Mitt i steget, Johan Westerholms blogg

Den flintskalliges diplomati

2012-05-31T20:11:00.001+02:00

Idag skriver jag tillsammans med Donald Boström på SVT.se för att belysa det faktum att elva års samtal, inte diplomati, inte har förändrat Dawit Isaaks situation. Han sitter fortfarande kvar fängslad. Den ensidiga hållning Sverige har, att inte vilja prata om något annat än Dawit Isaak, har verkat kontraproduktivt i detta fall. Det tycks som vi, eller UD, lever i en tro att alla stater vill hålla sig väl med Sverige. Så är inte fallet. Vi har inga handelsrelationer så allt prat om sanktioner från vår sida är som att försöka lugga en skallig. Det går inte, du får inget grepp. Och Eritrea är mer intresserad av relationer med länder som kan betyda något, USA, Kina, Ryssland bland andra.

Men låt oss uppehålla oss lite vid den svenska linjen gentemot Eritrea. Regeringen har valt att motivera den låga aktiviteten i övrigt med att den Eritreanska regimen, som vi erkänt som legitim, består av despoter och kränker mänskliga rättigheter. Att demokratin, så som vi känner den, är på undantag. Väl så. Men var är rätlinjigheten?

Vi har fulla diplomatiska förbindelser med USA. I tillägg till detta så har vi ett omfattande handels- och kulturutbyte som omfattar bland annat spetsteknik. Detta trots att USA internerat hundratals afghaner på Guantanamo, använder sig av tortyrliknande förhörsmetoder samt haft den mycket märkliga vanan att köra upp stolpiller i rumpan på kritiker utomlands för att flyga in dom till fängelser i länder där amerikansk eller västerländsk lagstiftning inte gäller.
Vi har fulla diplomatiska förbindelser med Israel, en stat vars överträdelser av internationell rätt på ockuperad mark inte längre kan överblickas. Vandaliserade odlingar, fördrivning av bofasta, byråkratisk terror samt organstölder utförda av meriterade läkare är bara några exempel. Trots detta har vi ett omfattande handelsutbyte, om än med vissa restriktioner kring svenska vapen.
Vi har erkänt Nordkorea regim som legitim och bereder numera mark för ett omfattande handelsutbyte. Svenska konfektionsindustrin har nu börjat lägga produktion i detta land som vid sidan av Iran ses som en av världens ”skurkstater”.

Med Eritrea intet annat än att konstatera att regimen är legitim.

Skall Eritrea tjäna som svensk ”role-model” för hur våra diplomatiska relationer skall vara så blir vi sannolikt ganska isolerade. De enda länder vi skulle kunna ha utvecklade diplomatiska- och handelsförbindelser med skulle vara Island, Finland, Norge och några av mikrostaterna i Mikronesien / Stilla havet. Men långt ifrån alla eftersom ett flertal inte har demokratiska och allmänna val. Det skulle bli väldigt ensamt och torftigt här i vår kalla nord.

Sverige har erkänt Eritreas suveränitet genom FN. Vi ser deras regim som legitim och då har Eritrea rätt att förvänta sig fulla diplomatiska förbindelser samt att de kan diskutera om andra frågor precis som alla andra länder gör med varandra. Jag har full förståelse för Eritreas förhållningssätt i relationen med Sverige. Det är ointressant att prata med en part som bara vill prata om en sketen journalists öde när det finns så mycket annat att prata om. Som jordbruksutveckling, fiske eller varför inte IT- och telekom? Börjar vi bemöta Eritrea som den självständiga stat det är, på alla plan, så kommer Eritrea på sikt kanske i en bisatts ge med sig i personfrågan.

Men så länge dagens ordning råder är det som att försöka lugga en flintskallig. Det finns inget att få grepp om. Menar vi allvar med att få loss Dawit Isaak bör vi börja med att se på hur pass rätlinjig vår utrikespolitik är. Eriterianerna kan, med visst fog, kalla oss skenheliga. Och för denna skenhelighet betalar inte Carl Bildt priset, inte heller du eller jag. Det betalas av Dawit Isaak.

SVT Debatt, Moberg, Högberg

Kontrollerad kollaps?

2012-05-20T11:14:00.001+02:00

Peter Wolodarski tillhör numera söndagens mer efterlängtade läsning. Wolodsrski har, under mandatperioden, utvecklats och är i allt väsentligt självständigare än resten av DN Ledarredaktion. Dagens krönika, med en underton av dystopi, utgör inget undandtag. Självständig, drar ut tankarna men tyvärr inte riktigt i mål. Han nämner dock det som var otänkbart för alla liberala tänkare för ett år sedan. Greklands utträde ur Eurozonen och i praktiken ur EU. De oreglerade fordringar en ”Grexit” kommer lämna efter sig gör att ingen sannolikt vill ha med det landet att göra för överskådlig tid. Med Greklands utträde så följer, som Wolodarski mycket riktigt pekar på, Italien, Portugal och Spanien som nästa bomber att brisera.

Analytiker och förstå-sig-påare säger att det kommer ta fyra månader innan en Grexit kan komma på plats. Sedlar skall tryckas, regelverk skall upprättas och byråkrater samt finansmatadorer utbildas. Jag tror inte dessa har rätt, dessa har milt sagt en uppförsbacke av brustet förtroende att besegra först. Det är nämligen samma förstå-sig-påare, den ena med den finare meritlistan än den andre, som för ett år sedan sade att en Grekisk statsbankrutt var omöjlig. Även i teorin. Nu är det få som anför detta.

Det Wolodarski tar upp som exempel är Argentina. Givet att det resonemanget skulle vara tillämpligt så ger jag honom rätt. Men jag anser inte att Argentinas inställning av betalningarna går att jämföra med Grekland. Grekland skiljer sig åt i grunden med sitt medlemskap i EU och det närmaste vi kan komma är att granska istället vad som hände med den post-sovjetiska rubelns kollaps. Förtroendet för den gemensamma valutan i det som kom efter Sovjetunionen rasade till noll och de delrepubliker som var värst ute övergick helt sonika till ren byteshandel under en kortare tid. Ren byteshandel som på kort tid resulterade i stora egendomsförskjutningar. De svagaste blev svagare, de med tillgång till mat rikare. Emanuel Todd har beskrivit detta förlopp ingående i sin bok "After the empire". Har du inte redan läst den, gör det. Det finns, med detta som grund, ingenting som heter kontrollerad kollaps för det är vad alla EU-experter, formella och informella, talar om, Det ligger inte i begreppets natur, kollapsen, att den skulle kunna vara kontrollerad.

Hur detta påverkar oss i Sverige har jag inga direkta svar på, våra största banker är alltför insyltade i den handel med lån som sker varje dag. I det finansiella spel som bäst kan liknas vid ett dominospel. Vid slutet av varje bankdag måste debet och kredit gå ihop varför banker lånar ut och lånar av varandra. Alla med samma låga kapitaltäckningsgrad. Och vad händer om alla brickor börjar skaka mer eller mindre i sina grundvalar? Då blir det skakigt. Det finns med andra ord inget som heter kontrollerad kollaps.

Det kommer bli en skakig resa fram till 2014. Dags att börja se om sitt hus för solidaritet kommer bara bli ett ord utan innehåll då med på sin höjd en kulturhistorisk term utan relevans. På fler plan.

Metspö någon?

Peter Wolodarski,

Etnisk rensning med silkesvantarna på

2012-05-14T13:37:00.001+02:00

I dag möts EU:s utrikesministrar i Bryssel. På dagordningen står bland annat Mellanöstern och hur EU kan bidra till konkreta förbättringar på marken i de områden som Israel kontrollerar på Västbanken. Samtidigt kan Ekot berätta att Israel förstör EU-finansierade biståndsprojekt, som brunnar och vattencisterner, på Västbanken. Projekten baseras på att i praktiken inga palestinska bostäder eller offentliga installationer kan eller får anslutas till det el- och vattennät som Israel byggt upp för de Israeliska bosättarna på ockuperad mark. Det höjs röster på att strategin i ”Area C” från Israels sida är att göra livet så surt som möjligt för palestinierna så att de till slut flyttar där ifrån. Det senaste exemplet, rapporterat av den Israeliska dagstidningen Haaretz är minst sagt iögonfallande och leder onekligen mina tankar till begrepp som etnisk rensning av ockuperad mark.

IDF, Israeliska armén, låter nu stänga en palestinsk skola i det ockuperade ”Area C” för att bygga ut sina övningsområden. Skolan skall, enligt uppgift, rivas. Närmaste skola nu för de berörda palestinska familjerna ligger 20 km längre bort. Samtidigt med detta beslagtog man det fordon som användes av lärarna för transport till skolan. Utan transportmedel är de förvisade till att rida på åsnor vilket gjort att de nu lagt ned undervisningen. Att europeisk media inte rapporterat om detta ännu är, anser jag, rätt märkligt. Att en ockupationsmakt tillåts riva skolor och andra offentligt eller publikt ägda tillgångar på ockuperad mark är intet annat än ett grovt brott mot internationella konventioner. Den rensning man genomför skulle kunna kallas ”etnisk rensning med silkeshandskar” eftersom de använder sig av byråkratiska trakasserier istället för vapen.

Staten Israel, och då nu IDF i synnerhet, måste skarpt fördömas för detta. Jag anser dessutom att Sverige skall helt upphöra med att köpa vapen från den israeliska vapenindustrin. Få vet om det men vi importerar faktiskt en hel del försvarsmateriel från denna nation. Sedan år 2000 har Sverige importerat vapen från Israel för i runda tal 500 miljoner kronor.

Kalla nu staten Israels agerande vid dess rätta namn. Etnisk rensning på ockuperad mark är vad som pågår, om än med silkesvantarna på. Jag är av uppfattningen att vi nu står vid en tidpunkt då omfattande handelssanktioner är motiverade.

SR, Haaretz, Fokus (om den svenska vapenimporten)

Biståndspolitik som maktmedel

2012-05-03T09:08:00.002+02:00

Över hälften av EU:s bistånd går till länder som inte är fattiga. Det visar en brittisk parlamentsrapport. Samtidigt så vittnar Swedfunds agerande att Sveriges insatser inte på något sätt är präglade av någon form av solidaritetstanke i ett bredare perspektiv. I spåren av de svenska biståndsprojekten följer fattigdom och svält.

Just bistånd är ett svårt politiskt område som borde kunna vara enkelt. Enkelt eftersom det moraliskt och etiskt i en postkolonial värld finns en vilja att i efterhand vilja göra rätt för sig. Svårt då de olika aktörernas inslag av egennytta slår igenom. Produktionen av sockerrör för framställning av etanol är en sådan parameter, vägar och annan infrastruktur i Turkiet en annan. Just de senare satsningarna är strategiska för EU då Turkiet utgör både en av få tillväxtmarknader för EU och en brygga till MENA, Mellanöstern och Nordafrika.

Här måste både Europa och socialdemokratin välja väg. Antingen så fokuserar vi biståndet till att dämpa västvärldens dåliga samvete och fokusera biståndet på de fattigaste och mest behövande länderna. Eller. Så utformar vi biståndet att bäst möta våra strategiska handels- och maktintressen. Jag vågar påstå att detta inte kommer bli ett självklart val utan vare sig konsekvenser eller smärta. För någon. Bistånd är inte så enkelt som det borde vara.

Eller vad säger du?

SR/Ekot,

Verbala katastrofer och svarta listor

2012-04-30T16:55:00.000+02:00

Jag gillar det mesta Peter Wolodarski skriver nu för tiden. Mitt i den andra mandatperioden med Alliansen vid makten har Wolodarski en behaglig distans till det mesta och hans krönikor andas allt som oftast en analytisk och sökande ton. Även fast udden i dagens krönika är riktad mot S och Illmar Reepalu så är den, i vanlig ordning numera, högkvalitativ läsning. Wolodarski har i allt väsentligt rätt i fallet med Reepalu, judarna och socialdemokratin. Det är hög tid för Reepalu att fundera på om inte stillsamma promenader i parken och mata duvorna är en lämpligare sysselsättning än att bita sig kvar vid makten och i en debatt som han redan förlorat lite för många gånger. Nota bene att jag inte kräver hans huvud på ett fat, men Malmö Arbetarekommun bör nu värdera om det verkligen är rimligt att låta Reepalu sitta kvar med den skada han tillfogar partiet i stort.

Det finns dock skäl att ta vid där Wolodarski slutar, att problematisera vidare. För även om Illmar Reepalu nu förtjänar utmärkelsen ”Medial mardröm” så är han inte ensam skyldig till den ökade antisemitismen. Israel själva gör vad de kan för att spä på nidbilderna av ett folk som tar sig rätten att göra lite som dom vill. Problemet uppstår med Israels författning, att det är en explicit judisk statsbildning. Av judar, för judar, med judar. Detta gör att alla beslut och alla aktioner staten Israel genomför stänker ner alla judar. Oavsett medborgarskap, oavsett bostadsort, oavsett politisk åsikt.

I Haaretz kan jag nu läsa att Israel hamnat på samma FN-lista som sammanställer vilka länder som begränsar de universella mänskliga rättigheterna. Israel befinner sig numera i samma förnäma sällskap som Lukasjenkos Vitryssland, Hugo Chavez Venezuela och krigsherrarnas Somalia. Ett sällskap som under lång tid fördömts av en enig omvärld. Och nu med Israel. Med denna merit så lär inte judarna i Malmö få det lättare, snarare tvärtom och denna gång är det faktiskt inte Reepalus fel.

Illmar Reepalu är en verbal katastrof för såväl judar som socialdemokrater, dessvärre kommer vissa nu förstärka det han sagt med Israels nyvunna status på FN:s svarta lista. Det är bekymmersamt, mycket bekymmersamt och i det senare uppkomna kan endast judiska församlingen agera. Genom att aktivt förklara att de inte står bakom staten Israels agerande kan de få omvärldens sympatier, gör de det inte kommer Reepalu och de som lyssnar på hans förvirrade retorik få vatten på sin kvarn. Och denna gång kan det vara så att en och annan som tidigare inte hade tagit ställning lyssnar noggrannare på Reepalus osammanhängandeoch rent ut sagt antisemitiska resonemang.

DN, Haaretz,

Svensk utrikespolitik, en sannolik framgångssaga

2012-04-29T19:17:00.001+02:00

I Carl Bildts Twitterflöde kan jag läsa om hur upprörd han är över att 16 kristna blivit dödade i en kombinerad bomb- och vapenattack vid ett universitet i norra Nigeria. Carl Bildts omsorg om händelser söder om Sahara är lika anmärkningsvärd som sällsynt. Nigeriansk politik och säkerhet har inte direkt kunnat förknippas med Alliansens intresse i allmänhet och inte heller utrikesministerns uppmärksamhet i synnerhet. Varför detta plötsliga intresse för Nigeria? Förklaringen är, visar det sig, ändå rätt enkel. Olja.

Nigeria har egentligen alla förutsättningar att kunna bli en afrikanska framgångssaga. En i allt väsentligt fattig nation finner sig helt plötsligt sitta på enorma tillgångar. Den olja som finns, förhållandevis lätt tillgänglig, är av kvaliteten ”Bonny Light” som har en låg svavelhalt och är enkel att raffinera till produkter som diesel och bensin. Just denna kvalitet är den som europeiska konsumenter favoriserar och den ligger rent generellt 15 procent högre i pris än snittet på alla oljeekvivalenter.

Trots dessa oljetillgångar så har inget – eller mycket litet – kommit det nigerianska folket till del. Oljeutvinningen har kantats av blod, korruption och omfattande miljöförstöring samt folkförflyttningar. Videon nedan är rätt talande.

Så varför engagerar sig Carl Bildt i detta, i ett globalt sammanhang, marginella terrordåd? Europa och väst vill inte se något som kan hota stabiliteten i Nigeria. Ett status quo, med bibehållen oljeproduktion, är att föredra. Oavsett om det för med sig blodspillan och miljöförstöring. Det är, bedömer jag, inte av omsorg för den kristna delen av befolkningen han engagerar sig. Carl Bildt gör bara sitt jobb, hans uppdrag är att försvara vår livsstil och i den ingår säkra oljeleveranser så att europa kan fortsätta köra sina bilar, flyga sina plan och värma sina hus till en rimlig kostnad. Hur obehagliga än konsekvenserna kan te sig. Sofia Arkelstens, nybliven ordförande i utrikesutskottet, dokumenterat goda relationer med oljebolaget Shell kommer komma in mer än "handy" nu. För detta är precis vad utrikespolitik handlar om. Energi. Och olja. Kombinationen minister Bildt - ordförande Arkelsten kan visa sig bli en framgångssaga för försvaret av den svenska livsstilen

Utrikesminister Carl Bildt gör sitt jobb. Och han gör det bra, jag kan faktiskt inte säga något annat. Med Arkelsten vid sin sida med hennes goda relationer med Shell kan det faktiskt bli en framgångssaga. Ur vårt perspektiv skall sägas.... Det nigerianska folket är sannolikt inte helt överens med mig.

BBC, National Geographic,

”Jag var på lunch”

2012-04-26T22:46:00.000+02:00

Socialdemokraterna kommer att vara försiktiga när de skriver reservationer framöver, så att inte Sverigedemokraterna kan ställa sig bakom enbart delar av förslagen. Det säger partiets utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin till SvD.se med anledning av att socialdemokraterna nu drar tillbaka en reservation som riskerat att få SD stöd. På Ulf Bjerelds blogg kommenterar Urban Ahlin de påstådda missförstånden med dagens sämsta förklaring. En förklaring som kom att innefatta en rad med långsökta kedjor och som ytterst kokar ner till, för att citera Urban Ahlin själv, ”jag var på lunch”. Se skärmdumpen nedan.

Jag kan inte säga att jag idag låter mig imponeras av vår utrikespolitiske talesperson. För det första har han, med eller utan partiledningens stöd, försatt oss i en situation där vi låtit SD ta oss som gisslan i det parlamentariska arbetet. Han har dessutom satt sig över ett kongressbeslut och jag emotser en rätt heltäckande förklaring till bevekelsegrunden. Vår reservation var helt i enlighet med kongressbeslutet och väl genomarbetad, att dra tillbaka den är ett flagrant brott mot partidemokratin. Min bedömning är att själva manövern dessutom är kontraproduktiv om det är att isolera SD. Denna manöver skapar fler sympatier för SD än det skapar antipatier. Urban Ahlins agerande idag, med eller utan partiledningens goda minne, är inget att vara stolt över som socialdemokrat. Att dessutom i efterhand komma med förklaringen att han var på lunch ter sig närmast skrattretande. Om det inte vore så allvarliga saker. Ett erkännande av Västsahara samt respekten för partidemokratin.

”Jag var på lunch”. Tillåt mig skratta. Ingen seriös politiker i allmänhet kan vara så dum så att han eller hon på allvar använder eller tror på det argumentet. Och i synnerhet ingen med ambitioner att bli utrikesminister.

"Jag var på lunch".....

SvD1, Alexandra Einerstam, SvD2, Tokmoderaten

Olof Palme var realpolitiker, inget helgon

2012-04-25T10:08:00.000+02:00

Affären kring Sveriges hemliga samarbeten med Saudiarabien växer. Nu avslöjar Svenska Dagbladet att den svenska staten har hjälpt diktaturen att bygga underjordiska militäranläggningar - i 25 år. Enligt tidningen var Olof Palme en av initiativtagarna bakom överenskommelsen.

- Det är enorma anläggningar vi har byggt, säger Karl-Erik Hagström, fastighetschef på Fortifikationsverket, till SvD.

Jonas Sjöstedt tycker att det är anmärkningsvärt att regeringen inte har berättat om samarbetet tidigare. Jonas Sjöstedt uppger att det är första gången han hör om de underjordiska anläggningar som nuvarande Fortifikationsverket har byggt upp i Saudiarabien i mer än 25 år. I bergrummen finns gigantiska lager för bensin, flygbränsle, och diesel. Tanken är att de ska användas vid krig och nationella kriser, skriver SvD. –Frågan är om det finns fler affärer eller nära samarbeten. I så fall tycker jag att regeringen ska berätta om det för riksdagen, innan någon annan annan gör det, säger Jonas Sjöstedt.

Jag tycker det inte finns något anmärkningsvärt i detta. Alls. Det är dessutom lite naivt av Jonas Sjöstedt att försöka göra blockpolitik av detta. Han borde som medlem i ett f.d. kommunistparti vara klar över att just kommunister inte alltid fått insyn i dagsläget inom realpolitiken. Olof Palme var i min värld realpolitiker och inte det helgon mina mer pacifistiskt lagda partikamrater vill göra gällande. På Olof Palmes meritlista kan vi även foga den indiska haubitsaffär som kom att kantas av korruptionsanklagelser och dåvarande krigsmaterielinspekören Algernons död. Ett dödsfall som än idag kantas av oklarheter, det är inte normalt för en amiral som står på toppen av sin karriär att ramla framför tunnelbanan i rusningstrafik. Speciellt inte som det inte fanns något i hans personlighet eller privatliv som tydde på att något tyngde honom.

Detta är realpolitik i den högre skolan. Olof Palme och Sverige fick som retur ansvaret för fredsförhandlingarna mellan Iran och Irak, ett svårt och prestigefullt uppdrag som kom att följas av dånande applåder och ett nytt biljetthäfte att växla in andra vinster med. Handelsavtal, tillgång till spetsteknik etc. Det ska bli mycket spännande om jag någonsin kommer få höra Maj Britt Theorin stå i talarstolen och säga att ”min Olof hade bestämt motsatt sig detta”. Eller någon annan av mina mer nostalgiska värdsfrånvända partikamrater på vänsterkanten.

Olof Palme var en statsman. Han spelade det spelet som krävs för att komma dit. Han gjorde mycket gott av detta, fredsavtalet Iran-Irak var ett exempel, det finns fler. Men för att komma dit var han, och Sverige, tvungna att betala ett pris. Olof Palme var realpolitiker, en bra sådan. Han var dock inte, vilket mina partikamrater vill göra gällande alltför ofta, något helgon. Helgon gör sällan eller adrig något starkare eller varaktigt intryck.

Expressen, SvD, SR, SvD,Expressen,

Världens ärligaste folk

2012-04-19T21:40:00.000+02:00

Trots att FOI:s bulvanföretag SSTI inte hade någon tidigare verksamhet fick företaget tillstånd att tillhandahålla krigsmateriel som robotar, torpeder och bomber. SSTI:s vd Dick Sträng säger att företaget inte hade några lokaler där vapen skulle förvaras - ändå beviljades tillståndet rapporterar SR/Ekot. Turerna kring FOI, ISP och Saudiarabien (#saudivapen) blir bara märkligare och märkligare. Och regeringens roll allt mer höljd i dunkel, dunklast av de alla är utrikeshandelsministerns, utrikesministerns och statsministerns roller. Den ende som verkar skära fri är, märkligt nog, Sten Tolgfors.

Vartefter ny information nu blir tillgänglig kan det finnas en möjlighet att det han sagt varit sant. Hur märkligt dt än kan låta. Att han inte har vetat någonting och fattat ännu mindre. Bilden av en lydig minister är annars rätt tydlig i Riksrevisionens rapporter, en minister som gör som han blir tillsagd av finansministern. I FOI och SSTI fall skickades ärendet först till Försvarsdepartementet för att läggas tämligen snabbt över i ett annat departement. Det som sticker ut lite är att just UD har en minister som haft en milt sagt faiblesse för att hamna i märkliga affärer. Affärer som inte är utan inblandning av blod som en komponent.

För den som undrar var jag står så kan jag för alla göra en sak tydlig: Jag har i sammanhanget inte ett problem att vi har ett samarbete med Saudiarabien. Skälen har jag redogjort för tidigare. Men. Varför alla dessa märkliga turer i statsförvaltningen? Det är inte utan att jag får en känsla av korruption, att någon sökt söka genvägar att sko sig på andras bekostnad genom att runda gängse rutiner och sidsteppa den etablerade försvarsmaterielindustrin. Det som nu står klart för mig är två saker:

Sten Tolgfors kommer gå till historien som det ser ut just nu som den lydigaste försvarsministern i historien, lite som hunden på HMV Records. Gör som hans herre och mästare befaller. Hur duon Björling - Bildt och de mer eller mindre giriga tjänstemännen som varit inblandade går till historien får vi se. För till vem ska ett bolag som officiellt inte har staten som ägare leverera sina vinster? Om inte ner i, än så länge, okända aktörers fickor. Staten kan inte rimligen få någon utdelning från bolag de inte äger. Men jag tror nog att dessa okända personer numera börjar bli rätt kända i media numera, bara kopplingarna återstår.

Och sen var det någonting om att Sverige inte är en korrupt nation, men den historien får vänta…. ett litet tag till. Låt oss få tro, om bara någon dag till, att vi är det ärligaste folket på jorden med den ärligaste statsförvaltningen av alla.

Världens ärligaste folk. Är det vi det? Innan ni svarar på frågan så tror jag vi alla gemensamt skall ställa oss frågan var vinsterna i detta statliga icke-statliga bolag var tänkta att gå eftersom staten inte stod som ägare. Med verksamhet som i grunden finansierats av staten. Det borde finnas en ledtråd i SSTI aktiebok, den skulle vara mer än intressant att titta närmare i. Då får vi sannolikt ett och annat svar till. Och ytterligare frågor att fundera över kring vissa personers vandel och lämplighet.

SR/Ekot, #saudivapen,

Rice n´ curry n´nuclear weapons

2012-04-19T07:45:00.000+02:00

Samtidigt som media rapporterar att vi ser minskad handel med vapen i världen med anledning av den ekonomiska tillbakagången så kan Indien nu, inte utan stolthet, visa att de behärskar teknik för att tillverka ICBM, Interkontinentala Ballistiska Missiler, eller kärnvapenbärare rapporterar Al-Jazeera. China har naturligtvis protesterat emedan det är förvånansvärt tyst från främst USA.

Det vi ser nu är fler saker. Dels att de s.k. BRIC:s-staterna nu snabbt hämtar in västvärldens tidigare teknikförsprång, dels väljer att försvara deras nyvunna ekonomiska position med investeringar i den teknik, kärnvapen, som upprätthöll den tidigare terrorbalansen. Att Indien, som ekonomisk blivande stormakt, kan göra detta utan protester emedan Pakistan och Nordkorea fördöms kan jag ha vissa funderingar över.

Men, kanske allvarligast av allt är att detta är en utveckling vi kommer se mer av. Tidigare synsätt som präglat västvärldens perception och realpolitik, att länder som Indien, står långt efter västvärlden såväl teknologiskt som finansiellt, är förlegat. Vi kommer se fler ”intrång” på västvärldens spelplaner framgent och kommer få vänja oss vid att vårt tidigare koloniala synsätt på världen är irrelevant. Frågan är hur välden kommer utvecklas när sedan ekonomierna i Afrika tar fart, vad blir kvar av europeisk dominans då? Vad blir kvar av vår livsstil?

Indiens ICBM är en mycket tydlig markör att något, irreversabelt, nu händer inom den globala säkerhetspolitiken. Det har ganska lite med kärnvapen att göra, kärnvapnen är bara en markör på något annat.

Rice n´ curry n´nuclear weapons….

Al Jazeera, IBN,

Tweedkavajdoktrinen

2012-04-16T12:10:00.001+02:00

Bilden har med texten att göra, vänta bara.

Det finns rätt mycket att skriva om idag. Vårbudgeten och rättegången mot Anders Bering Breivik torde vara de mest naturliga ämnena men jag blev nyligen utmanad av min vän Anders Widén att vidareutveckla mina tankar om vår utrikes- och säkerhetspolitik. Jag och Widén känner varandra sedan debatten om FRA-lagen. Även om vi började i olika positioner så landade vi i den gemensamma motionen till socialdemokraternas Jobbkongress 2009 där vi pekade på behovet att göra om lagrummet i sin helhet. Widén utifrån sin position som motståndare till övervakningssamhället rent generellt, jag utifrån en kanske mer pragmatisk hållning där jag ser behovet av övervakning men anser att såväl lagrum som demokratisk kontroll fallerade då. Och fallerar än idag.

På samma sätt står vi på olika positioner i vårt förhållande till försvaret. Widén i en starkt ideologiskt präglad metaposition där motståndet mot försvaret och försvarsindustrin är lika tydligt som hans mål om fred på jorden och mat åt alla är klart utkristalliserat. Lika tydlig är mer min mer pragmatiska positionering. Målet, det yttersta, är vi dock eniga om även om jag anser att just fred på jorden och mat åt alla är en utopisk dröm. För. Om vi nu ska börja förhålla oss till fred som begrepp måste vi även ta ansvar för att freden sker på, för alla, lika villkor. Dithän är det en lång väg och vi kommer, för att försvara våra krav på en rättvis fred, behöva alla de säkerhetspolitiska instrument vi förfogar över idag. Och några till.

Anders Widén pekar på (PP) där han menar att de borde ta tag i roten till vad som orsakar behovet av övervakning och investeringar i våldskapital, snedfördelningen av resurser. Jag önskar dock att vi tar den debatten ett steg längre och ställer oss frågan:

Fred på jorden, javisst! Men svara mig först: På vems villkor? På allas villkor? Det kommer inte gå. På den starkastes villkor? Då är vi där igen, vi måste gå grundligare tillväga än så.

Anders Behring Breivik och Usama Bin Laden har en sak gemenskap, de upplevde bägge att de ställts utanför, att de på något sätt fått betala ett ohemult högt pris för den globala eller nationella stabiliteten. Att de såg sin existens, och sin värdegrund, hotad. Nu kommer mina belackare att säga att det inte är relevant att lyfta fram så extrema fall. Jag hävdar att dessa, mina belackare, har fel. De är extrema, ja, men de belyser problematiken väl. Det är oftast bäst att lyfta fram extremfallen för att kunna förstå avgrunden som vi måste överbrygga eller fylla igen. Breivik och Bin Laden upplevde bägge att de, eller de som de ansåg sig representera, blivit utnyttjade och överkörda.

Låt oss därför en liten stund gå tillbaka till varför vi behöver ett försvar samt en utrikes- och säkerhetspolitik. Det handlar om att försvara våra intressen. I vårt fall, likt de allra flesta, så handlar våra intressen om att få så mycket som möjligt betalt för våra varor och tjänster samtidigt som vi kan köpa det vi behöver till så säkra och förmånliga villkor som möjligt. I Sveriges fall så handlar det om energi och råvaror inte minst.

Energipolitik är, och har alltid varit, säkerhetspolitik på hög nivå vilket om inte annat Vladimir Putin visat oss de senaste 10 åren. Gasledningen som går genom Sveriges ekonomiska zon i Östersjön, Nordstream, har inte lagts dit av en slump. Det innebär att Ryssland fortfarande kan leverera naturgas till Västeuropa samtidigt som Ryssland kan hålla Vitryssland och Ukraina på halster. Att kunna höja och sänka gaspriset efter eget gottfinnande och ytterst kunna hala in framför allt Ukraina in under paraplyet när tillfälle ges. Det finns goda skäl till det eftersom Ukraina brukar kallas den ryska kornboden. De livsmedelsresurser som finns i Ukraina har inte bara attraherar Putin, tidigare hade bland annat både Hitler och Stalin just denna del av Europa som främsta mål. Livsmedel och energi. Livsmedel och energi är för evigt förknippade med utrikes- och säkerhetspolitik. Frågan är istället hur vi kommer tillrätta med dessa på lika villkor. Det kommer alltid att finnas de som anser att de har för dålig tillgång. Det kommer alltid finnas de som anser att de får för dåliga villkor i retur. Det kommer alltid finnas de som anser att de tvingas offra för mycket. Krigsteoretikern Clausewitz doktriner är mer än 100 år gamla men i allra högsta grad levande med andra ord. Det enda vi kan göra, eller där vi bör börja, är att minska risker och belastning innan vi ensidigt börjar lägga ner det ena och det andra. Låt mig förklara vad jag gör för detta och hur jag ser på hur allt hänger ihop. Och vad jag inte gör ännu:

Omgivningen kanske tycker att jag är något av en klädsnobb som aldrig köper kostymer under en viss kvalitet. Och att jag alltid köper i klassiska snitt med minst två, oftast tre, par byxor till. En kostym för, säg 8 000 kronor, håller för mig i minst tio år om jag vårdar den. Väsentligt längre än de kostymer jag kan köpa på lågpris och som kanske bara håller formen i ett år. Utslaget per tidsenhet så belastar jag både min egen ekonomi och de gemensamma resurserna mindre med hög kvalitet med lång hållbarhet. Visst, kanske väl konservativ klädstil enligt vissa, men det är snyggare med en skräddarsydd finare kostym än senaste nytt från Dressman eller annat. Det håller längre. Av samma skäl så har jag numera bara ”klassiker” i garderoben. Tweedkavajer hänger bredvid sådana i ull med tidlösa färger och snitt. Av liknande skäl har jag alltid minst fem par svarta skor i garderoben. Ett par för varje dag i veckan, däremellan skoblock i cederträ. Skorna får vila och som parentes så är mina Dexters nu inne på sin tionde eller tolfte säsong. Först nu börjar de se lite slitna ut men kostanden, och slitaget på miljön, är lägre. Inalles så är jag beredd att betala mer momentant för något som belastar miljön mindre än att hela tiden slaviskt följa modet eller handla det som är billigast för stunden. På så sätt säkerställer jag även att den som nu syr upp mina kläder får rimligt betalt för sin prestation.

Det andra jag gör är att metodiskt nu, när jag bygger om mitt hus, försöka finna så många alternativa uppvärmningssystem som möjligt. Braskamin, pelletskorgar och luftvärmepump har halverat mina uppvärmningskostnader och min elförbrukning. Men jag vill halvera dessa en gång till. Solvärme och ytterligare en braskamin är det som kommer bli årets investering samtidigt som jag byter ut stora delar av mitt elsystem för att belysningen skall gå på 24 Volt. Lågspänningssystem drar mindre energi och bidrar till att frigöra energi. Med mer energi tillgänglig på världsmarknaden så dämpas konfliktnivån. Mer resurser att dela på helt enkelt.

Lät det här lite för politiskt korrekt? Sannolikt, och därför vill jag även öppet redovisa vad jag inte gör. Jag kör en Volvo 740 av 1993 års modell som spyr ut avgaser och drar 0,9 liter per mil om jag kör snålt. En politiskt korrekt bil är helt enkelt för dyr för mig. Jag spar fler kronor per investerad krona om jag lägger mina pengar på mitt hus istället. Jag handlar även löpande mitt huvudsakliga livsmedelsbehov på Lidl. Lågpriskedja med importerade livsmedel. Svenska närodlade, eller när-europeiska, livsmedel är helt enkelt inte värda de pengar som jag anser de vara värda. Min livsstil innebär dessutom en hög konsumtion av kaffe och tobak varför jag är dubbelbottnad. Jag förväntar mig att kaffepriset hålls nere för att jag skall kunna vidmakthålla min livsstil. Skulle den colombianske livsmedelsarbetaren få samma ersättning för sitt arbete (nu är lönespridningen, eller inkomstklyftorna större i Colombia än i Sverige varför skillnaden egentligen är större) för sitt arbete och räknat på Big Mac – index skulle min kopp kaffe öka med i runda tal 80 procent. Tveksamt om den svenska ekonomin skulle tillåta detta, än mindre den svenske väljaren.

Vad jag försöker få sagt är att våra säkerhetspolitiska interdepenser vilar på två parameterar. Dels vad vi kan göra själva, var och en, för att stabilisera och öka tillgången på de resurser vi konkurrerar om. Den andra parametern är vad vi kan göra som kollektiv. Där vill jag se en helt annan attityd till skatteinstrumentet och LOU, lagen om offentlig upphandling. Bägge har en roll att spela i en större kontext.

Skatteinstrumentet är ett underskattat säkerhetspolitiskt instrument ur ett mikroperspektiv. ROT är en parameter i detta. Jag har inga problem med ROT om det i framtiden villkoras med en energiparameter. Jag kan till och med tänka mig att dubbla ROT-avdraget för att spara energi. Altaner och trädäck spar inte en milliWatt, det gör däremot tilläggsisolering. Jag vill även se ett återinfört investeringsbidrag till hushållen och privata fastighetsägare för att investera i sol- och bergvärme. Energibesparingar är inte bara bra för miljön, det skonar såväl den enskildes ekonomi som den bidrar till n lägre konfliktnivå. Med lägre konfliktnivåer följer minskat behov av investeringar i skydd. Men som sagt, där är vi inte än. Var sak har sin tid i kedjan.

Det jag menar med LOU är att staten, men kanske främst kommunerna, kan genom att sätta villkoren rätt stimulera det närodlade. Mekanismerna finns i LOU för den som kan sina förarbeten och med en ökad efterfrågan i det närodlade ökar produktiviten i det småskaliga varvid priserna sjunker även för konsumenten. Att även jag kan tänka mig att handla närproducerat om priset inte skiljer för mycket. Gör vi detta till mans, allihopa, så kanske priserna faller om bara med en promilles promille på världsmarknaden. Och med det konflikterna kring resurserna med samma mått. Lite? Javisst, men i rätt riktning, inte fel riktning.

Detta kommer ta tid, detta kommer kosta på, vi kommer inte dit under vår generation men vi måste börja någon gång. Det handlar i mångt och mycket att ställa om både attityder och förhållningssätt. Jag vet att jag inte alls ens är i närheten på det personliga planet men jag har börjat processen.

Men jag måste vara tydlig. Jag är inte beredd att hoppa över detta steg alls, hur konstigt det än kan te sig. Det är först när vi kapar ner konfliktnivån och vår förbrukning till hanterbara storheter som vi kan ta de första stegen att ens överväga andra åtgärder, åtgärder som mina mer idealistiska partikamrater tror kan tas utan sammanhang eller konsekvenser. Var sak har sin tid och sin plats i kedjan. Intill dess så står jag fast vid att utrikes- och säkerhetspolitiken har ett enda mål:

Ta tillvara svenska intressen.

Economist, Oanda, Anders Widén,

Ett drömspel

2012-04-12T21:37:00.001+02:00

Hjärtlös. Cynisk. Känslokall. Detta är epitet som nu efterhand åsätts mig efter mina postningar om Syrien och Saudiarabien. Känns märkligt att bli kallad för hjärtlös, som om jag åt små barn till frukost, men det är kanske det jag är när jag försöker beskriva säkerhetspolitiska realiteter så kliniskt som möjligt. Hur världen hänger ihop. Postningen blir en av mina längsta men det är för att det även är ett litet jubileum för mig. Denna postning kommer läsas av min 700 000:e läsare enligt bloggers räknare någon gång i natt.

I förordet till Ett drömspel skriver August Strindberg:

Tid och rum existerar icke; på en obetydlig verklighetsbakgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster; en blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer. - Personerna klyvas, fördubblas, dunsta av, förtätas, flyta ut, samlas. Men ett medvetande står över alla, det är drömmarens; för det finns inga hemligheter, ingen konsekvens, inga skrupler, ingen lag.

Det finns, anser jag, en parallell med Strindbergs förord och den debatt som nu förs om utrikes- och säkerhetspolitik och hans beskrivning av drömmaren.

Det är när jag försöker bryta detta, att beskriva världen så objektivt jag kan, det är då blir jag kallad för hjärtlös av vissa läsare. Hjärtlös för att jag försöker ge en objektiv bild? Kanske det. Men dagen idag gav mig en oerhörd energikick av att ha haft en dialog med centerpartiets försvarspolitiske talesperson Staffan Danielsson per telefon och den kände folkpartistiske folkrättsjuristen Mark Klamberg via Facebook. Och det som var så skönt var att vi alla var relativt eniga kring den problembeskrivning som behövs för att komma vidare i diskussionen. Tre olika personer, tre olika perspektiv, tre olika värdegrunder. Men vi var eniga om hur världen hänger ihop i stort och att vi inte utan oöverblickbara konsekvenser kan bryta ut ett problemområde från den smältdegel som går under samlingsnamnet Mellanöstern.

Det är i när vi enas om problembeskrivningen som vi skapar förutsättningarna för att kunna lyssna på vad den andre har att säga. Och komma vidare, kanske inte som vänner och förbundna. Kanske inte i att komma till samma lösningar, där skiljer våra inledande perspektiv från varandra kanske för mycket. Men. Vi förstår varandra och kan respektera varandra. Det är detta som är första steget i ett demokratiskt samtal och en civiliserad debatt. Att enas om problembeskrivningen är centralt i alla samtal.

När vi nu följer utvecklingen i Syrien så är det ofrånkomligt att även angränsande och dominerande länder kommer in i samma malström. På samma sätt som det inte går att hantera Saudiarabien separat. Det finns de som säger att vårat avtal med Saudiarabien inte gör till eller från men detta avtal hänger tyvärr ihop i en större kontext. Och jag ska försöka ge er en bild som jag kommit fram till genom att ha gått igenom bilaterala avtal, olika uttalanden och framför allt turerna kring FRA-debatten. För det är kring den allt börjar få sin form. Egentligen börjar historien kring just dagens situation kring MOU- avtalet redan 2001 när George W Bush lärde känna den svenska gästfriheten på plats i Göteborg. Det är ingen hemlighet att den amerikanske presidenten och den socialdemokratiske svenske statsministern fattade tycke för varandra. Göran Persson vitsordar detta själv i olika intervjuer och böcker. Sverige fick, mycket tack vare den nära relationen, status som ”trusted nation”. Vad det innebär kommer inom de närmaste åren bli både allt klarare men samtidigt allt mer höljt i dunkel i speglarnas värld.

2003, eller senast 2004, signerade parterna, för Sveriges del representerad av Leni Björklund, ett avtal om omfattande informations- och teknikutbyte. Avtalet kom sedan att omsättas i praktiken genom en rad märkligheter för den svenska allmänheten. FRA fick köpa in stordatorer som inte under några omständigheter skulle fått lämna USA och i retur skulle svensk lagstiftning kunna tillåta databehandling i underrättelsesyfte om sådant som politisk åsikt, religiös åskådning, etnicitet samt sexuell läggning. Datorer mot information. Enkelt. Men avtalet, och de bakomliggande skälen, är djupare än så. 2006 rekryteras Jonas Hjelm till SAAB efter att ha blivit arbetsbefriad från sin tjänst på Försvarsdepartementet efter valförlusten. Det finns goda skäl att anta att hans goda kontakter med framför allt USA:s försvarsdepartement spelat in och det är nu själva konceptet med ”trusted nation” tar fart.

USA har ett behov av mellanhänder de kan lita på, s.k. ”Trusted nations”. Varför är inte svårt när vi följer den amerikanska inrikespolitiska debatten. Full av fördomar mot arabvärlden och med en mycket stark pro-Israelisk lobby och opinion. Detta blir allt tydligare efter Saddam Husseins fall då shia-muslimska Iran med dess kärnvapenprogram börjar vädra morgonluft. USA söker efter en ny allians som kan balansera mot Iran. Egypten är försvagat i sin ledarroll efter fredsavtalet med Israel samtidigt som Turkiet vacklar mellan sin arabiska och europeiska identitet. Blicken faller på Saudiarabien med sina gigantiska oljedepåer. Det finns dock ett aber. USA är inte väl sedda i Saudiarabien efter invasionen i Irak då de haft sitt uppladdningsområde där och familjen Saud är starkt ifrågasatt av såväl wahhabister som salafider för sin i deras ögon dekadenta västerländska livsstil. Med sitt geostrategiska läge så blir Saudiarabien nästintill livsviktig för USA:s strategiska intressen. Olja är det kanske mest tongivande. Operation Atalanta kommer därför som en skänk från ovan.

Vad är operation Atalanta?

EU NAVFOR Somalia (operation "Atalanta")[1] grundar sig i Förenta nationernas säkerhetsråds resolution 1816 som ger omvärlden rätt att hjälpa Somalias övergångsregering att bekämpa pirater och väpnade överfall. Huvuduppgiften är att eskortera fartyg som transporterar förnödenheter för FN:s livsmedelsprogram World Food Programme, WFP. Piratverksamheten är ett eget kapitel eftersom dessa har sin bas i fiskebefolkningen i Somalia. Fiskare som får se sina fiskevatten utfiskade av EU:s fiskeflottor. Dessa fiskare har till slut ingen annan väg att gå än att hänge sig till banditräder och piratverksamhet för att försörja sig och sina familjer.

Men operation Atalanta skapade ett legitimt behov från Saudiarabiens sida att förvärva effektiva spaningsmedel för havsövervakning. Och det är nu statusen som ”trusted nation” och MOU:et med Saudiarabien passar in som hand i handsken. SAAB kan nu erbjuda Saudiarabien att köpa ”Erieye”. En svensk produkt men med amerikansk spetsteknik i botten. Med USA:s goda minne eftersom de själva slipper problem med hemmaopinionen. Erieye är ett radarsystem och ett så kallat Airborne Early Warning and Control System (AEW&C) utvecklat av Saab Microwave Systems (tidigare Ericsson Microwave Systems) i Sverige. Radarn ger två gånger 120 graders täckning (två gånger 160 på exportversionerna)och har en bidragande räckvidd på 450 km och en detekteringsräckvidd på 350 km i tät elektronisk krigföringsmiljö, vid stark radarnedskräpning och mål på låg höjd. Radarn har ett inbyggt Igenkänningssystem för att kunna identifiera egna eller fientliga flygplan (IFF), och har också ett sjöövervakningsläge vilket var det officiella skälet till behovet. Erieye-systemet är interoperativt med NATO flygförsvarskommandon och kontrollsystem. Det är i denna kontext som Jonas Hjelm blir oumbärlig för alla inblandade parter. Han har goda kontakter med USA och Saudiarabien sedan sin tid som statssekreterare åt Leni Björklund och har följt alla teknikleveranser från USA till Sverige som ansvarig eller som delaktig.

Jag vågar påstå att Erieye har mycket litet att skaffa med operation Atalanta, systemet är optimerat för att detektera och leda flyganfall. Erieye brukar kallas för ”fattig mans AWACS” även fast få nationer har råd med detta system.

Sverige är med andra ord en villig, och aktiv, mellanhand i dessa affärer. Och i gengäld? Ett biljetthäfte från USA som medger att statsmän som Jan Eliasson, Hans Blix, Pierre Schori, Carl Bildt och Margot Wallström får tillgång till den absoluta maktens rum. Detta samtidigt som vi kan fortsätta att vara ”trusted nation” och utveckla andra delar av vår industri med amerikansk teknik. En industri vi är beroende av, oavsett om det är försvarsindustri eller inte, för att behålla vår livsstil.

När nu situationen i Syrien börjar spåra ur sätts allt på spel. Ska vi dra tillbaka vårt stöd från Saudiarabien så kapas länken mellan Saudiarabien och USA. Saudiarabien är det enda arabland som redan från början aktivt stött rebellrörelsen som vill störta den Iran-vänlige al-Assad. Skulle al-Assad gå segrande ur stärks Iran vilket ökar behovet av en regional motvikt i Saudiarabien. Israel är inget alternativ då de på olika sätt är på kant med de flesta i regionen.

Att säkerhetspolitik är att välja ofta det minst onda av olika onda ting är en realitet. Det finns inget hjärtlöst i detta även fast det går emot den svenska rättstraditionen att aldrig riskera ett liv för att rädda ett annat. Jag begär inte att andra skall välja som jag gör, det jag begär eller önskar är att vi kan åtminstone dela problembeskrivning. Då kan, likt dagens diskussion med Klamberg och Danielsson, vi komma steget längre än den sedvanliga pajkastningen. Klamberg och jag är oeniga om det mesta kring Israel och Palestina men idag kunde vi enas om en problembeskrivning som ger mig hopp att komma vidare i debatten. Och här kommer Mark Klambergs kompetens som folkrättsjurist komma att bli ovärderlig för oss alla. Oavsett vad vi kommer fram till var och en så kommer vi kunna respektera och lyssna för att vi delar beskrivning av problemet.

Cyniker? Kanske det. Pragmatiker? Sannolikt? Hjärtlös? Enligt vissa. Men drömmare? Definitivt inte.

Säkerhetspolitik är måhända ett drömspel för vissa. Inte för mig.

Atalanta (wiki)

Läsvärt i närliggande utrikes- och säkerhetspolitisk kontext: Antonson, SvD, SvT Debatt, , Wiseman, Peter Högberg, DN, DN2, Peter Johansson och Martin Moberg

I allians med djävulen

2012-04-11T20:53:00.002+02:00

Lite humor blev det idag. Svart sådan, eller kanske inte svart – men sotig. Dagen inleddes med att jag och Fredrik Antonsson ställde den indirekta frågan till regeringschefen om varför det nu gått fjorton dagar utan att vi haft en försvarsminister. Tips från coachen är att han helt enkelt inte får någon att nappa på jobbet. Att det inte finns någon som med bibehållen politisk trovärdighet som är beredd att sälja ut sin själ i två och ett halvt år för ynka 100 000 kronor i månaden. I detta sammanhang tycker jag Fredrik Antonsson sannolikt är en av de modigaste opinionsbildarna jag träffat på. Vad han gör är att implicit kritisera sin partiledning och jag vet hur mycket intern kritik han kommer att få. När jag och Peter Högberg kritiserade Håkan Juholt så kom uteslutningskraven som ett brev på posten. Dessvärre var det ingen av de som krävde vår uteslutning som hade modet eller civilkuraget nog att driva det till partistyrelsens avgörande. Det kan jag fortfarande tycka var väl fegt och inkonsekvent. Men Antonsson, han är modig. Mycket modig och han bör – i alla fall tillfälligtvis – bemötas med respekt.

Men humorn då? Jo, några timmar senare publiceras Ulf Bjereld på samma debattsida. Bjereld menar att dagens riksdagsdebatt om svensk vapenexport synliggjorde att Socialdemokraterna och Moderaterna går i armkrok i frågan om att försvarssamarbetsavtalet mellan Sverige och Saudiarabien.

S inställning är att det inte skall rivas upp. Det vore befriande om Urban Ahlin och Socialdemokraterna bidrog till att isolera Moderaterna genom att tillsammans med Folkpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet säga Ja, vi kan, vi vill, vi törs – vi river upp avtalet om militärt samarbete med Saudiarabien 2014 menar Bjereld.

Ulf Bjereld och jag är bägge socialdemokrater. Vi delar de flesta värderingarna men långt ifrån alla. Det blir ack så tydligt idag anser jag. Jag kan hålla med honom på två punkter i denna fråga. Den punkt som han implicit berör inleder jag med. Det är att vi måste bort från skenheligheten och det motsägelsefulla i vår retorik. Realpolitik och retorik måste gå hand i hand. Så långt är vi överens i denna fråga. Men där stoppar enigheten upp. Jag tror jag förstår hur Bjereld resonerar, han Broderskapare – jag fundamentalistisk ateist. Jag skulle kunna säga att han är idealisten och drömmaren och jag pragmatikern men vill inte riktigt gå så långt. Men det ligger nära till hands, Ulf Bjerelds argumentation är full av vackra ord men saknar i allt väsentligt kontakt med realpolitiken anser jag. Jag har skrivit om detta förut och skriver det ånyo, vad jag baserar min position på. I allmänhet och i fallet med Saudiarabien i synnerhet.

Saudiarabien är, trots familjen Sauds starka grepp om statsapparaten, inte en stabil diktatur. Salafiderna är inte helt förtjusta i hur familjen Saud praktiserar Koranen, inte heller wahhabisterna med vilka Ibn Saud i mitten på 1800-talet slöt en pakt, en pakt om maktdelning där wahhabisterna tog hand om Korantolkningen och familjen Saud om den världsliga makten, den som kallas för politik. Det finns idag få liberala krafter aktiva i Saudiarabien, den kanske starkaste oppositionen kommer från religiösa fundamentalistiska grupperingar som ser familjen Sauds väst-inspirerade levnadsvanor som ett besudlande av islams kärnområde. Saudiarabien härbärgerar Islams två heligaste platser, Mecka och Medina, vilket gör att de religiösa krafterna är starkare än de liberala. Att det förhåller sig så även i andra arabländer ger utvecklingen i Egypten smakprov på. Detta missar Ulf Bjereld helt. Men vad än allvarligare är att han helt utelämnar att Saudiarabien är det enda land som från början försett de syriska rebellerna med aktivt stöd. Stöd i vapen, stöd i pengar. Varför? Saudiarabien vill inte se al-Assad och alawiterna fortsätta vid makten, dessa är intimt kopplade till Iran som håller på att manövrera sig in som regional stormakt i det vakuum som det kollapsade Egypten lämnat efter sig. Det ligger inte i någons intresse, allra minst väst, att Iran blir en regional dominant. Varför? Svaret heter olja och Kina står beredda att köpa denna olja närhelst den erbjuds världsmarknaden. Detta är realpolitik. Inte drömmar, inte heller fluffiga visioner som baseras på ”We shall overcome”.

För vad är egentligen vapenexporten? I min värld är den är ett säkerhets- och handelspolitiskt verktyg. Vi behöver alla verktyg vi kan för att dels säkerställa vår livsstil men även ge sådana som Jan Eliasson manöverutrymme och acceptans för att kunna få den typ av uppdrag han har blivit utnämnd till. Allt annat är naivt. Alla andra versioner, att det skulle helt och hållet vila på kompetens och sakargument, är djupt osanna. Sverige är, trots sin storlek och sitt geostrategiska läge, en röst som många lyssnar på i världen. Ibland släpps vi in i rum före regionala stormakter som Frankrike och Tyskland. Det beror inte på vår välfärdsmodell, det beror inte på att Olof Palme (S) en gång var världens samvete, det beror inte på den stora personliga uppskattning som Göran Persson (S), Jan Elisasson (S), Pierre Schori (S) och Carl Bildt (M) röner i de internationella samfund och mer slutna sällskap där internationell säkerhet debatteras.

Det beror på att vi har något att erbjuda, svårare än så är det inte.

FOI, Försvarets Forsknings Institut, är en av världens ledande fristående institut som har kompetens att forska kring och analysera andra nationers kärnvapenprogram, av den anledningen var det ingen slump att Hans Blix fick förtroendet att leda kärnvapeninspektionerna i Irak. FOI kompetens kring så kallad "teknisk underrättelsetjänst" är vida känd och respekterad. Och den forskningen är beroende av att vi har en försvarsindustri, Carl Bildt ingrep till och med här om året för att säkerställa att FOI erhöll erforderliga anslag. Varför? Han är beroende av resultatet för att kunna betala biljetten. Biljetten till olja, biljetten till de arenor som vi förväntar oss att vi som etiskt och moraliskt högtstående nation har en naturlig tillgång till. Den är naturlig vill säga, så länge vi har något att erbjuda.

Försvarsindustrin skapar därmed tillsammans med FOI en av de biljetter som krävs för att vi ska kunna få tillträde till de rum där internationella beslut fattas. Hur cyniskt det än kan vara så förhåller det sig faktiskt på det sättet, att tro något annat är väl naivt och en övertro på de egna argumenten visavi den realpolitiska verklighet vi lever i. Andra verksamheter skapar även de biljetter till dessa rum, informationen från FRA är ett sådant exempel men det finns fler. I det explicita fallet med Saudiarabien så finns det även parametrar som handlar om amerikansk spetsteknik. En teknik som inte får exporteras till andra än "trusted nations" utan kongressens godkännande. Sverige är en "trusted nation", Saudiarabien är det inte. Genom att låta Sverige köpa och vidareutveckla amerikansk teknik för att sälja den vidare till Saudiarabien tillfredställs fler parter. USA kan vidmakthålla sin maktposition genom bulvaner, Saudiarabien kan balansera Iran som regional stormakt och Sverige får ett knippe biljetter som vi kan växla in till olja eller tunga internationella positioner. Som FN-kommissionär för mänskliga rättigheter, som FN:s vice generalsekreterare. Listan kan göras längre men ni förstår nog principen.

Jag är därför förespråkare av en vital, men kontrollerad, försvarsindustri som verktyg för vårt politiska ledarskap i likhet med dagens ordning. Allt för att fortsätta få tillträde till de rum där internationell säkerhetspolitik debatteras och ventileras och därmed en möjlighet att påverka en global utveckling till en humanare världsordning. Utan dessa inträdesbiljetter så får vi annars vackert stå utanför och ta det som erbjuds. Likt Ungern. Likt Rumänien. Likt många andra länder som har ambitioner men inget att köpa inträdesbiljetter för.

Men på en punkt till efter dagens debatt ger jag Ulf Bjereld definitivt rätt. Carl Bildts argumentation idag var av det billigare slaget. Hade förväntat mig mer elegans än så. Carl Bildt är faktiskt mer begåvad än så men all heder åt utrikesministern för att han inte svamlade likt vår egen Urban Ahlin. Hans prestation var i det klenaste laget anser jag och tillfredsställde inte mig och inte Ulf Bjereld..

Så vad gör jag då nu? Exakt just nu så går jag smånynnade på "We shall overcome" ut i köket och bereder mig en kopp kaffe och sänder rebellerna i Syrien en tanke, ja en innerlig önskan, om att det måste gå vägen. Och det kan faktiskt gå vägen om väst kan ställa sig raka i ryggen bredvid länder som Saudiarabien som aktivt stödjer dessa rebeller med vapen, sjukvårdsutrustning, läkare och med pengar. Jag gillar det inte fullt ut, men alternativet är värre. Ibland måste jag ta det onda med det goda. Eller sluta en allians med djävulen. Men det är okej det med så länge jag vet vad jag gör, och det gör jag anser jag.

Jag sover gott om natten ändå. Kalla mig cynisk och hjärtlös, det är helt okej. Dock inte krigshetsare, för det är jag definitivt inte. Men ibland så måste vi gå i allians med djävulen, alternativen är så mycket sämre.....

Expressen, SVT1, SVT2 MiS, SR/Ekot

Försvarsminister = Kamikazeuppdrag

2012-04-10T08:08:00.001+02:00

Idag går vi in på det trettonde dygnet utan minister för rikets säkerhet. Dagens Arena gör mig uppmärksam på en artikel i SvD som jag missade i samband med Sten Tolgfors avgång. Sten Tolgfors var försvarsministern som ”väntade på nästa sms om någon skadad svensk soldat”. Men engagemanget och detaljstyrningen av fögderiet var så stort att han föll på eget grepp. SvD, normalt borgerlig och den enda försvarsvänliga dagstidningen, förrättar i artikeln något som bäst kan liknas ett lustmord på den politiske ledaren Sten Tolgfors. Med all rätt anser jag. Men. Nu följer en av mina längsta postningar någonsin.

Försvarsdepartementets och försvarets problem börjar inte med Sten Tolgfors, detta departement har haft problem under en lång tid som sträcker sig tillbaka till Persson 2. Sten Tolgfors har faktiskt, i sin iver att justera bilden av sig själv på hans sista presskonferens, i viss mån rätt i sin beskrivning av turerna kring FOI och dess vapenaffärer. Jag har roat mig att under påskhelgen läsa igenom en del dokument som berör främst FOI men även våra försvarspolitiska avvägningar i stort. Det är inte utan att det nu växer fram en bild av en verksamhet som levt sitt eget liv under en lång tid. Detta förvärrades av Sten Tolgfors ledarstil som till slut framkallade en kultur av att vilja mörka och lägga till rätta för att vinna tid och flytta fokus. MOU:et med Saudiarabien är trots allt ganska talande för denna utveckling. Om vi börjar med MOU:et, som tecknades av Leni Björklund under Persson 2, så finns det två nyckelmeningar i det. Meningar som inte kan återfinnas i något annat MOU. Jag har valt att lägga dessa i fetstil:

2) Utbildning

a) Vardera parten skall bereda den andra partens personal möjlighet att delta i militära och tekniska kurser som den anordnar i sitt eget land. 
b) Parterna är överens om att studera och undersöka möjligheterna till samarbete i fråga om taktisk och teknisk utbildning, bl.a. elektronisk krigföring (EW) och signalspaning (SIGINT). 

3) Forskning och utveckling

a) Parterna är överens om att studera och utforska möjligheterna att upprätta ett partnerskapsprogram mellan Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och de behöriga institutionerna i Konungariket Saudiarabien i fråga om försvarsteknologi.
b) Parterna skall särskilt sträva efter att utbyta teknisk och ingenjörsmässig expertis i fråga om underhåll, utveckling och rekonstruktion av vapensystem, utrustning och reservdelar.  

Mina kommentarer:   

A) SIGINT är inget vi exporterar utan USA:s medgivande, vare sig teknik eller kunskap om, då det bygger på ett amerikanskt samarbetsavtal med Sverige från 2003 eller 2004. Tyvärr hittar jag det inte just nu men kommer återkomma men att skriva in SIGINT är att skriva in att vi delar med oss av det som gör oss relevanta på den säkerhetspolitiska arenan. SIGINT är inget annat än FRA:s kärnverksamhet och en av juvelerna i den svenska kronan. Orsaken varför vi står som möjlig partner till Saudiarabien inom detta är sannolikt för att USA själva inte, av inrikespolitiska skäl och i relationen med Israel, kan exportera detta. USA använder sig av oss som en mellanhand utan att få problem med kongressen. Sverige är "trusted nation" och vi har rätt lösa tyglar, lösare än många andra NATO-länder.

Detta, mina vänner, är säkerhetspolitisk vardag. Vi får något tillbaka, i detta fall sannolikt ett stöd för bland annat Jan Eliasson som vice generalsekreterare i FN. Den som följer debatten lite noggrannare har säkert noterat med vilken tystnad Jan Eliasson följt denna. Han är mycket medveten om biljettpriset nationer betalar för att komma ifråga till toppositioner.   

B) FOI har skrivits in explicit i avtalet. Detta är unikt, det har aldrig hänt förut och vad MOU brukar peka på är vår industri, inte en statlig myndighet. FOI jobbar med svensk försvarsindustri, inte med dess kunder. Mycket av forskningen kring JAS 39 Gripen och Erieye (Phased array radar) har skett på FOI. Tidigare MOU har pekat på befintlig industri och det är för mig en gåta att Persson 2 skrev in FOI i avtalet. MOU:et i sin helhet kan du läsa som inbäddad fil nedan, jag väljer numera att bädda in dessa istället för att länka då dessa avtal och PM ibland tagits bort.

Mou foi

View more documents from Johan Westerholm

Hur det kom sig att FOI skrevs in saknar jag detaljkunskap om för närvarande men det ligger inte långt borta nu när jag grävt så långt jag kunnat är att Persson 2, tvehågsen inför FOI som myndighet, skapade ett utrymme i regleringsbreven för att möjliggöra viss intäktsfinansiering. Det finns sådana möjligheter, att låta statliga myndigheter vara affärsdrivande. Sjöfartsverket är ett sådant exempel där stora delar av verksamheten finansieras av farledsavgifter. Transportstyrelsen ett annat men i bägge fallen handlar det om ganska enkel infrastruktur och inte spetskompetens inom försvarsmateriel.

Utan att vilja fördöma eller kritisera så har detta, på vissa delar av FOI, lett till att det utvecklats en kultur på FOI där intäktsgenereringen tagit överhanden till förmån för kärnverksamheten. Försvarets och försvarsindustrins behov. Vi talar om verksamhet som med lätthet skulle kunna omsätta miljarder kronor och eftersom mycket av grundforskningen skett med andra medel och varit ”avskrivna” skapas en möjlighet att – om vi nu tolkar regelverket väl generöst – skapa stora affärer med låg eller ingen risk.

Skapandet av SSTI, det bulvanföretag som kom ifråga, är en logisk konsekvens av fler parametrar. FOI får inte enskilt driva affärer med främmande makt och nu vågar jag påstå att flera saker gick snett samtidigt. Sten Tolgfors och hans statssekreterare Håkan Jevrell, bägge svaga ledare med en tendens att inte se skogen för alla träden, inser ganska tidigt att såväl Leni Björklund som Mikael Odenberg tecknat samarbetsavtal som påverkar deras vardag och skapar bekymmer. Att säga upp MOU:et med Saudiarabien är inte att tänka på eftersom det skulle få en negativ inverkan på vår förmåga att vara en tyngre spelare i mellanöstern. USA förväntar sig att vi agerar brygga och det är det priset vi får betala för att vara ”trusted nation”. Mikael Odenberg tecknade ett MOU med USA 2007 om just SIGINT och nu ett USA som vill använda sig av Sverige som bulvan för att kunna rusta Saudiarabien utan att bli kritiserade av Israel.

Pressen ökar nu på Tolgfors – Jevrell under 2008 och istället för att, vilket hade varit det naturliga, peka på den befintliga svenska vapenindustrin så väljer de att falla till föga för affärsinriktade statliga tjänstemän och starta ett bulvanföretag. Ett företag som har direkta kanaler in i FOI för att vinna tid och slippa en alltför ingående granskning från ISP samt omvägen via departementet. Tjänstemännen på FOI och Sten Tolgfors tog en genväg för att kamma Saudiarabien medhårs samtidigt som de inte ville störa utrikesdepartementet med onödig byråkrati. Sten Tolgfors fall som minister började med andra ord redan 2008 med detta beslut, allt som hänt därefter är en logisk konsekvens där nu fler aktörer gjort allt för att lägga tillrätta eller dölja.

Ett annat dokument som förtjänar en genomläsning är det PM från 2011 som FOI författat kring NATO:s utveckling. I PM:et refereras till olika former av slutna ministermöten och jag är inte helt övertygad om att detta PM var menat att publiceras på webben. Innehållet, och framför allt inriktningen samt förslagen på en svensk hållning, är tjänstemannaprodukter och jag bedömer att detta PM kommer – om det får lite spridning till allmänheten – sätta igång något som bäst kan liknas vid ett ramaskri hos den svenska, NATO-skeptiska, väljarkåren.

Foi memo 3541 viktiga frågor på natos agenda 2011

View more documents from Johan Westerholm

Vad anser då jag? I sakfrågan är jag vare sig förvånad eller tagen på sängen. Det jag har reagerat på är det fria fall som det politiska ledarskapet på FöD befunnit sig i sedan Persson 2 med undantag för Mikael Odenbergs korta tid. Ett ledarskap som varit så inkompetent i själva sakfrågorna att det skapat en kultur av detaljstyrning, beslutsvånda och fritt spelrum för olika tjänstemän med egna agendor. Spelet kring FRA-lagen som skildras i FOKUS är ytterligare ett exempel som tyder på en kultur inom utrikes- och säkerhetspolitiken där tjänstemännen sitter med både karta och kompass. Det finns därför en ganska bra förklaringsgrund till varför Fredrik Reinfeldt inte lyckas rekrytera någon ny minister. Alla de som skulle kunna vara kompetenta nog ser detta och förstår att FöD kommer kräva två års hårt arbete att bli någotsånär stabilt. Min fundering är hur långt in i det övriga regeringskansliet denna grogrund för korruption och nepotism mellan enstaka individer har spridit sig. Ett uppdrag som minister för detta departement ligger dock, med de krafter som finns, nära ett kamikazeuppdrag. Väldigt nära och det finns sannolikt ingen politiker som vill ha en framtid kvar som är ens i närheten av att tacka ja.

Vi går idag in på vårt trettonde dygn utan minister med ansvar för rikets säkerhet. Det säger något om problemen vi har. Problem som går tillbaka till 2004 och regeringen Persson 2 men som förvärrats av ministären Reinfeldt..Det visar sig att vi står i begrepp att ta steget fullt ut in i NATO som bulvaner för amerikanska intressen och vi står på denna tröskel utan debatt.

SvD, Dagens Arena (Helle Klein)

Överlever demokratin?

2012-04-08T08:50:00.000+02:00

Det danska rättsväsendet har i hemlighet infört hemliga domare och domstolar för terrormål. Därmed har terroråtalade inte möjlighet att överklaga rapporterar SR/Ekot. Advokater har, föga förvånande, reagerat på detta men jag anser att reaktionerna ändock är rätt lama.

Lama om vi jämför de med det liv det blev över den s.k. FRA-lagen i den svenska kontexten. Den danska inrikespolitiken tillhör de danska väljarna att besluta om men jag finner ändå skäl att uppehålla mig vid själva fenomenet. Och tendensen. Danmark har hävdar jag, vid sidan av Frankrike, kanske varit den stat i Europa som först avvikit från många av de principer som skall vi implicit hävdar att den västeuropeiska gemenskapen vilar på. Demokrati, transparens och folkstyre. Det som sker är en logisk konsekvens av hur USA har utvecklats sedan George W Bush presidentskap. Ett presidentskap som kom att innefatta legalisering av "hårda förhörsmetoder" som i en annan tid hade klassats som tortyr.

Vi ser nu istället hemliga domstolar, anonyma domare, beslut som inte kan överklagas och en tillsyn som är omgärdad av stark sekretess parat med att såväl Danmark som Frankrike nu alltmer fjärmar sig från Schengen-avtalet. Samhällen som sluter sig och nu börjar att begå övergrepp mot de som utgör samhället i syfte att skydda samhället. En motsägelse och en utmärkt grogrund för konflikt och centrifugalkrafter. Samma centrifugalkrafter som staten skall skydda sig mot begår man övergrepp mot. I hemlighet.

Marnia Lazreg, amerikansk professor i sociologi, har beskrivit vad som sker i ett samhälle där staten gör allt för att skydda sig mot det hot som de som utgör staten, medborgarna, upplevs göra i sin bok ”Torture and the Twilight of Empire”. Hon redovisar extremerna, Algeriet och Bagdad men jag ser samma tendenser i västvärlden nu. Vare sig Danmark eller Frankrike är unika då USA alltsedan 9/11 visat upp tydliga tendenser i att ge staten ytterligare våldskapital att rikta mot de som utgör staten om staten känner sig hotad. Medborgarna. Jag ser en tendens att västvärlden går i motsatt riktning mot vad vi säger oss stå för. Vi legitimerar det genom att säga att det är för vårt eget bästa. Jag är inte så säker. Historien har visat annorlunda.

Överlever demokratin vår civilisation? Säker är jag inte.

SR/Ekot, Marnia Lazreg, Expressen, DN, SvD,

Titanen

2012-04-07T15:57:00.000+02:00

Allan Widman (FP) är en ganska högljudd försvarspolitiker. Inte sällan så framgår det med viss tydlighet att han anser omvärlden bestå av idioter och att det är i allt väsentligt märkligt att ingen förstår hans storhet. Allan Widman, detta stjärnskott på den globala säkerhetspolitiska scenen, har nu gjort ett lappkast i var han står i frågan om svensk trupp i Afghanistan. Han vill nu kalla hem trupperna omedelbart. Som han uttrycker det själv så är det en insikt som värkt fram under en längre tids hjärngymnastik.

Låt oss dra tillbaka bandet till valrörelsen 2010 där folkpartiet såg en utökning av insatsen som nödvändig. I samband med den debatten då så postade jag inlägget ”Den siste tennsoldaten” som i allt väsentligt nu 18 månader senare helt plötsligt blivit identisk med den folkpartistiska positioneringen. Såväl den centerpartistiska försvarspolitikern Staffan Danielsson som Allan Widman karakteriserade den typen av position och analys som jag företrädde och företräder att ligga nära landsförräderi. Nu är det annat ljud i skällan som bekant.

Det är inte utan att jag kan tycka att framför allt Widmans intellektuella utförsgåvor som försvarspolitiker visar oroväckande svagheter. Att det ska ta honom och folkpartiet 18 månader att ta till sig sakargument som torde vara självklara kan inte betecknas som meriterande alls. Det är inte utan att jag inväntar nästa folkpartistiska utspel med viss spänd förväntan. Det skall bli riktigt intressant att följa Widmans och folkpartiets fortsatta framfart på den säkerhetspolitiska scenen framgent. Nästa steg? Att upptäcka att Israel ockuperar Västbanken.

Spänningen är onekligen olidlig. Widman är onekligen en riktig säkerhetspolitisk titan och folkpartiet som helhet en politisk kraft som ändrar världshistoriens gång. Om vi får tro dem själva vill säga....

Folkpartiet, Allan Widman, Alliansfritt, MiS, Den siste tennsoldaten,

Lustmord

2012-04-04T13:33:00.001+02:00

Magnus Nilsson, ordförande, Socialdemokratiska studentförbunde, Lena Sommerstad, ordförande, Socialdemokratiska kvinnoförbundet, Peter Weiderud, ordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet och Gabriel Wikström, ordförande, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund har idag författat en debattartikel publicerad på DN Debatt där de kräver att socialdemokratin skall ta vad de säger "en modern syn på vapenexporten". I deras värld skall vapenindustrin helst läggas ner som jag tolkar det och de pekar bland annat på att de anser att den svenska vapenindustrin är överdimensionerad. De pekar på, som huvudskäl till deras position, att det kalla kriget upphörde 1989.

Nu tänker jag begå ett lustmord på mina egna. Det är inte illa menat men jag måste. Artikeln är helt enkelt för illa uppbyggd.

Kvartetten har ett rätt i sin artikel, att det kalla kriget upphörde 1989 men sedan är det i praktiken stopp. En rad med felaktigheter samt en inkonsekvens placerar artikeln som helhet i raden av ”icke-inlägg” i den säkerhetspolitiska debatten. Författarna har en övertro på stater, nationers och människors vilja att lösa konflikter utan vapen i hand. Vapen som kan vara allt ifrån handel, energi och annat över till att använda sig av det mest extrema, statens våldskapital. De brister nämligen i allt väsentligt i att redovisa vad som kom att ersätta det kalla kriget. Något mycket farligare. Författarna kan med viss fördel innan de fortsätter den inslagna vägen ta del av dels Emanuel Todds tankar i ärendet. Som ende säkerhetspolitisk analytiker (Todd är egentligen filosof) lyckades han predestinera murens fall 1989. Han gjorde det redan 1983 i en uppsats om tillståndet i forna Warszawa-pakten och blev för detta utskrattad. Att läsa hans ”After the Empire” från 2003 är som att läsa dagstidningarnas utrikesnyheter nu nio år senare. Numera är det ingen som skrattar åt honom.

Tre andra som beskriver det som kom att ersätta det kalla kriget är Mary Kaldor i sin bok ”Nya krig”, Samuel Huntington med sin ”Clash of civilisations” samt världsbanksdirektören Moises Naim i sin bok ”Illicit”. Vad är det då som har ersatt det kalla kriget? En allt annat än ofarlig blandning av nationalism, fundamentalism och organiserad brottslighet. Det dessa har gemensamt är ett förakt för många av västvärldens grundläggande värderingar.

Det är det vi ser i Pakistan. Det vi ser utvecklas i Egypten. Det var det som slet sönder Jugoslavien. Det är bland annat detta vi har att förhålla oss till utöver den ständiga huggsexan om energi och världsmarknadsandelar. Varför tror ni annars att Kina är så framgångsrika i Afrika, den sista oexploaterade marknaden, om de inte hade något att erbjuda för att få marknadsandelar och olja i retur? Varför tror ni att Kina och Ryssland är de enda som inte fördömer Iran och Syrien samt blockerar alla FN-alternativ?

Det andra som kvartetten helt utelämnar är att svensk försvarsindustri inte är svensk längre i den större omfattning de vill göra sken av. Bofors och Hägglunds ägs av brittisk-amerikanska intressen och SAAB är i allt väsentligt beroende av amerikansk spetsteknik för sin produktutveckling.

Det tredje, och kanske allvarligaste, är att författarna, kanske till och med medvetet, utelämnar vad en alternativ krigsmaterielförsörjning skall vila på. Idag köper vi försvarsmateriel från minst två krigförande länder. USA och Israel. Den ene en sporadisk ockupationsmakt, den andre mer permanent. Genom att handla vapen från dessa så finansierar vi ytterligare vapenutveckling som leder till förtryck och repression av bland annat det palestinska folket. Kvartetten undviker aktivt att nämna alternativen och vad det för med sig i form av moraliska och etiska avvägningar. Jag kan göra listan ganska lång på vad kvartetten har utelämnat och varför jag anser att deras inlägg i praktiken är ett icke-inlägg men jag stoppar här. De som vill läsa vad jag anser i ärendet kan annars med viss fördel fortsätta läsa mina postningar taggade med ”utrikes- och säkerhetspolitik” där jag i återkommande inlägg pekar på dels de diplomatiska förutsättningarna men även hur försvarsindustrin historiskt och även idag är teknikdrivande. Och därmed vitalt för industriklustrets icke-militära tjänste- och produktutveckling.

Inalles så anser jag tyvärr att mina partikamrater kom med ett populistiskt präglat icke-inlägg i debatten. Så pass illa genomarbetat att det tyvärr stjälper deras i grunden goda intentioner än hjälper.

DN, DN(Carl Bildt), SR/Ekot,

Ett moraliskt dilemma

2012-04-01T16:08:00.001+02:00

Förre försvarsministern Sten Tolgfors blir helt säkert kallad. Men även handelsminister Ewa Björling och statsminister Fredrik Reinfeldt får vara beredda. Däremot lär utrikesminister Carl Bildt slippa KU-förhör om vapenaffären med Saudiarabien Riksdagens konstitutionsutskott (KU) har redan börjat samla in material och underlag rapporterar bland annat DN.

Historien kring #saudivapen lever därmed vidare vilket jag bejakar. Graden av en sannolik rättsröta inom kanske framför allt Försvarsdepartementet är anmärkningsvärd. Vad som däremot tycks ha tystnat en del är debatten, både den breda och den inom socialdemokratin partiinterna, om hur vi de facto förhåller oss till krigsmaterielexport.

Jag har idag, i en annan kontext, haft en längre diskussion med Roger Jönsson som ställt relevanta frågor då han ifrågasätter försvarsindustrins existens som ett säkerhets- och handelspolitiskt instrument nu när det kalla krigets dagar är över. Dessvärre ersattes det kalla kriget av något annat som utnyttjats av såväl USA, Kina som Ryssland. Kriget mot terrorismen och mycket annat. Jag bedömer det, som jag skrivit tidigare, helt osannolikt att Jan Eliasson skulle fått den position han fått nu i FN utan att vi sedan lång tid haft något att erbjuda de maktspelare som är dominanter på den säkerhetspolitska scenen. Det finns omfattande dokumentation om hur detta spel går till. Två exempel, med olika ingångar, finns i Johan Ericssons "Kampen om hotbilden" och Brzesinskis "The grand chessboard".

Visst, vi kan slakta hela rasket om det är den vägen vi vill att vi ska gå. Men. Då frånsäger vi oss möjligheter att förhandla oss till de positioner åt våra företrädare vi är så omåttligt stolta över. Detta är en realitet. Listan är ganska lång på hur dagens och gårdagens främsta globala företrädare har nått sina ämbeten. Kofi Annan, Ghana = guld, olja och kakao. Ban Ki Moon, Sydkorea = Geostrategiskt läge och upplåtande av baser till USA. Listan är otroligt lång. Allt har ett pris. Om någon skall lyssna på vad vi har att säga i andra ärenden måste vi dessvärre betala för det.

Lite av "välj dina krig" med andra ord Jag vill att vi har en röst i det globala samfundet. Jag är beredd att betala biljetten för att vi skall bli hörda. Utan inträdesbiljett så kommer vi ha samma relevans som Ungern när det kommer till de globala förhandlingarna kring frihandel, arbetets villkor, miljö, våld mot kvinnor och Israel-Palestina för att ta några exempel. Idag är det inte många lyssnar på Ungern och deras behov för att ta ett exempel. Varför? Ungern har inget, eller mycket litet, som de kan erbjuda av strategiskt värde. Jag vill att vår röst hörs och räknas, Innan vi besvarat detta gemensamt kommer det bli hart när omöjligt att föra en diskussion om hur vi ska ha det. Men det stoppar inte där.

Saudiarabien är, vilket vi är överens om, en brutal diktatur. Det finns de som då tycker att vi skall avbryta allt samarbete med dem kring krigsmateriel. Samtidigt så förser nu Saudiarabien, som enda mer tongivande nation, de Syriska rebellerna med vapen för att störta al-Assad. Att han är en sjusärdeles brutal diktator är klarlagt sedan massakrerna på civila i Homs. Hur ställer vi oss nu till detta? Och om nu pansarvärnsroboten Bill är inblandad i detta stöd, skall vi strypa kontrakterade leveranser till en diktatur som vill störta en annan, i dagsläget, ännu blodigare regim?

Det kommer inte hjälpa att vi håller varandra i händerna och sjunger vare sig "Upp till kamp" eller "We shall overcome". Vi måste ta ställning. Vi måste väga moralismen mot effekten på längre sikt. Vi kan inte gömma oss för dessa moraliska dilemman eller leva vidare i en drömvärld. Och vem, av alla kritiker till vapenexporten till Saudiarabien, vill lämna de Syriska rebellerna åt sitt öde för den kanske mest blodbesuldade diktatorn på senare tid?

Det är onekligen ett moraliskt dilemma. Den som inte kan se detta vågar jag påstå ljuger.

SR/Ekot (Urban Ahlin), SR/Ekot (Syrien), DN, SR

Godkänd leverans. Men med oroväckande blottor.

2012-03-31T16:45:00.001+02:00

Lyssnade på Urban Ahlin i SR/P1 Lördagsintervju. I min värld så var det inte så dramatiskt men sannolikt var det nog så dramatiskt det han sade hos vissa av mina partikamrater. Partikamrater som tycks leva i någon rosenskimrande världsordning där Sveriges kommunicerade moral beundras av en häpen omvärld. En moral som enskilt sätter oss på den högsta och mest beundrade piedestalen av dom alla. Så förhåller det sig inte. Inte alls.

Försvarsindustrin, som del av det säkerhetspolitiska komplexet, är och förblir en garant för att vi skall kunna bibehålla ett visst mått av oberoende ställning i världspolitiken samtidigt som den öppnar dörrar som annars vore stängda för oss. Jag har skrivit om hur det fungerar till leda tidigare och kommer inte skriva om det idag. Intervjun? Som sagt, ingenting som kommer förändra världen, Urban Ahlin gjorde sitt jobb och förklarade så gott han kunde. Han gjorde, bedömer jag, ett rimligt gott resultat men jag känner, när jag lyssnat på intervjun två gånger nu, inte att han direkt behärskar industripolitik eller till fullo behärskar försvarsmaterielindustrins betydelse i såväl utrikespolitiken, handelspolitiken och industripolitiken. Vilken spjutspets och dörröppnare den har varit och kommer att vara framgent. Även detta har jag skrivit om till leda känns det som och inte heller det kommer jag upprepa idag.

Jag förstår att Urban Ahlin nu måste ut och tala ur skägget, att tydliggöra den allt annat än okomplicerade relationen som vi som folkrörelse har till försvarsindustrin. Jag ser med dagens intervju ett skifte i vårt förhållningssätt som är av godo. Vi var otydliga under Mona Sahlin, vi var obegripliga under Håkan Juholt. Därför är det bra att Stefan Löfvens ledarskap nu inneburit en tydligare positionering och en rakare hållning. En positionering som i mångt och mycket överensstämmer med min mer pragmatiska linje.

Mitt omdöme om Urban Ahlins prestation idag? Godkänt, han levererade en begriplig och relativt klart formulerad position som ligger nära min egen. Men om han har som ambition att ge såväl Carl Bildt som vår egen interna opposition en match så bör han förbättra sin försvarsmaterielindustriella kompetens. Där upplevde jag att han har en och annan lucka att fylla.

Debatten slutar nämligen inte här och han bör gå in i den med så få blottor som möjligt när det bränner till. Och det vet vi att det kommer att göra på den socialdemokratiska partikongressen 2013.

SR, DN,

Det ligger en hundkennel begravd vid Jakobs kyrka

2012-03-28T10:10:00.003+02:00

Idag är jag publicerad på SVT Debatt med en artikel där jag ifrågasätter Carl Bildts val av tidpunkt att ”avslöja” en transport av plutonium till USA. Carl Bildt har valt att häva sekretessen som minister kring en fråga som berör rikets säkerhet samt relationen med främmande makt. Jag har inga problem med vare sig plutoniumet eller hävandet av sekretessen. Mer timingen som, anser jag, syftar till att splittra journalistkåren.

Det jag kan anse vara anmärkningsvärt är att försvarsminister Sten Tolgfors under hela den resa som hanterat FOI hela tiden gömmer sig bakom samma sekretesslagstiftning som Carl Bildt nu visat att det visst går att häva. Jag anser att Carl Bildt, regeringens egen ålderman, har en högre kredibilitet än den i många avseenden juniore försvarsministern. Carl Bildt klarar av att häva sekretess, Sten Tolgfors klarar det inte och det är här jag kan börja fundera om det inte ligger en hel hundkennel begravd på Försvarsdepartementet på Jakobsgatan i Stockholm. Och att den börjar lukta nu.

Det finns, anser jag, med försvarsministerns handlag alla anledning att ifrågasätta om inte han själv, tvärtemot vad som sagts, har varit informerad om skeenden han nu förnekar. Uppgifterna i SR/Ekot om att protokoll förstörts för att skydda ministern är minst sagt skäl nog för en misstroendeförklaring mot honom som minister om de visar sig stämma.

Det ligger en hundkennel begravd på Jakobsgatan. Och det blir, anser jag, mer och mer uppenbart att Carl Bildts publicering var ett försök från regeringen att fokusera om journalistkåren.

SR tidslinje #saudivapen, Aftonbladet

Fler frågor än svar

2012-03-27T08:24:00.007+02:00

Tre kilo plutonium från har nyligen skickats från Sverige till USA. Det skriver utrikesminister Carl Bildt på DN debatt idag. I mångt och mycket så är jag lite förvånad att han går ut med det i detta format, men vi får anta att det är i en stämning att försöka bli mer öppen med relationerna till främmande makt i skuggan av affärerna med Saudiarabien. I grund och botten faktiskt ganska bra att han redovisar detta öppet, Bildt menar att

Det unika svensk-amerikanska samarbete som jag i dag för första gången kan redovisa utgör ytterligare en del av detta engagemang. Tillsammans har vi visat hur det kan gå till att samla ihop, säkra och skydda plutonium av detta slag. Förhoppningsvis kan våra erfarenheter tjäna till stöd och inspiration också för andra länder.

Men låt oss för ett ögonblick stanna upp nu. Det finns saker och ting som Carl Bildt inte skriver men som ändå mina kamrater på vänsterkanten bör påminnas om. Att ingenting är gratis samt att pengar har ett mycket litet värde i den säkerhetspolitiska kontexten. Det finns annat som är värdefullare. Jag har svårt att tro att Carl Bildt eller någon annan svensk representant ringer upp grovsopstationen för plutonium, USA i detta fall, och för en konversation enligt nedan:

- ”Hellö. Tis is Carl Bildt spiking. Is it Hillary? Öh, hellö Hillary how are you today?
- ….
- Well. Wi have a problem med some gammal plutonium, can jo taik care of it? It is annojing me bikås it glows in the dark. I cannot sleep in the light.
- ….
- Fine, thanks a lot, I will sent it to yo with UPS today. Nobody här want to hav it kvar.
- ….
- Not UPS? A special shipment? Ah, now I understand why small pipol here are so angry. I will fix. I will wrap it in my Rått-kavaj. How is Bill?
- ….
- Send him my hälsningar, and yes, my wife is fajn she to. Yes. She has still a funny hair. More funny than jo. I have a funny hair too. Talk to you soon.

Så går det inte till. Dessutom talar sannolikt Carl Bildt i allt väsentligt en bättre engelska och är mest sannolikt på sikt tvingad att behöva återgälda tjänsten. Att sedan plutoniumet nu har omgärdats av garantier säger inte speciellt mycket till mig. En garanti i denna kontext är lika värdefull som gammaldags svenskt dasspapper. Detta är en värld av pragmatiker och skulle nu detta plutonium komma till militär användning så skulle Sveriges sanktionsmöjligheter vara milt sagt klena.

Men. Bra. Bra att Carl Bildt är öppen med samarbetet. Det som jag kan resa frågetecken kring är hur långt denna öppenhet kommer gå och om svenska väljare är mogna att ta emot beskrivningarna om vilket pris som omgärdar denna typ av transaktion. Jag har dessutom en del aningar om hur mycket av detta nyhetssläpp som är en ren mediestrategisk manöver för att avleda uppmärksamheten kring de nya turerna kring FOI och Saudiarabien samt det allt intensivare strålkastarljuset på Lundin Oil. Det är den sistnämnda tanken som stannar kvar i huvudet nu när jag avslutat postningen. Utspelet idag lämnar i varje fall mig med fler frågetecken än svar.

SR/Ekot, DN, SvD, Aftonbladet, Expressen, Anders Lindberg,

Groteskt

2012-03-25T10:38:00.002+02:00

Maria Ludvigsson, SvD, skriver sannolikt den mest groteska ledare jag läst på länge. Bara inledningen får mig att instinktivt fälla ut klorna. Hon beskriver, med en ton av distanserad och avståndstagande överklass, hur hon uppenbarligen för första gången sätter sina stilettklackar i ABF-husets lokaler på Sveavägen i Stockholm för att lyssna på när Göran Persson talar om Israels fantastiska sätt att möta sin omvärld. Jag var inte där vilket var synd, för efter att jag läst Ludvigssons inledning, som är så kantad av ett implicit förakt inför allt vad arbetarrörelsen står för, så har jag svårt att se hennes ledare som ett referat, det är till större delen en enögd partsinlaga som är författad av en person som inte någonsin kommer vilja ta till sig andra argument. Och som föraktar allt vad arbetarrörelsen är och har varit. Och kommer att bli. Göran Persson dock numera undantagen

De delar som jag ändå kan ta till mig är två, dels en redogörelse för vad Persson säger om Israels rätt till existens och några saker till, dels att han återgav en dikt från Heidenstam som jag, likt Göran Persson, kommer avsluta denna postning med.

Göran Persson menar att, enligt denne Ludvigsson,

.... att oavsett hur livlig vår debatt om Israel skulle bli under kvällen, hur stark kritik eller varm sympati som skulle vädras skulle vi inte vara i närheten av nivån på den debatt som ständigt pågår i Israel. Ett land och ett folk som ständigt lever under hot, ständigt beskjuts och attackeras, och detta till trots har en intellektuell och levande samhällsdebatt på hög nivå, imponerar.

Imponerar? Vederlagda organstölder från Palestinska offer som utförts med IDF (Israeliska armén) goda minne, på Västbanken renoveras vattenbrunnar på Palestinsk mark men Palestinierna förvägras tillträde till dessa, annektering av ockuperad mark, bostadsprojekt efter bostadsprojekt startas i Östra Jerusalem, fryser kontinuerligt den Palestinska myndighetens tillgångar för att försvåra för dem att skapa en dräglig tillvaro på de ynka markbitar som nu finns kvar på Västbanken som kan hysa mänskligt liv. Allt i strid mot FN deklarationer och fattade beslut. Detta menar nu det omaka paret Persson – Ludvigsson vara helt i sin ordning.

Min hållning? Den är dock helt i linje med vad Göran Persson anför, att fred inte kan skapas av västs pensionerade statsmän. Den kan bara skapas av folken själva. Vad Väst dock kan göra är att behandla alla övergrepp mot internationell rätt enligt samma måttstock och sluta särbehandla Israel. Sluta särbehandla och inte låta Israel legitimera sina övergrepp på det Palestinska folket genom att ständigt, när de blir trängda, spela ut förintelsekortet. Detta kort, denna hemska episod i mänsklighetens historia, urvattnas för varje gång staten Israel låter hänvisa sina övergrepp till det (eller när Göran Persson gör det som nyttig idiot). Vi får inte heller glömma de andra grupper som omfattades av Hitlers skeva begreppsvärld. En värld där zigenare, slaver, personer med psykiatriska funktionshinder, homosexuella och andra inte hade rätt att leva. Även de mötte sin sista tid i Treblinka och Auschwitz. De spelar inte ut kortet, de har ingen röst. Persson och Ludvigsson å andra sidan låter sig göras villigt till Israels verktyg och spelar detta kort. I Perssons fall kan jag ha mina tankar om detta då han som konsult på JKL aldrig gjort någon tjänst gratis. Åt någon. Någonsin.

Med det Palestinska folkets öde i mina tankar avslutar jag denna postning på exakt samma sätt som Göran Persson avslutade (enligt Ludvigsson) sin föreläsning:

Jag längtar hem sen åtta långa år.
I själva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar, var jag går
– men ej till människor! Jag längtar marken,
jag längtar stenarna, där barn jag lekt.

Det känns groteskt att läsa om Göran Perssons irrvägar numera. Oavsett om de är arvoderade, som i de flesta fall, eller inte. Inget annat än groteskt. Och med detta så är det logiskt att hans främsta supporter återfinns i Ludvigsson som instinktivt ger uttryck för ett djup rotat förakt inför allt vad arbetarklassen kan tänkas representera. Och det Palestinska folket samt respekten för internationell rätt? Ingenting som tycks störa radarparet Persson / Ludvigsson i varje fall.

SvD, Haaretz 1,

Hur ska vi ha det?

2012-03-19T10:06:00.000+01:00

Vapenhandeln i världen ökar alltmer, uppger forskningsinstitutet Sipri som i dag presenterar ny statistik. Det i Sverige aktuella Saudiarabien stod förra året för den största vapenaffären på över 20 år då landet köpte 154 amerikanska stridsflygplan. Ett intressant trendbrott är att Kina, som tidigare var världens största vapenimportör, nu fått igång så omfattande egenproduktion att landet i dag är världens sjätte största vapenexportör.

– Det kommer nog att hjälpa dem att vara lite viktigare internationellt. Både för att de är mer oberoende när det gäller sin egen vapenanskaffning, men också för att de har möjlighet att använda vapen i sin utrikespolitik på samma sätt som USA ofta gör, säger Pieter Wezeman.

Hittills säljer Kina främst till Pakistan, men Pieter Wezeman på Sipri tror att man på sikt kommer att använda vapenexporten än mer som ett sätt att knyta till sig länder med intressanta råvaror, i exempelvis Afrika.

I skuggan av regeringens minst skicklige ministers agerande, Sten Tolgfors, så pågår idag ingen egentlig analys eller debatt om hur vi skall ha det med vår försvarsmakt, vår säkerhetspolitik och i synnerhet de verktyg som vi faktiskt förfogar över. Om Sten Tolgfors utförsgåvor som minister kan du läsa om i Peter Wolodarskis signerade krönika i DN. Skulle jag vara moderat försvarspolitiker eller moderat försvarsvänlig väljare skulle jag faktiskt bli rätt förbannad. Det slappa handlag som moderaterna i allmänhet och Sten Tolgfors i synnerhet visar upp i sin hantering av försvarsdepartementets ansvarsområde trotsar sannolikt det mesta. Riksrevisionen, som granskat regeringen Reinfeldts handlag, har aldrig varit så kritiska mot någon försvarsminister som nu. I regel har de myndigheter som Sten Tolgfors ansvarar för allt mellan ett par dagar och maximalt två veckor på sig att besvara komplexa frågor. Detta ledarskap från ministern omöjliggör genomarbetade svar. Det finns inga protokoll sparade från samtal och möten. Inte heller har e-postmeddelanden med frågor till Försvarsmakten diarieförts eller arkiverats på regeringskansliet. För att vara en regeringschef som tar ansvar, som Fredrik Reinfeldt säger sig göra, så har han satt en get som trädgårdsmästare. Fram växer en bild av ett försvarsdepartement med tillhörande myndigheter i fritt fall. Ett departement och en minister som ansvarar för Sveriges säkerhet som inte har en siffra rätt när det kommer till begreppet ansvar.

Men. Åter till dagens problemställning. Afrika är sannolikt den enda kontinent som är kvar som en vit fläck för den globala tillväxten. Sverige är i allt väsentligt frånvarande på denna kontinent.

Vi kan ha vilka synpunkter vi vill när vi sitter på våra höga hästar och fördömer vapenexportens moraliska och etiska aspekter. Igen så frågar jag mig i vilken värld som vi lever i. Afrika ser mer och mer ut att glida in under kinesiskt inflytande, kineser som effektivt använder sig av sin vapenindustri som dörröppnare till mer eller mindre totalitära regimer. Syftet är att försäkra sig om marknadsandelar för sin export samt garantera tillgången på råvaror för den egna tillväxten.

I Sverige? Vi sitter på våra händer, passiva. Och tror att världen stannar upp och förvandlas till en värld av snälla Teletubbies bara för att vi vill det. Dagens debatt i Sverige, den om vårt försvar, vår försvarsindustri, våra handelsförbindelser och våra internationella relationer, saknar helhetssyn, relevans och verklighetsförankring. Denna kritik riktar jag mot samtliga politiska partier, mitt eget inräknat.

Jag är besviken. Debatten som pågår är bara att försöka plocka lågt hängande frukter och enkla poäng. Jag förväntar mig faktiskt mer. Det ser dock inte bättre ut än att jag får fortsätta vänta på svar på frågan om hur vi skall ha det.

DN, SvD, SR/Ekot, Sipri,

Low hanging fruits

2012-03-16T01:37:00.002+01:00

FOI misstänker brott mot offentlighets- och sekretesslagen i samband med Sveriges Radios avslöjande om vapenaffären med Saudiarabien och förbereder en anmälan till Justitiekanslern (JK). Viljan att fortsätta plocka enkla inrikespolitiska poäng är tyvärr tydlig och riskerar faktiskt att vara kontraproduktivt i ett längre perspektiv. Kontraproduktivt om vi önskar att komma tillrätta med vad FOI, FRA, MUST, RPS/Säpo, EBM och Tullen skall ha för roller i en säkerhetspolitisk kontext men även vår försvarsindustris roll.

FOI agerar faktiskt helt korrekt när de begär att JK skall pröva om brott mot sekretessen har begåtts på ett sådant sätt att de undantag från meddelarfriheten som stadgas enligt Tryckfrihetsförordningen (TF) 7 kap 3 § 1 stycke, utrikessekretess sorterar under detta undantag. Detta aktualiserades första gången i en större kontext vid IB-affären där bland annat Jan Guillou och informatören vid IB fick tillbringa en kortare tid i fängelse. Men, detta kommer med all sannolikhet bli det närmaste vi kan komma en politisk rättegång om det går så långt. Det är, anser jag, tveksamt om Alliansen önskar att FOI tar de stegen. Den röra hela IB-rättegången skapade i statsförvaltningen och i vårt eget parti kommer få ihåg idag men jag kan fortfarande skönja spår av rädslan det skapade i mina föräldrars generation inom bland annat MUST/KSI samt Säpo.

Peter Johansson reser den kanske naturligaste frågan, om Sten Tolgfors varit inblandad i detta beslut. I detta läge finner jag det osannolikt. Sten Tolgfors har en KU-utredning att vänta i höst och då skulle en sådan åtgärd från honom komma fram i ljuset. FOI personals förtroende för försvarsministern är sannolikt på en sådan nivå att alla försök till ministerstyre skulle nå media fortare än en höna skiter. FOI gör det som lagen tvingar dem till. Oavsett hur relationen till Saudiarabien växt fram så omfattas en myndighets relation till sina handlingar av ett ganska strikt lagrum. Och stark sekretess. Den som jag måste markera mot bland mina egna är dock professor Ulf Bjereld. Han är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och aktiv i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. En passage i hans senaste postning på gruppbloggen Ajour fick mig att reagera rätt starkt:

Det åligger faktiskt alla myndigheter att låta utreda om brott mot sekretesslagstiftning begås om de misstänker attt så är fallet. Justitiekanslern, en lika självständig myndighet, är den instans som har att pröva detta. Jag ser ingen dramatik i anmälan, tvärtom så bidrar den till att skingra dimmorna och blotta bristerna i vår statsförvaltning och att vi kan ta JK utredning att lägga vid sidan av KU utredning under hösten. Och som sagt, jag finner det faktiskt otroligt att Sten Tolgfors på något sätt skulle vilja ens försöka förvärra sin situation genom att ingripa eller ha ingripit. Det skulle i så fall redan vara allmänt känt.

Det jag kan finna är stötande är att jag inte kan se i vilken egenskap Ulf Bjereld uttalar sig, som aktiv i Tro och Solidaritet eller som professor i statsvetenskap. Som den förra kan jag förstå och acceptera hans ställningstagande, som den senare inte då han lägger implicita, ej vederlagda sakförhållanden, i läsarens ögon utan kritisk granskning. Och om det är bägge rollerna? Så mycket värre, blanda inte dina olika roller är något jag fått lära mig sedan barnsben av min mor, riksdagsledamoten Barbro Westerholm. Håll isär, håll dig till fakta då det är fakta som efterfrågas. Jag anser att om det är någon som just nu i debatten agerar tveksamt i detta så är det dessvärre Ulf Bjereld. Han, om någon, borde ha såväl kompetens som omdöme att kunna hålla en sansad ton och hålla sig till de författningsenliga sakförhållanden som faktiskt råder. Det räcker faktiskt gott och väl med dessa för att vinna debatten.

För. Frågan är faktiskt mycket större än en JK-anmälan mer eller mindre. Frågan är faktiskt om hur vi skall ha det med våran position i det globala säkerhetspolitiska spelet och hur vi skall spela våra kort. Kanske främst hur vi inte ska eller får spela dom. Alla är vi nog överens om att vi som stat inte skall lära andra stater hur man mest effektivt har ihjäl sina egna medborgare. Men sedan? Vad vill vi som nation ha ut av andra och vad är vi beredda att betala med de olika medel vi har? Medel som både är i statlig direkt kontroll som myndigheter men även indirekt som försvarsindustrin.

Jag kommer att återkomma med regeringen Perssons explicita ansvar för den utveckling som FOI gått igenom sedan 2005. Beslut som framkallade den utveckling som FOI genomgått och indirekt lett till dagens geggamoja. Det var denna regering som beslutade att FOI skulle börja till del intäktsfinansieras med främst internationella kunder. Den debatten och analysen har vi också den kvar att göra om vi nu skall göra jobbet ordentligt. Att göra det ordentligt är mitt förslag, andra kan och verkar ha andra mer kortsiktiga syften.

Av den anledningen är jag kritisk till mina egna som inte lyckas, eller visar vilja och förmåga till, att föra upp debatten till det som den borde handla om. Jag önskar att alla av mina egna som nu springer runt och plockar lågt hängande frukter, som Jytte Guteland och Ulf Bjereld, istället bidrar med sin kompetens mer långsiktigt och svarar på de riktigt svåra frågorna.

Low hanging fruits är det ursprungliga uttrycket. Därav titeln.

Ekot, Rapport, di.se, dn.se, dn.se, Ekot, SvD, Rapport, dn.se, Ekot, di.se, dn.se, SVT Debatt, Peter Johansson, Martin Moberg, Göran Johansson,

Teletubbie Nation

2012-03-15T01:01:00.001+01:00

Alla skyller på varandra – så skulle man kunna sammanfatta reaktionerna efter Ekots avslöjande i förra veckan om det militära samarbetet med Saudiarabien skriver DN på Ledarplats som även efterlyser en storrengöring av vapenbyken. Låt en oberoende kommission, eller en utredare med hög personlig integritet, så snart som möjligt tvätta den saudiska vapenbyken avslutar DN med som slutkläm.

Media, enskilda politiker och opinionsbildare av olika kaliber gör det väl enkelt för sig när de nu pockar mer eller mindre lågt hängande frukter för att mosa i ansiktet på motståndaren. Jag kan på Facebook följa Urban Ahlin som implicit låter meddela att det känns sådär att behöva försvara ett snart tio år gammalt socialdemokratiskt regeringsbeslut utan att ha suttit i den regeringen. Jag kan tycka att just det känns mindre angenämt. Jag vill vara öppen och rak och säga som det är. Vi behöver ha positiva relationer med främmande makter som kan balansera en region som står på randen till en storskalig konflikt. En konflikt som hotar att skicka hela västvärlden ner i en finansiell mardröm om oljeleveranserna skulle hotas.

Samtliga debattörer och involverade politiker gör det på tok för enkelt för sig när de isolerar denna debatt till att handla om relationen med Saudiarabien. Samtliga gör det även på tok för enkelt när de isolerar det till den svenska vapenexporten och den svenska vapenindustrin. Ingen vill ta i frågan om hur dessa frågor förhåller sig till våra säkerhetspolitiska avvägningar och beroenden. Ingen, absolut ingen, har ens börjat debatten kring hur vår import ser ut. Vi har de senaste åren importerat krigsmateriel för en halv miljard kronor från en ockupationsmakt och krigförande part i en av de mest segdragna och blodiga konflikter sedan andra världskriget. Israel är en av våra kanske mest strategiska handelspartners när det kommer till krigsmateriel. USA är en annan stat som beredvilligt låter exportera spetsteknik till oss. Det affärsutbytet är dock inte utan åtaganden från vår sida, få har frågat om vad vår motprestation förväntas vara utöver likvider. Som icke-NATO land har vi i vissa avseenden en bättre tillgång till amerikansk teknik än till exempel aktiva USA-allierade som Frankrike och Tyskland. Ingen opinionsbildare av rang har ens ställt den frågan, frågan är om de överhuvudtaget begriper sambanden. Jag tvivlar. Varför? De är rätt obehagliga att få sig till livs. Och ta ställning till. Och vara beredd att ta konsekvenserna av.

Låt oss erkänna för oss själva att världen inte består av Teletubbies. Vi importerar inte vapen av Teletubbieland, vi exporterar inte heller till Teletubbieland. Vi är beroende av mer eller mindre angenäma partners som var och en fyller olika behov. Och där vi fyller olika behov. Istället för att nu plocka lågt hängande frukter och mosa i ansiktet på varandra bör vi ta en bredare – och jobbigare – debatt. Hur vi egentligen skall ha det. I min värld är ingen av alla dessa politiker, opinionsbildare och andra förstå-sig-påare vare sig kompetenta eller modiga nog att ta tag i den helhet som borde prägla såväl debatt som ställningstagande. Ingen av dem.

De tror allihopa, eller tror sig kunna lura i väljarna, att världen består av idel Teletubbies. Snälla, lite menlösa och i allt väsentligt fogliga för den svenska opinionen. Jag måste göra alla besvikna. Världen består inte av Teletubbies. Och Teletubbie Nation finns inte. Har aldrig funnits och kommer inte heller uppstå under vår livstid. Det är det vi skall förhålla oss till, inget annat.

Ulf Bjereld, DN, Anders Lindberg (Aftonbladet), Johannes Forsberg (Expressen), Mark Bromley (SvD Brännpunkt), SR (Tidslinjen)