Mitt i steget, Johan Westerholms blogg

Religiösa troll i dagens medieinteinsiva landskap

2011-12-17T12:20:00.000+01:00

"Under ett års tid har ledarskapet i Kristdemokraterna ständigt attackerats och vi har låtit medierna agera valberedning. Nu är det dags för oss kristdemokrater att ta tillbaka det politiska initiativet".

skriver en rad ledande kristdemokratiska kommunalråd på SvD Brännpunkt. Det de även skriver, som inte finns med i ingressen, är att d uppmanar Mats Odell att dra tillbaka sin kandidatur för att kunna fokusera på politik istället för personfrågor.

Inledningsvis kan jag lite syrligt konstatera att Kristdemokraterna hitintills aldrig har haft ett initiativ i svensk inrikespolitik. Det är ett parti som präglats av religiösa vanföreställningar och vissa företrädare har mer eller mindre, med visst fog, kunnat klassificeras som driftkuckus. Vanföreställningarna att kristdemokratin är själva motorn i det svenska samhällsbygget kommer sannolikt spä på bilden av en samling personer som ligger stadigt förankrade i den nedre tertialen på normalfördelningskurvan. Ett par poäng till på olika begåvningstester skulle sannolikt inte skada är omdömen som ligger nära till hands.

Men. Det som jag tycker är den kanske allvarligaste tendensen i artikeln, och som återfinns i även mitt parti, är den totala blindheten inför hur de politisk-mediala förutsättningarna för den politiska debatten förändrats. Inte heller kristdemokraterna som skrivit artikeln tycks ha begripit att det i Göran Hägglunds fall inte kommer hjälpa att färga håret vitt eller rosa. Han företräder en undflyende och floskeltung politisk idéströmning och sådant slår igenom i media mycket mer än vad dagens politiska ledning begriper. Mona Sahlins avskedstal vid förtroenderådet 2010 handlade om detta, väljarna ser igenom en politiker som inte tror på vad han säger i dagens medieintensiva klimat. Jag själv börjar bli mer och mer irriterad på minst ett par av mina partikamrater som suttit väldigt länge på sina stolar numera. Och skälen är enkla och självklara varför de borde lämna in passerkortet nu.

Ett skäl är att de har bytt politisk huvudinriktning och även åsikt åsikt lite väl många gånger för att vara trovärdiga. Sådant ser väljarna. Dessutom så finns det i den kretsen sådana som gjort rollen som förtroendevald till sin huvudsakliga affärsidé och karriärväg, det innebär att de inte brinner för något annat än makt och egna förmåner. Som följd blir faktiskt deras anförande rätt intetsägande. I ett fall kan jag sitta och lyssna på en av våra främsta företrädare under ett tal som för en yttre betraktare ser engagerat ut. Personen slår näven i bordet, agerar kraftfullt i talarstolen och använder förstärkningsuttryck som

”Jag kan inte acceptera att….”
”Jag kräver att…..”
"Det är god socialdemokrati att...."

etc

Men. Inte i något fall har jag kunnat komma ihåg tio minuter senare vad personen har sagt. Allt har varit ett skådespel och allt har varit yta, det har inte funnits vare sig klangbotten eller glöd. Då fastnar inget. Då blir det inte trovärdigt. Och detta problem har inte bara kristdemokraterna som sagt, det finns i oroväckande utsträckning hos även våra företrädare och är överrepresenterat hos de som gjort rollen som förtroendevald till sin yrkesidentitet. Där, vågar jag påstå, är den enda glöd som finns uppenbar. Och osmaklig.

All in all: Kristdemokraterna visar upp samma sjukdom som vi själva men med komponenten att de har en allt annat än balanserad syn på sig själva. Det är naturligtvis förklarligt men med den synen på sin egen betydelse i svenskt samhällsbygge så kan de bara framgent bli ett parti av troll som bara attraherar andra troll. Vad de dessutom ger kvitto på är en bristande insikt hos dagens politiska toppskikt i allmänhet att väljarna känner igen när företrädare inte glöder eller brinner. De tappar trovärdighet och vi har själva exempel på detta i våra led. Exempel som vi bör ge möjligheter att söka nya utmaningar och kanske tid att söka vad de brinner för. Enklaste sättet är att lyfta av dem deras ansvarsfulla uppdrag så de får tid till denna självreflektion. Det hjälper nämligen inte att färga om håret eller ändra åsikt för att ge ett annat intryck. Den resan börjar djupt inne i sig själv för att finna och tända den glöd som kan attrahera väljaren i gemen. Om jag ska vara lite elak så kan jag konstatera att det enda som Göran Hägglund tycks glöda för är sitt slipsval och sitt sökande efter nya floskliga "one-liners", jag har inte lyckats finna något annat i alla fall.

Kristdemokraterna har en annan sak gemensamt med oss socialdemokrater, de är inte det deras namn säger att de är. I (KD) fall blir det mer och mer tydligt att det utvecklas mer och mer till ett parti med religiösa floskeltyngda troll, för religiösa floskeltyngda troll och av religiösa floskeltyngda troll.

SvD, SR, Aftonbladet, Expressen,

Förlåtelse, upprättelse och vägen framåt - När den fjärde mannen blev den främste

2011-09-12T16:21:00.001+02:00

Ola Lindholm dömdes idag till 1 500 kronor i böter och 500 kronor till Brottsofferfonden för ringa narkotikabrott. Bevisen är tämligen överväldigande och Ola Lindholms egen förklaring så pass intetsägande att en fällande dom inte hade kunna undvikas. Säg den domare som går med på ett försvar som går ut på:

”Jag är oskyldig, ni måste tro mig. Jag kommer inte ge rätten några detaljer eller egentliga skäl varför ni ska tro mig men ni måste helt enkelt tro mig”.

Undrar hur många domare som hört detta förut? Och om det är någon som gått på det? Ola Lindholm är inte vem som helst heller. Som programledare i ett public-service program i SVT (Wild Kids) är han att betrakta som publik person. Inte offentlig, inte privat utan publik. Han har ett engagemang i barn- och ungdomsfrågor samt har byggt hela sin mediala profil på just detta. En profil som kom att ta honom till styrelsen för BRIS och chefredaktörstolen på Kamratposten. Ola Lindholms hela krishantering andas en klassiker. Han valde som journalist att hantera sin kris själv i tron att han behärskade detta och har gjort ont värre. Hans förvirrade, känslomässigt färgade och bitvis motsägelsefulla bloggpost samt uttalanden vittnar om en människa i fritt fall, som blivit av med allt det som byggt upp bilden av honom. Det är bara att beklaga. Men när Ola Lindholm använder sig av uttryck som ”grovt övervåld” så är det bara ett av många tecken, enligt min erfarenhet, att oaktat om Expressen gjort rätt eller fel så har Ola anat att han en dag kan komma att puttas ner från piedestalen. Det man anar det vet man.

Att vara styrelseledamot i BRIS är så nära en tapperhetsmedalj en svensk medborgare kan komma i sitt arbete med barn och unga. Det är ett förtroendefullt uppdrag. Att ansvara för Public Service kanske största barn- och ungdomssatsning är nästan lika stort det. Det är i regel endast journalister med hög moral och som kan verka som genuina och ärliga förebilder som får den typen av uppdrag. Inte sällan leder detta senare i karriären till andra uppdrag med tyngd och genomslag. Martin Timell är ett levande exempel på detta.

Andra som haft ett, i likhet med Ola Lindholm, högt tonläge och som fallit hela vägen är ”Den fjärde mannen” – häcklöparen Sven Nylander. I likhet med Lindholm testad positivt för kokain och blev tvungen att offentligt förnedras i mediedrev och han blev av med alla förtroendeuppdrag där han verkade för en drogfri idrott. Parallellerna är slående. Men idag med en skillnad. Sven Nylander agerande idag är nog det mest genuina jag sett hos någon. Han vet att han aldrig kan komma tillbaka och jobba med idrott, ungdomar och kampanjer mot droger. Men han kan göra annat som kanske är ännu viktigare. Han kan visa att det finns alltid en väg tillbaka efter ett snedsteg, misstag eller felaktigt beslut genom att be uppriktigt om förlåtelse. Det var hans budskap i hans sommarprogram som nog var det starkaste jag hört. Det programmet, och kanske två till, var sommarens behållning av ”Sommarpratarna” och gör mig en tjänst – lyssna på det. Sven Nylander har ett viktigt budskap att förmedla till alla som önskat eller önskar arbeta i samhällets tjänst eller känner ett kall att vara föredömen för framför allt unga.

Lite fritt ur minnet så rycker jag ut ett citat ur programmet:

När du faller så djupt är det inte dig själv du ska be om förlåtelse eller förlåta, inte heller de du kallar dina nära. Det är alla de som litat på dig, sett dig som föredöme och därmed sett till att ge dig de alla de förutsättningar som du levde på och för och som du nu förlorat. Du måste be alla dessa villkorslöst om förlåtelse, inte dölja något, inte gömma något. Innan dess finns ingen väg tillbaka och ingen väg framåt.

Du fick ditt förtroende av din publik, du förlorade det inför din publik, därför måste du be din publik om förlåtelse.

Nej Ola Lindholm. Om du nu läser detta – vilket jag faktiskt är ganska övertygad om att du gör – din krishantering har varit amatörmässig. Och bara där får det mig att ifrågasätta dina journalistiska utförsgåvor. Dina förklaringar svepande och faktiskt ganska arroganta gentemot alla de som en gång såg dig som föredöme. Som gav dig förutsättningarna att sitta i BRIS styrelse och att vara programledare för public service största barnsuccé någonsin. I ”Medierna” så sade Jan Helin, Aftonbladets chefredaktör, att detta skulle vara glömt om ett par år om du skulle vilja komma ”tillbaka”. Jag delar inte hans bedömning. Lyssna istället på sådana som Sven Nylander – han har gjort resan du och en och annan övrig som uppburit förtroenden, borde göra.

All in all: Fler bör lyssna på Sven Nylander, han kanske gick till historien som ”Den fjärde mannen” men i mångt och mycket tog han sig, mitt i sin förnedring, faktiskt upp på pallplats med det han har att säga. Huruvida Ola Lindholm en dag kommer att göra det är upp till honom men än så länge är Sven Nylander ensam som föredöme. Ett föredöme som människa och det är faktiskt ganska stort. Väldigt stort när jag tänker efter.

Ola Lindholms bloggpost, Sven Nylander (i P1), DN, MMK, Aftonbladet - Ola Lindholm, Expressen, SvD, SR Medierna

När trollen tystnar....

2011-08-30T10:23:00.000+02:00

Bildens webbplats

Aftonbladet inför ingen förhandsgranskning av läsarnas artikelkommentarer men i fortsättningen vill vi att alla står för sin åsikt. Inom några veckor ändras därför kommentarsfunktionen. Läsare som vill diskutera Aftonbladets journalistik välkomnas att göra det öppet, med sin facebookidentitet. Aftonbladet anpassar därmed sin positionering och går en liknande väg som Expressen samt andra dagstidningar.

Jag själv är kluven i detta men har ändå på något sätt valt väg jag med genom att installera ett program som kräver användaridentitet. Varför? Egentligen rätt enkelt – jag har haft en del ”troll” på bloggen som framfört såväl hot som rätt extrema åsikter utöver en rätt otrevlig ton. Dessa ip-nummer har jag numera fört upp på den ”Black list” som tjänsten Disqus i det här fallet erbjuder. Jag får en varning att den identiteten har kommenterat men kan välja att inte publicera kommentaren. De som befinner sig på denna lista blir med andra ord inte publicerade utan mitt aktiva medgivande.

Men varför är jag kluven? Om vi inte låter dessa ”troll” synas så kommer de förr eller senare söka sig till andra arenor. Arenor som vi inte vet om eller har insyn i. Det är min erfarenhet att när ”trollen” tystnar eller försvinner från radarskärmarna som de riskerar att bli som farligast. De kommer där kunna odla sitt hat som blir större ändå eftersom ”vi” exkluderar dem från ”våra” arenor. Samtidigt så anser jag att dessa ”troll” i grunden är rätt fega – de befinner sig långt ifrån den praktik de i många fall efterlyser. De är för fega för att stå upp för sin åsikt med sin egen identitet. Detta är långt bort från det mansideal som en del hävdar ligger till grund för den form av våldsdåd som vi såg på Utøya, Stureplansmassakern, mordet på Anna Lindh och Malexander.

All in all: Jag är kluven. Det finns en moral i att kräva att alla kan stå upp för sina åsikter samtidigt som det finns goda skäl till att fortsätta tillåta anonyma kommentarer. Det är när trollen tystnar de blir som farligast.

Aftonbladet, Expressen, Peter Johansson (Läs!), DN, Medievärlden, Erik Laakso (relaterat till mansideal och relevanta länkar)

Netroots: Vi vann även denna rond och vi sätter nu agendan för framtidens debatt

2011-03-24T13:35:00.001+01:00

Igår kväll hade vi årsmöte i Norrtälje Arbetarekommun och jag hade förmånen att reflektera en del över tidens ting med Björn von Sydow som gästade oss. Det finns nu goda skäl för oss i Netroots att göra en första utvärdering om vilken genomslagskraft vi har i samhällsdebatten. Björn har följt oss med intresse och kunde – från sin position – vitsorda en del av mina iaktagelser.

Min uppfattning är att vi, från att ha varit ett obskyrt fritidsintresse för några få, kommit att bli en politisk kraft i den svenska samhällsdebatten. Det första tecknet på att vi har ett större genomslag är sjukförsäkringsdebatten som vi – med Klamydiabrevet som kulmen – lyckades hålla liv i under nästan två år. Hade vi inte lyckats hålla debatten vid liv hade vi inte kunnat lyfta just Annika Holmqvists situation valrörelsens sista vecka. Hade vi inte gjort detta hade (S) valresultat landat på mellan 25 och 27 procent.

Det andra tecknet på att vi lyckats sätta agendan är arbetet med Öppna Kriskommissionen. Startskottet kom i form av en debattartikel i Aftonbladet den 20 oktober med den lätt provokativa titeln ”Nu går vi utan dig, Mona”. Bakgrunden till detta var en tveeggad oro från oss Nätrötter. Dels så såg det ut som om Kriskommissionen, av omständigheter utan för vår horisont, skulle få svårt att komma igång. Krafter inom (S) önskade en så tam och slö process som möjligt. Samma typ av logik som i USA motarbetade Demokraternas eftervalsanalys 2004. I USA kom bloggare att driva det Demokratiska partiets förnyelseprocess framför sig, vi som tog initiativet till ÖKK kom fram till samma slutsats – att partiet behövde interna kärleksfulla kritiker för att över huvud taget komma framåt. Det är inte utan en viss stolthet jag idag kan konstatera att ÖKK arbete i stora delar återfinns i Kriskommissionens slutrapporter. Framför allt i den fjärde delrapporten blir detta tydligt då vår slutrapport och KK slutrapport till sitt innehåll uppvisar slående likheter.

Det tredje tecknet ser vi dessa dagar. Några av de bloggare som utgjort någon form av mer redaktionell gruppering i ÖKK Sandro Wennberg, Alexandra Einerstam, Annika Högberg och jag skrev en artikel på SvD Brännpunkt. Artikelns kärna var att vi ansåg att hälften av den för valförlusten ansvariga partistyrelsen skulle bytas ut. Vad blev facit? När vi nu går till extra kongress imorgon kan vi se att den mäktigaste delen av Partistyrelsen – Verkställande Utskottet – reformeras i grunden med idel nya namn. Idel nya namn där även debatten om den socialdemokratiska nomineringsprocessen fått fäste på alla nivåer. Hela denna debatt om förnyelse tog för övrigt sin början redan den 4:e december 2010 då vi hade en debattartikel med motsvarande innehåll i DN.

Hela denna utveckling har varit lika remarkabel som spännande. Vi ser nu en förändring av både det socialdemokratiska partiet som delar av samhällsdebatten. Att enskilda opinionsbildare – tidigare tillbakahållna av sitt parti och sin partikultur – nu växelverkar med det traditionella medielandskapet och driver framför allt den egna partipolitiska utvecklingen framför sig var det få som kunde förutse för bara ett par år sedan.

När vi nu imorgon går till kongress för att välja Håkan Juholt som partiledare så tycker jag att det är några som ska gå med lite rakare ryggar än alla andra i lokalen. Det är de 100 bloggare som är närvarande. Tillsammans har vi bevisat att vi både kan förändra en valrörelses slutskede som att vi kan påverka ett parti från insidan till att bättre gå i takt med sin samtid. Det ska vi vara stolta över. Det är en seger.

Men. Som alla segrar så får vi inte överutnyttja den. Vi måste bejaka vår seger – ingen annan kommer att vilja bejaka den. Tvärtom finns det de som helst vill spela ner betydelsen av en nät- och gräsrotsrörelse. Men vi får inte som jag skrev överutnyttja den. Det finns ingen anledning till att sparka på de som vi nu fått att flytta på sig. Det finns ingen anledning till sura efterslängar eller gnugga in en förlust en gång till.

Avslutningsvis vill jag både tacka alla de som hjälpt till i opinionsarbetet. Alla de 700 bloggare som är anslutna till nätverket Netroots och framför allt de kanske 10-tal som tillsammans med mig slitit dag och natt med att bryta igenom mediebruset och bilda opinion. De artiklar, och de reportage, som publicerats är ett kvitto på att vi gör skillnad. Vi kan idag räkna in ett antal segrar som ingen kan ta ifrån oss, segrar som innebär en plats i samhällsdebatten som innebär att vi är här för att stanna. Och denna plats kommer i alla fall jag att utnyttja i valrörelsen 2014. Det Alliansen och alla dess opinionsbildare sett hitintills är bara början.

Ett särskilt tack vill jag slutligen rikta till Sandro Wennberg, Alexandra Einerstam, Annika Högberg. Peter Johansson, Peter Högberg, Peter Andersson, Staffan Lindström, Martin Moberg, Roger Jönsson och Sara Gunnerud som är de jag interagerat med dagligen för att få allt det jag beskrev hända. Ni har alla ert format, vi är ganska ofta oeniga men alla olikheter och den gemensamma övertygelsen att vi gör skillnad har lett till just detta. Vi gör skillnad. Och vi ska bejaka våra segrar – ingen annan kommer göra det.

Nu vänder jag blad. Det finns mer att göra och tiden är knapp till den tredje söndagen i september 2014. Då är det val igen.

Andra på ämnet: Monica Green

Mediekritik: När den Timbrofinansierade ekokammaren försöker sätta agendan

2011-03-17T19:55:00.003+01:00

Idag skriver Peter Högberg tillsammans med Martin Moberg, Alexandra Einerstam och jag själv på SVT-debatt om hur borgerlig media i allmänhet och Timbro-finansierade opinionsbildare i synnerhet (vill säga högerns ekokammare) systematiskt går till angrepp på Socialdemokraternas blivande partiordförande Håkan Juholt.

Artikeln är ett direkt resultat av Roland Poirier Martinssons ledare i SvD och kanske framför allt PJ Anders Linders reaktion på en debattartikel som jag och Fredrik Antonsson (M) författade gemensamt. Fredrik – precis som jag – reagerade starkt negativt på det omvända bildningsförakt som Timbros främste företrädare Martinsson ger uttryck för. Fredrik har, precis som jag, en officersexamen av äldre snitt i grunden som inte per definition är en akademisk examen. Officersexamen av vårt snitt är en yrkesutbildning. Efter detta har Fredrik en utbildning som underskötare men jag valde att komplettera med en akademisk variant på statskunskap med inriktning på politisk teori.

Fredrik är idag den borgerliga bloggvärldens klarast lysande stjärna och han blandar humor och satir med briljanta postningar vilket gör honom till min farligaste motståndare. Det var därför Fredrik och jag reagerade med samma skärpa mot Martinssons omvända bildningsförakt – att endast den akademiska skolningen hade ett värde i den politiska världen. Av den anledningen skickade vi in en artikel till SvD där vi gick i genmäle mot Martinsson. Den refuserades med följande motivering av PJ Anders Linder:

Tack för mejl och inlägg. Tyvärr har vi inte möjlighet att publicera

repliker på kolumner från andra än dem som blivit direkt kritiserade.

Annars skulle ledarsidan till sist bara bestå av repliker.

SvD ger med detta svar uttryck för en mycket märklig, och inte så lite elitistisk, syn på samhällsdebatten. En syn som skiljer sig i grunden från sin syster Aftonbladet i Scchibstedt-koncernen. SvD Ledarredaktion förbehåller sig rätten att agera som en oemotsagd Timbro-megafon där ledarskribenter helt okritiserade kan klistra än den ena och än den andra bilden på hela grupper av människor i allmänhet och socialdemokrater utan akademisk utbildning i synnerhet. Aftonbladet å andra sidan låter publicera repliker från representanter för grupper som känner sig utpekade. Det är ingen hemlighet att Karin Pettersson, Ledarredaktör, varit mycket kritisk mot (S) partikultur och partistyrelse men upplät replik och genmäle från Hans Hoff för att få både balans och spänst i debatten. SvD har uppenbarligen en annan kultur och ett i grunden elitistiskt synsätt. Alternativet till refuseringen av artikeln kan vara att en moderat helt plötsligt, och i avsaknad av elitutbildning, opponerade sig mot denna överhet. En överhet som i all sin outsägliga vishet, godhet samt i sin outgrundliga nåd, låter oss förstå att folk utan akademisk utbildning näppeligen göre sig besvär i den politiska debatten.

Att Expressen är en ren neoliberal megafon vet vi, de har erkänt beredvilligt att de låter även nyhetsflödet påverkas av dess politiska hemvist. Men att SvD i samhällsdebatten har ett så totalitärt och elitistiskt synsätt var en nyhet för mig. Men samtidigt ett kvitto på den borgerliga ekokammarens agenda. De kommer från och med dagen Håkan Juholt blir vald göra allt för att sätta bilden av honom som en mustaschprydd korkad tölp från landet. För oss som känner Håkan så kan inte något vara mer fel. Ja, förutom mustaschen då, men den ryker nog tredje måndagen i september 2014 till alla Timbro-finansierade politiska förståsigpåares stora förtret.

Vinner vi valet så har jag för mig att han på presskonferensen lät antyda att då rakas den av. Trist, redan nu har den blivit ett rätt positivt varumärke….

Media: SvD, SvD2, Ab, Ab2, SvD, Ex, Ex2, Resumé, SVT, Barometern

Egypten: Situationen långt allvarligare än vad media kan beskriva

2011-01-30T16:55:00.000+01:00

Läser alltmer frustrerad alla dessa analyser om vad som sker i Egypten och hur media mer och mer målar en bild av att ”visst, det är kanske lite stökigt nu men nu får vi kanske äntligen någon form av demokrati”. Mest frustrerad blir jag när jag läser Bitte Hammargrens analys i SvD som jag anser vara behäftad med så pass stora fel att den blir direkt missvisande. Bitte utelämnar centrala händelser i den större kontexten, den som ytterst rör relationerna mellan Iran och Egypten. Hon utmålar Mubarak som nästintill Israel-allierad och inte något kan vara mer fel när vi gräver lite i historien. Enligt Bitte Hammargren och därmed SvD så står Egypten långt bort från Iran utrikespolitiskt och relationsmässigt. Då kanske SvD i sin analys kan förklara varför Egypten under 2010

Upprättade fulla diplomatiska förbindelser med Iran

Upprättade fulla flygförbindelser mellan Teheran och Kairo (13 avgångar per vecka)

Och kanske viktigast av allt: Som kanske enda arabstat försvarade Egypten Irans rätt till ett kärnkraftsprogram så sent som 2009, Egypten motsatte sig och motarbetade då aktivt IAEA:s inspektioner i Iran till bland annat alla andra FN-medlemmars stora frustration.

Vi ska samtidigt ha klart för oss att de ur egyptiska fängelser 1 000-tals nu fritagna samvetsfångar har varit fängslade för sitt politiska engagemangs skull. Ett engagemang som i majoriteten av fallen har sin hemvist i Muslimska Brödraskapets mer radikala kretsar. Dessa är, till skillnad från de enskilda demokratiförespråkande bloggare, i grunden välorganiserade och kommer utgöra en i allt väsentligt starkare motkraft mot en demokratiseringsprocess än vad svenska journalister tycks tro. De accepterar bland annat inte vare sig kvinnor eller kopter (kristna egyptier) på ledande befattningar. De mer liberalt sinnade falangerna i Brödraskapet ser demokratiseringsprocessen som en väg till hegemoni, inte som ett stadigvarande tillstånd vilket SvD med sin analytiker totalt har missat.

Urban Ahlin är på rätt spår nu när han kritiserar Carl Bildt för en alltför undflyende hållning. De medel Urban ser framför sig är frihandel värt namnet och inte de idag mer koloniala avtal som styr relationen mellan EU och MENA (Mellanöstern och Nordafrika). Tyvärr är detta inte något som kortsiktigt ger några stabiliserande effekter men jag tycker att Urban skall ha respekt för att han börjat driva frågan nu. Urbans program kan vara en del av en långsiktig strategi och jag anser att den vilar på väsentligt stabilare grund än vad EU i allmänhet och Sverige i synnerhet har förmått prestera de senaste tio-femton åren.

Däremot kan jag ha en viss förståelse för försiktigheten nu. Det gäller att satsa på rätt häst men jag tror nog att bara de hästar som har vapen och en organisatorisk färdig struktur (som Brödraskapet) att förstärka sina argument med kommer bli de som kommer segrande ur. Egypten har inte en tillräckligt stark demokratisk tradition som skulle kunna borga för en demokratiseringsprocess som faller inom våra, europeiska, normer. Den kommer, om den kommer, dröja ett par generationer till.

Jag kan bara hoppas på att Carl Bildt inte förlitar sig på SvD som källa eller underlag för sina beslut. Skulle så ske kommer vi framstå som ett gäng riktiga pajasar.

Aftonbladet 1 och 2, Expressen 1 och 2, SvD 1 och 2, DN 1 och 2

Primegate: Jag är en lobbyist

2010-12-19T19:43:00.000+01:00

Primegate - kommer dessa senaste dagar komma att kallas för detta? Dagar då konfidentiella avtal helt plötsligt sätter ”oberoende” aktörer i ett annat ljus. Ett ljus där särintressen och personliga agendor börjar träda fram. Sannolikt var det bara en tidsfråga innan denna debatt skulle ta fart och huruvida lobbyismen är rumsren eller inte.

Låt oss kort och inledningsvis bara i så fall resonera lite kring riksdagsledamöternas villkor. När i det här fallet (S) drar ner på antalet politiska sekreterare och handläggare samtidigt som det mediala trycket på att varje ledamot skall leverera motioner och artiklar ökar är det sannolikt en enkel väg för många förtroendevalda att välja den enkla vägen, att ta särintressens färdiga underlag och med smärre justeringar göra de till sina. En sannolikt lika mänsklig som enkel matematik, ledamoten vill visa sig produktiv inför sina väljare. Inte sällan är underlagen i praktiken redan författade som motioner för att spara på riksdagsledamöternas tid. Jag har själv författat en i egenskap av egenföretagare som jag genom benäget bistånd från två riksdagsledamöter fick (S) riksdagsgrupp att godkänna - SK 430 , Om att stimulera småföretagare att använda revisorer - är jag lobbyist då, som verkar i det fördolda? Njae…. Rätt öppen med min politiska agenda, att jobba för småföretagarens villkor men samtidigt hitta vägar för att motverka effekterna av slarv och ekonomisk brottslighet.

Men vad är ett särintresse och vad är en lobbyist? Och vad är dessa i relation med socialdemokratin? Frågan saknar inte relevans anser jag. Är det i sin ordning att Arbetarrörelsens tankesmedja, LO eller TCO författar hela politiska program och motioner emedan det inte är godkänt att föra ett resonemang med eller ta emot motsvarande underlag från en representant för svenskt Näringsliv?

Bägge är lika nödvändiga anser jag, ledamoten måste interagera med de väljare han eller hon representerar och måste hämta influenser från det samhälle som de är satta att styra. Problemen som uppstår i och med detta är i praktiken tre som jag ser det.

Samhället idag är ett annat än för fyrtio år sedan, eller sextio år sedan. Informations- och tjänstesamhället är ett helt annat än industrisamhället. Tjänster och idéer är inte längre en kollektiv egendom, den ägs av var och en och transporteras inte längre med bud eller post. Information är var mans egendom och när jag tryckt ”publish” på detta inlägg så har mina tankar som opinionsbildare möjlighet att nå miljoner människor endast bråkdelen av en sekund senare. Nu har jag inte så många läsare men tillräckligt många för att en del mer eller mindre bra idéer ger avtryck. Avtryck eller att de är ett frö alternativt droppe som fylls på av andra. Och det är ett sätt att bilda opinion, vid sidan av PR-byråer, branschorganisationer, fackförbund och debattartiklar. Är då min verksamhet att likställa? Ja, så länge jag är ärlig och uppriktig så är det samma typ av lobbyism.

Det andra problemet är en konsekvens av det första. Det är när avsändaren blir otydlig som i Primes fall. När ”affärssekretessen” hindrar aktörerna att vara öppna. Niklas Nordström glömmer då bort att politik är en förtroendebransch och när det nu finns lite olika vinklingar på vem och vad Prime företräder så är jag inte längre – på ett personligt plan – helt övertygad om var Niklas Nordström står. Niklas är erkänt skicklig men det ser inte bättre ut att han har tagit med sig kanske de sämsta egenskaperna från den politiska världen (socialdemokratin i synnerhet) till PR-branschen. Slutenheten och intrigerandet. Och hur slutenhet, intrigerande och PR går ihop är en förklaring jag väntar på – inte utan viss nyfikenhet.

Vad händer nu? Svårt att sia om men jag har mina gissningar. Prime kommer gissningsvis fortsätta att misslyckas med sin egen krishantering, de kommer sannolikt – i god socialdemokratisk anda – sluta sig för omvärlden och hoppas att förtroendet återskapas som i ett trollslag.

En annan gissning är att den svenska PR-branschen påbörjar en välbehövlig debatt om självsanering och självreglering i linje med vad USA har gjort sedan snart 50 år. En branschkod som bland annat stadgar att all information från anslutna byråer skall vara lika precis som sanningsenlig. En kod som stadgar att uppdragsgivare skall vara offentliga.

En tredje gissning – eller förhoppning kanske – är att det skall vara ok för mig som sosse att ha dialoger med vem och vilka jag vill så länge väljarna har förtroende för mig och så länge jag är öppen med det. Den dag de inte har det, eller att jag börjar dölja mina kontakter, så blir det sannolikt eller förhoppningsvis självreglerande. Det kommer om inte annat det nya medielandskapet se till, ett medielandskap där traditionell media interagerar med bloggar och annat är allt annat än lättstyrt. Där informationen når alla och envar inom bråkdelar av en sekund. Där bilden av vandel, politisk och affärsmässig ärlighet samt kompetens sätts - på gott och ont. Bilder som sätts och som blir hart när omöjliga att förändra kortsiktigt.

Detta sista, om inte annat, borde om inte annat en och annan förtroendevald, PR-byrå och expert inom sociala medier ha klart för sig vid det här laget. Om inte – då är dom uppenbarligen i fel bransch.

Ett par bloggar jag definitivt tycker att du ska läsa är Sandro Wennberg, Marika Lindgren och Lena Sommestads. De ger alla lite olika perspektiv såhär dagen efter. Annat finner du hos Peter Andersson, Martin Moberg, Jämlikhetsanden, Görans tankar och bagateller, Enn Kokk, Röda berget och Magnus Ljungkvist, HBT-sossen, Peter Högberg gånger två och Roger Jönsson.

Ab, Ab2, Ab3, Ex, Ex2, Ex3, SvD, Svd2, DN.

Analyser och funderingar i allmänhet

2010-09-22T07:52:00.004+02:00

Valanalyserna och kommentarerna till Socialdemokraternas katastrofval duggar tätt. Den ena mer läs- och tänkvärd än den andra. Själv mailade jag in min valanalys till valledningen igår kväll, men den kommer sannolikt att byggas ut en del när jag tar intryck från andra. Två av de som jag tagit intryck av på morgonen är dels Sanna Rayman i SvD och Peter Weiderud på DN Debatt idag. Det är möjligt att jag kommer publicera min egen här på bloggen men jag behöver fundera ett varv till på det. Den är inte utan kritik mot partiinterna förehavanden.

En faktor dock, som inte har analyserats tillfräckligt, eller alls, är medias agerande i valrörelsen. Jag vill vara noga med att socialdemokraternas urusla val endast kan lasta oss och inte någon annan. Ansvaret för valresultatet kommer sannolikt att klarna vid en sammanställning av alla de analyser som nu strömmar in till valledningen för att sammanställas. Men medias agerande tål att granskas ur ett folkbildningsperspektiv. Jag hävdar att den politiska journalistiken och analysen har haverat helt under senare år och dess totala härdsmälta blev uppenbar under denna valrörelse.

En stor bov i dramat är alla de opinionsundersökningar som publiceras av olika tidningar varje dag under de sista tre veckorna av valrörelsen. De politiska förså-sig-påarna som gärna ikläder sig rollen som seniora analytiker ägnar mer tid och upplåter mer medieutrymme till att analysera opinionsundersökningar för att sedan ägna lika mycket plats med olika spelteorier om hur hantera ett osäkert parlamentariskt läge. Innan valet genomförts. Väldigt få har ägnat tid åt att analysera de olika politiska förslagen och problemformuleringarna från alternativen.

Det finns goda skäl att fundera ett varv på detta. I andra länder, som Frankrike, är det inte tillåtet att publicera opinionsundersökningar de sista veckorna innna ett val. Jag kan ha en del synpunkter på detta eftersom det är ett ganska stort ingrepp i yttrandefriheten. Men den bakomliggande tanken kan vara något att ta fasta på, att tvinga mediehusen att inom ramen för dess folkbildande uppdrag, verkligen ägna sig åt just journalistik. Att berätta, analysera och förklara.

Det är inte utan att jag funderar en del över denna torftighet.

Valrörelsens absoluta bottennapp från alla dessa mediahus politiska journalister är Lena Mellins märkliga agerande kring Sven-Otto Littorin. Hennes, och därmed Aftonbladets, agerande och prioriteringar lämnade fler frågetecken kring Sven-Otto Littorins vandel efter än innan. Det lämnar efter sig en farhåga att hon och Aftonbladet på skakiga grunder försört en människas liv. Andra bottennapp från de som kallar sig journalister är David Baas, Expressen, "Handväskescoop" eller Niklas Svenssons försök till mörkning av sin vänskapsrelation till Fredrik Federley, en vänskapsrelation som kan ha vinklat hans rapportering men som han eller Expressen inte avser redovisa närmare.

Det är med denna utveckling som det är naturligt att TV4:s i politiska debatter och utfrågningar använder sig av format som mer liknar Bingolotto än samhällsprogram. Att ha nöjes och sportjournalisten Peter Jihde fingrande på pekskärmar under debatterna känns därmed fullt naturligt i en politisk journalistik som är på fallrepet. Om den inte fallit ner redan....

Val 2010: En journalistik som för tankarna till något helt annat

2010-09-18T05:07:00.011+02:00

I DN idag, denna näst sista dag av valrörelsen, skriver professor Kent Asp en högaktuell artikel om mediebevakningen av valrörelsen. Jag är inte förvånad över resultatet av hans kartläggning där Expressen pekas ut som den kanske tydligaste och minst generade rösten i Alliansregeringens ekokammare. Hela 75 procent av artiklarna om Mona Sahlin var negativa eller starkt negativa i sin vinkling vilket säger en hel del om Expressens nyhetsredaktions förmåga till saklig rapportering.

Det är inte utan att jag tycker Asps artikel är ett, av flera, utmärkt koncentrat hur den politiska journalistiken har utvecklats på senare år. Och vad vi i synnerhet sett just denna valrörelse.

Mona Sahlin är inte den enda politiker som fått känna på ett allt torftigare journalistiskt hantverk. Kvinnor i gemen tycks dessutom ha svårt att bli bemötta på ett sakligt sätt där fler medier även klistrat bilden av Maud Olofsson som "babblig och gapig" vilket tar bort fokus från sakfrågorna. Jag kan personligen ha rätt starka synpunkter på Maud Olofssons ledarskap och retoriska utförsgåvor men Centerpartiets politik, likt alla politiska partiers, förtjänar en avsevärt bättre kvalitet på granskningen än vad media i allmänhet och politiska journalister i synnerhet mäktat med.

När Aftonbladets Lena Mellin fokuserar på osäkra grunder och icke styrkta uppgifter om Sven-Otto Littorins förehavanden och därmed på skakiga grunder förstör en människas liv, när TV 4 använder sig av sportjournalister som Peter Jihde fingrande på en pekskärm i en partiledarutfrågning som för tankarna till Bingolotto och slutligen Politikerpuben som endast förmår att ställa frågor om varför en partiledare inte är poulär som tyngsta ämnsesområde så tappar journalistiken sin trovärdighet som granskare av makten och demokratin. Niklas Svensson på Expressen är i sammanhanget ett talande exempel på hur inkonsekvent och undermålig bevakningen av valrörelsen är. Niklas är snabb med att granska och avslöja relationer mellan politiker och särintressen men han är mindre road av att redovisa sina egna vänskapsband och särintressen, som vänskapen med Fredrik Federley, för läsarna.

Valrörelsen 2010 har i media därmed varit något av det märkligare jag varit med om. Få, eller nästan inga, medier - Public Service i viss mån undantagna - har lyckats i sitt granskande uppdrag och analysera alternativen. De täta opinionsundersökningarna blir det enda som analyseras utöver bevakning av en och annan fråga som sålt lösnummer. Detta leder mig till känslan av att jag upplever att media ägnat sig åt en fem veckor lång eftervalsanalys. En eftervalsanalys som dessutom genomförs innan valet ägt rum och i ett format som för tanken närmast till sport- och skvallerjournalistik. Vad blir nästa journalistiska format för alla politiska journalister? Om kanske inte inspirerat av Rix FM Morronzoo? Ett program där bland annat Jan Björklund (FP) skulle gissa osten. Vill minnas att (MP) fick vara grönmögelost.

Kent Asps artikel är högaktuell i den debatt som vi försöker föra gemensamt genom Netroots samt andra fora och som vi beskriver bland annat i vår bok. Asps artikel kommer inte att avgöra valet men den kan mycket väl tjäna som startskott för en välbehövlig sanering av den politiska journalistiken och medias folkbildande och granskande roll. Vare sig Aftonbladet, Expressen, DN, GP eller SvD har något att vara direkt stolta över när vallokalerna stänger på söndag även fast det faktiskt finns gradskillnader i helvetet.

Och BTW: Jag gillar Rix Morronzoo som tramsprogram när jag inte vill lyssna på P1 längre om morgnarna. Tuggummi för hjärnan behövs det med.

Relaterat: SR, Rosmarie, Peter Andersson, Aftonbladet,

Om valakuter och opartisk valrapportering

2010-09-11T20:12:00.005+02:00

Jag läser DN:s Valakut och då vad DN svarar en egenföretagare om de olika blocken har för småföretagarpolitik. Och jag blir kanske inte förvånad över vad jag finner i ett av svaren. Så här svarar journalisten Anders Forsström på en fråga om de Rödgrönas företagarpolitik:

Den rödgröna oppositionen har talat om bland annat sänkta arbetsgivaravgifter och ökade riskkapitalavdrag, men detta är villkorade målsättningar och inga uttalade löften, eller som det är formulerat i valmanifestet: ”Om ytterligare ekonomiskt utrymme uppstår kommer vi att gå vidare med ytterligare lättnader för småföretagen. Det kan handla om sänkningar av momsen i andra delar av tjänstesektorn, sänkta arbetsgivaravgifter, minskade sjuklönekostnader eller ett riskkapitalavdrag.”

Vad Anders Forsström har gjort är att plocka bort meningen precis innan det citerade stycket där det står "Redan 2011 och 2012 vill vi sänka socialavgifterna för småföretag så att det blir billigare att anställa" vilket även återfinns i den gemensamma budgetmotionen. DN redovisar heller inte i sitt svar de tabeller där detta blir uppenbart. Genom att bara citera det önskvärda har Anders Forsström lyckats frammana en helt annan bild av de Rödgrönas politik.

I samma budgetmotion framgår även att de Rödgröna avsat 5 MDR SEK i en riskkapitalfond vilket är något helt annat än vad DN försöker sig på att påstå. DN försöker genom Anders Forsström göra gällande att det är en villkorad målsättning. DN vill inte heller gå in på vad en sådan organisation som Företagarna säger om de Rödgrönas företagarpolitik. Jag väljer att citera Anna-Stina Nordmark Nilsson (VD för Företagarna) direkt eftersom det andas något helt annat än DN:s förment opartiska svar:

"Oppositionens löfte att slopa tvånget att ha minst sju karensdagar får lovord av Företagarnas vd, som anser att det givetvis bör finnas en frihet att välja karenstid. Även sänkningen av arbetsgivaravgifterna får plus"

Nu skulle jag inte kalla DN:s valakut för partisk och direkt lögnaktig. Men något märklig är journalistiken som DN visar upp i demokratins tjänst. Med detta sätt att hantera läsarfrågor så är det nära att DN sviker delar av sitt demokratiska uppdrag. Men om jag är förvånad? Egentligen inte. DN är mer av en ekokammare och inte längre en nyhetsförmedlare i demokratins tjänst.

Relaterat: Aftonbladet.

Borgerlig kalkon # 3 och ett hedersomnämnande från juryn

2010-09-11T09:45:00.003+02:00

Arbetslösa socialbidragstagare kan få utföra beredskapsjobb i Stockholms stads tjänst, var löftet från Alliansen i valrörelsen 2006. Det var löftet inför skapandet av de kommunala Jobbtorgen som drog igång i januari 2008. Men betydelsen av jobbgarantin med riktigt jobb inom fem dagar som den borgerliga alliansen lovade i valrörelsen, har ändrats. Och speciellt lång tid tog det inte.... från valrörelse till löftesbrott gick det bara ett år.

Ett år efter valet började Alliansen i allmänhet och Moderaterna i synnerhet ändra innehållet i valllöftet från 2006. Man insåg att man lovat runt och kommit att hålla tunt, och känns mönstret igen?

Det borde det göra. För den största kalkonen av alla, att moderaterna låtit radera definitionen på utanförskapet från sin hemsida är sannolikt så stor att de politiska journalisterna inte ser skogen för alla träd. Och vad gör de politiska journalisterna då? De sätter sig med armarna i kors och ställer frågor om handväskor och popularitet i stället. I demokratins tjänst? Inte....

Att moderaterna gjort sig förtjänt av kalkonpris i jobbtorgsfrågan är uppenbart. Men frågan är om inte juryn ska dela ut ett hedersomnämnande till många av de som till vardags kallar sig politiska journalister.

Borgerlig kalkon #1, Borgerlig kalkon #2

Om den politiska journalistikens ansvar i en fördummande debatt

2010-09-11T07:19:00.005+02:00

Både Sverigedemokraterna och Humanisterna visar prov på en farlig förenkling i samhällsdebatten. Trots att Sverigedemokraterna och Humanisterna står för helt olika värderingar finns förvånansvärt nog även likheter. Båda tycks vilja införa ett enhetssamhälle. SD:s kärnbudskap riktar sig framför allt mot muslimer. Alla dras över en kam. Men även Humanisterna – som ställer viktiga frågor om religion och politik– visar prov på farlig förenkling. Avsikten är att kritisera religioner och sedvänjor – men Humanisterna riskerar att i praktiken ta avstånd från de nya svenskarna. Det är helt fel att bunta ihop människor som ateister, muslimer, judar eller kristna. Alla sedvänjor och idéer är inte värda respekt – men människor är det.

Skriver Elisabeth Gerle på DN Debatt.

Och så är det vågar jag påstå även i den allmänpolitiska debatten men kanske framför allt i det politiska handlaget. Grova förenklingar missar målet som bägge alternativ i nästa riksdagsval säger sig ha, ett humanistiskt samhälle. Om vi ser till sjukförsäkringsreformens misslyckande byggde hela Alliansens tes att alla har arbetsförmåga. När nu hälften av alla "omförsäkrade" nu är tillbaka eller på väg tillbaka i sjukersättning eller sjukpension så är det ett bevis på två saker.

Såpass stora system kräver väsentligt mer eftertanke än den som Alliansen upplät utrymme till. Med tre veckors remisstid där samtliga instanser mer eller mindre sågade reformen i allmänhet och Alliansens parlamentariska handlag i synnerhet med fotknölarna så belyste det Alliansens samhällssyn. Samhället består av färdiga byggblock med räta vinklar som omfattar alla de som stämmer in med deras bild av en medborgare eller väljare. Det andra som blir uppenbart är att människor som inte uppfyller Alliansens norm faller utanför och hamnar i moment 22 situationer. För frisk för att vara sjuk - för sjuk för att jobba.

Och även i detta har media en roll att spela. Jag har varit inne på det förut, att media för att sälja lösnummer allt som oftast söker förenkla världsbilden. Media lever på de där sista extra lösnumrena som de lyckas prångla ut, en tävlan i att rubriksätta löpsedlarna pågår jämt och ständigt. Den löpsedel som lyckas förenkla och stigmatisera mest sätter bilden av världen. Och vi kan utöver sjukförsäkringsdebatten se närmare på ett annat exempel. Afghanistan.

För eller emot trupp i Afghanistan är den bild som sätts av media och de politiska partierna. Men frågan är mer komplex än så. Den röst som har den största relevansen, SAK - Svenska Afghanistankommittén, drunknar helt eftersom den rösten inte tillfredställer vare sig medias eller framför allt Alliansens behov av konflikt och enkelhet. Så här säger SAK i ett officiellt uttalande från förra veckan:

Internationell trupp, liksom andra militära aktörer i konflikten, måste respektera humanitära principer till skydd för civila. SAK förhåller sig neutralt till om svensk trupp ska delta i fredsfrämjande uppgifter i Afghanistan. Samtidigt är dagens militära dominans i det internationella samfundets stöd till Afghanistans återuppbyggnad ett stort problem.

Detta uttalande pekar på just den gråskala som saknas i den svenska samhällsdebatten och märkligt nog tas detta inte upp av en enda politisk aktör. Detta leder till en samhällsdebatt i allmänhet och en valrörelse i synnerhet där jag vågar påstå att media i allmänhet och kvällspressen i synnerhet tagit debatten in på en väg som bara målas i svarta eller vita färger. De politiska partierna är naturligtvis inte sena att följa efter då de slipper ingående analys och ideologiska - inte sällan jobbiga - resonemang och ställningstaganden. Det leder till en ideologisk analys som begränsas av kommunikationsavdelningens behov som i sig är ett resultat av en journalistik som misslyckats i sitt demokratiuppdrag.

Ingen, de politiska journalisterna minst av alla, tycks använda sig av de verktyg som finns för att försöka teckna en bredare bild av samhället. De verktygen är enkla att förstå men svårare att använda i ett medialandskap där lösnummer och tittartid blir allt mer värdefulla. Verktyget? Att använda imperativet som form. Att berätta, förklara och beskriva.

Svart- vit, ja - nej, ljus- mörk, ond - god. Är samhället så simpelt beskaffat? Nej. Och i misslyckandet att lyckas med att beskriva detta så har media, medialogiken och de politiska partierna ett stort ansvar. Media för att ha satt upp spelreglerna, de politiska partierna för att de funnit sig i att spela efter dom.

Om mediebilder och slutspurter

2010-09-10T12:26:00.003+02:00

Med avstamp i opinionsundersökningar målar medierna ut alliansen som vinnare under valrörelsen. Problemet är att de opinionsförändringar som ligger bakom rapporteringen ofta inte är statistiskt säkerställda skriver DI i en artikel där de intervjuar professorn i journalistik Jesper Strömbäck vid Mittuniversitetet i Sundsvall.

”Det finns ett tydligt samband mellan mediebilden och valresultatet vilket är ganska naturligt. Medierna är den viktigaste informationskällan”.

Trots mediebilden, ytterst från högerns ekokammare kommer vi spurta, och Mona Sahlin säger i Expressen något om en superspurt. Jag vet inte vad det innebär utom att jag i praktiken har haft de flesta av alla dygnets timmar inbokade sedan en tid. Eftersom det är min första valrörelse så har jag heller ingenting att jämföra med så det här är väl ok, jag kan växla upp ett par steg till nu. Och jag kommer göra det, det är nu det gäller.

Vad jag önskar är att vi kommer se en spurt som handlar om samhällsbygget. Vart vi vill hän kan du se i klippet nedan som jag fick från Johan Ulvenlöv.

När DN krattar manegen

2010-09-09T07:01:00.003+02:00

I vintras spekulerades det vilt om vilka de politiska konsekvenserna av förändringen av sjukförsäkringen kunde tänkas bli. Kan reformen rent av bli det som gör att regeringen får lämna Rosenbad? Att döma av opinionssiffrorna tycks den borgerliga alliansen ha överlevt det som skulle visa sig bli mandatperiodens mest genomgripande reform. Och det trots slagsidan i rapporteringen skriver regeringsorganet DN idag på ledarplats.

Slagsida? När blev verkliga människoöden och faktiska tal en slagsida? När blev nya kriterier oväsentligt?

De framtida konsekvenserna för den allmänna sjukförsäkringen kan spåras om jag läser igenom vad som skrivits av olika, regeringen närstående, särintressen eller språkrör (som DN) under mandatperioden. Det finns en klart uttalad vilja att göra sjuk- och socialförsäkringarna mer "försäkringsmässiga". Och i sammanhanget är det inte ointressant att försöka bena ut vad som ligger i detta ovanliga ord - försäkringsmässig.

Försäkringsmässig, ja vad är det?

För en yttre betraktare ligger att vi är försäkrade mot risk för att vi själva eller arbetsgivaren erlägger en avgift. Men för att detta skall fungera i praktiken så hanterar försäkringsbolagen detta genom att värdera varje försäkringstagare individuellt. Låg risk och normativt beteende ger låg premie, hög risk eller icke normativt beteende ger högre premier. En försäkringsmässighet innebär även att jag kan teckna tillägsförsäkringar som till exempel i fordonsförsäkringen där jag kan få en hyrbil då min ordinarie är på verkstad.

I de privata sjukförsäkringarna som finns idag kan vi se hur detta hanteras. Svensk Handikapptidskrift har en belysande artikel om detta där man konstaterar att en del personer med funktionsnedsättningar blir nekade privata sjuk- och olycksfallsförsäkringar. Andra kan teckna försäkring till en högre kostnad. En redan känd åkomma kan aldrig försäkras.

Vid en ökad "försäkringsmässighet" i den allmänna sjukförsäkringen kan vi därmed kunna se hur vissa grupper kan komma att exkluderas eller bli mindre attraktiva för arbetsgivaren om de avgifter som arbetsgivarna får en alltför stark individuell koppling. Premien, eller avgiften, kopplas till varje individs risk. En annan konsekvens som detta kan få är därmed kopplingen till den vård som kan erbjudas försäkringstagaren.

En annan faktor som nu DN vill fjärma sig från är grundskälen till reformen. De hävdar:

Ett annat problem med verklighetsbilden framkom i SVT:s utfrågning av statsminister Reinfeldt. Programledarduon hävdade att det är sjukskrivna och arbetslösa som genom försämrade ersättningssystem fått betala för de yrkesarbetandes jobbskatteavdrag.

Och här gör sig DN skyldiga till en historierevisionism av det grövre slaget. "Det kommer att resultera i att resurser frigörs och de kan vi använda till att sänka skatten för dem som har låga inkomster", sade socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrson till SvD den 15 augusti 2007.

Det finns mycket att orda om denna fråga. Men helt klart är att DN nu krattar manegen för att Alliansen ska kunna vrida om retoriken i denna fråga. Dessvärre har vi ganska god koll på vad Alliansen sa sig ha för grundmotiv vid mandatperiodens början. Bättre koll än DN i alla fall.

Den politiska journalistikens förlorade heder

2010-09-08T21:37:00.005+02:00

Läser i Resumé om Niklas Svenssons band till Centerpartisten Fredrik Federley. Det är kanske inte så konstigt att vissa journalister knyter närmare band med vissa politiker än andra. Vi har sett det förut även på vår sida "gränsen" och det kanske är ofrånkomligt att så sker. Idog bevakning - nästintill punktmarkering - leder över tid till att vissa tyr sig närmare varandra än andra.

Men just Niklas Svensson är lite intressant, och så även Expressens inställning i kombination. För det är inte så många år sedan som nämnde Svensson fick lämna just Expressen i en annan kontext. Då handlade om dataintrång i (S) nätverk "Sapnet". Svensson vitsordade då sitt dåliga omdöme såväl som han erkände brott och dömdes för tre fall av dataintrång. Men det hindrade inte Expressen att ta honom till nåder igen.

Men vad som är remarkabelt med denne politiske journalist är att han som ende journalist kunnat leverera nyheter kring just Fredrik Federley på ett sådant sätt att det polerar Federleys mediabild och stigmatiserar den politiska motståndarsidan. Förhandstitten på Fredriks bok är ett exempel, avslöjandet av att Natanael Derwinger varit Maria Wetterstrands pojkvän ett annat samtidigt som Niklas själv inte vill stå publikt för vilka egna band han har med politikerskrået.

Jag tycker det är bra att Resumé granskar granskarna. Niklas Svensson är en av de mest tongivande politiska förstå-sig-påarna eller journalisterna och jag anser att han bör tillåta en sådan granskning. Han har en dom bakom sig där han bevisligen brustit i såväl sitt journalistiska uppdrag som omdöme. Efter denna dom så bör han inse att han har en uppförsbacke att klara av om han ska bevisa för nyhetskonsumenten att han gjort bot och bättring samt då göra skäl för titeln "politisk journalist". Jag tolkar dessvärre att så inte är fallet då han gömmer sig bakom en integritet som han ogärna låter de han granskar få ha ifred.

Det kan vara en av förklaringarna till vad professor Kent Asp kom fram till i sin stora valundersökning:

Socialdemokraternas verklighetsbild hamnade i skymundan. Sex av tio nyhetsrapporter har beskrivit sysselsättningen och ekonomin i negativa termer. Den borgerliga alliansen har därför gynnats av medierapporteringen inför årets (2006 - min anm) val. När det gäller sakfrågorna har medierna fokuserat betydligt mer på fastighetsskatten än vad som motiverats av väljarnas intresse. Sjukvårds- och äldrevårdsfrågorna har tvärtom behandlats styvmoderligt i förhållande till väljarintresset. Fp-skandalen i valrörelsens slutskede 2006 trängde däremot inte ut den politiska bevakningen.

Men oaktad om vi talar om en journalists obefintliga eller förlorade heder eller inte så är debatten intressant. Jag anser att de politiska journalisterna bör vara mer öppna mot läsarna var de själva står i förhållande till de politiska partierna. Detta för att undanröja eventuella tvivel och låta läsarna själva göra en bedömning om journalisten kan förhålla sig neutral eller inte. Men får jag tro Expressens chefredaktör så är detta inte aktuellt. Men vad annat är att vänta från högerns ekokammare.

Ytterst kan det komma att handla om den politiska journalistikens förlorade heder om inte mediahusen ser till att hantera detta bättre än vad Expressen och Niklas Svensson gör.

Om när ekokammaren springer sin mästares ärenden

2010-09-04T07:11:00.003+02:00

SVT begär att Fredrik Reinfeldt ska ta ställning till ett komplicerat sjukskrivningsfall i direktsändning. Det är inte rimligt anser DN i dagens Huvudledare, de menar att valrörelsen riskerar att drabbas av exempelsjuka.

Jag håller inte riktigt med. Är det då rimligt att partierna använder komplexa makroekonomiska, och dessutom obekräftade, teorier i valrörelsen? Ett sådant är finansminister Anders Borgs (M) nästintill obegripliga tal om "dynamiska effekter".

Politik är att direkt påverka, inte sällan göra ingrepp, i människors vardag. När regeringen Reinfeldt lät remissinstanserna få tre veckor på sig i sjukförsäkringsreformen att yttra sig gavs följande svar som Alliansfritt klippt ihop med följande lilla videosnutt:

Jag finner det märkligt att DN tycker rena lögner och komplexa nationalekonomiska resonemang är att föredra i det politiska samtalet före exempel som vanligt (eller "verklighetens folk") kan ta till sig. I och för sig ska inte statsministern eller någon politiker med mandat i något parlament uttala sig om det specificka fallet eftersom detta då skulle strida mot vår form av parlamentarism.

Men vad jag i alla fall begär av statsministern och DN är att de gör politik begripligt. Statsministern hade enkelt kunna svara på denna fråga om han systematiserade och anonymiserade sitt svar. Problemet i det specifika fallet var bara att han inte hade något svar. Sjukförsäkringsreformen ligger nämligen inom de ramar som regeringen lagt fast och detta är formulerat i regeringens alldeles egenhändigt skrivna propositioner som statsministern borde ha läst.

DN:s försök att springa sin mästares ärende faller därmed platt. Ånyo.

Relaterat: Aftonbladet, Aftonbladet2.

Om ekokammare och fisk som ruttnar från huvudet

2010-09-02T20:01:00.002+02:00

Ikväll publicerar Newsmill en artikel av mig, Annika Högberg och Sandro Wennberg som uppföljning till Peter Erikssons (MP) debattartikel i DN idag. Samtidigt lanserar vi en wiki som syftar till att följa upp och åskådliggöra det som vi kallar "Högerns ekokammare".

För mig är detta centralt och att två partier - varav det ett ser på sig själv som statsbärande - år 2010 vill hemlighålla vilka särintressen de företräder är ovärdigt en demokrati, ett statsbärande parti och alla som vill kalla sig statsmän eller "män av staten".

Jag har skrivit om detta tidigare och jag ser det angeläget att driva ut dessa beteenden ur skuggorna nu. Risken är att vi, som bland annat (FP) partisekreterare Erik Ullenhag tycks vilja, blir ett land som alla andra i Europa. Och ett bulgariskt ordspråk om hur just hemliga donationer påverkar det politiska ledarskapet tål att upprepas:

Fisk ruttnar från huvudet.

Inte mer, men heller inte mindre.

Om DN, Timbro och andra i högerns ekokammare

2010-09-01T08:01:00.003+02:00

I DN kan jag läsa Henrik Berggrens referat av Jämlikhetsbluffen, Timbros svar på den betydligt mer vetenskapligt uppbyggda "Jämlikhetsanden" av författarparet Pitchet och Wilkinson. Föga förvånande sågar Timbros svar, "Jämlikhetsbluffen", boken "Jämlikhetsanden" någonstans vid fotbladen eller strax därunder.

Det är inte helt ointressant att göra en akademisk korrekt textanalys av klassisk karaktär av den förra vilket sannolikt inte Henrik Berggren låtit göra. Hade han det skulle nog inte referatet ens komma att publiceras.

För om vi börjar med avsändaren, Christophher Snowdon, så kan han inte göra anspråk på att vara Pitchet och Wilkinsons jämlikar på något sätt. Han är journalist med allt vad det innebär, både positivt och negativt skall sägas. Men att arbeta med den formen av statistik som epidimiologer har att göra med är ingenting som snyts ur näsan under två års journaliststudier. Men vad jag reagerar över är är när jag får tag i en av hans tidigare journalistiska alster, Velvet Glove Iron Fist, A History of the Anti-Smoking Movement.

Det är sällan jag har läst en så tydlig partsinlaga som går i tobaksindustrins ledband. I ett kapitel så drar han in Nazismens antirök-kampanjer och drar paraleller med Tredje riket och dagens hälsoupplysning med dess begränsningar av tobakskonsumtionen. Bara där borde om inte annat Timbro ha dragit öronen åt sig men eftersom det ligger i Timbros, och Alliansens, intresse att tvärtom öka klyftorna i samhället så väljer Timbro att bortse från detta.

Och därmed har högerns ekokammare ånyo blivit tagna med byxorna nere, men sannolikheten att Henrik Bergrens arbetsgivare, DN , kommer att uppmärksamma detta får nog betecknas som noll och intet. DN har sin roll att spela i det lag där Fredrik Reinfeldt är lagledare och högerns ekokammare är att beteckna som supporterklack på Norra Stå.

Annat: Lena Sommestad

Besvikelse över lingvistiken

2010-08-27T04:59:00.005+02:00

Den borgerliga alliansens valmanifest innehåller få fagra löften. Ordning i statsfinanserna går först, för det är villkoret för både välfärd och framtida skattesänkningar skriver DN Ledare dagen efter Alliansen levererat sin önskelista.

Den andas en besvikelse mellan raderna. DN Ledarredaktion konstaterar, i likhet med oss andra, att det nya löftesordet reformambition nu slagit igenom. Att låta som man lovar men inte lovar vilket säger en del om hur Per Schlingmanns lingvistiska ande vilar över hela Alliansen. Och det är många som redan gått i den fällan. Maud Olofsson (C) gav intrycket att hon uppfattat bland annat momssänkningen i restaurangsektorn som ett skarpt löfte men påmindes av reportern på SVT som vill veta mer om de skarpa förslagen. Då blev näringsministern något osammanhänngande ska sägas och det hon sade kunde knappt skönjas men lät ungefär "vi ska fortsätta vår politik". Detta svar är både illavarslande och vagt anser jag men tyvärr alltför brett för att kunna tas på fullt allvar- Detta senare påminner även Peter Andersson om.

Det är därmed glädjande att Alliansfritt, i sin outsägliga godhet, har låtit publicera "Valmanifestet for Dummies" så att sagde minister kan läsa på mer ingående. För det verkar inte bättre än att de borgerliga som lyckats genomskåda ordvrängerier som präglar valmanifestet de är med rätta besvikna. Vi på vänsterkanten är besvikna vi med för att inte tala om alla arbetslösa som knappast kan spåra några skarpa åtgärder för att häva detta utanförskap.

Men jag måste ge Per Schlingmann en eloge. När hans lingvistiska krumbukter är så fiffilurigt konstruerade att han gör näringsministern osäker på vad som är ett löfte och vad som är snömos så har han faktiskt lyckats med något. Men att lura sina vänner är inte detsamma som att lura DN Ledarredaktion, Aftonbladets Katrine Kielos eller oss. Det har visat sig vara en helt annan femma.

Wikileaks och Lundin Oil - Lika inför åklagaren?

2010-08-22T10:00:00.006+02:00

I vaket efter röran kring åklagarens beslut om Julian Assanges göranden och låtanden så är det inte utan att jag förnimmer en känsla av obehag. Ett obehag kring hur pass självständig åklagarmyndigheten egentligen är och i så fall vilka intressen som styr - det allmänna eller om det är särintressen med egna agendor som tillåts härja fritt.

Julian Assange anklagades av anonymiserade kvinnor för sexuellt ofredande och våldtäkt varpå åklagaren gick ut i media med ett beslut om att han var anhållen i sin utevaro. Ett beslut som nu återkallats utan att ens en förundersökning hann inledas. Underlaget var för klent helt enkelt även fast misstankar - oklara sådana - lär kvarstå enligt åklagare.

Å andra sidan har vi ECOS rapport om Lundin Oils förehavanden i Sudan. En rapport som en annan del av Åklagarmyndigheten inlett en förundersökning om. En förundersökning där åklagaren, trots att det bara förekommer ett svenskt bolag i underlaget (Lundin Oil), inte vill ens ta andra ord än "svenska intressen" i sin mun när han utvecklar skälen till varför förundersökning om folkrättsbrott pågår.

Det är inte utan jag får känslan av att åklagarna i de olika fallen reagerat på externt tryck. Det är inte utan att jag fylls av ett stort obehag nu om vi verkligen är lika inför lagen. Varför?

Det ligger i USA:s, och eventuellt i Sveriges regerings, intresse att stigmatisera och tysta Julian Asange vilket kan vara en förklaring till det oortodoxa beteendet i detta fall - att åklagare går ut i media och låter meddela vem man anhållit och vad denne är misstänkt för utan att denne kan ta del av underlaget. Frågan som detta leder mig till är vilka intressen som ligger bakom åklagarens motsatta beteende, den totala tystnaden, i fallet med utredningen av misstankarna om folkrättsbrott i Sudan 2000-2008.

Det som jag nu landar i är en fråga om varför åklagaren i vissa fall inte vill yppa ens något litet emedan i andra fall med vett och vilje sätter igång ett veritabelt mediespinn? Det är inte utan att jag funderar en hel del nu över detta och etablerad medias ovilja att granska oljebolagen i Sudan den angivna perioden. Att falla i åklagarens fälla och vända ut och in på Assange är rätt, att föjla upp en rapport där vår utrikesminister kan ha kopplingar är fel.....

Och med ens fylldes jag med ett obehag och tvivel som är allt annat än angenämt.

Tvärtom creepy. Creepy på riktigt.

Sök på Sudan om du vill läsa vad jag skrivit i övrigt i just det ärendet.

Media: Aftonbladet, Aftonbladet2, Expressen, Expressen2, DN, SvD, SvD2, DN2,

Om skräp i ekokammaren

2010-08-17T08:09:00.004+02:00

Gårdagen bjöd på två händelser som var och en för sig hade varit en nyhet. Men det blev faktiskt en dubbel av det. Dels Alexandra Einerstams och John Avarosis artikel om nätverksbaserad media, behovet av och framväxten. Och som en tanke Alliansfritts avslöjande om TV 4:as retorikexpert som visar sig vara politiskt aktiv, oavsett vad hon uppger nu.

De som nu viftar bort Alliansfritt och andra bloggar som oviktiga i debatten undrar jag lite hur de är konstruerade uti hjärnkontoret. Detta, om något, är ett kvitto på att bloggar i nätverk eller enskilt kan utmana traditionell media och göra skillnad.

Men två saker slår mig såhär på morgonen efter en gårdag som tyvärr blev rätt lång. Det ena är varför just (FP) har en särdelses talang för att grisa till det i valrörelsen för sig själva. Camilla Erikssons retoriska omdömen var allt annat än objektiva då hon fick ”gåshud” av en alltigenom manusbunden Jan Björklund i Almedalen. Omdömen som, i tidevarv av mer personinslag i valrörelsen, kom att nå miljontals tittare. Tittare som ofta okritiskt tar till sig nyhetskanalers information som objektiv.

Det andra som slår mig är hennes uppenbara lögn för sin uppdragsgivare. Antingen har hon ett politiskt uppdrag eller så har hon det inte. Det gör att hennes omdömesförmåga borde kunna retroperspektivt ifrågasättas på fler plan men nu är skadan skedd. Hon har som "expert" nu givit sina partiledaromdömen till tittare som baserar sina beslut på nyhetsmedia. Nyheter som de bedömer vara objektiva.

Det tredje är att detta skräp nu hamnar i TV 4 eller i Bonnierkoncernens och högerns ekokammare. Igen. Kommer ni ihåg förra valrörelsen? Journalister på Expressen som var intrasslade i en dataintrångshistoria tillsammans med just folkpartister. Samma journalister som idag arbetar som just politiska journalister på TV 4.

Gårdagen var som en tanke, Alliansfritt bevisade att nätverksbaserad media, utanför högerns ekokammare, behövs. Och en dag som denna vet jag inte om denna ekokammare är så glada. Man har brustit, medvetet eller omedvetet, i kvalitetssäkringen av sitt nyhetsmaterial. Och bristerna som skulle eller kunde spelat Alliansen i händerna om de inte avslöjats exploderade i ansiktet.

Skräp i högerns ekokammare, varför är jag inte förvånad? Eller, är detta skräp i högerns ögon?

DN, Alliansfritt, Alliansfritt igen, SvD, SvD,

Johan Ulvenlöv, Peter Andersson, Peter Högberg,

"Wikileaks" - Yttrandefriheten hotad, men av vem?

2010-08-14T07:49:00.005+02:00

Att bara avslöja hemligheter räcker inte som publicistisk hållning. Det visar kritiken mot Wikileaks från Amnesty och andra människorättsorganisationer Wikileaks har inte bara avslöjat hemligstämplad militär information. Tillgängliggörandet på internet av enorma mängder av obearbetad rådata från en krigszon har också blottat ett etiskt problem i webbsajtens bakomliggande filosofi menar DN Ledarredaktion.

De menar i ett längre resonemang, starkt förenklat, att låta huset stå olåst inte rättfärdigar tjuven och ger sig själva och annan traditionell media ånyo rollen som den ende legitime granskaren av makten att avgöra vad som skall avslöjas.

Jag får krypningar i kroppen när jag läser denna ledare. Den ligger i och för sig i linje med vad DN har i sin egen skräpkammare av mindre angenäma beteenden. När nätverksbaserad media främst representerade av Victor Tullgren och Marika Åsbrink dels lyckades bryta ner regeringens felaktiga arbetslöshetssiffror (som senare föranledde en ursäkt från finansministern) samt regeringens okritiska användande av Almegas RUT-statistik klarade inte DN att göra detsamma. Och istället för att skämmas för sitt tillkortakommande väljer DN att inte förbättra journalistiken, istället väljer DN att driva opinion mot granskningar utanför tidnings- och mediehusens aktieägarintressen.

När DN på nyhets- och ledarplats anklagar, utan att kunna leda tesen i bevis, en hel "bloggosfär" för att vara köpta förespråkare för särintressen är ett annat exempel som DN inte vill beröra närmare. Inte heller skäms DN nyhetsredaktion för att sätta helt missvisande rubriker för att gynna en, från DN horisont, önskad händelseutveckling. Vi var många som drev opinion i denna fråga - Mark Klamberg, Mary X Jensen, Emma, Thomas Hartman, Per Ankersjö bland många andra. Och vi lyckades gemensamt få upp frågan om integritetskränkningar på den politiska agendan på ett sätt som DN Ledarredaktion aldrig förmått själva.

Samtidigt har DN en mycket tydlig politisk agenda på nyhets- och ledarplats. Jag kan inte bli kvitt känslan av att varje nyhet föregås av en politisk granskning som innefattar vad som skall publiceras med vilken vinkel. Bilden nedan talar sitt mycket tydliga språk hur DN Nyhetsredaktion fungerar.

DN har ett egenintresse att inskränka, eller luckra upp, meddelar- och yttrandefriheten, det är strikt ekonomiskt motiverat och handlar om marknadsandelar. De är idag den efter etermedia största förmedlaren av nyheter. Och de har inga planer att bli något annat, möjligtvis ännu större, varför nätverksbaserad media och medborgarjournalistik utgör ett hot.

Jag kan inte läsa in något annat än att DN med denna ledare idag börjar kratta manegen för inskränkningar i meddelar- och yttrandefriheten under nästa mandatperiod - Alliansregeringen har inte visat att man darrar på manchetten eller drar sig för att köra över sådana partier som (C) och (FP).

Det handlar mindre om principfrågan, mer om DN marknadsandelar och att kunna vara en oomtvistad kanal för borgerliga värderingar varför DN inte tycks hysa några betänkligheter att offra yttrandefriheten på Mammons altare. Och det är det vi ser börjar hända nu, dagens Ledare är - bedömer jag - ett försök till att legitimera en sådan förändring i vårt samhälle.

Inte mer, men heller inte mindre. Dessvärre.

Om att köpa sig en ekokammare

2010-08-13T15:22:00.006+02:00

Dagens enda postning, något försenad, kommer främst beröra Johan Ulvenlövs och Marika Lindgrens artikel i ETC om högerns Eko-kammare. På sitt sätt så berörs även (FP) Carl B Hamiltons granskning av partifinansieringen.

Som Johan och Marika beskriver så finns idag mer än 600 progressiva bloggare som alla bidrar till att förändra medielandskapet. I USA, där denna företeelse är störst utbredd, är inslagen av granskande journalistik omfattande. John Avenosis avslöjande av BP manipulerade bilder är kanske det mest kända i den svenska debatten.

Men vi har även inslag av detta här. Marika klädde av regeringskansliet på bara benen när det avslöjades att den okritiskt använde sig av särintresset Almegas rapporter (och hur de användes). Betänk då att självaste statsministern hyser ett nästintill ilsket agg mot all politik som gynnar särintressen. Man kan ju fundera något på hur djupt detta agg sitter när det kommer till kritan.

På samma sätt så var det främst i bloggosfären som regeringens arbetslöshetssiffror började granskas. En granskning som ledde till att finansministern dagen efter en partiledardebatt var tvungen att be svenska folket om ursäkt.

Jag kan ha vissa funderingar på hur det är bevänt med såväl kompetens som vilja till att bedriva denna form av granskningar från högern. Carl B Hamilton (FP) gick under pompa och ståt och sade att han hade en unik granskning om (S) och (M) partibidrag. Partibidrag som framför allt (M) inte vill tala så högt om.

Att det just är Carl B Hamilton som nu står för denna granskning vore, om det inte var för resultatet, lämpligt. Han är dessutom något så fint som professor i nationalekonomi och borde kunna hantera forskningens och granskningens ABC. Men det kan han inte. Såvida inte den rapport han till slut lyckades prestera endast har kartlagt 0,2 procent av Moderaternas tillgångar som kommit via donationer eller annat endast är en teaser. Vilket gör att lägger vi Johan och Marikas artikel om ekokammaren och dess finansiering bredvid Carl B Hamiltons rätt ensidiga granskning (som han som professor sannolikt aldrig skulle givit godkänt) med därtill hörande gnäll om "stat i staten" leder till slutsatsen att högerns bloggare har en lång väg kvar att vandra.

En lång väg att vandra innan de blir oberoende och kritiskt granskande ögon, öron och röster i samhällsdebatten. Det ser inte bättre ut att såväl medielandskap som "oberoende" röster alla är köpta av regeringens absoluta dominant, moderaterna. Annars kommer inte en man av Carl B Hamiltons kvaliteter inte till det minst sagt mediokra resultat som hanvisat upp och som näppeligen skulle - med gällande rubriksättning - passerat den akademiska världens tränade falkögon.

Annat: AS, Högberg, DN

Alla dessa experter.....

2010-08-10T12:41:00.004+02:00

Via Mary läser jag hennes reflektioner kring dagens artiklar i SvD om politiker och sociala medier. Hennes artikel ansluter väldigt väl vad Antonsson, på sitt eget oefterhärmeliga vis, tar upp och jag bedömer att hon, Antonsson och jag har samma eller liknande bild av hur vi - och den omgivning vi kan ha överblick över - uppfattas av andra och uppfattar oss själva.

Att Alliansbloggare tar hjälp från Martina Lindh i analyserna av trafik och genomslag är ingen hemlighet, lika lite som att Netroots har Matti Palm på Green Hill Relations som leverantör av dessa tjänster. Och just den analysen som vi med deras hjälp gör beskriver inte SvD:s expertpanel. De missar därmed en viktig dimension i sociala medier som inte är ointressant, jag kommer från och med dagen prata mer om nätverksmedia istället. För när det gäller bloggen så är detta ett mer passande term. I mitt nätverk ingår en rad bloggar som inte återfinns i SvD sammanställning men som når längre än alla sociala verktyg sammantaget.

SvD fokuserar på interaktionen med väljaren och väl så. Den är viktig för alla inblandade parter men expertpanelen missar själva hävstången i alla dessa verktyg. För den politiska bloggen är det extra tydligt att en hävstång finns och den består i att det primära är kanske inte hur många läsare en enskild blogg har, det primära är vilka som läser en bloggpost.

Om en given politisk blogg bara har ett par hundra läsare men att dessa läsare sitter på exakt rätt position kan de idéer den kommunicerar få ett genomslag som kommer få modebloggare som Kenza och Blondinbella, med hundrafalt fler, att koka av avund. Det räcker med att en chefsredaktör eller partiledare hämtar inspiration från till exempel "Storstad".

Varför jag väljer just "Storstad" är för att Marika Lindgren som driver den postar relativt sällan men jag vet, efter samtal med personer i andra mer traditionella medier men även i riksdag och departement, att hennes namn och hennes tankar har en mycket större spridning än mången artikel eller debatt i andra medier eller forum. Varför? För att hon har något att säga och att hon har förmågan att säga det på ett, för politiker, klarssynt och begripligt sätt. Så sorry alla ni andra bloggare - just Storstad är sannolikt en blogg (för övrigt min favorit - lägg till den du med) som har ett genomslag som är långt större än många av de som SvD:s experter nu listat.

Själv upptäckte jag att även några av mina postningar fått genomslag. Som ett exempel blev det uppenbart när jag träffade Lars Ohly på Nationaldagsfirandet i Sundbyberg och han kom att spontant kommentera vad jag skrivit i en postning om "Ship to Gaza". Att vi kanske inte höll med varandra fullt ut i den övriga mellanösternanalysen och därmed förda politiken är en sak men om han läser mina tankar i ärendet är det inte uteslutet att mina infallsvinklar får genomslag. Ibland direkt, ibland är det ett frö som måste gro och jag ser i andra exempel att så sker.

Vad som är centralt anser jag i en vidare analys över nätverksbaserad media, som bloggen, är den analys som jag tillsammans med några andra gör dagligen. Dagens möjligheter till att installera avancerade creepers som kan följa besökares beteenden och RSS-flöden är omfattande. Och det är just denna statistik och analyser som kan hjälpa många att identifiera om vi har många läsare eller om vi har rätt läsare. Det optimala är naturligtvis att kunna ha bägge men det sistnämnda är få förunnat i dagens medielandskap och att SvD expertpanel inte adresserar just detta är naturligt. I ett medielandskap i stark förändring är denna typ av uppgifter hårdvaluta som vi alla, oavsett partitillhörighet, håller väldigt hårt i och som SvD expertpanel inte har tillgång till.

Om detta, och mycket mer, kommer du kunna läsa dig till i vår bok om Netroots som släpps inom kort.

Relaterat: Johan Ulvenlöv, Peter Andersson (som jag haft förmånen att skriva ett kapitel tillsammans med)

Om stil och hyfs i politiken

2010-07-28T17:05:00.002+02:00

Via Alliansfritt kan jag läsa mig till att en moderat högt uppsatt politiker mordhotat en journalist på SVT. Någonstans så undrar jag om det inte finns ett "bäst före"-datum för vissa kategorier av personer i politiken. Det är inte acceptabelt med den typen av beteende som den enskilde politikern visar upp i detta fall och jag kan ha en tanke om att just detta datum har passerats i detta fall. Han tycks, trots sin ålder och sin partitillhörighet (M kan visa upp det största antalet PR-konsulter i det civila per medlem), inte ha förstått det som alla dessa PR-konsulter lär ut vid första lektionstillfället:

"Det finns ingenting som heter "off the record" när du talar med en journalist".

Lika oacceptabelt är det att när partiföreträdare på"min" sida uttrycker sig i liknande termer, sådant har hänt och det är som sagt, lika förkastligt det. Men åter till det enskilda fallet. Det hedrar i alla fall KSO i Båstad att hon kommer genomföra ett samtal med den enskilde. Men jag skulle vilja att de politiska partierna agerar mer resolut än så.

Om de som strävar efter ett politiskt mandat beter sig på detta sätt så är det inte konstigare än att politikerföraktet får ytterligare grogrund samt att de alla politiker som kollektiv är aktiva med att skapa ett hårdare politiskt klimat. Om inte våra folkvalda kan visa nolltolerans för slikt beteende eller respekt, hur skall då medborgare och media kunna bidra till en nolltolerans?

För ett parti som hyllar, och kanske starkast av alla vill förknippas med, lag och ordning som moderaterna kan detta vara ett gyllene tillfälle att sätta toleransnivån för hot och rent generellt tonen i dialogen med media. Det kan vara av intresse att i detta studera brottsbalken något mer ingånde medans man ändå håller på. Det är nämligen inte den som uttalar hotet som är satt att bedöma om det är ett hot eller inte. Det råkar vara så att det är den person som upplever att han eller hon tar emot det. I detta fall journalisten på SVT.

Jag kommer följa detta med visst intresse, men det blir sannolikt så att det kommer stanna vid ett utvecklingssamtal. Gör det bara det så vet vi vad Moderaternas prat om lag och ordning och förmåga att agera som föredöme är värt.