad 1, 2,Dagbladet 1, 2, Norrländska socialdemokraten, Arbetarbladet 1, 2, 3, Folket,Ab 1, 2, 3, Expr 1, 2, 3, 4, DN, SvD, SVT, TV4, SR, Aftonbladet, DN, SvD,Expressen, SR, SVT,

Inkvisitionen

2012-01-21T10:47:00.002+01:00

Idag klockan 1500 så kommer stora delar av Sverige stanna i och med Håkan Juholts presskonferens. Dramaturgin är det inget fel på i val av plats, det är där Håkan Juholt genomfört merparten av sina politiska möten. Igår var en bisarr dag på Sveavägen 68, nästan lika bisarr var det för mig. Jobbade igår kväll och en miljö som normalt brukar omfatta annat kretsade kring iPhones, iPads och andra uppkopplade kommunikationshjälpmedel. Alla ville veta vad som händer inom och med socialdemokratin. Jag fick få, om ens några, få lugna stunder då jag kunde lösa mitt jobb. Socialdemokratin som, precis som Katrine Kielos skriver i sin ledare, har byggt det Sverige vi ser starkt och som betytt så oerhört mycket för Sverige som nation och stat engagerar. Det faller nu. Och jag tänker ägna denna postning åt något som jag varit inne på tidigare. Ansvar och ledarskap. Ett ämne som Carin Jämtin delvis var inne på vid gårdagens rekordkorta presskonferens och som vi måste ta tag i en gång för alla.

Ansvar och ledarskap. En bristvara i hela organisationen, oavsett om det är tjänstemän eller förtroendevalda. Jag har aldrig stött på en organisation så totalt i avsaknad av bägge delarna. Det finns till exempel idag ingen som med fog kan kalla sig senior projektledare på något område, möjligtvis kan jag på sina ställen hitta personer som på sin höjd kan passera som medelmåttor men det stora flertalet är dessvärre fokuserade på något helt annat än att leverera resultat. Oavsett om de är tjänstemän eller förtroendevalda. De olika rollerna blandas dessutom oftast ihop. Jag kan på rak arm räkna upp tio personer med titeln ”ombudsman” som dessutom är förtroendevald i någon församling. En mix av roller där den ena ibland tillåts gå in i den andra. Det är helt i strid med all vederlagd organisationserfarenhet. Om vi överlever 2012 så är det, om jag får råda, slut med det. Vi måste matcha fram ledare som är värda namnet och rensa ut i organisationen så att vi kanske kan leva med vakanser istället för fel befattningshavare. En befattningshavare med fel kompetens eller som från tid till annan sitter på dubbla stolar kan ställa till med mer skada än en vakantsatt position.

Ansvar och ledarskap. Ledarskap bygger på tydlighet. Tydlighet i ansvar och befogenheter. Dessa är alltid kopplade, oavsett organisationsform, till en fysisk person med personnummer och allt. Utom, har jag fått lära mig, i det socialdemokratiska partiet. Jag är fortfarande förbannad från igår – det finns en stark kultur av att ansvaret hela tiden ligger någon annan stans. En organisationskultur som bygger på att ”kapa idéer när det går bra – skyll på någon annan när det går dåligt” är, vågar jag påstå, dominerande. Jag kan med lätthet hänga ut ett par tjänstemän och ytterligare några förtroendevalda som har dettta förfarande som ledstjärna. Frågan är om någon av dessa, oavsett dagens roll - oavsett om de är valda eller tjänstemän som vill göra politisk karriär, kan passera som ens bensinstationsbiträde i hur de löser att interagera med kollegor, uppdragsgivare och kunder. Jag tvingas att hela tiden fråga vem som är ansvarig och dra ut information om olika frågor men får inget riktigt svar i olika frågor. Kunkap är makt. Behåll den därför för dig själv..... . Bara en sådan sak att vi inte ens kan presentera en organisationsöversikt på hemsidan över anställd personal är skrattretande. Vem som är ansvarig för att det inte skett? Samma svar, det där otydliga – abstrakta – som inte sällan verkar vara ett skrämmande monster.

Ansvar och ledarskap. De förtroendevaldas agendor är i allt väsentligt okända. Tyvärr måste jag bli personlig nu men det finns tecken på att några i vår högsta ledning använt sig av posten som distriktsordförande i ett enda syfte. Som trampolin in i finare, och mer välavlönade, fora. De distrikt de blockerat med sin position går kräftgång och hålls under en järnhäl. En snabb titt på utvecklingen i Stockholms Stad och Län de senaste mandatperioderna – med en intakt ledning – talar sitt tydliga språk. De har tillåtits leda oss ett snäpp till mot avgrunden. Utan att behöva ta ansvar. När jag frågar om just detta i mitt hemlän så får jag svaret ”Distriktsstyrelsen har inte den rollen”. Nähä. Då lägger vi ner skiten säger jag. Sparkar de berörda, som inte vill ta, vågar ta sitt ansvar eller förstår sina tillkortakommanden i tangentens riktning. Utan vidare sentimentalitet. Inget ansvar, inget existensberättigande. Enkelt. Det jag retar mig mest på är den sentimentala inställning vi har till personer som tillfört skada eller misslyckats. Det finns en stark tendens att fokusera mer på dessa än på framtiden och väljarna. Att den gamla nomenklaturan skall sitta säkert och må bra innan vi kan gå vidare. Oavsett grad på fiasko.

Jag bedömer att Göran Persson, som faktiskt har ett stort ansvar för dagens problem vid sidan av Berit Andnor, fick rätt. När medemåttornas sammansvärjning – SSU stridernas huvudfigurer – nådde moderpartiet så skulle sagan om socialdemokratin ta slut enligt honom. Jag vill inte tro att det går så illa men det är, som det ser ut idag, fara värt. Avgår Håkan Juholt idag – vi vet ingenting än – så bör vi göra jobbet grundligare än 2010. Då skall hela Partistyrelsen och Verkställande Utskott upp för granskning. Inkvisitionistiskt? Ja. Men nödvändigt. Oavsett om han avgår eller inte så är det dags att vi börjar städa och rensa nu. Det kommer bli smärtsamt men de som stretat emot har sig själva att skylla. Slarvjobb 2010 resulterar i mer att göra idag.

Aftonbladet, DN, SvD, Expressen, SR, SVT, Högberg, samt : Ab, Ab2, Exp, Exp2, Exp3, DN, SvD, SVT, TV4, SR och till sist Mary X Jensen skriver klokt om det hela! Peter Johansson undrar Toker skriver om familjen. Fredrik Lidby på ämnet

Håkan Juholt och socialdemokratins framtid

2012-01-20T17:18:00.000+01:00

Så. Han sitter kvar. Carin Jämtins presskonferens var sannolikt den kortaste i mannaminne och jag kan inte annat än småle åt vissa journalisters nu 36 timmar långa väntan. En väntan som gick ut på att intervjua varandra.

Men. Håkan Juholt sitter kvar. Det var kanske det klokaste när allt kom till kritan men det som jag reagerade på var att det var en avslappnad, och leende, Carin Jämtin som mötte pressen. Något har hänt under dessa två dramatiska dygn, två dygn som läggs till en dramatisk historia. Två dygn där vi inte, trots att vi är medlemmar i det parti som har ambitionen att bli ”Sveriges Öppnaste” sannolikt någonsin kommer få veta något av. Min kritiik mot Håkan Juholts ledarstil kvarstår i varje fall och jag tror, precis som Peter Högberg och hans namne Johansson, att vi måste bredda ledarskapet. Av fler skäl.

Varför? Skälen är många, både sakliga och personliga. Invändningarna? Kommer faktiskt inte från de vanliga medlemmar och sympatisörer (det har hänt att jag ramlat på en och annan bekymrad de senaste månaderna) så mycket som från dagens ledarskap och nomenklatura. Dagens Partistyrelse, delar av VU samt distriktsstyrelser säger alla att partiet inte är moget för ett bredare ledarskap. Det dessa personer har gemensamt är att de alla har positioner att försvara, få har erfarenhet från livet utanför den politiska bubblan. De som stödjer mina tankar på ett bredare ledarskap har även de något gemensamt. De är alla vanliga väljare, vanliga arbetare, vanliga studerande och vanliga företagare. Företagare som äger bolag tillsammans med andra. De är alla vana vid att samarbeta vilket inte alltid kan sägas om politiker.

Om jag nu skall bli riktigt personlig mot Håkan Juholt och ge honom ett enda råd från en liten ”hobbypsykolog”:

Du måste sluta vara en riksdagsledamot, en av 112. Du är en av en. Du måste inte längre briljera och sticka ut eller skarva verkligheten för att synas. Du är en av en och har medias ögon på dig 24/7. Du måste förhålla dig till fakta och inte drömmar när du uttalar dig. Det var tur att inte den inställda konferensen i Oskarshamn den 14-15 februari blev en större groda än den blev. Att säga den 19 december att allt är klappat och klart och att europeiska ledare och gäster kommer besöka Oskarshamn denna helg för att nu i slutet på januari bli ertappad att vare sig lokal är bokad eller inbjudningar utskickade är inte rätt väg. Bättre då att med en gång säga att ”vi skjuter på det, det är en dröm jag har”.

Jag är idag fortsatt djupt tveksam till om Håkan Juholt kan bli vår statsministerkandidat. Han är en lysande ideolog och visionär och jag vill inte mista honom i den rollen. Men. Vi måste förhålla oss pragmatiskt till vad vi redan nu vet kommer prägla valrörelserna 2014. Kreab med fler PR-byråer sitter redan nu och sammanställer alla dikeskörningar som Håkan Juholt gjort och min bedömning, med en halv fot i branschen, är att om Mona Sahlin hade det tufft med Toblerone så är det ingenting mot vad Håkan Juholt kommer ha med de gångna veckornas upprepade fadäser. Fadäser som i grund och botten bottnar i en havererad kommunikation, en rörig och oansvarig organisation och ett politiskt ledarskap som skapat en kultur i partiet att alltid skylla på någon annan. Då blir det inte bättre än såhär.

Nåväl. Nu tar jag paus till imorgon. Jag måste få distans till det hela men det jag finner positivt är att VU så tydligt deklarerar att de kommer fortsätta diskussionen om ledarskapet. En diskussion jag innerligen hoppas att fler bjuds in till i detta ”Öppna och nyfikna parti”. Ett parti som skulle må bra av erfarenheter från de väljare man vill attrahera och representera.

Idag är vi inte där. Precis som Carin Jämtin säger. Vi har en lång väg att vandra. Mycket lång. Och jag känner mig vilsen och rätt ensam nu, vet inte vilken väg VU tar nu. Dialog med partimedlemmar som jag har inte visat sig vara någon av de starkare grenarna.

Högberg, Johansson, SVT, SVT2, Exp, Exp2, DN, DN2, DN3, SvD, SvD2, SR, SR2, SR3, GP, GP2. Ab, Exp, SvD, DN, SR, SVT, GP.

En kommunikationskris som faktiskt är värre än ledarkrisen

2012-01-20T10:54:00.002+01:00

..... och som förvärrar den.

Till att börja dagen med så måste jag ge en explicit kritik mot den eller de som ansvarar för kommunikationen inom socialdemokratin. Det är inte VU eller Partistyrelsens operativa ansvar att information når ut till medlemmarna under socialdemokratins värsta kris någonsin. Statsvetare av alla kalibrar vittnar om att det vi går igenom nu är unikt och exceptionellt. Det känns, i min värld som medlem och förtroendevald på kommunal nivå, direkt förnedrande att följa socialdemokratins inre liv via Expressen och Aftonbladet.

[Edit 12:40]

Haft ett samtal med olika personer med insyn i förloppet, och fram träder den bild jag fasat för. Socialdemokratiska partiet har en kultur av att ansvaret ligger någon annan stans. Att den enskilde upplever sig, eller är de facto, begränsad. Oklart av vem eller vilka. Jag har fått kritik av tjänstemän för att jag kritiserat sättet organisationen fungerar på och jag kan se en viss poäng i kritiken. Men. De sitter på insidan, har ett personligt ansvar och sannolikt omdöme samt i några fall viss kompetens. Att jag från dessa har svårt att få fram vilka som har ansvaret säger en hel del om de oklara ledningsstrukturer som präglar partiet. Det verkar hela tiden finnas någon annan att skylla på.

Ansvar och befogenheter kan aldrig vara en anonym abstrakt kraft. Det är människor med personnummer, bostadsadress och som har en konkret färg, form, kön och vikt. Jag kräver att i utvärderingen av de veckor vi gått och går igenom att namnen på dessa delges så att vi kan antingen klä dessa, om de nu verkar vara bildningsbara, med rätt kompetens. Alternativet är att rotera in folk som vet vad kommunikation är.

[Slut edit]

Jag vet att i medlemsregistret finns såväl mobiltelefonnummer som e-postadresser. Dessa används av kommunikationsavdelningen frekvent när vi förväntas lydigt fungera som en lydig propagandaapparat. När det gäller kriser och annat som är direkt avgörande för vår framtid som politisk kraft så är dessa kanaler helt tysta.

Det är sällan jag vill hänga ut en tjänsteman men jag kan komma att göra det implicit nu. Chefen, eller de som satt ramarna, för avdelningen som tidigare hette kommunikation men som nu heter något annat obegripligt har ett särskilt, personligt och explicit ansvar för detta som ytterst ansvarig för kommunikationen från partiet centralt. Genom att visa upp en i det närmaste total inkompetens och oförståelse för hur medielandskapet och informationsflöden påverkar sinnestämningar och opinion så har dessa fysiska personer faktiskt förvärrat såväl krisen för Socialdemokratin som Håkan Juholts förtroende. Vi får som medlemmar följa utvecklingen via journalister twitterflöden och FB-statusar i tillägg till snabbt uppdaterade hemsidor. Vår egen sänder inte ut någon information alls och på mobiltelefon och mail är det tyst om det händelseförlopp alla, och då menar jag alla, talar om. Hade dessa, anonyma för mig, personer förstått något av kommunikation i allmänhet i dagens miljö och något litet av kriskommunikationens grunder hade sannolikt medlemmarna känt sig något mer värda och vissa hade kanske kunnat känna en större lojalitet mot dagens ledning. Men det mest obehagliga för mig som risk- och kriskonsult är att när jag framför denna kritik med de tjänstemän som arbetar på denna avdelning är att det jag möts av är ”Aha, du tänker så”. Inget mer. Ingen hemma. Ingen polett skramlar någonstans. Att se in i ögonen på dessa tjänstemän känns ibland som att se ner i en avgrund av okunksap. Att prata med dem känns som att så i ett rum med madrasser. Orden fastnar, kommer inte tillbaka. Någon annan, abstrakt kraft, är ansvarig.

Kommunikationsavdelningen på socialdemokraternas kansli är ett ganska bra tecken på hur djup krisen är i partiet. Ingen förståelse, de håller varandra i arbete och medlemmar, ja vad är det? Ingen har något vidare begrepp eller intresse av detta bland tjänstemännen eller ledningen som satt ramarna.

Så tyvärr ni som är högst ansvariga, för några måste det vara som dessutom är fysiska personer med personnummer och bostadsadresser. Jag kan inte se att ni är vare sig titel, lön eller arbetsuppgifter vare sig stora eller mogna. ni, likt i praktiken hela den avdelning ni ansvarar för och satt ramarna för, har litet eller intet att göra i det kommunikationssamhälle ni säger er vara experter på att interagera med. Jag föreslår faktiskt att ni alla över helgen tar dig en funderare på vad ni är bra på. Något är det sannolikt. Kommunikation är det inte. en snabb blick på vår kanske främsta kanal säger allt. Ingenstans finns det något som tillför oss medlemmar någon information där vi kan ge vår bild. I sammanhanget så undrar jag faktiskt vad det är för möte nu idag, Sven Erik Österberg säger att Håkan Juholts framtid skall vara uppe, Håkan Juholt själv säger att det inte är ett sådant möte. Någon far med osanning och partiets kommunikationsavdelning borde ha något bättre att komma med än Carin Jämtins julhälsning för att ta ett exempel.

Er sätt att vårda ert ämbete är faktiskt i praktiken att förnedra och nedvärdera oss medlemmar som lokalt försöker driva opinion och tvingas i vår vardag som fritidspolitiker svara på frågor – både vänliga och ovänliga – varje dag. Ni sätter, med ditt sätt att lösa förelagd uppgift och med det ansvar ni har, ett värde på medlemskapet i socialdemokraterna ett värde på ganska precis noll kronor. Egentligen är ni skyldiga oss både tid och pengar eftersom vi tvingas söka information på alla möjliga sätt istället för att få den av dig i kraft att ni, och inte någon annan, ansvarar för kommunikationen.

Jag föreslår faktiskt att om ni nu anser att ni ska sitta kvar eller fortsätta inom kommunikationsområdet i framtiden så ring för guds skull Paul Ronge på måndag morgon det första ni gör. Bara en timme av hans tid kan sannolikt öka värdet på medlemskapet för oss medlemmar dramatiskt om ni bara lyssnar en bråkdel på vad han har att säga. Och förmår omsätta en bråkdel av en bråkdel av detta i praktiken. Efter det tycker jag att ni bör ta dig en funderare på din framtid. En rejäl sådan.

Media: Ab, Exp, Exp2, Exp3, SvD, SvD2, DN, DN2, SVT, SR, Högberg Ab, Ab2, Ab3, SvD, SvD2, SvD3, Exp, Exp2, DN, DN2, SVT, SR, GP, Östran/Nyheterna, Arbetarbladet, Piteå-tidningen, Östran, GD, VBFB 1, 2, NSD, LTZ,Hela Gotland, Ab 1, 2, 3, EK, YA, VLT, Corren, Katrineholms kuriren, Expr,NBK 1, 2, Sydsv 1, 2, GP, DN 1, 2, Högberg nr 2,

Om #okkupy68an skriver Peter Johansson, Martin Moberg och Alexandra Einerstam.

Liv, död, katastrof och kris

2012-01-19T11:02:00.000+01:00

Pratade med Peter Högberg nu på morgonen. En tanke som skrämmer mig är att VU låter göra ett bondeoffer, att man väljer att offra någon annan än Håkan Juholt. Och då en kvinna.... den tanken saknar inte relevans, jag bedömer att det pågår nu ett spel på liv och död på Sveavägen 68. Liv och död för partiet, liv och död för de som inte har ett annat liv eller annan bas än den som politiken utgör.

I min värld finns det nu endast två vägar att välja på om vi skall hålla ihop som parti:

- Håkan deklarerar att han inte ställer upp till omval 2013 men ägnar tiden till ideologisk renässans under hans resterande mandatperiod.

alternativt

- VU, Partistyrelse och Håkan Juholt själv deklarerar att han inte är partiets statsministerkandidat i valrörelsen 2014 utan att vi går till val på en norsk modell med en partiordförande och en statsministerkandidat. Jag har skrivit om det tidigare i mitt inlägg om triumviratet.

Om Håkan Juholt avgår i förtid nu och vi vidmakthåller dagens ordning och urval så är det lika bra att vi delar partiet i två, vi kommer inte överleva en intern valprocess och vaska fram en kandidat som kan ena partiet i det skick vi är i nu. Kaos kan definieras som när verkligheten utvecklas snabbare än en organisation och det talesättet är i allra högsta grad relevant för socialdemokraterna som parti. Tror vi att vi kan vara ett undantag frön samhällsutvecklingen det kommer politikens universalregel nr ett gälla oss: Vi börjar och slutar vårt stöd på exakt noll procent. Med inga medlemmar.

Men. Som alltid så kan vi faktiskt komma, om vi nu manövrerar rätt och om dagens ledning släpper prestige och interna agendor, stärkta ur det som kallas kris. Bara vi kan ta bort smaken av katastrof och välja rätt väg.

Skrivet: Erik Laakso, Martin Moberg, Johanna Graf skriver kring ämnet
Media:DI, SvD, Expressen, Expressen, DN, Exp, Ab, SvD, DN, SVT, SR, Folket ledare.

Politikens villkor i allmänhet och en socialdemokrats i synnerhet

2012-01-19T08:58:00.002+01:00

Flera statsråd saknar nästan helt erfarenhet från det vanliga arbetslivet. Men bland proffspolitikerna finns även en forskare och en politisk rookie, visar Svenska Dagbladets kartläggning. Frågan , om politikens villkor, känns tyvärr aktuell ur av fler skäl än ett och bör belysas ur fler perspektiv än ett enda.

Om vi börjar med kraven på karantän så tycker jag det är rimligt att framför allt statsråd omfattas av en sådan regel, Göran Perssons ”hopp” till JKL gav en fadd eftersmak till hans ledarskap. Ett ledarskap som, ju längre tid som går, gör det uppenbart att den stilen sannolikt inneburit ett mycket stort pris för den folkrörelse som socialdemokratin säger sig vara.

Det andra som vi bör ta upp är fritidspolitikerns villkor. Det blir, vittnar allt fler av mina kamrater, svårare rent relationsmässigt att få ledigt för att fullgöra sina förtroendeuppdrag. Fler och fler arbetsgivare ser inte positivt på att en arbetstagare blir borta från arbetsplatsen. Ibland timmar, ibland dagar. Även fast arbetsgivaren sällan eller aldrig behöver betala för den tiden blir det avbrott i produktionen och jag kan säga att det ibland är svårt att välja. Lojalitet till kollegorna eller fullgörandet av det demokratiska uppdraget. Min egen ersättning ligger när jag gör det på 180 SEK per timme och jag kanske får ut en dryg tusen-lapp per månad för min politiska tid. Då skall vi ha klart för oss att de partiinterna mötena, som är en förutsättning för att få ett uppdrag, är icke-arvoderade och inom socialdemokratin finns en kultur av obligatorisk närvaro på partiinterna möten. När jag ser vad jag har skrivit, och jämför mina villkor med sådana politiker som aldrig haft ett jobb utanför den politiska bubblan och tjänar mer än 50 000 kronor per månad, blir jag faktiskt rejält förbannad. Framför allt mina partikamrater på Stockholmsbänken i riksdagen som presterar allt sämre, såväl i riksdagen som partiinternt. Än så länge är jag bara kritisk på ett professionellt plan men sker ingen rejäl uppryckning så kan det komma att bli personligt riktat. Med den typen av ersättning och på den nivån så är det tur för dem på ett personligt plan att det finns politik att försörja sig på. De visar en prestationsnivå som på sin höjd hör hemma på Samhall eller annan verksamhet utan prestations- eller kvalitetskrav.

Det finns goda skäl att börja granska hela den kultur och nivåerna på ersättningar som genomsyrar ett politiskt engagemang. Både ur ett partiinternt perspektiv som ur ett bredare sådant. När jag som fritidspolitiker ser hur Miljöpartiet vrider initiativet i det offentliga rummet i att vara oppositionsledande inom område efter område samtidigt som våra företrädare antingen är på resande fot i Sydafrika, Köpenhamn eller i övrigt tysta så har vi som parti misslyckats med att välja rätt person till de olika positionerna. Mitt parti präglas av svaga ledare, oerfarna organisatörer och projektledare, mediokra kommunikatörer men skickliga politiska spelare. De kan sina stadgar och de kan konsten att identifiera vilket spel under täcket som är det bästa för dagen. Detta får till följd att de som skulle kunna fylla dessa kompetensluckor, och som har yrkeserfarenhet från livet som arbetare, tjänstemän och egna företagare är hänvisade till uppdragen som fritidspolitiker vars villkor och möjligheter försämras för varje dag.

Inalles har vi som samhälle i allmänhet och som parti i synnerhet fjärmat oss från grundtanken i vår regeringsform. Att vår riksdag skall bestå av representanter från samhället som helhet. Det innebär att vi fjärmat oss från den tradition som kanske Tage Erlander var den siste att tillämpa. Hans ministärer bar tydliga tecken på att vara nästintill av specialistkaraktär vilket jag bedömer vara vägen framåt. Jag kan ha mina synpunkter på Thomas Bodström som allmänpolitiker men som justitieminister var han onekligen en tillgång. Som allmänpolitiker eller partiledarämne är han inget att hålla i handen när det blåser men inom juridiken så är han det definitivt.

Med den ledarskapskris som nu socialdemokratin genomgår, och med det förfall som vi ser ske i realtid där Håkan Juholts klavertramp bara är en liten del, finns det anser jag goda skäl att rensa i ledarskapet. I partiledningen, i distriktsledningarna (Stockholms stad och län). Min partiledares slalomåkning i det svenska språket är bara toppen på ett isberg, ett isberg som består av vänskapskorruption, personliga agendor och alltför många medelmåttor utan fotfäste i samhället utanför den politiska bubblan.Vi är idag inte det vårt namn säger att vi är längre. Ett parti av arbetare, med arbetare och för arbetare. Det är inte verkligheten som svikit socialdemokratin, det är socialdemokratin som svikit verkligheten.

Kan vi återta det som ligger i vårt namn och som vi säger oss vara, att bli ett parti av arbetare och inte politiska broilers, för arbetare och inte för att försvara enskildas livsstil och av arbetare, det vill säga representerade av de vi vill företräda, då kan vi vända utvecklingen. Då kan vi fortsätta att bli den främste försvararen av socialdemokratiska ideal. Gör vi inte dessa smärtsamma förändringar på personplanet ser dock framtiden mörkare ut. Då kommer tiden då politikens universalregel riskerar tillämpas allt närmare även för oss.

Varje partis historia börjar och slutar med samma väljarstöd. Noll procent.

DI, SvD, Expressen, Expressen, DN, Magnihasa,

Partiledardebatten: Skakigt men samtidigt med spänst.

2012-01-18T18:35:00.000+01:00

Det blev en analys och inte ett grillrecept. Håkan Juholt får godkänt för sin prestation i debatten även fast jag tyckte inledningen, replikskiftet med Fredrik Reinfeldt, kändes skakigt. Håkan valde att ta insteg i vilka utförsäljningar av det allmänna som skett under den föregående mandatperioden och det var helt i sin ordning tycker jag.

Men bättre var faktiskt Gustav Fridolins insteg i debatten som fokuserade på Alliansens tillkortakommanden på såväl jobb- som utbildningspolitiken. Mycket piggare och med fokus på det som borde varit det naturliga för ett parti som kallar sig arbetareparti. Att Håkan Juholt valde att försvara det allmännas intressen i form av tillgångar får godkänt men Gustav Fridolin ser onekligen ut att gå från klarhet till klarhet i oppositionsrollen. Att det var (MP) som KU-anmälde Jan Björklund för frågan om att det är Proffice, och inte skolverket, som godkänner lärarlegitimationer kan tyvärr tolkas som ett tecken i tiden. Mikael Damberg, vår egen skolpolitiske talesperson, borde varit den som drivit detta men nu har vår roll som det självklara oppositionspartiet inom utbildningsområdet på allvar utmanats av MP. Gustav Fridolin flyttade onekligen även fram positionerna idag på det som torde vara vår sista bastion. Jobben.

Johan Sjöstedts lågmälda ton gillade jag, han plockade i alla fall poäng hos mig när det kom till Euron. Lika klar och koncis som pedagogiskt resonerande så får han mer än godkänt från en som aldrig kommer rösta på honom. Jag blev imponerad och inser att jag alltid kommer befinna mig på det politiska fältet vänster om mitten..

Alliansen? Missade inte ett enda tillfälle att implicit misstänkliggöra Håkan Juholt. Tydligast, med viss rätt, var Folkpartiledaren Jan Björklund som frågade varför (S) kunde svänga i en fråga som Englands ovilja till samarbete i EU-krisen 180 grader inom loppet av 24 timmar. Debatten var full av dessa mer eller mindre väl inlindade pikar och även fast borgerliga bloggare nu mer eller mindre belagts med munkavle när det kommer till personangrepp mot Håkan Juholt så är min tolkning av debatten solklar. Dessa pikar kommer att återkomma med jämna mellanrum för att explodera i ett inferno 2014 då vi inte bara har ett val, utan två. Val till Europaparlamentet i juni och Riksdagen i september. Såväl Kreab som Diplomat PR sitter sannolikt redan nu och lägger upp de mer långa linjerna för denna typ av kampanj.

Sammanfattningsvis: Bra partiledardebatt, en av de mer njutbara om vi bortser från tjuvnypen men jag hade sannolikt jublat om vi satt i motsatt position. Håkan Juholt såg skadeskjuten ut vilket han är, han är en stark debattör men ägde inte idag den naturliga rollen som oppositionsledare. Detta sistnämnda utnyttjade Alliansen till fullo.

Bloggat: Mario Matteoni, Helena Ericson, Lasses blogg, Peter Johansson 1 och 2, Monica Green om Juholt i dagens partiledardebatt, Tord Oscarsson 1 och 2, Martin Moberg, Antonsson, Böhlis (vilket j-vla smeknamn),

Media: DN, Ab 1, 2, 3, 4, SO, SvD 1, 2, SR, SVT, Expr 1, 2

Analys eller grillrecept. Dagens prestation avgör

2012-01-18T08:16:00.000+01:00

Idag partiledardebatt, en debatt jag kommer följa och eventuellt kommentera. Huruvida jag gör det avgörs ytterst av Håkan Juholts prestation. Ytterligare klavertramp och det kommer resultera i ett grillrecept istället. Debatten kommer bli avgörande ur fler perspektiv och jag citerar SR/Ekot som gjort en sammanställning av vad som kommer bli i fokus:

Regeringschefen Fredrik Reinfeldts besked om regeringens planer för att hålla sysselsättningen uppe och arbetslösheten nere när den ekonomiska tillväxten viker.
Ledaren för det största oppositionspartiet, socialdemokraten Håkan Juholt, som, enligt egen utsago, kommit tillbaka efter semestern som en bättre människa och partiledare. Han är fortsatt hårt trängd och har utlovat politisk offensiv. Håkan Juholt kom ifrågasatt till även till sin förra partiledardebatt, i höstas, som han, av många i sitt parti, ansågs ha klarat med bravur. Den här partiledardebatten blir mycket viktig för honom.
Göran Hägglund, ordförande i Kristdemokraterna, alliansens minsta parti med opinionssiffror under riksdagsspärren, som utmanas om partiledarposten av Mats Odell. Stödet för Hägglund ska mätas på ett extra riksting om ett par veckor och hur bra han klarar partiledardebatten är viktigt.
Vänsterpartiets nyvalde ordförande Jonas Sjöstedt, som deltar i sin första partiledardebatt med lätt opinionsvind i ryggen och stora förväntningar från den kongress som utsåg honom. Själv har han utlovat höjd profil i miljö- och klimatfrågorna.

I min värld behöver inte Håkan Juholt ha blivit en bättre människa, jag ska ärligen säga att jag inte har med hans privatliv att göra och vet inte hur han var som människa innan. Det räcker gott och väl att han blir en bättre - till och med bra - partiledare. Idag har han chansen, sannolikt en av väldigt få kvarvarande. Debatt i kammaren är hans paradgren, vi får innerligen hoppas att denna paradgren går bättre idag än hans eget politikområde gjorde i måndags, försvarspolitik.

SR, Aftonbladet, Aftonbladet,

Upp till bevis

2012-01-17T23:16:00.001+01:00

Dagen idag har onekligen manat till en del tankar, reaktioner och avreaktioner. Karatepasset i dojon var inte en av mina stoltaste stunder direkt, jag kunde presterat bättre men huvudet var inte med av förklarliga skäl.

Besked från riksdagsgruppens gruppmöte idag blev jag inte heller mycket klokare av, Valet av Urban Ahlin är jag inte helt övertygad, precis som Peter Högberg, att det kan ena partiet. Att kvinnoförbundets ordförande så klart tagit avstånd från Ahlin pekar på att valet av honom som gruppsekreterare inte är ett val som enar, snarare balanserar olika maktsfärer i partiet. I god socialdemokratisk tradition skall tilläggas. För enkelhetens skull så kan det för läsaren vara intressant att nu lista de fem främsta befattningshavarna i socialdemokratin i den hackordning som jag uppfattar den:

Håkan Juholt, ordförande, tillhör Kalmar Läns Partidistrikt
Carin Jämtin, partisekreterare, tillhör Stockholms stads Partidistrikt
Carina Moberg, gruppledare för riksdagsgruppen, tillhör Stockholms Läns Partidistrikt
Urban Ahlin, gruppsekreterare i riksdagsgruppen, tillhör Skaraborgs Läns Partidistrikt
Tommy Waidelich, ekonomisk-politisk talesperson, tillhör Stockholms Läns Partidistrikt

Det finns med andra ord nu en något bättre balans mellan stad och land än tidigare för de som tycker det är nödvändigt. Jag kan inte utesluta att detta ligger i potten i valet av just Urban Ahlin men samtidigt anser jag att det är ett fattigdomsbevis om vi måste välja personer utefter att behålla en terrorbalans i partiet istället för att hitta enande krafter. Det finns en ytterligare komponent som jag inte kan bortse ifrån och det är debaclet kring budgeten. Carina Mobergs ”läckage” och kraftiga reaktion har inte tagits emot väl av de involverade och jag tolkar att Urban Ahlins roll mycket väl kan bli något av en ”chief whipper” i riksdagsgruppen på samma sätt som han kan komma att bli en överrock till Carin Jämtin för det partiinterna arbetet. Det finns med andra ord tecken som tyder på att det kommer bli ett tuffare klimat i såväl parti som riksdagsgrupp framgent. Mer ordning och reda vilket inte skulle skada men frågan som jag ställer mig är hur detta skall balanseras med att bli Sveriges öppnaste och nyfiknaste parti.

Givet detta så är det lika bra att jag redan nu kommunicerar vad jag vill se i form av kvalitativa och kvantitativa mål. Jag väljer att börja med det enkelt mätbara, de kvantitativa.

Socialdemokraterna skall i Sifo maj-undersökning ligga på samma siffror som förlustvalet 2010 det vill säga strax över 30 procent.

Kvalitativa:

Partiordförandens snedsteg, faktamissar och missförstånd skall i och med dagen ha upphört helt. Det gives inget mer utrymme för missförstånd, skott från höften eller felaktiga fakta i samhällsdebatten längre.
Samtliga talespersoner skall ha kommunicerat en politik eller politisk färdriktning för innevarande mandatperiod inom sina ansvarsområden som är förankrade i liggande och de två kommande budgetarna innan 2012-03-31. Idag kan endast Morgan Johansson och Tomas Eneroth sägas få godkänt helt och hållet även fast Peter Hultqvist är på god väg. Övriga har en väg att vandra som jag ser det.
Varje talesperson skall vara den naturliga oppositionsledaren i allmänhetens ögon inom sitt respektive ansvarsområde med ett möjligt undantag för miljöpolitiken.
I det partiinterna arbetet skall en kortversion av samtliga styrelse- och VU-protokoll publiceras på socialdemokraternas hemsida. Detta syftar till att för medlemmar och en bredare allmänhet kommunicera vad som är på gång i partiet och vilka tankebanor som vår ledning rör sig kring.
Senast under Almedalsveckan skall såväl programkommission som organisationsutredning öppet redovisa sina resultat kring såväl nytt programunderlag, medborgardialog som framtida valprocesser.

Nu är det, som jag ser det, upp till bevis för den vassare och stabilare ledning som sjösatts. Vi har inte, med hösten och den senaste veckan som grund, något större tålamod med fler ”fuck-ups”. Det blir ingen smekmånad. Tiden för krismöten, förlåtelse, tillrättalägganden, dementier, dåliga ursäkter och märkliga bortförklaringar är över nu. Det är tid för stram och kompetent projektledning, en gren som det parti jag lärt känna dessvärre inte visat sig behärska trots alla stora ord om motsatsen.

Nu är det upp till bevis. Tiden för ursäkter och fiaskon är nu över.

Media: SvD, SvD2, SvD3, SvD4, DN, DN2, Ab, Ab2, Ab3, Ab4, Exp, Exp2, Exp3, Exp4, Exp5, SVT, SVT2, SVT3, SVT4, TV4, SR, AB (Franchell)
Bloggat: Claes Krantz Alexandra Einerstam, Mary X Jensen, Peter Högberg,

Socialdemokraterna, en antropologs våta dröm

2012-01-17T10:59:00.002+01:00

Pannkakorna brände vid och jag fick, under tiden jag försökte rädda laggen, tid att tänka. Om jag fått leva om mitt liv, eller om jag hade ett extra, skulle jag sannolikt studerat antropologi. Antropologi är läran om människan i en social kontext. Antropologin försöker ge en förståelse av sammanhang mellan de olika sidorna av den mänskliga tillvaron och hennes natur eller en avsaknad av en sådan egentlig natur.

Centralt inom antropologin står studiet av kulturen (socialantropologi). Stor vikt läggs inom antropologin vid att människan i alla samhällen skapar symboler för att kommunicera med andra eller för att beskriva, tolka och förstå sig själv och sin omvärld. De fältstudier som genomförs brukar bedrivas som ”deltagande observation” vilket innebär att antropologen lever under en längre tid i det samhälle han eller hon skall studera. Detta i syfte att fånga upp de implicita signaler, sociala koder och beteenden som råder i samspelet mellan samhällsinvånarna.

Kanske behöver jag inte önska mig ett annat liv, att leva i och tillsammans med socialdemokratin under drygt fem år har onekligen givit mig en del att ta i. De sociala koder som råder visar sig ha mycket litet med det övriga samhälle som vi lever i. Jag trodde jag var så gott som fullärd men de senaste dygnen har visat att det finns oanade djup inom socialdemokratin att hitta nya signalbeteenden och sociala koder i. Gårdagen lärde mig något nytt. Jag citerar direkt Håkan Juholts förklaring till hans genomförande av presskonferensen efter hans tal. En presskonferens där han felaktigt pekade ut Sverigedemokraterna som delansvariga för försvarsuppgörelsen under förra mandatperioden.

"Självklart vet jag som alla andra att Sverigedemokraterna inte satt i riksdagen under förra mandatperioden. Om jag valde ett ord som var felaktigt så beklagar jag det. Men mitt budskap har kommit fram. Regeringens politik på området har havererat".

Genom att påstå en helt annan sak, dessutom på felaktig grund och i ett bitvis annat sammanhang, så skall med andra ord ett visst budskap tränga igenom. Det är möjligt att det fungerar på Sveavägen 68 eller i Cephalus men jag är inte helt säker på att det är just den effekten vi uppnådde i Sälen om jag granskar mediaflödet dagen efter. Sedan menar Håkan Juholt att det hela även skall ses som en invit till bredare politiska överenskommelser. Jag ser inte det explicita, det implicita eller det självklara i detta men jag måste ta honom på orden. Genom att anklaga Alliansen för ett försvarssamarbete med Sverigedemokraterna, i detta fall på felaktig grund, så skall vi alla – regeringen inkluderad - tolka det som en förhandlingsinvit som gäller regeringen men att det exkluderar Sverigedeomkraterna. Genialt? Njae, jag ser inte riktigt det självklara i logiken och är inte helt övertygad om dessa sociala koder fungerar så bra. Jag hade önskat mig lite andra rubriker idag. Jag skulle nog inte tagit denna omväg utan bjudit in direkt samt sagt rakt ut att regeringen övergivit en tradition av breda försvarsuppgörelser. Jag bedömer att fler hade fattat det då. Om nu Håkan Juholt bedömer att hans språk eller hans analyser ligger på för hög nivå för Sten Tolgfors så kan det vara värt att i sådana fall sänka sig till den senares nivå för att ha en fruktsam och uppriktig dialog. En dialog som väljarna kan följa.

Men åter till ämnet. Efter att ha läst antropologi under en termin på Stockholms Universitet så måste jag säga att den socialdemokratiska kulturen sannolikt, med mina högst begränsade insikter, är den mest komplexa kultur en antropolog kan studera. Vad är turkiska bergsbyars sociala koder i jämförelse med de socialdemokratiska? Den jordanske beduinens sätt att kommunicera med symbol – och bildspråk ter sig med ens simpelt och lättbegripligt i jämförelse med socialdemokratins ritualer. Ritualer som får frimurarlogers hälsningar och ceremonier att te sig som ett vanligt ”god dag” och symboliken i olika bröllopsgåvor hos beduinstammar som ett under av tydlighet och rättframhet.

Antropologin kring socialdemokratin visar sig vara mer komplex än vad synes för handen. Vetenskapsområdet ser ut att kunna hålla minst en, sannolikt flera, antropologiska institutioner sysselsatt en normal livstid. Antalet doktorsavhandlingar och magisteruppsatser i ämnet socialdemokratins antropologi torde kunna räknas i fyrsiffriga tal. Socialdemokratiska Arbetarepartiet måste vara varje antropologs våta dröm dessa dagar där, för oss vanliga dödliga, det sagda inte är alls det menade utan kan vara ett inlägg i ett helt annat ärende.

Fascinerande. Socialdemokraterna är varje antropologs våta dröm. Snart ett eget ämne på ett universitet nära dig får vi hoppas. I varje fall nära mig, för jag tror jag identifierar mig med idealen. Helt säker är jag inte längre då det sagda inte alla verkar vara det åsyftade.

SvD, SvD, DN, Expr, Expr,DN, Expressen, Einerstam, Persson,

Pannkakor med blåbärssylt

2012-01-17T08:57:00.000+01:00

Morgonens inrikespolitiska nyheter domineras av gårdagens. På DN Ledarplats kan du läsa en ledare som trots allt har en bekymrad underton, i Aftonbladet en likadan men med ett tafatt försök till en säkerhetspolitisk vinkling signerad Anders Lindberg. Hos mig får du inget annat än ett recept på pannkakor idag. Jag kan omöjligen skriva om något annat eftersom jag inte är ett dugg nöjd med utvecklingen i min partiledning. Oavsett om det är distrikt eller den centrala ledningen. Och det värsta av allt är att ikväll ska jag träna karate, gubbarna i dojon kommer garva läppen av sig när jag kommer. Enda fördelen är att några av dom numera tycker så synd om mig att de tar det lite lugnt med mig idag.

Jag bjuder dig istället på ett pannkaksrecept. Jag har aldrig varit bra på att steka pannkakor och kommer därför ägna tiden som jag annars skulle lagt på samhällspolitiskt bloggande åt att lära mig steka pannkakor idag. Varför det blev just pannkakor ligger i ordets implicita betydelse. Pannkaka av allt i hopa. Receptet jag prövar är för en person och hämtat från Paddy. Dessa kommer jag avnjuta med blåbärssylt, just blåbär känns närmast för dagen mest lämpligt. Ville du annars läsa om politik så får du läsa mer hos Peter Högberg, Peter Johansson, Martin Moberg, Alexandra Einerstam, Göran Johansson, Peter Andersson eller Claes Krantz från det röda laget, på den blå sidan hittar du Kent Persson, Maria Hagbom, Thomas Böhlmark, Fredrik Lidby samt Tokmoderaten AKA Fredrik Antonsson.

Annars blir det pannkakor med blåbärssylt som du får hålla tillgodo med här. Inte mer, men heller inte mindre. Ganska passande faktiskt. Det blev pannkaka av hela dagen igår och vår partiledning på olika nivåer beter sig som ett gäng blåbär. Receptet är uppbyggt sekventiellt varför till och med en manlig politiker som jag borde kunna lyckas med detta. Vad morgondagen kan bjuda på vet jag inte än men vi får väl se. Det kan mycket väl bli recept på något kokt, rökt eller grillat. Även det rätt passande.

Recept för en person, multiplicera med antalet ätande.  Förberedelser ca 35 min, stekning varierar med antalet (kanske 5 min per person) ¾ dl vetemjöl 1 ägg 2 dl standardmjölk 1 krm salt ca 1 msk smör.

Mät upp mjöl i en tillbringare som det går att vispa i med en vanlig handvisp (alltså ingen elvisp), tillsätt salt och ägg och rör samman.
Häll i mjölken, 1 dl åt gången och vispa mellan. Vispa sedan tills allt blivit slätt och snyggt – det tar någon minut. Resultatet blir påtagligt sämre med elvisp, likaså om man blandar i all mjölk på en gång; jag har ingen aning om varför.
Låt sedan smeten stå och svälla i kylskåpet i minst 30 minuter, gärna en timme. Den klarar sig fint i ganska många timmar om man vill förbereda sig i god tid.
När det är dags att grädda pannkakorna så smälter du smöret i stekpannan och häller i det i smeten under vispning. Genom att smörja stekpannan första gången och ha lite smör i smeten så slipper du smörja mer senare. Pannan ska vara medelvarm; det ska ta tillräckligt lång tid att få pannkakorna bruna på ena sidan för att smeten ska hinna stelna på ovansidan.
Vänd och stek ännu lite till så de får fin färg på båda sidorna. De första pannkakorna riskerar ofta att bli illa stekta – vanligen har man för sval stekpanna. Övning ger färdighet – och med tiden lär man sig hur man ska hantera sin kombination av spis och stekpanna.
Lägg upp pannkakorna på ett varmt fat, ev. med lite socker mellan pannkakorna och stek nästa.

Sorry Håkan.....

2012-01-16T20:41:00.003+01:00

Via SVT:s Mats Knutson kan jag läsa mig till nyheten att Urban Ahlin förväntas bli vald till ny gruppsekreterare i riksdagen för socialdemokraterna och samtidigt utses till biträdande partisekreterare. Den senare rollen finns egentligen inte enligt stadgarna utan ”uppfanns” av Mona Sahlin för att skräddarsys åt Stefan Stern. Stern, med svagt stöd i partiet i övrigt, behövde en position nära Mona Sahlin för att legitimera sitt inflytande varför då denna post kom till.

Urban Ahlins arbetsuppgifter är milt sagt gigantiska. Vem som helst med minsta överlevnadsinstinkt skulle sannolikt ryggat för denna men Urban Ahlin är modig nog, eller kanske prestigedriven nog, att anta den. Det är ingen hemlighet att Urban Ahlin blev djupt besviken när han vid Jobbkongressen 2009 inte blev invald i Verkställande Utskottet. Som biträdande partisekreterare får han nu per automatik, om än inte med formell yttranderätt eller rösträtt, tillträde till detta forum. Det som slår mig nu är hur Håkan Juholts utnämningspolitik nu slår igenom. Urban Ahlin är av samma riksdagsårgång som han själv – bägge kom in i riksdagen 1994 – samt att bägge har en politisk profil där utrikes- och säkerhetspolitik är den tydligaste frågan. Vi har nu, med Carin Jämtin, tre av fem av våra tyngsta företrädare som i praktiken är renodlade utrikes- och säkerehtspolitiker. De andra två – Tommy Waidelich och Carina Moberg – är det inte men är å andra sidan av samma riksdagsårgång som Håkan Juholt och Urban Ahlin. ”Class of -94”. Denna "årgång" är nu överrepresenterad i partiledningen vilket jag kan ha synpunkter på.

Det finns sannolikt fler bevekelsegrunder i valet av Urban Ahlin än de rent uppenbara. Att nuvarande gruppsekreteraren vägt för lätt är en, att Urban Ahlin är omvittnat tydlig en annan men det kan finnas en parameter av balansering i Håkan Juholts närmaste krets. Carina Moberg, gruppledare, och Tommy Waidelich, ekonomisk-politisk talesperson, kommer bägge från Stockholms Läns Partidistrikt och Carin Jämtin från Stockholms stad. Genom att ta in Urban Ahlin jämnas makt- och terrorbalansen mellan stad och land ut en del och det kan ligga en del i detta. Sedan har jag för mig att Urban Ahlin och Carin Jämtin gillar varandra vilket kan underlätta en del, jag vill inte se en falangstrid på den nivån. De vi har räcker så bra ändå och Urban Ahlin kommer ha tillräckligt att ta hand om själv. Det finns delar av partiet som inte har glömt bort de uppgifter om sexuella trakasserier som florerade för så sent som för ett år sedan. Uppgifter som dåvarande gruppledaren Sven Erik Österberg valde att inte utreda i grunden. Det stannade vid ett samtal män emellan.

Det krävs nu en förstärkning av ledarskapet, Urban Ahlin kan sannolikt vara lika elak som jag och han kommer vara tvungen att ta den rollen. För. Jag orkar inte med fler dagar som denna..Jag är dock inte helt övertygad om att Urban Ahlin kommer få den arbetsro som krävs, han har en ouppklarad historia internt i partiet sedan ett år tillbaka. Att Håkan Juholt inte behövde ens 24 timmar på sig innan vi hamnade i en spiral av motstridiga och direkt felaktiga uttalanden med dementier och konstiga förklaringar som följd fixar inte jag, och stora delar av organisationen, längre. Dagen idag var oerhört tråkig eftersom Håkan Juholts tal egentligen förtjänade ett mycket bättre öde, han öppnade upp för en bredare debatt men det blev bara pannkaka av det hela. Vi sumpade en spännande debatt om utrikes- och säkerhetspolitik och hamnade ånyo i ett hörn av dementier och bortförklaringar. Om denna måndag kommer vara normen för alla dagar fram till valet 2014 kommer vi inte kunna bedriva någon valrörelse. Vi kommer vara så känslomässigt så slutkörda om vi ska behöva uppleva fler sådana dagar att vi inte kommer orka bemanna valstugorna.

Nog kommer Håkan Juholt och Urban Ahlin att ha att göra. Organisationen orkar snart inte fler motstridiga besked och fler rubriker. Som Peter Högberg konstaterar så bäddar vi hela tiden för att spä på negativa spiraler. Tre veckors tystnad som kunde ha borgat för ett mer eftertänksamt ledarskap hjälpte inte. Jag närmar mig snart en punkt då jag inte längre kan försvara min ordförandes handlag längre. Nu är tiden för förlåtelse, krystade ursäkter och märkliga omskrivningar över. Nu krävs faktiskt något så enkelt som ledarskap, politik och tydlighet.

Urban Ahlins smekmånad kan komma att räknas i minuter om min magkänsla stämmer, både som resultat av egen och andras förskyllan. Håkan Juholts nådatid efter semestern tog slut redan inom 24 timmar. Jag börjar bli rätt slutkörd nu. Så, sorry Håkan, jag tar ledigt ett tag nu från er som kärleksfull kritiker. Orkar snart inte vara kärleksfull mer. Ta det inte personligt, ta det rent professionellt.

Tiden för förlåtelse, krystade ursäkter och märkliga omskrivningar är över.

AB, DN, Exp, Exp, SvD. SVT, MiS, MiS, Expressen, Claes Krantz,

Långa perspektiv i ett tal som färgats av en intern kris

2012-01-16T13:27:00.002+01:00

Lyssnat på Håkan Juholts tal vid Folk och Försvar i Sälen. Den säkerhetspolitiska analys som han redogör för skiljer sig från gängse och tilltalar mig. Han har närmat sig tankebanor som jag sedan lång tid propagerat för, ett bredare anslag och att belysa hur områden som inte för dagen ser ut att ha säkerhetspolitiska kopplingar i allra högsta grad är säkerhetspolitik. Juholt tar upp som exempel hur han tidigare blivit utskrattad för att han på Folk och Försvar tagit upp Cyber-hot. Idag är det en naturlig komponent att debattera i en säkerhetspolitisk kontext.

Men. Rent kvalitativt har jag en del att både lägga till och belysa. Lägga till, lägga tillrätta och belysa eftersom jag tyckte att Håkan Juholt gjorde väl stora språng för att få resonemanget att hänga ihop. Ytterst handlar säkerhetspolitik på makro-nivån om relationer mellan stabila statsbildningar. Stabila stater är själva grunden för en värld i fred, när stater blir instabila så påverkar det relationerna med sin omvärld. Medlen för detta som Juholt pekar på är riktiga men själva grogrunden hoppar han över. Emanuel Todd har belyst detta mycket väl i hans senaste stora verk ”After the Empire” där han pekar på barnadödlighet, läskunnighet och tillgången på rent vatten. Medlen att kunna mota Olle i grind blir därmed en god sjukvård, en god skola och en fungerande miljöpolitik. Juholt hade mycket väl kunnat peka på hur Sverige gått i bräschen för en mer handfast säkerhetspolitik genom SAK, Svenska Afghanistankommittén, verksamhet. Där de är verksamma så råder ett större lugn och stabilare samhällen. Dessa fokuserar på två komponenter: vård och skola. Håkan Juholts prestation i frågestunden var dock avsevärt mycket bättre när han fick agera utan manus.

Jag tycker tyvärr att talet inte nådde ända fram. Talet var lite för likt de tidigare han anfört och han tog en del onödiga genvägar för att plocka allmänpolitiska möjligheter att trumma in ett rent inrikespolitiskt budskap. Jag skulle i hans situation exemplifierat bättre hur vi ska agera inom ramen för OSSE och OECD för att kunna nå ut bättre med de stabiliserande åtgärderna. Annars? Godkänt, bäst av anförandena hitintills om vi bortser från Peter Hultqvists. Hultqvists klart bäst men så har han en annan roll än Håkan Juholt och skall därför bedömas utifrån den. De andra talarna, främst från Alliansen har inte imponerat så här långt men det innebär inte att jag är alltigenom nöjd.

Som före detta officer, som säkerhetspolitiskt intresserad och nu som student på ett masterprogram som fokuserar på Mellanösterns politiska utveckling så är mina krav rätt höga. Framför allt på en så kompetent försvarspolitiker som Håkan Juholt. Jag blev lite besviken, tyckte inte riktigt att han nådde ända fram. Bäst hitintills innebär inte att det är godkänt varför jag är bekymrad över hur turerna kring socialdemokratin kommit att utarma hela den politiska debatten i Sverige.

Aftonbladet, Moberg, DN,

Sönderfallet går inte fort nog

2012-01-16T09:06:00.000+01:00

Läser Johanna Grafs bloggpost om hur hon, nu fri från politikens bojor, funderar över socialdemokratins framtid. Johanna Graf hänvisar till ett mail där hon redovisar diskussionerna i en mellansvensk kommun där det finns tankar att på kommunal nivå bryta sig ur Socialdemokraterna och gå till val på egen partibeteckning. Jag har faktiskt hört, från ledande företrädare, att samma idéer finns i minst en kommun i Mälardalen. Att förtroendet för dagens parti- och distriktsledningar är så kört i botten att medlemmar på allvar tänker tankar om att börja om från början.

Att börja om från början med socialdemokratiska värderingar som grund och inte personliga agendor. Jag är inte förvånad. Vissa utomstående betraktare kommer kalla detta för sönderfall men jag är inte helt enig om detta.

Lena Mellin, Aftonbladet, menar i sin analys av United Minds redovisade siffror att S sönderfall gått för långt. Inte heller där är jag enig. Alls. Jag vill mena att sönderfallet inte alls är framme vid en punkt där vi kan vända utvecklingen. Sönderfallet är nödvändigt och jag tycker faktiskt att det har fått gå för långsamt. Att enskilda arbetarekommuner funderar på att bryta sig ur partiet är tvärtom ett styrkebesked för att de grundläggande värderingarna är tidlösa, endast partiet är tidsbundet i sin struktur med sina maktsfärer, stadgar, slutenhet och partikultur. En partikultur som för närvarande gör allt den kan för att bibehålla vissa enskildas positioner.

Enskilda som kommer säga ”sitt still i båten”, ”jag är beredd att kämpa på” samt att det mesta är antingen Håkan Juholts eller medias fel.. Det egna ansvaret som ledare talar de allt tystare om och det enda jag ser av dem är skosulorna när de springer ifrån sitt ansvar. När Såväl Stockholms Stad som Läns partidistrikt tappat mer än var tredje väljare men valt att behålla såväl personer som maktsfärer intakta i respektive ledningar är det i sig en förklaring till varför jag anser att sönderfallet inte går fort nog. Jag ser idag hur dagens distriktsledningar manövrerar för att kunna sitta orubbat och det underlag som nu börjar skickas ut till Arbetarekommunerna i mitt eget partidistrikt lämnar rätt mycket övrigt att önska . Allt jag ser är en förberedelse inför Distriktsårskongresserna att ställa ombuden inför ”Fait à compli” på ett sådant sätt att ledningen kan få förnyat förtroende och fortsätta tappa väljare för tredje mandatperioden i rad. Sker det kommer det nödvändiga sönderfallet att hejdas och vi kommer ha det tredje katastrofvalet som i en liten ask 2014. Så länge dagens ledarskap kommer få fortsätta misslyckas kommer asken vi behöver krympa alltmer vartefter valen passerar.

Inalles: Jag är faktiskt inte ett dugg orolig för socialdemokratins framtid, det vi ser på enskilda håll är faktiskt livstecken. Vår stora utmaning just nu är att sönderfallet, eller rivningen av det gamla, inte går fort nog. Det blir ingen sommar för socialdemokratin om vi inte alla sätter fart nu. Sönderfallet har faktiskt fått tillåtas att gå för långsamt alltför länge. Innan vi är i mål med det kan vi aldrig bygga något nytt som kan attrahera väljarnas förtroende.

Johanna Graf, Aftonbladet (Mellin), Aftonbladet,