Mitt i steget, Johan Westerholms blogg

Medelklassens upplysta tyranni

2012-04-25T21:56:00.000+02:00

Av skäl som jag inte går in på här och nu tänker jag inte kommentera socialdemokraternas vårmotion i andra termer än att den tilltalar mig. Jag känner mig hemma i den. Keynes och Rawls i ett. Prestation och motprestation blir tydligt, om samhället skall vara solidariskt mot dig måste du ta de möjligheter som bjuds och, efter din förmåga, vara solidarisk tillbaka. Socialdemokraternas signaler om arbete och studier är tydliga och ett klart steg i rätt riktning om vi skall vinna den medelklass som befinner sig i mitten eller mitten-vänster av det politiska landskapet. Det är inte utan att jag funderar en del på detta och förra helgens kongress i Stockholms läns partidistrikt. Besluten var bra i stora delar. Det jag reagerade på var debatten och engagemanget. Vänsterretoriken, den rena underklassretoriken, fanns där. De politiska förslagen om vinstförbud för verksamheter i offentlig regi fanns där dom med. Tunnelseendet var i vissa kretsar påtagligt och jag kan ha vissa synpunkter på att socialdemokrater motsätter sig privata alternativ i omsorgen och sjukvården samtidigt som privatiserad avfallshantering är normativt idag. Ingen tycks reflektera över vilka konsekvenser som uppstår om avfalls- och sophanteringen helt plötsligt upphör att fungera i en storstad. Upphör att fungera för att ägarna tar ut övervinster. Risken för samhällsfarliga epidemier ökar då med lavinartad hastighet. Skulle något sådant som vattenreningen haverera slås en storstad som Stockholm ut inom några timmar. Men vinstförbud, eller en debatt om detta, i dessa sektorer är inget en socialdemokrat vill se. Eller vill erkänna inkonsekvensen i.

Det som gör mig beklämd är bristen på nyanser och fakta i debatten om vinsten i välfärden. 1960- och 1970-talens driftformer inom vård och omsorg har i vissa socialdemokratiska kretsar upphöjts till ideologi och politiska mål. Vad debatten förde med sig är lite tankar kring Aristoteles och Mona Sahlins klara markering att vi aldrig kan förvänta oss en majoritet av rösterna om vi bara har en politik för en minoritet. Det finns skäl att koppla ihop dessa i dagens sista fundering. Den om Aristoteles, hans demokratisyn och hans människosyn. Den är inte utan ett elitistiskt drag, men hade han så fel egentligen?

De bästa formerna för att styra ett samhälle var enligt Aristoteles monarki eller aristokrati men, och detta är viktigt, om dessa urartade drabbades staten av de värsta formerna tyranni eller oligarki. Den konstitution som Aristoteles tycks förorda var medborgarstaten. I denna begränsas de demokratiska inslagen så att medelklassen kommer att inneha den politiska makten. Vi kan alltså konstatera att Aristoteles definierade demokrati som en dålig form av konstitution även om den var den minst dåliga. Demokrati var enligt Aristoteles när de fattigaste i staten styrde enligt sitt eget intresse och inte såg till hela statens bästa emedan folkvälde, en upplyst medelklass var de som bäst kunde se till helheten. Tillräckligt nära fattigdom för att kunna vara engagerade i även de svagastes villkor, tillräckligt nära aristokratin för att uppskatta dess förtjänster. Förtjänster som bildning till exempel.

På samma sätt förhåller det sig på det filosofiska mikroplanet om nu Aristoteles är makro. Moderaterna ”classic” attraherade endast i huvudsak aristokratin (med Antonsson som barbariskt undantag) men deras politik var direkt skadlig för samhället. Chicagoskolans dynamiska effekter, på aristokratins villkor och till deras nytta, genom ofinansierade skattesänkningar höll på störta Sverige i en grekisk kris under ministären Bildt. Och vad händer om de som har minst medel tillåts enväldigt diktera villkoren? Jag är så pass gammal att jag vagt kommer ihåg när Astrid Lindgren protesterade mot att hon var tvungen att betala 102 procent i skatt. Gunnar Sträng tillrättavisade Lindgren att hon inte skulle lägga sig i men S förlorade det valet med råge. Med ett för högt skattetryck och otydligt kollektivistiskt ägande urholkas ansvarskännandet och drivkraften i samhället. Vi får i sina extremer samhällen som DDR och forna Sovjet.

Det må låta elitistiskt, det må vara en ganska extremt dragen tanke, men jag blir mer och mer benägen att hålla med Aristoteles. Både på det nationella planet och i ett partiinternt perspektiv. Det är bara genom medelklassens diktatur vi kan gå framåt. En medelklass som förstår vikten av bildning och arbete men samtidigt ligger känslomässigt och realpolitiskt nära de svagaste. Som inser konsekvenserna av en misslyckad företagarpolitik, som förstår armodet som ett liv på bidrag innebär, som identifierar sig med kunskap och bildning. Det är bara den bildade medelklassens tyranni som kan föra oss framåt. Det är vad Aristoteles säger.

Och vad var det Hjalmar Branting sade? Demokrati är den upplysta majoritetens beslut. Samma sak men andra ord.

Medelklassens upplysta tyranni. Det är det som för oss framåt. Obehagligt? Inte så värst faktiskt, däremot i stora delar tyvärr nödvändigt.

Ditt och datt: Peter Högberg, Peter Johansson, HBT-sossen, Monica Green, Roger Jönsson, Göran Johansson, Tokmoderaten, Martin Mobergs betraktelser Ingvar Persson, Dagens Arena, Ab, RoD, Arbetet, SVT, DI, DN 1, 2, 3, Sydöstran,HP, SR, Norrländska socialdemokraten, Corren, Socialdemokraterna Ab,Västervikstidningen, Expr allt kannibaliserat från Martin Moberg.

Lånekarusell utan slut

2012-02-29T17:58:00.002+01:00

529 530 810 000 euro eller nästan 4 700 miljarder kronor – så mycket lånade 800 europeiska banker rekordbilligt av ECB igår. Krediterna är ECB-chefen Mario Draghis sätt att kringgå EU:s regelverk och sänka krisländernas räntor. Genom att låna ut pengar till bankerna nästan gratis hoppas ECB att bankerna skall köpa statsobligationer och på så sätt sätta press på räntorna ”bakvägen”. Anders Borg uppmanar en tveksam svensk banksektor att hoppa på detta tåg. Det är sannolikt första gången på länge jag delar de svenska bankernas tvekan. Denna cirkus av lån som finansierar andra lån till bankrutta och skuldsatta ekonomier blir allt mer ogenomtränglig. Ekonomier som inte mår bättre av fler lån, sannolikt skulle de må bra av färre.

Att Paul Krugman hyllar lösningen kan jag bara se som en förmildrande omständighet i en lånekarusell som innehåller fler och fler parametrar och modeller samtidigt som Euro-zonens grundläggande problematik inte ens är i närheten av en lösning. Oaktat vad Draghis och vår egen Anders Borg påstår. Det enda som hänt är att EU, om vi räknar bort Grekland, nu rör oss med perspektiv på veckor innan hela rasket riskerar att kollapsa istället för som tidigare – dagar eller timmar. Lån har nämligen den fula egenskapen att de ska regleras någon gång. Jag sympatiserar, baserat på detta, med de svenska bankernas hållning för en gångs skull. Genom Euro-krisen har stats- och finansministrar nu anträtt en väg tillsammans med EU-kommission och ECB som blir mindre och mindre överblickbar och samtidigt, vilket är ironiskt, mer och mer kortsiktig.

Samtidigt som den europeiska lånekarusellen går allt fortare med allt fler aktörer involverade så tätnar dimmorna och ingen tycks ha några klarare tankar om färdriktningen. Som passagerare – längst bak – så blir jag mer och mer förbryllad och har bara en känsla i kroppen. Det bär nedåt. Allt fortare nedåt.

SvD , SvD2, E24, E24, DI,

London calling

2011-12-09T21:51:00.000+01:00

Sakta men säkert så sipprar ytterligare nyheter fram från EU-toppmötet. I såväl tyska som franska medier så utmålas David Cameron, den brittiske konservative premiärministern, som den som hindrade EU från att ta ett djupare och mer bestående grepp om den finansiella härdsmälta som alltmer präglar Euro-projektet. Om det funnes voodo-dockor med David Camerons utseende så sitter sannolikt Merkozy på sina respektive kammare och stoppar i nål efter nål. Den överenskommelse som EU ville nå är mycket långt ifrån den de lyckades nå. Budgetregler i all ära men skall EU nå något som liknar en finansiell stabilitet så krävs även en samsyn på hur de finansiella marknaderna skall regleras. Det finns, med dagens resultat, mycket litet av detta. Och svaret? Storbritannien.

Börsen i London står idag för 47 procent av Europas räntetransaktioner, jämför vi det med vad de tyska och franska börserna kommer upp i sammanlagt, drygt nio procent, så begriper var och en att David Cameron för överskådlig tid kommer att kunna fjärrstyra EU från Downing Street nr 10. Den position, som Europas ledande börsplats, medför en rad med fördelar för Storbritannien. Europakontor och utomeuropeiska investeringar i EU hanteras här och David Cameron lär inte frivilligt ge upp denna prestigefyllda förstaplats på den europeiska finansscenen.

Jag blir alltmer skeptisk till om vi sett slutet på det här, jag är mer och mer övertygad om att de som ser ut att vara isolerade idag inom kort kommer bli den säkra hamn som finansmarknadens matadorer söker sig till. London. Och där finansen finns, där finns även den reella makten.

London calling. The Clash får rama in denna postning med detta.

Spiegel, Spiegel 2, E, DHE, DN SvD SvT SR SDS GP

En cynikers syn på vår livsstil

2011-10-26T22:03:00.001+02:00

Lukas Lundin, ordförande i Lundin Mining, tror inte att affärer med diktatorer kan slå tillbaka mot familjens bolagsgrupp. Det säger han i en intervju med Veckans Affärer. Jag är beredd att hålla med honom faktiskt. Hur cyniskt det än kan låta och sannolikt på tvärs med de flesta av mina partikamrater när jag säger att jag förstår honom och kan faktiskt respektera honom.

Oavsett hur vad den Internationella Åklagarkammaren kommer fram till i fallet med misstänkta folkrättsbrott i Sudan så har Lukas Lundin trumf på hand. Det kan komma att ta lite tid för rödvinspimplande förstå-sig-påare att erkänna detta för sig själva men jag tror aldrig att de kommer ge Lukas Lundin rätt. Oavsett om de heter Maj Wechselmann eller något annat så kommer de aldrig att erkänna de realiteter som styr vårt val av livsstil och standard. Med alla de valmöjligheter vi tar för givna.

För vad handlar konflikter och affärsengagemang ytterst om? Ja, västs engagemang i Libyen till exempel har mycket litet med mänskliga rättigheter att göra om vi ser till detta begrepps ursprungliga innebörd. Vårt engagemang har faktiskt mer med vad vi säger vara en mänsklig rättighet för oss. Försvara vår livsstil. Och där vår livsstil skall försvaras finns det pengar att hämta.

Vi ser det som en mänsklig rättighet att kunna gå ut och starta bilen på morgonen. För de som är miljömedvetna eller bor i områden med väl utbyggd kollektivtrafik så ser dessa det som en mänsklig rättighet att för en överkomlig summa sätta sig på den dieseldrivna bussen till dagens destinationer. På vägen dit tycker många att det är självklart att för mindre än tjugo kronor kunna köpa sig en kopp kaffe-latte medans de funderar på om de inte skulle ta och slå till på de där märkes jeansen i egyptisk bomull av yppersta kvalitet. Bomull är ju ekologiskt-politiskt korrekt så det förslår varför den lilla helgonglorian åker på. För att spä på detta lite mer med vad vi ser som en mänsklig rättighet så går vår fiktive kamrat sedan och äter lunch, till lunchen ser han eller hon det som självklart att kunna äta färska grönsaker till. Att lunchen sedan inte får kosta mer än 89 kronor inklusive dryck och kaffe på maten är lika självklart det. Vår fiktive kamrat sitter samtidigt och ojar sig över övergreppen som Lundin Oil, Mubarak, Khadaffi, Ben Ali och alla de andra begått eller varit passivt delaktiga i och tycker att ”nu äntligen blir det ordning, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter”.

Men. Inte något kan vara mer fel. NATO – eller vissa särintressen inom NATO såsom USA, Storbritannien, Frankrike, Italien, vapenlobbyn och oljeindustrin har alla drivit FN framför sig för att få en legitimering av ett militärt engagemang. Att Khadaffis dagar var räknade redan innan FN-beslutet fattades var relativt klart. En segdragen intern konflikt skulle ha hotat oljeleveranserna till framför allt Frankrike och Italien – bättre då att gå in och ge ”en hjälpande hand” för att korta den oro som annars skulle slå hårt mot den globala energibalansen. Vem som kommer Khadaffis ställe efter eventuellt fria val är av mindre intresse faktiskt, i alla fall så länge som oljeleveranserna kan säkerställas. Eller inte bara olja, även andra råvaror som frukt, grönsaker, bomull, billig arbetskraft är några andra. Allt som krävs för att vi skall kunna känna att våra västeuropeiska mänskliga rättigheter försvaras. Väst har mer intresse av att veta vem som får de lukrativa oljekontrakten och rättigheterna till provborrningar.

Defending our way of life – med allt vad det innebär. Vår rätt till att köpa en kaffe latte för mindre än tjugo kronor – skulle den sydamerikanske livsmedelsarbetaren får samma relativa ersättning som hans svenske kollega skulle samma kaffekopp kosta runt 100-lappen för att ta ett sydamerikanskt exempel. NATO försvarade inte heller det Libyska folkets mänskliga rättigheter – de säkerställde i förlängningen att jag kan fortsätta åka obegränsat antal kollektivresor inom Stockholms Län för det facila priset av 790 kronor för en månad. De försvarar det jag ser som en mänsklig rättighet för mig, att boende i glesbygd kunna för en resonabel kostnad kunna ta mig med min egen bil till närmaste tätort. Allt vi ser nu i Libyen, Egypten och Lundin Oil är ett försvar av vår livsstil. Få tänker på att denna har ett pris som alltid betalas av någon annan. I alla dessa vardagssituationer betalas det av folk som sällan eller aldrig når nyhetsjournalisternas kameror om det inte för stunden är politiskt korrekt. Denna typ av nyhet är både för obehaglig samtidigt som bomber mot en bisarr diktator på bästa sändningstid säljer bättre.

Gjorde detta ont? Sannolikt. Eller det borde i alla fall så ett frö av obehag hos dig. Och jag själv? Mycket väl medveten om mitt yrkesval, mycket väl medveten om att en del av det jag försörjer mig på kanske inte faller mina partikamrater på läppen alltid. Och handen på hjärtat:

Hur mycket av din livsstil är du beredd att ge upp? Hur långt från din livsstil sträcker sig egentligen din solidaritet och ditt miljömedvetande? Tar du bilen till jobbet när du precis sett hur oljespill förorenar våra kuster och dödar vårt djurliv? Säg nu inte att du inte har något val. Vi har alla ett val. Lundin-koncernen kommer alltid att överleva så länge vi inte gör avkall som kollektiv på vår livsstil som den ser ut idag. Det handlar ytterst om att västvärlden inte vill avvara en droppe olja i onödan och Lukas Lundin har visat att han är en man som vågar ta de risker som många andra ryggar för. Allt annat skulle hota vad vi menar är vår rätt till vår livsstil.

Cyniskt? Javisst. Men ärligt och uppriktigt i alla fall vilket jag tror jag är rätt ensam om. Ta det för vad det är, en cynikers syn på världen av idag.

DI,

Baby steps

2011-10-22T00:05:00.001+02:00

Den tredje måndagen i september 2014 hoppas jag, och kommer verka för, att vi vaknar upp till en dag då förhandlingar inleds för att skapa en mitten-vänster regering med riksdagsmajoritet. Men samtidigt så kommer det vara ett annat Sverige som vi vaknar upp till än det Sverige vi lämnade över till moderaterna 2006.

Säga vad man vill om regeringarna Reinfeldt I och II men de har redan lyckats förändra Sverige i grunden. Mycket av det vi trodde skulle vara omöjligt att förändra har de lyckats omarbeta så till den milda grad att vi inte kommer kunna gå annat än framåt. Vissa återställare, som många socialdemokratiska väljare och stora delar av folkopinionen längtar efter, kommer visa sig vara omöjliga att genomföra. Återregleringarna av främst apoteks- och elmarknaderna är några sådana emedan sjukförsäkringen faktiskt går att vrida åt ett annat håll. Dock ej bakåt enligt mitt sätt att se på saker och ting.

Mitt inlägg där jag kritiserar Håkan Juholts utställda löften om återreglering av framför allt elmarknaden har fått många kommentarer. Några reagerade jag kraftigare på än andra. En läsare ifrågasatte huruvida jag är socialdemokrat över huvud taget. Svaret på den frågan är enkelt. Jag är socialdemokrat till min ideologiska ståndpunkt och mitt sätt att se på samhällsutvecklingen och vad som är önskvärt och vad som är möjligt. Men om det socialdemokratiska partiet menar att definitionen av socialdemokrati är att lova något som inte går att hålla så då är jag inte mycket till socialdemokrat. Så enkelt är det. Vi skall inte lova något eller heller uttrycka oss på ett sådant sätt att det kan uppfattas som ett löfte om vi inte vet att vi kan uppfylla det. Att redan tre år innan val börja slingra sig med uttryck som ”ideologiska färdriktningsanvisningar” när någon företrädare uttryckligen lovat något är inte ansvarsfullt. Det är inte socialdemokrati enligt mitt sätt att se på det då vi, i Gustav Möllers anda, är försiktiga med våra gemensamma medel.

När det kommer till just avregleringen av elmarknaden så finns det ingen väg tillbaka till den situation de flesta väljare och gatukorsningsretoriker drömmer om idag. En återreglering av elmarknaden är förenat med stora politiska umbäranden för att inte tala om de viten som vi kan tvingas att betala till dagens elproducenter och nätoperatörer. Hur höga dessa skulle bli är osäkert eftersom den avreglerade elmarknaden först nu prövar dessa klausuler genom att Tyskland snabbt avvecklar kärnkraften. Detta är att se som en regelvidrig marknadsbegränsning och tyska staten har all rätt att förvänta sig att bli stämda av bland annat svenska Vattenfall för dess inkomstbortfall. I fallet med Tysklands beslut kan vederlaget komma att handla om 100-tals miljarder Euro. Det beslut som fattas i denna fråga kommer bli vägledande för hur stort ett svenskt skadestånd skulle bli om vi återreglerade elmarknaden ensidigt vilket är de utsagor som hitintills poppat fram ur den socialdemokratiska politiska popcornkastrullen.

Men helt klart är att vi måste finna en väg ut ur dagens situation med elpriser som över tid knäcker såväl basindustri som hushåll. Och det finns vägar om vi vågar använda såväl skatteinstrument som industristimuli på rätt sätt.

Ett sådant är att införa en miljöprövning av ROT-avdragen. En veranda eller ett trädäck spar inte en ynka watt emedan tilläggsisolering och luftvärmeväxlare spar omfattande energi. En enkel åtgärd är att villkora varje ROT-avdrag till att kräva en energibesparing om säg 10 procent. Enkelt. Dagens värmesystem kan faktiskt uppnå detta på hushållssidan och signalvärdet till konsumenten skall inte underskattas.

Ett annat är föreningsbidragen på kommunal nivå. Även där kan en miljöprövning ske. En förening som vill bygga ut sin anläggning med kommunala bidrag skall i min värld i sådana fall åläggas att om- eller utbyggnaden av anläggningen skall innebära en lägre energiförbrukning än innan.

Bägge stimulanserna, eller som vissa kommer påstå begränsningarna, kommer redan på ganska kort sikt innebära att marknaden kommer vara tvungna att utveckla värmesystem och byggmetoder som möter dessa krav. Byggbolag vill inte stå utan jobb och även andra leverantörer av allt ifrån vitvaror till uppvärmningssystem vill ha del av den skattesubventionerade marknad som då skapas. Jag skulle vara beredd att dubbla dagens ROT-avdrag om detta kombinerades med tuffa miljökrav. Marknaden är en usel herre, vilket den totala avregleringen av elproduktionen visat, men kan med detta förmås att bli en utmärkt tjänare när vi får den att springa i önskvärd riktning. Med detta så frigör vi, watt för watt, energi vilket på sikt balanserar ut de överpriser vi ser idag vintertid.

All in all: Vi kan inte skapa återställare eller bygga vår politik för framtiden på hur Sverige och alla dess regelverk och relationer såg ut 2006. Vi måste förhålla oss till, och ta avstamp ur, hur Sverige ser ut den tredje måndagen i september 2014. Ur det ska vi bygga en socialdemokratisk realiserbar politik. Som tar ansvar för dagen och investerar i morgondagen.

Baby steps forward. Not backwards.

Kilen

2011-10-21T21:45:00.001+02:00

"Skatterna ska sänkas. Ett femte, sjätte eller sjunde jobbskatteavdrag är bara en fråga om tidsperspektiv." Det slog finansminister Anders Borg fast vid Moderatstämman i Örebro på fredagen rapporterar Dagens Industri.

Jag kan tycka att det är en tämligen torftig vision och politisk idé som moderaterna ger uttryck för. Och det ligger en fara i detta, för vad som sker nu är inte något annat än ett systemskifte där mycket av samhällets tidigare åtaganden rullas över till individen. På gott och på ont. De välutbildade och välsituerade kommer inte ha några större problem att spinna sina egna skyddsnät, värre kommer det bli för de svagaste grupperna. Och i detta kommer jag vara beredd att ta upp en fight.

Men Anders Borg är inte forskarutbildad nationalekonom för intet. Längre ner i artikeln får jag syn på något som vi måste ta till oss som arbetarrörelse. Anders Borg menar att regeringen kommer bjuda in till trepartssamtal med regeringen och arbetsmarknadens parter. Borg framhöll också att en trepartsuppgörelse mellan parterna och staten inte måste inkludera LO, utan att det kan räcka med TCO och Saco.

"LO får inte stå i vägen, vi måste öppna för invandrare, unga och långtidsarbetslösa och det arbetet måste intensifieras de kommande åren", sade Anders Borg.

Låt oss som arbetarrörelse vara fullständigt uppriktiga med vår historia och hur arbetsmarknaden fungerar. Arbetarrörelsen – fackföreningsrörelsen i synnerhet – är som starkast vid en fullt sysselsatt arbetsmarknad eller någonstans runt två procents arbetslöshet. I det fallet råder i praktiken arbetskraftsbrist inom exportindustrin och fackföreningsrörelsen har goda möjligheter att få igenom sina krav på löner och andra förmåner. Ju högre arbetslösheten är, desto mer arbetskraft finns tillgänglig varför fackets makt minskar. Med minskad makt så sjunker förutsättningarna för att kunna sätta agendan i löneförhandlingar och andra uppgörelser. Av det skälet har LO, som haft den relativt lägst utbildade arbetskraften, historiskt varit motståndare till arbetskraftsinvandring. Arbetskraftsinvandring av icke kvalificerad arbetskraft eller av arbetskraft som snabbt kan skolas om ökar utbudet på arbetssökande främst inom de grupper som LO representerar.

När Socialdemokraterna å ena sidan vill öppna upp gränserna för olika typer av invandring så strävar arbetarrörelsens andra ben i motsatt riktning. Att begränsa denna invandring för att på så sätt hålla trycket uppe gentemot arbetsgivarna och samtidigt tillvarata sina medlemmars intressen. TCO och SACO har inte samma uttalade problem då deras medlemmar på olika sätt representerar en individuell spetskompetens istället för LO:s yrkesgruppers kollektiva och relativ sett i detta sammanhang lägre kompetens. Och det är detta motsatsförhållande, inom gruppen som representerar arbetstagarna, som Anders Borg nu utnyttjar för att slå in en kil i den ena av arbetsmarknadens parter.

All in all: Det vi ser är intressant och samtidigt alarmerande. Moderaterna är, precis som vi varnade för, ett parti utan andra idéer om samhället än ett femte, sjätte och sjunde jobbskatteavdrag. De nämner ingenting om pensionärers eller studerandes villkor. Än mindre om samhällets olycksbarn. Men vad som är alarmerande är att de nu aktivt, och högst medvetet, slår in en kil mellan arbetstagarorganisationerna. En kil som dessutom vet var den sitter. Arbetarrörelsen är kluven och motsägelsefull i synen på invandring. Av det skälet bör vi som arbetarrörelse – både LO och SAP – gemensamt ha en bred politisk diskussion i var vi egentligen står. Från socialdemokraterna är det dessvärre tyst eftersom ordförande för programmarbetet är densamma som nu tvingats åka land och rike runt och förklara sig. Återstår hoppet till att LO tar tag i denna surdeg en gång för alla men förutsättningarna är inte heller där de bästa.

För nu kommer den. Spettet eller kilen de bänder med och som jag väntat på. Jag tvingas att passivt åse när den slås allt djupare ner i arbetarrörelsen. Utan egentligt motstånd från oss.

DI, Alliansfritt,

Marknadskapitalismens destruktiva kraft

2011-10-18T08:15:00.000+02:00

Greklands och kanske även eurozonens framtid avgörs vid ett EU-toppmöte i helgen. Det grekiska samhällsklimatet närmar sig nu kokpunkten och stora delar av samhället protesterar nu mot regeringen. Frågan är hur ekonomiska reformer ska gå att genomföra med ett så kompakt motstånd. Samma sekund som Grekland drar sig ur eurosamarbetet startar nedräkningen för hela eurozonen. Inom ett dygn faller flera euroländers ekonomier. Det spår den grekiske domedagsprofessorn Yanis Varoufakis i en intervju med Sveriges Radio.

Protesterna i Grekland sprider sig även utanför de traditionella grupperna. Det är inte anarkisterna eller de radikala arbetargrupperna som protesterar. Det är de som brukar stå på andra sidan sköldarna och hålla emot. Det är poliser, kustbevakning och brandmän som demonstrerar mot regeringen.

– Vi har inte en regering som leder oss. Vi tar order från Internationella valutafonden och de övriga euroländerna, säger Yannis Artopios.

Han är en av de fackliga företrädarna för brandmännen och demonstrerar tillsammans med några tusen poliser och kustbevakare vid olympiaarenan. Det vi ser på avstånd är skrämmande, ett modernt samhälle som nu faller isär.

How did it come to this? En förklaring har vice Riksbanskchefen Barbro Wickman-Parak. Hon menar att de som lånade pengar till Grekland gjorde inte någon ordentlig landriskanalys. Ja, det är ett perspektiv som ger oss kanske den mer akuta förklaringen. Men sanningen – de bredare orsakssambanden – får vi gräva djupare efter. Vi betalar nu priset, direkt eller indirekt, för den oreglerade marknadskapitalismen. Att insikten om detta nu sprider sig över världen är de s.k. Wall Street-protesterna ett tecken på samtidigt som Eurons framtid knappast kommer avgöras i år. Frankrike och Tyskland, de två största ekonomierna i Euro-zonen, är djupt oense om hur att hantera Greklands och Italiens minst sagt prekära situation. Allt emedan Grekland sakta faller isär.

För den som vill börja fundera i vidare termer på den svagt reglerade eller helt oreglerade marknadsekonomins extremer och konsekvenser så kan ”Inside Job” vara upplysande. Parallellerna med dagens situation är slående med bara en skillnad egentligen. Den amerikanska bolånekrisen var bara en trailer till vad vi nu står inför.

Vägen ur? Parallellt med att försöka finna en något sånär stabil lösning på Greklands och Italiens kris så måste vi ta tag i något som ingen politiker idag vill tala om. Vi måste börja reglera marknadskapitalismen. Den har ånyo visat sig vara en tämligen ansvarslös herre och bör nu få ett nytt jobb, som tjänare. Jag avslutar därför med att citera en insändare i Al Jazeera:

“The problem is not new. Karl Marx oversold socialism, but he was right in claiming that globalisation, unfettered financial capitalism, and redistribution of income and wealth from labour to capital could lead capitalism to self-destruct. As he argued, unregulated capitalism can lead to regular bouts of over-capacity, under-consumption, and the recurrence of destructive financial crises, fuelled by credit bubbles and asset-price booms and busts".

All in all: Det börjar bli dags för marknadskapitalismen att finna sig i att bli reglerad. Den har inte visat att den klarar jobbet eller förtroendet som herre. Och därför efterlyser jag en bredare debatt i dessa termer främst inom socialdemokraterna hur vi kommer att hantera detta.

Fönstret

2011-10-15T20:03:00.001+02:00

I flera svenska städer, och över hela världen demonstrerar i dag personer som tillhör rörelsen Occupy Together, i protest mot giriga banker och en girighet i samhället. Någonstans kan jag känna sympati för dessa främst unga människor. Någonstans i mig ropar revolutionären i mig att ansluta mig men jag är nog lite för gammal för sådant. Jag var för ung när kvarteret Mullvaden ockuperades på 1970-talet och nu för gammal. Trist. Men tanken kittlar onekligen lika mycket som det underliggande budskapet är akut. I denna betongsosse av klassiskt snitt är tydligen en revolutionär gömd. Stark är onekligen känslan nu.

Varför jag reagerar så kraftigt på denna nyhet har sina förklaringar en sådan här dag, dagen efter att Håkan Juholts Golgata-vandring inte – så som förhandstipsen på Unibet pekade på – slutade med korsfästning. Som rapporterat så finns en hel del krav på Håkan Juholt att se över sin stab och sina rådgivare. Politiken har beskrivits som ryckig och svajig på de områden där partiet kommunicerat olika ståndpunkter. Det som började med Libyen har tyvärr följts av fler positioneringar som i min värld saknar logik. Socialdemokratins ställningstagande för euro-obligationer är en sådan som jag reagerat kanske starkare på än någon annan. En positionering som med den vänstervind som blåser över Europa ter sig mer och mer apart. Professor Lars Calmfors gick i torsdags hårt åt förslaget att införa euroobligationer för att ge skuldtyngda euroländer billigare lån. Katastrofalt, sade Calmfors inför en fullsatt andrakammarsal i riksdagen.

– Jag förstår inte riktigt var Socialdemokraterna har hamnat när det gäller euroobligationer. Det skulle krävas en så långtgående integration att det verkar politisk helt orealistiskt att få till stånd. Det skulle ge en mer långtgående integration än mellan amerikanska delstater som lånar var och en för sig. Att få politiskt väljarstöd för detta har jag väldigt svårt att se. Att skapa ett system som tar bort marknadsdisciplinen skulle vara fullständigt katastrofalt, sade Calmfors.

Och ja, detta vore katastrofalt. Om vi tyckte att de amerikanska bolåneobligationerna var svårhanterliga är det ingenting mot vad dessa euroobligationer kommer att vara. Utöver integrationen av vår ekonomi i den europeiska så står dessa obligationer än mer för något än mer fasansfullt än de tidigare bostadsobligationerna. Om dessa var ”weapons of mass destruction” i kiloton-klassen så pratar vi om megaton nu. Varför? Finansmarknadens och kapitalismens logik. Alla tjänar pengar på, och älskar risk. Men. Alla avskyr och räds osäkerhet. Risk och osäkerhet är inte samma sak på finansmarknaden som i det verkliga livet. Risk är medvetet och kalkylerat. Osäkerhet är just osäkerhet och kan inte mätas. Detta fick jag lära mig under åren tillsammans med riskkapitalister, de som kanske i sin extrem bäst exemplifierar kapitalismens extremer. Jag tycker det är märkligt att Tommy Waidelich inte lyssnar mer på Lars Calmfors än han gör. Att han inte lyssnar på mig, som sett skiten från insidan, är uppenbart och det kan jag leva med. Men att inte lyssna på en av Sveriges ledande ekonomer och, som journalisten beskriver det, att Waidelich tar lätt på kritiken gör mig orolig.

Men vad är Euro-obligationen egentligen för något? I korthet innebär en euroobligation att länderna som ingår i EMU-samarbetet gemensamt kan ta upp lån i ett värdepapper med gemensam risk för de länder som ingår. För att det att alls ska fungera innebär det dessutom att inga enskilda länder kommer att få utfärda en euroobligation utan att beslutet ska tas gemensamt. Dessutom innebär det att risken från en sådan emission av euroobligationer ska fördelas på länderna i eurosamarbetet på ett ekonomiskt rimligt sätt. Det skulle i teorin innebära att Tyskland, vars ekonomi står för 30 procent av euro-områdets BNP, skulle stå för 30 procent av risken i obligationen. I praktiken skulle däremot Tysklands andel av risken bli betydligt större eftersom målet måste vara att en sådan obligation ska få högsta kreditvärdighet. Annars faller hela idén. I dagsläget har flera av EMU-länderna en dålig kreditvärdighet, vilket gör att det tyska ansvaret växer.

Vad jag reagerar på är som jag sade likheten i sin konstruktion med den amerikanska bolåneobligatinen. En konstruktion där ett antal lån – med olika grad av säkerhet och återbetalningsförmåga – klumpades ihop och styckades upp i andelar som erbjöds finansmarknaden. Detta värdepapper kom senare att klassificeras som ett ”finansiellt massförstörelsevapen”. Finanskrisen 2008-2009 hade mycket av sin grund i detta och skördade offer som Morgan Stanley och Bear Stearns. Euro-obligationen har i praktiken samma konstruktion; ett antal länders nationalräkenskaper ligger som bakomliggande säkerhet och betalningsförmåga med olika vikt för att sedan klumpas ihop och erbjudas marknaden. Ett allt annat än överskådligt finansiellt instrument där valutgången i ett enskilt land under löptiden i ett slag kan radikalt försämra värdet på obligationen. De bakomliggande säkerheterna är allt annat än predestinerbara och stabila. Tysklands ekonomi är allt annat än i gott skick och utmaningarna ökar med den förestående energiväxlingen runt hörnet. Kärnkraft ut – vad ska in? Det kommer att kosta på…. Marknaden älskar risk men avskyr osäkerhet. Vid minsta osäkerhet så skjuter räntor i höjden eftersom räntan är inget annat än ett pris på risk. Räntenivåer som kastar låntagarna direkt in i en ond spiral av skuld på skuld för att täcka hålen i ekonomin. Skattemedel används till höjda räntor istället för staternas åtaganden gentemot sina invånare.

Det är detta, bland mycket annat, som ungdomarna på Sergels torg och utanför Wall Street protesterar mot. Att Tommy Waidelich inte heller tycks lyssna på detta kan jag däremot förstå. Han sitter sannolikt för långt ifrån både finansmarknadens logik och Sergels torg för att insikten om det som sker kan nå fram.

All in all: Nu finns ett fönster för att kunna rätta till mycket som kört snett under Håkan Juholts första tid och fånga upp den vänstervind som blåser över Europa. Ett fönster som jag bedömer vi bör utnyttja. En del beslut, som det om Euro-obligationer, är så pass stort att jag anser att det inte kan fattas utan att konsultera som lägst Förtroenderådet, socialdemokraternas högsta beslutande organ mellan kongresser. Tommy Waidelichs vurm för detta finansiella instrument är direkt på tvärs mot de kritiska beslut om EU-integration som tidigare kongresser fattat.

Utnyttja därför fönstret nu. Och bygg vår politik såsom vi säger oss vilja bygga den. En kunskapsbaserad ekonomisk politik. Ka-Ching.....

SR/Ekot, Europaportalen, SR, DI, Europaportalen, Avanza, ATS, SR 1, 2, Ab 1, 2, 3, Nyheterna 1, 2, 3, 4, 5, SvD, SMP, Hela Gotland, Norran , YA, BT, MND, HD, GP, VF, SVT 1, 2, SvD, DN, SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, AB3, Expr1, Expr2

Bloggar om närliggande gör: Strobl, Ledamoten, Kent, Lidby, Böhlmark, Högberg, Krassman, Den fläskige,

Inför debatten. Ledarskapets ABC

2011-10-12T03:40:00.003+02:00

Justitieutskottets ordförande Morgan Johansson (S) ska ha känt sig lurad av Håkan Juholt i samband med Ilmar Reepalus (S) förslag om att nyblivna svenska medborgare ska kunna utvisas om de begår brott. Innan Morgan Johansson gick ut och ställde sig bakom det kontroversiella förslaget ska han ha ringt upp Håkan Juholt, som då sanktionerade förslaget, erfar Aktuellt. Men bara några timmar senare tog Håkan Juholt kraftigt avstånd från det Ilmar Reepalu sagt.

Detta kan jag läsa nu inför dagens partiledardebatt i riksdagen. Sannolikt kommer den bli en partiledardebatt som går till historien men av fel skäl. Det borde handla om en ideologisk debatt där samhällsinvesteringar ställs mot en med skattemedel rabatterad dagens rätt men jag tror nog inte att det kommer bli så enkelt. Scenarierna är två till tre stycken:

Håkan Juholt briljerar med sin retoriska förmåga och lyckas, med en i mitt tycke stark budget, vända opinionen till sin fördel. Möjligheten finns faktiskt.
Fredrik Reinfeldt och Alliansen behöver bara harkla orden ”bidrag”, ”blankett” eller ”fusk” när de blir pressad och Håkan Juholt kommer ur balans i varje replikskifte samt vi förlorar. Även den möjligheten finns även fast jag bedömer att Alliansen egentligen vill vinna på en debatt i sak och inte tjuvnyp.
Håkan Juholt lämnar WO och låter någon annan ta debatten med oviss utgång. Även den möjligheten finns men jag bedömer den som mindre än de två övriga. Håkan Juholt går nämligen upp i talarstolen och slåss för sitt politiska liv. På två fronter.

Jag är inte Unibet eller någon annan spelaktör, jag vill inte sätta oddsen men jag vill i sammanhanget berätta en historia om ledarskap. Året var 1990 och jag läste till kapten. Under kursmomentet ”Ledarskap” hade MKHS bjudit in Hans von Luck, överste i Wehrmacht under andra världskriget och spaningsbataljonschef i samtliga Rommels arméer. Handplockad av Rommel själv. När von Luck kom in på scenen så var det inte någon tveksamhet om vem som för tillfället var chef i lokalen. Hans utstrålning, vid tiden över 80 år gammal, var något jag aldrig upplevt innan och aldrig därefter. Till saken hör att han överlevde slaget om Berlin efter Rommels död och därefter kom att tillbringa ett antal år i Sibirien som krigsfånge. Och överlevde med all önskvärd tydlighet även detta. I von Luck fanns det någon form av urkraft som inte går att beskriva. Han fick under den fyra-timmarsföreläsning han höll under en av frågestunderna följande fråga:

Hur kan vi förbereda våra chefer att bli goda ledare i krig?

von Luck tittade en lång stund på min kurskamrat och svarade till slut:

Ledarskap är en medfödd egenskap. En med goda ledaregenskaper överlever i regel de flesta situationer. En med direkt dåliga egenskaper får oftast plikta med sitt liv. I bästa fall - om han har tur vill säga - blir han skjuten av fienden, i sämsta fall gör hans egna processen kort med honom.

von Luck kom att utveckla detta vidare med att ingen ledarskapsutbildning kan skapa goda ledare ur ett dåligt råmaterial. Vad den däremot kan göra är att putsa av de vassaste kanterna på de med medfödda egenskaper och talanger samt att den kan få de som inte har dessa egenskaper att tidigt inse att det är inte chefer de ska bli, snarare specialister inom sina gebit.

Givet att den information som seglar upp om hur Morgan Johansson behandlats är sann så är förmågan att vinna debatter och utmaningar av andra karaktärer dåliga i framtiden. Stämmer detta så kommer Håkan Juholts alla retoriska förmågor behövas nu för att han skall överleva dagen vilket skulle behövas mer än väl. Det är en lång väg han har att vandra nu. Han har dom men skulle nog behöva en stark ledarskapscoach i sin absoluta närhet kommande dagar. Vi har inte råd att ha en partiledare som genom sitt agerande riskerar att bli skjuten av sina egna. Det har ingen.

Det var något om ledarskapets ABC. Nu känns det som vi bara kan ta en dag i taget tills röken skingrats.

DN, Expressen, Högberg om lag utan lagledare som vinner,

En riktning för socialdemokrating och något om Alliansens prioritering av Angus-biffar.

2011-10-05T19:24:00.000+02:00

Medan regeringen tycks ha beröringsångest inför näringslivet, vill (S) ha en dialog med näringslivet, akademin och facket när det gäller centrala framtidsutmaningar. (S) vill skapa en riskkapitalfond och föreslår bland annat också sänkta arbetsgivaravgifter och ett nytt system för klimatinvesteringar. Sverige behöver en nära samverkan mellan stat och näringsliv för att hävda sin konkurrenskraft i en global ekonomi, skriver Håkan Juholt och Tommy Waidelich på DN Debatt.

De skriver vidare

Ett litet exportberoende land som Sverige är helt beroende av att det finns ett fungerande och väl utvecklat samarbete mellan alla aktörer som kan bidra till att Sverige blir framgångsrikt i den internationella konkurrensen. Sverige behöver en strategisk samverkan mellan olika samhällssektorer med mer av gemensamma prioriteringar av forskningsresurser, utbildningsinsatser och export- och investeringsfrämjande.

I mångt och mycket så kan jag konstatera att den linje, en mer industriell sådan, som jag drivit inom partiet nu fått gehör vilket på alla sätt är glädjande en sådan här dag. Dock ser jag inte budgeten som något annat än ett inriktningsunderlag för vår politikutveckling. Minst två, sannolikt tre av de förslag som ligger mig närmast om hjärtat som lanseras nu måste vi skruva på ett par varv till. Riktningen är rätt men vi kan bli vassare och mer relevanta ändå. Inalles är dock denna budget väsensskild från regeringens. Socialdemokraterna investerar i framtiden emedan Alliansen verkar mer måna om att sådana som Tokmoderaten kan glufsa i sig sina Angus-biffar varje dag för några kronor mindre. Alliansen tycks lyssna mer på denne opinionsbildare som är mer mentalt off-pist än on-pist och vad som är hälsosamt för både kolesterolhalt och samhällsekonomi.

Men vilka förslag finns det skäl att se vidare på? Tiden räcker inte riktigt till för att kunna täcka alla mina synpunkter för stunden men jag tar upp några (Mikael Dambergs bitar har jag kommenterat tidigare):

Investeringings- och riskkapitalfond: Rätt i sak men fel i den tekniska lösningen. VI behöver inte fler rikstäckande fonder, vi behöver fler lokala. Lokala fonder där kapitalet även kopplas till mentorstöd och nätverk. Ett tips från coachen en sådan här dag är att ta en tur till Norrtälje och se hur Roslagens Sparbank arbetar med sina företagskunder och mikrokrediter. De blev 2009 årets bank för just detta.
Klimatprövat ROT_avdrag: Jag saknar det i vårt alternativ. När jag ställde en direkt fråga till Tommy Waidelich om varför menade han på att vårt förslag i praktiken var mer progressivt och aggressivt. Jo. Må vara hänt. Men vi kommer inte få hela svenska folket att ställa om sin förbrukning om inte var och en känner såväl piska som morot för detta. Ett miljöprövat ROT-avdrag är lika mycket en signal till alla vart vi skall hän. Det är ett exempel på hur skatteinstrumentet kan användas för att visa vilja och ledarskap.
Branschprogram: Helt rätt även fast jag saknar konkretiseringsgraden av dessa. Vill se mer detaljer och då även fånga upp basindustrin och de basindustrinära företagen. Basindustrin står idag för 27 procent av vår BNP och vårdar vi inte denna grund så riskerar den att spricka…..

All in all: En färdriktning och en fingervisning om vad vår valplattform 2014 kommer bygga på. Jag är nöjd med denna inriktning men kommer jobba vidare med att påverka finjusteringarna. Vi är inte alls klara än….

DN, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, AB1, Expr1, Böhlmark, Högberg, HBT-sossen, Stenholm, Kent, Krassman, El Gordo

Gödselstacken och demokratin

2011-10-04T22:55:00.000+02:00

En läsare, Magnus Edgren, ställde mig mot väggen i min förra postning med ett väl underbyggt resonemang och ett antal explicita frågor. Frågor som jag bedömer som relevanta och som jag tyvärr saknar svar ifrån från våra ledande politiska befattningshavare. Jag har delvis tangerat ämnet tidigare när jag pekade på en skrämmande korrelation mellan graden av demokrati (enligt nuvarande definition) och graden av sunda statsfinanser i mitt inlägg ”Priset på demokrati”. När jag lade de två kartorna – World democracy index och den över staters statsskulder – bredvid varandra ser vi en skrämmande korrelation som Magnus implicit adresserar i sin frågeställning. Kapitalismen – i kombination dagens form av demokrati – har ett pris.

Magnus Edgren menar att vi nu ser en pånyttfödd totalitär utveckling. Jag håller med om att det finns oroväckande tendenser till detta, undersökningar i såväl Europa som USA visar att framför allt ungdomsväljare anser att demokratin tömts på innehåll. Upp till var fjärde ungdom under 25 år anser att ett styrelseskick med en stark ledare är ett alternativ till dagens obeslutsamma och i viss mån strutslika motsvarighet. Det politiska demokratiska styrelseskicket tappar i förtroende för varje dag de olika valutakriserna (Euron och USD) tillåts leva vidare. Kapitalismen hålls helt enkelt inte längre i schack och konsekvenserna ser ut att kunna bli ödestigra med chockvågor in i våra parlament.

Tjänar det något till att streta emot? Kommer inte historien att ha sin gång oavsett? Vad tjänar det till att förskjuta det som ändå kommer att hända av hemskheter? Det är dessa frågor som Magnus Edgren kokar ner sitt resonemang till. Riskerar det till och med att bli värre om man försöker undvika tystnadens spiral och säga att dagens ekonomiska bas inte behöver bevaras till varje pris?

Ja, vem vet. Nu senast på SVT kan jag se Anders Borg kommentera Greklands statsfinanser. Borta är den glade garçon som i våras och somras kommenterade Sveriges ekonomi. Han, och alla vi andra, har all anledning att vara i djupa tankar nu. Det talas om att sätta upp skyddsvallar kring Greklands och Italiens ekonomier nu. Frågan om det ens är lönt. Skuldavskrivning och kreditförluster ligger ändå framför oss som ofrånkomligt. Greklands statsskuld är idag runt 160 procent av BNP och ökande samtidigt som dessa skuldebrev cirkulerar mellan bankerna indirekt i det finansiella systemet. Alla banker är skyldiga varandra pengar samtidigt som alla banker har fordringar på varandra, banksystemet har växt ihop med svåröverskådliga kopplingar de senaste åren och bank- samt företagssekretessen hindrar oss vanliga dödliga att hålla rätt på vilka banker som sitter med ”Svarte Petter”. Eller flest fordringar på Grekland och Italien. Dessa banker kommer inom kort ha svårt att finansiera sin dagliga verksamhet eftersom andra banker börjar inse faran. Faller en så faller flera.

Min position? För att försöka beskriva den så kanske jag bör beskriva något av min ungdom. Jag gillar fart. Jag gillade, fram tills min ledsjukdom satte stopp för den typen av äventyr, extremskidåkning. Utmanad av min kamrat under en resa till Kitzbühel i Österrike kastade vi oss ut i ett störtlopp utan att veta vad som väntade oss i en för oss okänd pist. De som varit i Kitzbühel vet att några av pisterna går genom bondgårdar på bergssluttningarna, bondgårdar som lever ett högst aktivt liv året om. Det störtloppet slutade för mig i en gödselstack med ljummen kogödsel som dök upp högst oväntat. Det gick att tvätta rent mig och skidorna men pjäxorna blev aldrig riktigt domsamma igen. De slutade sina dagar i soprummet på Hotel Post.

Lite så tror jag det kommer sluta för eller senare tyvärr. Vi kommer landa i en illaluktande hög och vissa delar blir inte desamma igen. Men jag tror att vägen dit är att dra av plåstret fort nu. Det känns helt bisarrt att varje månad veta att nu fick vi en månad till av normalitet innan vi kanske hamnar i gödselstacken. Kapitalmarknaden, och kapitalismen, kommer inte vilja ha det på detta sätt någon längre tid. Den har inte visat sig stabil och min tro är att den är, i dess nuvarande form, tröttare och mer handikappad än vi anar. Dra av plåstret fort nu. Sen får vi se hur djupt in i gödselstacken vi landar. Kanske kan vi rädda demokratin men det är långt ifrån säkert. Det finns en risk att demokratin som vi känner den idag går samma öde till mötes som mina pjäxor. De slutade som sagt sina dagar i ett skitigt soprum.

It´s all about the money får avsluta denna postning. Lyssna noga på texten.

MiS1 (Kartorna), DI (Anders Borg idag), DN (ungdomar och demokrati), E24 (fransk bank havererar), DN (Calmfors om väljarnas revolt)

Drabbad av SARS

2011-10-02T13:07:00.001+02:00

Via Essbeck får jag upp ögonen för en ledare i Arbetarbladet signerad Jenny Wennberg. Jag hade sannolikt låtit den gå obemärkt förbi om det inte vore för den turbulens som råder i riksdagsgruppen kring arbetet med (S) budgetmotion. På en punkt, endast en, ger jag denna ledare godkänt. Att endast inkomster på över 100 000 per månad skulle få höjd inkomstskatt måste betecknas som ett hjärnsläpp i den högre skolan. De reella effekterna av en sådan skattehöjning är milt sagt marginella och de flesta som har dessa inkomster – generaldirektörer och ministrar undantagna – har kopplat skattejurister till sig för att minimera en sådan skatt. Där ger jag Jenny Wennberg med andra ord rätt men det är det enda.

Jenny Wennberg har nämligen fått SARS, Sentimentalt Arbetarromantiskt Syndrom. Eller någon därtill besläktad åkomma. Inte någon stans i hennes ledare kan jag se skymten av åsikter som skulle sätta Sverige i arbete. Inte någonstans ger hon intryck att förstå vad vi står inför, hon lever i en värld där återställare är ordet för dagen utan insikt i realekonomiska verkligheter. Euron, och den amerikanska dollarn, står på randen till en kollaps. Med dessa valutors haveri följer våra exportmarknader, exportmarknader som är intimt förknippade med dessa valutor. På topp-10 återfinns endast Kina på nionde plats som relativt oberoende av dessa valutor.

Jenny Wennberg tycks dessutom leva i en bubbla som endast hålls uppe av det presstöd som Arbetarbladet mottog 2011, 18 miljoner kronor i driftsstöd. 2010 uppgick distributionsstödet till drygt 800 KSEK. I den värld av bidrag som Jenny Wennberg då lever i kan jag konstatera att det färgar hennes perception. Hennes lön utgörs av bidrag emedan jag som socialdemokrat och egen företagare inte kan påräkna en enda krona i bidrag. Det är med andra ord fullt logiskt att hon förespråkar återställare av olika bidragssystem som viktigare än investeringar i infrastruktur och miljöteknik. Investeringar som leder till arbetstillfällen eller investeringar i utbildning som tryggar svensk exportindustris framtid. Jenny Wennberg bör, på fullt allvar, fundera på om hon skulle ha kvar jobbet om det statliga presstödet till Arbetarbladet försvann.

Jenny Wennberg missar med andra ord målet grovt och hon andas inte heller någon som helst insikt om att Sveriges ekonomi är så pass liten att vi måste prioritera exporten före den interna marknadens tillväxt. Vår export utgör idag 56 procent av BNP och sjunker den, då sjunker även de offentliga finanserna samt förutsättningar att kunna i någon mån återställa systemen till dess ursprung. Om vi nu vill det, jag är inte så säker.

Solidariteten i de olika systemen bygger på egenansvar. Att ta ansvar för de delar jag kan påverka för att lasta systemet på ett minimum. Detta är en känslig fråga, det vet jag, men jag kan inte tycka att en person som inte gör sitt bästa för att sluta röka eller på annat sätt försöker bryta ett ohälsosamt leverne skall få förtur i vården när andra gör sitt. Jag kan inte heller se vinsten att ha en A-kassa eller motsvarande utan bortre parentes. En vägran att omskola sig till kompetenser som efterfrågas av arbetsmarknaden kan inte ses som meriterande i samhällets- eller trygghetssystemens ögon. Solidaritet kan aldrig vara helt villkorslös - det förutsätter sedelpressar som ingen av oss har.

Jenny Wennberg är inte vem som helst. Hon är fast förankrad i Gävleborgs partidistrikt, samma partidistrikt som, bland några andra, ledde revolten mot Mona Sahlin och som nu bedriver krypskytte mot Håkan Juholt i riksdagen. De lever kvar i en värld av bidrag, den värld av bidrag som tryggar Arbetarbladets utgivning i allmänhet och därmed Jenny Wennbergs lön och samhällsbild i synnerhet. Jenny Wennberg borde ta ett större ansvar som ledarskribent och samhällsdebattör och även uppmärksamma hennes läsare på ekonomiska realiteter. I annat fall så är hon intet annat än en drömmare. Drabbad av SARS.

Arbetarbladet, Presstödsnämnden ett och två

Regeringen: Budgeten - Ett risktagande i den högre skolan trots talet om försiktighet

2011-09-20T11:12:00.001+02:00

Regeringen har då lagt sin budget, en budget med en prognos som inte bådar gott. Ska jag vara lite snäll så kan jag konstatera att äntligen tycks finansminister Anders Borgs prognoser gå i takt med samhällsutvecklingen. Anders Borg har annars haft en tendens till positivt önsketänkande vilket han även visade upp 2008. Jag ifrågasatte då en hel del av hans förmåga till omvärldsanalys och jag gör det faktiskt fortfarande. Anders Borg har en tendens att övertolka positiva signaler och undertrycka motsatsen och trots att han nu hamnat rätt så anser jag att han borde långt tidigare sett vart det bär hän. I länklistan längst ner kan du läsa vad jag ansåg 2008 om hans handlag i samband med finanskraschen. Att sedan regeringen väljer att satsa merparten på sänkt restaurangmoms är ett risktagande i den högre skolan, denna åtgärd är behäftad med en rad osäkerheter i de länder den prövats. Jag anser att det finns bättre stimuli, väl beprövade med positiva resultat, vilket jag skall försöka redovisa för.

Mina bloggkamrater kommer säkert vända ut och in på varje budgetpost men jag avser inte komma med ensidig kritik. Jag har som ambition att försöka beskriva hur jag skulle vilja se ett socialdemokratiskt alternativ. En aktiv oppositionspolitik. Med ett undantag, posten 6.1 respektive 6.2 i statsbudgeten – område ”Försvar”. Det är viktigt att poängtera att försvarets budget inte förstärks, det vi ser är endast en omfördelning av pengar. Skälet till detta är sannolikt de kostnadsökningar som våra internationella åtaganden föranlett och jag hade gärna sett en annan budgetteknisk manöver. Materielanslagen har en viktig roll att spela om regeringen förmår att se Sveriges industri- samt säkerhetspolitiska situation i ett vidare och framför allt - längre perspektiv.

Försvarsbloggaren ”Wiseman” skrev den 22 december 2009 ett blogginlägg om ”Peak Oil” som fler än bara försvarsintresserade bör ta del av. Han klär hela Sveriges dilemma i en begriplig kontext och här har Sverige faktiskt en ”upper hand” med en mycket innovativ försvars- och fordonsindustri. Genom riktade innovationsupphandlingar mot framför allt försvarsindustrin så har det tidigare visat sig att det innovativa moln som skapas kring produkter som tillfredsställer Försvarets behov generar stora positiva effekter på den övriga samhällsekonomin. Autoliv med dess ledande produktion av krock-kuddar är ett sådant exempel eftersom den sprängkapsel med tillhörande sensor som sitter i kudden är en direkt produkt av Bofors forskning kring granater med zon-rör och riktad sprängverkan. Autoliv startades 1967 och koncernen har idag 42 000 anställda i 32 länder. Jag vill se motsvarande riktade upphandlingar fokuserade på framdrivning och energiåtervinning för fordon. Teknikkunnandet finns redan och där har bland annat Hägglunds i Örnsköldsvik visat att de kan omsätta innovationer i fungerande teknik. Att den svenska ingenjörskåren har en innovativ förmåga bevisas även av att Preem lyckas utvinna diesel ur tallbarr. Tyvärr så ägs inte det patentet av svenska intressen eftersom privata investerare utomlands tidigt insåg potentialen i denna teknik. En minskning av materialanslaget visar att regeringen inte riktigt förstår sig på hur politiska beslut inom ett område rätt använt kan stimulera andra politikområden.

En investering i innovationsupphandlingar anser jag vara nödvändig och i allt väsentligt mer adekvat än en sänkning av restaurangmomsen. Vi måste kunna bygga för framtiden redan nu – trots konjunkturläge.

Vidare anser jag att vi sannolikt inte kommer bort ifrån permanentandet av ROT-avdraget inom överskådlig tid. Detta avdrag är i grunden ett konjunkturinstrument för att stimulera efterfrågan av inhemsk arbetskraft som hantverkare etc. i lågkonjunktur. Nu står vi där, och avdraget har med andra ord full legitimitet nu. Detta har visat sig fungera bra och jag skulle ta en hel del av restaurangmomspengarna och bygga vidare på detta avdrag men med ett antal villkor. Ett ROT-avdrag för framtiden måste ta in miljö- och energiperspektiven. En utbyggd veranda eller ommålat vardagsrum spar inte en enda watt, det gör däremot tilläggsisolering, luftvärmeväxlare och värmepumpar. Vi måste – i linje med vad Wiseman konstaterar – ställa om vår förbrukning av energi. Varje enskild watt som vi kan spara kommer dels vår basindustri till livs (som står för 27 procent av vår BNP och är vår enskilt viktigaste källa för exportintäkter) och kommer medverka till sjunkande priser på elmarknaden. Framtida ROT-avdrag skall med andra ord villkoras med en energibesparing samtidigt som jag anser att vi kan stimulera detta tillfälligt med ett dubblerat sådant under nämnda villkor.

Infrastruktursatsningarna anser jag även de vara i klenaste laget. Jag har tidigare skrivit om den nordiska triangeln och vill se satsningar som främjar handel och export i tillägg till persontransporterna. De infrastrukturinvesteringar som föreslås av Alliansen är att härleda till underhåll och konsumtion och är inte att se som en intäktsgenererande investering. Läs mer om hur jag bygger upp resonemanget i inlägget MiS2 (Infrastruktur) i länklistan nedan.

Avslutningsvis skulle jag gå vidare med en riktad skattesänkning till pensionärerna. Dessa har blivit, om jag tillåter mig att generalisera lite, en konsumtionssvag grupp där varje enskild 100-lapp extra kommer gå direkt till konsumtion och därmed stimulera produktionen lokalt. Tidigare jobbskatteavdrag har inte fått avsedd effekt framför allt i storstäderna där de istället kommit att elda på en redan alltför het bostadsmarknad. Ökat löneutrymme har spenderats på räntor för höjda lån samt importvaror som bilar etc. Hur vi kommer ur den rävsaxen har jag idag inga konkreta förslag på men kommer återkomma.

SvD, SvD2, AB, AB2, Expressen, Expressen2, DN, DN2, DN3, DI, E24, SR, SR2, SVT

MiS (2008 års budget), MiS2 (Infrastruktur), Wiseman (Peak Oil), Preem, Peter Johansson, Thomas Böhlmark, Peter Andersson, Krassman, Åsa Westlund,

Utrikes- och säkerhetspolitik: Vägval

2011-09-17T16:37:00.000+02:00

Det är ingen större hemlighet att jag återupptagit mina studier i politisk islam nu. Den här terminen börjar jag förbereda min magisteruppsats med att gå en kurs i teologisk analys av politisk islam (sharia) och siktet är att bygga vidare på min kandidatuppsats på sikt. Att tränga något djupare in i logiken kring lagstiftningsarbete och framför allt lagtolkningarna i de olika skolorna av Sharia. Dagens nyhetssvep väcker därmed närliggande tankar till liv. Tankar som funnits där ett tag. När jag läste statsvetenskap kom jag i kontakt med tre tänkare som jag fann intressanta;

Emanuel Todd
Samuel Huntington

Samt

Francis Fukuyama.

Todd har jag avhandlat tidigare, han är sannolikt den främste av analytiker vi har idag i den säkerhetspolitiska kontexten. Huntington och Fukuyama är relevanta eftersom de bägge försöker sig på det svåra konststycket med att predestinera vad som komma skall i sina huvudverk ”The clash of civilisations” (Huntington) respektive ”End of history and the last man” (Fukyama). De är läs- och tänkvärda bägge men speglar helt olika syn på den globala ordningen. Fukyama liberal och positiv i sin grundsyn på människan, Huntington mer av konservativ realist med en mer negativ grundsyn. Fukuyamas tro att liberalismen skall segra och med en förestående avreglering av den globala ekonomin så kommer kulturella skillnader att på sikt försvinna. Vi kommer alla på sikt kunna njuta av ett samhälle som i mångt och mycket liknar Västeuropa eller USA av idag. Mot detta opponerar sig Huntington som menar att just de kulturella / etniskt – religiösa skillnaderna kommer att segra och att vi går in i en multipolär världsordning.

Jag fann själv, när jag läste dessa böcker vid första tillfället, att naturligtvis är Fukuyamas bild den eftersträvansvärda men jag fann det då – och nu – mer troligt att Huntingtons teorier blir de vi får uppleva under vår livstid. En mulitpolär värld med kanske sju-åtta mer eller mindre korporativa ekonomier, ekonomier som har ett begränsat utbyte sinsemellan och med sin storlek klarar sig bra med de stora interna marknader de skapar. EU är en tydlig strävan åt det hållet men som i grunden hade som ambition att bli en av de ledande ekonomierna. Med dagens problem, främst framkallat av klåfingriga politiker som önskat ta genvägar, kommer leda till att EU möjligheter att ge USA, Brasilien, Indien och Kina en match nu spolierats. Jag finner det osannolikt att Eurozonen lyckas ta sig ur den limbo de befinner sig i och detta kommer att dra ner hela EU till en jumboplats i kampen om platsen som den globala ekonomiska och kulturella dominanten. Inte heller USA kommer vara något att räkna med.

USA:s position försvagas i praktiken på daglig basis. I Mellanöstern distanserar sig alltfler länder från USA. Dess svaga bidrag i fallet med Libyen förvånade många europeiska ledare som nu mer eller mindre fnyser föraktfullt åt USA:s råd och dåd. I dagarna fick USA:s finansminister Timothy Gleitner uppleva detta i Warsawa då han försökte sig på att ge Eurozonen råd. Österrikes motsvarighet sa det alla tänkte:

För det första är detta en europeisk angelägenhet, för det andra har USA ännu större problem, ännu sämre siffror och en ännu sämre prognos varför de sannolikt är de sista som vi ska ta råd av.

Minst sagt förnedrande för en nation som sedan 100 år tillbaka har varit världens finansielle mentor och därtill oemotsagd supermakt.

All in all: Jag saknar detta i den svenska politiska debatten nu. Ett resonemang och en analys på vart vi mest sannolikt är på väg och hur vi kan ta tillvara svenska intressen på bästa sätt. Dagens politiker – oavsett parti – är alltför upptagna med kortsiktiga utspel och reagerar mer på omvärldshändelser än försöker lägga ut en kurs för framtiden. Jag anser att i praktiken ingen partiledare värd namnet och inte heller dess program- eller tankesmedjor förmått förstå, än mindre kommunicera, den ganska bistra verklighet vi har att möta. I och med detta så går även vägen genom denna verklighet förlorad vilket om inte annat Fredrik Reinfeldts väl magra regeringsdeklaration gav uttryck för. Där borde vi som socialdemokrater kunna lyckas bättre med vårt programarbete. När det väl får fart. Om det väl får fart....

Vi står inför avgörande vägval. Men ingen politisk ledare vågar eller kan se detta, än mindre välja.

Washington Post, NY Times, DI, SR, SR2,

Finansiella massförstörelsevapen och en vilsen opposition.

2011-09-15T20:38:00.005+02:00

De flesta av mina bloggkamrater och motståndare skriver idag om Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring. En tämligen trist tillställning som inte blev bättre för att han snart har tjatat ut ordet ansvar i svensk politik. Risken med att alltför ofta använda detta ord blir att den verkliga innebörden i ordet ansvar urholkas i folkmedvetandet. Detta ligger inte långt borta när vi redan idag ser hur ökade utslagningar leder till ökade socialbidrag och sämre kommunala ekonomier som följd. Kommunerna är gisslan på Alliansens jobbskapande politik och i tider av finansiell oro väljer de att satsa på reformer med svag evidens som restaurangmomsen.

Tyskland är redo att göra vad som krävs för att stötta euron. Det sade Tysklands förbundskansler Angela Merkel på torsdagen enligt Bloomberg News. Hon sade att en "kontrollerad process" av åtgärder kommer att bekämpa krisen, men att euroobligationer är "absolut" fel väg framåt. Samtidigt varnar den polske finansministern för om dagens kris fortsätter i ett år till måste EU räkna med arbetslöshetssiffror på runt 20 procent. EU-kommissionen bekräftar samtidigt att euroobligationer är på väg. Euro-obligationer skulle kunna användas för att hjälpa eurozonens krisländer att finansiera sig billigare än med dagens straffräntor, som i praktiken omöjliggör upplåning på den privata kapitalmarknaden för flera av valutaunionens medlemmar.

Men vad är Euro-obligationen egentligen för något? I korthet innebär en euroobligation att länderna som ingår i EMU-samarbetet gemensamt kan ta upp lån i ett värdepapper med gemensam risk för de länder som ingår. För att det att alls ska fungera innebär det dessutom att inga enskilda länder kommer att få utfärda en euroobligation utan att beslutet ska tas gemensamt. Dessutom innebär det att risken från en sådan emission av euroobligationer ska fördelas på länderna i eurosamarbetet på ett ekonomiskt rimligt sätt. Det skulle i teorin innebära att Tyskland, vars ekonomi står för 30 procent av euro-områdets BNP, skulle stå för 30 procent av risken i obligationen. I praktiken skulle däremot Tysklands andel av risken bli betydligt större eftersom målet måste vara att en sådan obligation ska få högsta kreditvärdighet. Annars faller hela idén. I dagsläget har flera av EMU-länderna en dålig kreditvärdighet, vilket gör att det tyska ansvaret växer.

Vad jag reagerar på är likheten i sin konstruktion med ett annat, idag lika ökänt som välkänt, den amerikanska bolåneobligatinen. En konstruktion där ett antal lån – med olika grad av säkerhet och återbetalningsförmåga – klumpades ihop och styckades upp i andelar som erbjöds finansmarknaden. Detta värdepapper kom senare att klassificeras som ett ”finansiellt massförstörelsevapen”. Finanskrisen 2008-2009 hade mycket av sin grund i detta och skördade offer som Morgan Stanley och Bear Stearns. Euro-obligationen har i praktiken samma konstruktion; ett antal länders nationalräkenskaper ligger som bakomliggande säkerhet och betalningsförmåga med olika vikt för att sedan klumpas ihop och erbjudas marknaden. Ett allt annat än överskådligt finansiellt instrument där valutgången i ett enskilt land under löptiden i ett slag kan radikalt försämra värdet på obligationen. De bakomliggande säkerheterna är allt annat än predestinerbara och stabila. Tysklands ekonomi är allt annat än i gott skick och utmaningarna ökar med den förestående energiväxlingen runt hörnet. Kärnkraft ut – vad ska in? Det kommer att kosta på….

För socialdemokratins del så är jag bekymrad nu eftersom samtidigt som Socialdemokraterna tar ett kliv bakåt i eurofrågan, tar man ett stort steg mot ett ökat finanspolitiskt samarbete i Europa. Partiet har, enligt Tommy Waidelich, tänkt om och förespråkar numera större överstatlighet i det avseendet.   Bland annat vill Socialdemokraterna att euroländerna inför dessa euroobligationer för att underlätta för skuldtyngda länder att få låna till rimliga villkor. Jag kan förstå – till och med bejaka – att vi på alla sätt måste få ner nivåerna på de räntor som bland annat Grekland tvingas betala. Den ettåriga räntan för grekiska statspapper var i början på veckan väl över 90 procent vilket är en signal att statbankrutten är bara på ett par finanspolitiska hickningars avstånd. Men att börja skruva ihop nya massförstörelsevapen är inte rätt väg att gå.

Jag råder därför Tommy Waidelich att tänka om. Och det snabbt. Detta är ytterligare ett tecken på att programarbetet måste igång snarast, det har gått gott och väl mer än 100 dagar sedan Tommy Waidelich äntrade sitt ämbete och prestationen här, likt den vi levererat inom utrikes- och säkerhetspolitiken präglas mest av förvirring och kvitto på interna slitningar. Vår politik blir därmed motsägelsefull och ger mig inte ett genomtänkt intryck.

Det handlar faktiskt, även som opposition, om ordet ansvar. Att sitta och skruva ihop massförstörelsevapen ingår inte i en genomtänkt repertoar.

Media:SR, DI, Europaportalen, Avanza, ATS, SR 1, 2, Ab 1, 2, 3, Nyheterna 1, 2, 3, 4, 5, SvD, SMP, Hela Gotland, Norran, YA, BT, MND, HD, GP, VF, SVT 1, 2, SvD, DN,

Alliansen: När nu de gamla argumenten tar slut måste ni hitta på nya

2011-09-07T08:27:00.001+02:00

Privata alternativ och konkurrensutsättning inom välfärdssektorn har inte blivit den mirakelmedicin som många hoppades på. För första gången har nu en grupp av Sveriges ledande välfärdsforskare studerat följderna av de senaste 20 årens privatiseringspolitik. Förhoppningarna var stora från början: Byråkratin skulle minska, liksom de effektivitetsproblem som plågade den offentligt tillhandahållna välfärden. Vidare skulle kvaliteten och demokratin stärkas tack vare ökad valfrihet för medborgarna. Vår övergripande slutsats är att det råder en anmärkningsvärd brist på kunskap om effekterna av konkurrens i välfärdssektorn. Vi kan inte hitta några vetenskapliga belägg för att de högt ställda förhoppningarna har infriats, skriver SNS forskningschef Laura Hartman på DN Debatt.

Budskapet förstärks med vem som är avsändare. SNS står Svenskt Näringsliv och då moderaterna nära. Inte sällan har SNS levererat rapporter med starka ideologiska drag men så är inte fallet denna gång.

Detta budskap är sannolikt ganska besk medicin för främst Alliansen. Alla argument för den nu eskalerande privatiseringsvåg som går över landet baseras just på att vård i privat regi skulle vara effektivare, mer demokratisk och med högre kvalitet faller lika platt som en pannkaka. Kvar finns endast ett argument från mina politiska motståndare i dess mest extrema form, det rent
ideologiska. Att statens åtaganden endast skall stanna vid det som kallas ”Nattväktarstaten”, det vill säga finansiering av polis och försvarsmakt. Det övriga skulle vara medborgarnas ansvar.

Var socialdemokratin står är klart, gärna vård i privat regi men vinsterna skall återinvesteras. Varthän Alliansen och branschorganisationen Almega tar vägen nu i sin retorik återstår att se. Det kan inte uteslutas att de nu lägger en massiv moteld mot SNS. Frågan är dock om det är så begåvat med tanke på vilka som finansierar SNS och som historiskt har bistått främst moderaterna när det drar ihop sig till val.

All in all: Spännande att se vart Alliansen tar vägen nu retoriskt. De gamla argumenten tog slut idag. Är det någon som kan några nya?

Peter Högberg, SR, DN, SvD,

Vad är det som får hjulen att snurra?

2011-08-30T08:54:00.000+02:00

Peter Andersson går i en form av genmäle mot mig och ger intrycket att jag skulle på något sätt vilja vända Södertörnsborna ryggen. Jag bedömer att Peter inte riktigt förstått min positionering. När jag säger att ledarskap innebär något så obehagligt att behöva välja väg och prioritera så menar jag inte att någon inte ska få något någonsin utan att var investering måste vägas noga i förhållande till den totala samhällsnytta som en investering kan ge. Två likvärdiga behov – som i detta fall interregionala persontransporter och handelsinriktade godstransporter – kan sannolikt av rent ekonomiska skäl inte genomföras samtidigt. Dessa kommer, oavsett vad vi kan tycka om det, vara tvungna att prioriteras till en turordning. Socialdemokratin måste ta sig bort från att tro att vi kan hela tiden ”göra båda delarna”. Detta är ett svagt ledarskap och en retorik som inbjuder motståndaren till resonemang om sedelpressar och annat.

Peter Andersson och jag har helt olika utgångspunkter för våra respektive resonemang. Han bor i Huddinge och arbetar i Stockholms stad, jag bor i Norrtälje och har mina kunder inom exportindustrin i framför allt Västra Götaland, Mälardalen och Mellansverige. I vår vardag möter vi olika situationer som formar vår världsbild. Peter Andersson slåss varje dag mot en interregionala kommunikationer som går på kryckor emedan jag regelbundet möter situationer där begränsningarna i transportlogistiken flyttar produktionen till andra europeiska regioner. Begrepp som ”time to market” och ”lager på hjul” är de jag möter i min vardag. De företagare och industrier jag möter pratar faktiskt sällan om skattenivåer och LAS, desto oftare så är det just exportlogistiken som är deras största problem. De är dessutom beroende av en social infrastruktur i form av vård, skola och omsorg för sina anställda lika mycket som de är beroende av en infrastruktur för leverans av sina varor och tjänster men det får bli en annan postning.

Men vad är det då som får hjulen att snurra? Ser vi till Sverige som helhet är det nog ingen som säger emot mig när jag säger att det är exporten. Sverige är, liksom andra små europeiska länder som Belgien, Nederländerna och Österrike, en mycket handelsberoende nation. Stora länder som USA och Japan har i allmänhet betydligt lägre exportandelar. Detta beror främst på att stora länder har tillgång till större hemmamarknader. Därför sker också en större andel av dessa länders handel inom landet. Exporten motsvarade 2008 56 % av Sveriges BNP, betydligt mer än hushållens privata konsumtion. Om man räknar exporten, netto, alltså subtraherar värdet av importerade insatsvaror och tjänster, blir fortfarande exporten betydelsefullare än hushållens samlade konsumtion av inhemskt producerade varor och tjänster.

Hur ser då exporten ut för en region som Stockholm? Går vi in i statistiken så kan vi konstatera att Stockholm har en slagsida – tämligen kraftig om vi exkluderar Holmen, Astra Zeneca och Scania – åt intäkter som kan härledas till tjänsteproduktion. Men vad ligger i dessa intäkter? Är det svenska konsulter och tjänstemän som producerar timmar åt exportmarknaden? Svaret på den frågan är dessvärre i hög grad nej. Exportrådet har åskådliggjort detta i en rapport där de pekar på att svensk tjänsteexport baseras till största delen av lokalt anställda i dotterbolag i respektive exportmarknad som med svenskt ledarskap levererar tjänsten. Arbetet utförs med andra ord i utlandet men den ekonomiska vinsten av detta bokförs och beskattas i Sverige. Varför det är så är egentligen rätt naturligt, jag kanske kan arbetsleda och coacha en kollega i Spanien men knappast leverera mina kunskaper direkt till den spanske kunden i någon större omfattning. Bilden talar sitt tydliga språk tyvärr och i en internationell jämförelse så har vi en hel del utmaningar framför oss om vi vill ha fler exportben att stå på.

En annan problematik som den svenska exportsektorn dras med är vad alla dessa tjänsteföretag erbjuder. Att sälja konsulttjänster inom till exempel miljöteknik – där Sverige är världsledande – bygger på att dessa företag även har erfarenhet från produkterna. Reningsverk är ett sådant exempel, vi är framgångsrika med att sälja detta ”know-how” eftersom vi på hemmaplan har effektiva och miljövänliga sådana. Med vindkraftverk och annat är det svårare – vi har inte någon egentlig egen produktion varför våra tjänster har en låg konkurrenskraft i marknaden. Ser vi till just miljösektorn – som målas upp som den en av de stora framgångssagorna - så är den ett talande exempel på hur det ser ut i praktiken för just tjänsteexporten i allmänhet och Stockholm i synnerhet. Exporten från primära miljösektorn går huvudsakligen till EU och då genom dotterbolag. Omsättningen i Sveriges totala miljösektor var cirka 213 MDR SEK åren 2003-2009, Stockholms andel var 29 MDR SEK men exportintäkterna endast 3,8 MDR SEK. Det utgör 1,5 procent av den totala tjänteproduktionen inom segmentet i landet som helhet och sju procent av omsättningen i Stockholms län.

All in all: Jag har stor respekt för Peter Anderssons förhållningssätt, behovet av interregionala persontransporter är stort. I såväl de norra som södra länsdelarna. Skulle dessa byggas ut på det sätt som Robert Nord et al beskriver skulle Södertörn sannolikt växa med den interna marknad som detta skulle skapa. Jag delar dessutom Roberts och de andra författarnas tveksamheter kring investering i till exempel en ny Lidingöbana. En sådan investering är säkert angelägen för Lidingöborna men skulle inte kunna stimulera den begränsade interna marknad som Lidingö utgör.

Vad jag vill ha sagt är att när vi ställs inför en valsituation där den ena investeringen stödjer tillväxten av en intern marknad, i detta fall Södertörn, och den andra investeringen den svenska exportens villkor och tillväxt, i detta fall i form av slutförandet av den Nordiska triangeln så är jag benägen att ge den senare en högre prioritet. Ett slutförande som innefattar Södertörn men som inte tar med dess angelägna behov av interregionala persontransporter. Med 56 procent av Sveriges BNP i exportindustrin med därtill hörande skatteintäkter så finner jag valet lika smärtsamt som självklart.

Och återigen: Jag kommer aldrig att acceptera att mina partikamrater springer runt och lovar allt till alla genom att säga ”vi måste kunna göra både och”. Det är ett svagt och undflyende ledarskap som har väldigt lite med ekonomiska realiteter att göra. Det ger våra politiska motståndare oanade möjligheter att måla upp oss som ekonomiskt oansvariga. Någonstans måste vi prioritera och rangordna. Det är det som är ledarskapets lite obehagligare – men ack så nödvändiga – sidor.

I min värld är det exporten som får hjulen att snurra. Jag bedömer att jag har ett mycket starkt stöd för den inställningen och att Stockholmsväljarna som helhet har en förståelse - till och med acceptans - för denna hållning.

SCB, SCB 2, Exportrådet, SvD, Brännpunkt. Emil Högberg, Robert Noord, Peter Andersson, Peter Johansson, Peter Högberg, Jämlikhetsanden, Göran Johansson, , Åsa Eriksson,

Ledarskap är att prioritera, att prioritera är tyvärr att välja bort.

2011-08-29T16:32:00.001+02:00

Robert Noord, Emil Högberg och Katarina Berggren, samtliga (S) menar att om vi inte lyckas utveckla och förstärka kommunikationerna i den södra delen av länet kan vi heller inte ta tillvara på hela regionens potential och då kommer Stockholmsregionen att halka efter. De ställer sig kritiska till den moderatledda landstingsledningens, vad de upplever, ensidiga fokus på norra delen av Stockholms län. Artikeln är riktad mot Alliansen i allmänhet och moderaterna i synnerhet men debatten kring Sveriges infrastruktur i rikspressen präglas därmed av Stockholms behov, precis som Peter Högberg, Staffan Lindström och jag själv antydde i vår artikel den 27 augusti på SvD.se. Debatten präglas av lokala eller delregionala politiska behov och då främst persontransporter och inte av riksintressen kring vår export.

Östersjöregionen är en av världens mest dynamiska tillväxtmarknader. En snabb ekonomisk tillväxt och ökad handel, inte minst tydligt är detta i den öst-västliga dimensionen, leder till kraftigt ökande godstransporterna i regionen. Sjöfarten svarar för en stor del av transportökningen och förväntas till år 2020 öka med drygt 80 procent mellan östersjöländerna och med knappt 60 procent mellan östersjöländerna och tredjeland. Hanteringen av containrar i Östersjöregionen uppgår till cirka 6 miljoner TEU (transportkontainrar) i dagsläget. År 2020 förväntas den siffran uppgå till cirka 20 miljoner TEU. Skalfördelar tas tillvara genom större fartyg, vilket ställer ökande krav på en effektiv godstransportlogistik samt kvalitet och kapacitet i infrastrukturen. Totalt transporteras cirka 90 procent av svensk utrikeshandel med sjöfart. De mesta av dessa volymer passerar genom någon av de 25 kusthamnar av kategori A som finns i Sverige. I Stockholmsregionens fall är Södertälje, Nynäshamn och Kapellskär alla kategori A men endast Södertälje kommer fullt ut vara integrerade i den Nordiska triangeln för varuexport och handel inom överskådlig tid. Relationen varu- och tjänsteexport i likvida medel förhåller sig ungefär 4:1 vilket innebär att vi har en fyra gånger så stor varuexport som tjänsteexport. Och om det nu var någon som har funderingar på vad som håller landet flytande så är det just vår export….

De hamninvesteringar (Göteborg, Trelleborg, Malmö-Köpenhamn) som EU-medel hittills sökts för och som beviljats stöd ur TEN-T programmet har alla kopplingar till intermodala transporter och då i synnerhet till kopplingen sjöfart-järnväg. Det finns en tydlig koppling här till EU-kommissionens policykoncept Green Transport Corridors, som de förde fram i det handlingsprogram för godstransportlogistik som presenterades i oktober 2007. För att löpa linan fullt ut och koppla ihop den nordiska triangeln (Oslo, Kapellskär, Malmö) med S:t Petersburg, inkörsporten för norra Europas export till Asien torde just godstransportkapaciteten kring Göteborg och Kapellskär med den infrastruktur i form av E6, E18, E22 samt parallell järnvägstrafik prioriteras.

Jag har full förståelse för att våra partikamrater i södra Stockholms län vill utveckla just sin del av Stockholmsregionen. Men som alltid handlar ledarskap om att prioritera och det politiska ledarskapet utgör inget undantag från den regeln. Att prioritera är tyvärr att tvingas välja bort. Inget parti – inte ens socialdemokratin – kan med trovärdighet säga att vi måste kunna göra både och. Begränsade ekonomiska resurser kommer att kräva prioriteringar, att försöka tillfredställa alla med halv- eller kvartsmesyrer kan tvärtom visa sig tillfoga mer skada än nytta.

Debatten om infrastrukturen är därmed i full gång. Jag bejakar detta, såväl inom partierna som mellan majoritet och opposition. En bred och livfull debatt kommer vara nödvändig för att belysa olika perspektiv. När vi går in i valrörelsen 2014 så ser jag fram emot att låta väljarna avgöra om de prioriterar interregionala persontransporter eller svensk och nordisk exportkapacitet. För det är dessvärre det vi står inför. Vi måste välja, hur angelägna behoven än är från bägge parter.

Det som är bra för Stockholm i stunden kan visa sig vara en förödande prioritering sikt för hela landet. Inklusive Stockholm.

SvD (Noord et al), SvD (egen) tillsammans med Peter Högberg och Staffan Lindström samt ett svenskt underlag för TEN-T.

Regeringen: Moderaternas största tid har kommit

2011-08-27T08:46:00.000+02:00

Miljöpartiet måste ändra sin syn på Moderaterna och vara öppet för att bilda regering med såväl socialdemokrater som moderater. Målet för Miljöpartiet måste vara att sitta i regering 2014. Då krävs att vi har fler än ett alternativ till regeringspartner. Miljöpartiet behöver därför nyansera sin uppfattning om Moderaterna och öppna för att sitta i regering med såväl socialdemokrater som moderater skriver Mikaela Valtersson i sitt politiska testamente nu när hon aviserar sin avgång på DN Debatt.

Samtidigt skriver samma tidnings ledarsida att den globala konjunkturen bromsar och Sverige kommer inte undan. Anders Borg måste prioritera statsfinanserna, men regeringen bör också tänka framåt. Just framåt är vad (MP) vill men (M) visar sig inte ha förändrats i grundes nå som Mikaela Valtersson vill göra gällande. När nu Anders Borg ser ut att säga att han numera förespråkar Keynes som ledstjärna så undrar nog fler med mig om vad han egentligen menar.

Samtidigt som restaurangmomsen ser ut att sänkas så aviserar Anders Borg att beloppen för frikort i sjukvården skall höjas. Detta kommer innebära att multisjuka, oftast de som redan har en svag ekonomi, eller de som har ett behov av att uppsöka vården frekvent indirekt finansierar vad vissa lite raljant säger är ostron och champagne på lokal. I varje fall de som har råd att gå på restaurang. Detta synsätt har väldigt lite med Keynes att göra och samtidigt måste jag ställa frågan till Mikaela Valtersson om det är detta hon menar att (M) förändrats. Denna åtgärd ligger närmare statsministerns egna ord från kommunala Riks i Västerås till sina partivänner:

Moderaternas färdriktning har inte förändrats, det är mer en fråga om tid.

Och åtgärden speglar just detta synsätt, de svagaste betalar för de rikaste behov samtidigt som Alliansen sjösätter en reform som i praktiken en samfälld ekonomkår anser vara ineffektiv om vi ser till skapade arbetstillfällen per krona. Återigen – Mikaela Valtersson har ett och annat att förklara när hon påstår att (M) förändrats. Det har de inte. Hon och Anders Borg kan ta tillfället i akt att då även fokusera på vad ett sänkt högkostnadsskydd i vården för de svagaste har med Keynes att skaffa och om (MP) väljare skulle göra vågen för just denna reform.

All in all: Alliansregeringens politik har väldigt lite med Keynes att göra samtidigt som de står ganska handfallna på idéer som ligger utanför deras grundläggande färdriktning. Åtgärderna är de gamla vanliga – de svaga tar smällen när det blåser upp, de mer välbeställda kan fortsätta sitta tryggt bakom de skyddsvallar som Anders Borg bygger upp med de kroppar som sjuka, barn och gamla utgör. Moderaterna har inte ändrat färdriktning, helt enligt statsministerns utsago. Det har hela tiden varit en fråga om tid. Och nu är tiden inne.

Moderaternas största tid är nu.

DN Ledare, DN Debatt (Mikaela Valtersson), E24, Lars Pålsson Syll, DN, Aftonbladet (Katrine Kielos), Expressen, SvD, SvD2,

Tea Party-rörelsen: Vilka är dess politiska mål?

2011-08-08T20:53:00.000+02:00

Via en mig närstående som för närvarande läser ”Europas skam” av Lisa Bjurwald så fick jag ytterligare inspiration att gräva vidare i vad denna, av ungmoderater och neoliberala centerpartister, så omhuldade Tea Party rörelse egentligen är för något. Och vad de står för. Det är naturligtvis bestickande att kunna säga att de står för ordning och reda i ekonomin, men handen på hjärtat: Vem vill inte det? När nu ungmoderater och libertarianer så hänryckt talar sig varma om Tea-party rörelsens ideal så finns det all anledning i världen att granska vad dessa ideal är. Och vilka de ser som sina närmaste förtrogna.

Pamela Geller är en av rörelsens kanske främsta förgrundsgestalter. Född på Long Island, NY och tidigare finansiell analytiker på NY Daily så växlade hon gradvis spår och är idag Tea Partyrörelsens främste opinionsbildare i integrationsfrågor. Hon var en av de som hårdast försvarade Radovan Karadjic och hävdar fortfarande hans oskuld för massakern i Srebrenica. Pamela Geller är utöver detta den som står för den idépolitiska länken till EDL, English Defence Legaue där hon aktivt arbetar för ett samgående eftersom bägge rörelserna ”delar de politiska målen”. Vilka är då dessa? Ja, svaret finns enligt delar av Tea Partyrörelsen inom EDL. EDL är ett kapitel för sig självt i denna kontext. Med täta band till anti-islamistiska rörelser med namn som ”Hope and Hate”. David Cameron, Storbritanniens premiärminister och konservativ, säger följande om just EDL:

"The EDL are terrible people, we would always keep these groups under review and if we needed to ban them, we would ban them or any groups which incite hatred."

Finns det då en svensk koppling? Ja, utöver då dessa ungmoderater och libertarianers omfamnande så finns det dessvärre en länk in i det svenska politiska systemet. Alan Lake, en av EDL:s grundare , säger sig själv ha goda kontakter med (SD) och att Lake beskriver SD:s Kent Ekeroth som sin nära vän. 2009 var han inbjuden av SD för att undervisa om faror med islam. Alan Lake presenterades som en ledare inom counterjihad. Ekeroth lade senare upp Lakes tal på youtube. ”Det finns ett skriande behov i Sverige av information som visar annat än den tillrättalagda bild som naiv svensk media visar av islam”, skrev Ekeroth på sin egen hemsida i samband med detta. Ekeroth försvarade också Lake när Aftonbladet pekade på EDL:s våldsamma agerande.

All in all: Tea Partyrörelsen är inte enbart fokuserade på att få ner USA:s statsskuld. Det finns en mycket tydlig underliggande politisk agenda som media missat att rapportera om. Jag får förutsätta att alla de som vill se mer av Tea Party-rörelsen i Sverige är insatta i vad det är de vill se mer av. Om inte så är det i sanning en ganska stor naivitet och amatörmässighet som frodas bland dessa opinionsbildare.

Länkar:

De som verkar tycka att hela Tea Party-rörelsen är en bra grej och som jag faktiskt förutsätter är pålästa om dess politiska grundvärderingar och strömningar:

Thomas Böhlmark, André Assarsson, Edvin Alam, Johan Ingerö,

De som tycker att Tea Party-rörelsen är creepy som jag:

Peter Johansson, Peter Wolodarski,

Övriga länkar: Socialisterna, Pamela Geller, Aftonbladet, Wiki Pamela Geller, Wiki EDL,

Once upon a time in America

2011-08-06T23:07:00.001+02:00

Det är med stor sorg jag skriver denna helgkrönika. Jag levde i USA en tid, jag studerade där. Jag lärde mig uppskatta mycket av den entreprenörsanda som präglade hela samhället. Att ingenting är omöjligt. Att endast resultaten räknades. Det har präglat mig och präglar min person än idag. Det är goda egenskaper om de används med ett gott syfte. Men så har inte blivit fallet. Jag hade en gång en kärleksfull relation med den amerikanska drömmen och kynnet. Den är över nu. Som inspiration till denna krönika har jag hämtat en hel del från Jakop Augustein i Der Spiegel men även grävt en del i US Todays arkiv.

Ordet "väst" i den politiska retoriken används för att ha en mening. Det beskriver implicit gemensamma mål och värderingar, värdighet, demokrati och rättvisa som står över tyranni och despotism. Nu verkar detta vara ett minne blott. Det finns inte längre ett väst, och de som skulle vilja använda ordet - med Europa och USA i samma mening – bör framgent fundera på om de inte borde hålla andan. Jag ställer mig numera frågande om Amerika med den tidigare implicita definitionen är en västerländsk nation längre.

USA är ett land där regeringen har alienerats från folket och numera är helt i händerna på eliten. En ostyrig och aggressiv militarism har satts i rörelse vilket resulterat i två kostsamma krig under de senaste 10 åren. Finansierat med lån i form av statsobligationer som nu ter sig allt mindre värda. Samhället är inte bara delas socialt och politiskt - i sin ideologiska blindhet har nationen börjat röra sig ännu längre bort från kärnan i demokratin. USA:s politiska system håller på att förlora sin förmåga att kompromissa. USA har förändrats, det har börjat glida bort från väst.

Landets sociala sönderfall är hisnande. Nobelpristagaren Joseph Stiglitz beskrev nyligen fenomenet. De rikaste 1 procent av amerikanerna anspråk en fjärdedel av landets totala intäkter för sig själva - 25 år sedan var siffran 12 procent. Den har också 40 procent av den totala förmögenheten, en ökning från 33 procent 25 år sedan. I många länder i den så kallade tredje världen har skillnaden i inkomster mellan fattiga och rika minskat. I USA har klyftan vuxit. Ekonomen Paul Krugman, även en han Nobelpristagare, har skrivit att USA: s väg leder ner vägen till "banan-republik status." Den sociala cynism och samhälleliga likgiltighet som en gång förknippades främst med tredje världen har nu blivit en amerikansk normalitet.

Detta är även synligt i det mediala klimatet. Begrepp som water-boarding förknippades så sent som 2001 med tortyr ibland annat NY Times. Numera använder dessa tidningshus water-boarding när de beskriver ”hårda förhörsmetoder”. Var detta kulturella och värderingsmässiga moras har sin början men när USA alltefter stänger de offentliga biblioteken för allmänheten så rycks mycket av de etiska och moraliska förutsättningarna bort. Folkbildningen som moralisk garant rycks undan och befolkningen utelämnas till varandra. Människans djupast inneboende egenskaper tillåts härska och de är inte vackra vilket blir tydligt nu när höger extrema militias samt Ku Klux Klan för första gången sedan 1980-talet växer i styrka. Hur detta hänger ihop med en alltmer nationalistisk retorik i USA, som den i samband med 1992 års presidentvalskampanj, är oklart men den retoriken ger onekligen kalla kårar. Pat Buchanan, som slogs ut i primärvalen för det republikanska partiet, använde sig i sin retorik av begrepp som ”kulturellt krig”, ”försvaret av kärnfamilj” och ”feminazis. Två av dessa begrepp kan vi se i dagens svenska politiska debatt – det tredje hoppas jag aldrig höra. Men säker kommer jag inte kunna vara.

Nej. USA är inte ”väst” längre inser jag nu. Det uppvisar fler gemensamma faktorer med en stat i sönderfall än med de implicita värderingar ordet Väst innebär. Det har inte varit ”väst” på ett bra tag. Frågan är om de en gång kan återvända till oss som står för dessa värden. Jag hoppas – men säker är jag inte. Det kanske är så att fler än jag borde göra upp med vår romantiska bild av USA som väst.

Once upon a time in America…

Media: Ab 1, 2, 3, Expr 1, 2, SvD, DI, WP, DN 1, 2, 3, 4, USA Today, Der Soiegel,

Bloggat: Peter Högberg , Martin Moberg , Helena Ericson, Göran Johansson, Thomas Böhlmark , Peter Johansson, Peter Wolodarski, Peter Högberg igen,

En ny ekonomi ser snart dagens ljus - och vi är inte en del av den

2011-08-06T11:42:00.001+02:00

USA:s sänkta kreditbetyg sänder nu chockvågor rätt in i det globala finansiella systemet. Det otänkbara blev inte bara tänkbart, på en vecka har de sista resterna av USA:s Potemkinkuliss nu rasat samman. President Obama kommer, bedömer jag, bli den siste amerikanske presidenten i ett USA med oomstridd position som global auktoritet. Det vi ser nu är början på slutet för USA som ensam supermakt.

Emanuel Todd förutspådde detta i sin bok ”After the Empire” som han skrev 2003. Den är en skrämmande läsning och Todd går – som den vetenskapsman han är – metodiskt till väga. Att läsa kapitlen om Afghanistan och Pakistan var så sent som för ett år sedan som att läsa dagstidningen. Att läsa kapitlet om USA:s statsfinanser, som skrevs för åtta år sedan, är som att se på nyheterna. Två citat tjänar att lyftas ut ur boken, det ena är:

USA har för stor krigsmakt för att försvara sitt eget territorium, samtidigt för liten för att försvara dollarn som världsvaluta.

De nedskärningar som finns runt hörnet som konsekvens av budgetuppgörelsen är något som skakar framför allt republikaner i grunden. USA:s överdimensionerade krigsmakt har bara ett syfte, att säkerställa amerikanska intressen i andra länder. Det handlar definitivt inte om någon godhjärtad roll som hela världens Florence Nightingale, det handlar om att säkra råvarutillgången för den amerikanska industrin och privatkonsumtionen. Henry Kissinger, en av vår utrikesministers mentorer och förebilder, sammanställer amerikansk utrikespolitik i en enda mening:

USA har inga vänner, USA har endast intressen.

USA kommer nu vare sig kunna betala för dessa råvaror, än mindre säkerställa tillgången på dem för oss om vi skulle kunna betala. USA:s och därmed västs hegemoni i Afrika och Asien är nu bruten för gott. Vi står på egna ben nu, den rullator som USA beredvilligt bistått oss med har fått en punktering och ingen reparationssats finns att finna.

Det andra citatet som jag tänkte lyfta fram är från den föreläsning jag var på med just Emanuel Todd. En fantastisk upplevelse och citatet som brände fast var

USA kommer att ha gjort sitt som supermakt innan 2015 men sedan George W Bush kom till makten kommer det gå fortare.

Detta var 2004, strax efter att han lanserade boken och uttalandet förtjänar att penetreras lite mer i detalj. Det ger en förklaring på varför och hur det har skett. Inte för att det kommer hejda utvecklingen, inte heller för att det kan hjälpa oss nu. Snarare för att vi mitt i krisbearbetningen på detta trauma, att inte stå med taktpinnen längre och finna oss i att Kina, Indien och Afrika nu tar kommandot i den globala utvecklingen, så krävs det lite av terapi bedömer jag.

Vi tvingas vrida klockan tillbaka till 2001 då George W Bush lade sin första budget. 2001 var USA:s finanser i balans och budgetöverskottet – rätt använt – pekade på att USA hade kunnat bli skuldfritt under en 20-årsperiod med bibehållen ekonomisk politik. Så skedde inte. Den första lagen om skattesänkningar presenterades i senaten samma år för att följas av ett tiotal under George W Bushs ämbetsperiod. Sannolikt hade detta kunnat hanteras om inte just samme president initierade två krig under samma period. Irak och Afghanistan. Krig som uteslutande finansierades med statsobligationer. Allt detta kan du läsa i Washington Posts utmärkta sammanställning. Emanuel Todd förutspådde det händelseförlopp vi nu är mitt uppe i, han gör det med kirurgisk precision.

Personligen har jag Todd som en mycket stor inspirationskälla till när jag ska försöka mig på säkerhetspolitiska analyser. Varför är inte svårt att motivera – Todd har ett vetenskapligt tillvägagångssätt och kombinerar olika discipliner för att kunna göra holistiska analyser. Antropologi, kultur- och litteraturhistoria, epidemiologi utgör stora inslag i hans verk. Till saken hör är att jag fick upp ögonen för honom 1987 när han förutspådde murens fall och Sovjetunionens kollaps. Utskrattad av det globala politiska ledarskapet fick han ändå rätt – med tre månaders felmarginal. Nu ser det inte bättre ut än att han får rätt igen.

Om jag ska sia lite och försöka se i kristallkulan så har jag faktiskt gjort det förr. Vi kommer se ett rejält hack i globaliseringskurvan nu. Världen kommer att under vår livstid utveckla sex- sju kooperativa ekonomier som kan ha, men behöver inte, ett handelsutbyte. Europa är en, Nordamerika en annan som bägge kommer visa en mycket svag tillväxt och slåss inbördes om de produktionsmedel som de kan komma över. Syd- och Latinamerika kommer utgöra en pol för tillväxt, de övriga är Kina, Asien inklusive Australien, Indien, Ryssland samt Kina. GCC, gulfstaterna, kommer efter det att oljan sinar sugas upp i den asiatiska och afrikanska kooperativa ekonomin. Dessa ekonomier kommer att söka sig till varandra och dessvärre lämna Nordamerika och Europa åt sitt öde. Vi är ointressanta nu, vi har gjort vårat.

Det var kanske ingen rolig läsning det här men jag var tvungen att skriva av mig. Jag har varnat för detta sedan 2008 men mina varningar och mina farhågor har viftats bort, såväl i det egna partiet som i Alliansleden. Jag blev idiotförklarad av vår egen f.d. finansminister och f.d. vice statsminister Bosse Ringholm, som finansminister kan jag idag konstatera att jag klassar honom som den minst begåvade vi haft någonsin när jag nu rekapitulerar det samtalet (med detta sagt har jag sannolikt fått hela Stockholms Arbetarekommun i allmänhet och de tre familjer som styr denna i synnerhet emot mig – men jag hade faktiskt rätt och Bosse Ringholm et al fel hela tiden). Jag har blivit bortviftad av den moderate riksdagsledamoten och ledamoten i Finansutskottet Göran Pettersson som mindre vetande på denna och hans egna blogg. Vad folkpartiets ekonomisk-politiske samt förre utrikespolitiska talesperson har sagt om sådana mig lämpar sig inte för tryck men det finns dokumenterat i grova drag i bloggosfären. Carl B Hamilton samt hans partikamrat Birgitta Ohlsson slåss sannolikt för sin trovärdighet som professor i ekonomi, en trovärdighet om dess omdöme och förmåga som nu ser ut att sina i samma takt som USA:s och Greklands kassor. Tyvärr så bedömer jag att alla de som under tre år försökt att spela ner dessa obehagliga fakta är de som sannolikt är högst medskyldiga till varför vi som kollektiv får ett allt sämre utgångsläge. De har inte velat se eller haft förmåga att förstå vidden av alla varningstecken. De har rusat vidare och vägrat tänka det otänkbara.

Nu står vi där vi står med det politiska ledarskap vi har och sannolikt förtjänar att ha. Ingen i detta ledarskap har kunnat se eller tolka alla dessa signaler men samtliga vill ha fortsatt förtroende att ta oss ur det som komma skall. Jag kan tycka att det vore högst obegåvat. Om de inte förstått de underliggande mekanismerna – hur ska de då lotsa oss igenom den storm som väntar?

Kan jag då finna något ljus på den svenska politiska himlen? Kanske finns det ett par tre stycken. Finansminister Anders Borg är en skicklig förvaltningsekonom i det kortare perspektivet så länge han trycker undan de neoliberala dragen i hans idévärld, han kan om han trycker undan dessa förvalta ekonomin så att inte ytterligare skada tillfogas oss. Men det kommer inte räcka, det krävs annat för att m möta framtiden. Marika Lindgren Åsbrink - Håkan Juholts ekonomisk-politiske rådgivare en annan. En tredje är faktiskt Tomas Eneroth, idag socialförsäkringspolitisk talesperson men tidigare näringspolitiskt ansvarig. De två senare har ett holistiskt anslag och just det bredare progressiva perspektiv som kommer krävas. Dessa tre är de enda ljus jag ser på den inrikespolitiska himlen i dagsläget. Tommy Waidellich får ursäkta men hans ensidiga fokus på storstäderna kommer inte förslå långt nu när all tidigare ekonomisk logik i de globala skeendena förändras och tempot eskalerar. Det är otroligt trist att behöva säga "vad var det jag sade" men min besvikelse över dagens - och i viss mån gårdagens politiska nomenklatura saknar ord. Och det som gör det osmakligt? Samma personer söker hela tiden nytt förtroende och ser sig själva som den ekonomiska kompetensen personifierad. De är i praktiken samtliga i avsaknad av den kanske viktigaste egenskapen av alla - ett självständigt kritiskt tänkande.

A new financial order is to come, and we will not be a part of it.....

SvD, DI, DN, Aftonbladet, Expresssen

Finanspolitik: En ny ordning kommer att krävas

2011-08-03T22:18:00.000+02:00

Kreditvärderingsföretaget Moody's upprepar det högsta kreditbetyget AAA för USA men uppger att landet fortsatt behöver vidta ytterligare åtgärder för att förbättra sin finansiella position på lång sikt. Utsikterna för kreditbetyget har reviderats till negativa, det framgår av Dow Jones Newswires.och DI. Med den senaste veckans dramatik kring frågan om USA skulle behöva ställa in betalningarna och det faktum att kongress och senat lyckades enas när bara timmar återstod så blir kreditbetyget ett skämt. Och därmed hela den logik som västvärldens finansiella system bygger på, värdering av finansiell risk. Finansmarknaden är nämligen så beskaffad att den har en hatkärlek till risk – den skyr den som pesten om den inte kan värderas. De börsfall vi sett globalt de senaste tre dagarna är bara ett tecken, att nu Italien kommit upp på radarn som nästa finansiella grynna ett annat.

Att det som för marknadsliberaler och affärsbankföreträdare tidigare var otänkbart är med de senaste dagarnas dramatik nu tänkbart. Att amerikanska statspapper är en allt annat än säker placering oaktat vad kreditvärderingsinstituten säger. Belackare på den yttersta vänsterkanten klappar sig för knäna nu och låter basunera ut att marknadsekonomin nu går in i sin slutliga dödskamp. Jag är inte säker på att det är så, inte heller på det praktiska i detta. Oaktat vad som ligger framför oss så bör vi vara mycket försiktiga med dogmatiska uttalanden och framför allt överilade reaktioner. Att vi närmar oss en period med stora finansiella rörelser och sannolikt även, för vissa delar av världen, en djup recession är nu ställt utom allt tvivel anser jag. Historiskt har den här typen av finansiella förändringar banat vägen för nya politiska krafter i de länder som drabbats värst – av den mer godartade sorten kan vi peka på Roosevelt och hans ”New Deal” i vaket efter den amerikanska börskraschen i början av förra seklet, en annan mindre angenäm kraft som såg dagens ljus ungefär samtidigt – av samma skäl – var Adolf Hitler i mellankrigsperiodens Tyskland. Två ledare, två liknande lösningar med stora samhällsinvesteringar men ytterst - med två olika agendor och människosyn.

Ska vi då göra oss av med den finansiella sektorn? Svaret på den frågan är nej – det beskriver Ola Pettersson och Karl Walentin på ett utmärkt och pedagogiskt sätt i boken Nationalekonomi för vänstern där bland annat Håkan Juholts ekonomisk- politiske rådgivare Marika Lindgren Åsbrink återfinns bland författarna. Pettersson och Walentin resonerar i sitt kapitel en hel del om uppkomsten av finansiella kriser och hur dessa skulle kunna dämpas eller – i sällsynta fall – minimeras. Att den finansiella marknaden inom loppet av en generation kommer gå igenom dramatiska förändringar är, bedömer jag, nödvändigt om vår form av demokrati skall ha en rimlig chans till överlevnad. Frågan är hur långt denna förändring kommer att gå och vad den kommer att influeras av. Pettersson och Walentin närmar sig frågan men kommer inte med något slutligt svar. Det är inte heller meningen eftersom boken som sådan är mer av läromedel än av ett idépolitiskt utspel.

Jag bedömer ändock att världens ekonomier förutsättningslöst och holistiskt måste analysera vilka mekanismer som nu kastar världen in i en period av oförutsägbarhet. Jag har en del av min analys klar och även i vilken riktning som vi måste röra oss.

Finansiell sharialagstiftning.

Nu nästan hörde jag hur ledande borgerliga politiska debattörer ramlade av stolen och jag kan se för mitt inre hur mina egna partikamrater ser ut som fågelholkar i synen. För att inte tala om alla de islamofobiska politiska rörelsers vrede. Varför för jag fram detta som lösning? Lika enkelt som begåvat anser jag. Västvärldens statsfinansiella kriser bygger på två faktorer – stater (och dess medborgare) har lånat till sin konsumtion samtidigt som en omfattande handel med deras skuldebrev ägt rum. I de mer ortodoxa varianterna av finansiell sharialagstiftning är bägge företeelserna omöjliga. Kredit kan bara medges om det ligger en tillgång med bestående värde i botten samt att det råder ett explicit förbud att med vinstintresse handla med andras skuldebrev. För att ge en förenklad beskrivning ändå hur muslimska banker tjänar pengar så kan ett vanligt husköp tjäna som exempel.

En familj hittar ett hus de vill köpa för ett visst pris. De går till banken och presenterar affären. Banken köper huset till detta uppgjorda pris men säljer det direkt vidare till familjen till ett högre pris. Eller rättare sagt upplåter det så länge familjen inte betalat denna köpeskilling i sin helhet. Köpeskillingen är periodiserad precis som i andra banker men då utan ränta. Värdestegringen och kreditkostnaden är redan inbakad i slutpriset. Det ligger med andra ord en tillgång i botten för kreditgivaren av bestående värde och lån till konsumtion är, i varje fall i teorin, omöjligt.

På något sätt måste vi sannolikt närma oss detta synsätt. Vi kan inte längre låta stater eller heller hushåll ta upp krediter till drift och konsumtion om vi skall kunna återgå till någon form av stabil (-are) global finansmarknad. Det finns sannolikt hur många andra lösningar som helst men jag bedömer likväl att vi måste börja ta denna obehagliga debatt nu. Varför? Som jag var inne på – stora finansiella omvälvningar har historiskt fött olika typer av politiska ledare och statsbildningar. Och det är inte alla som är direkt godhjärtade för att uttrycka mig försiktigt.

Socialdemokraterna: Stockholm - en frånkörd eller överkörd region?

2011-08-03T00:38:00.000+02:00

För några år sedan kom jag att sitta bredvid moderaten Lars-Erik Salminen, Solna, på en lunch. Lars-Erik Salminen är en fantastiskt trevlig person trots misstankarna om korruption och ämnet för dagen då var tillväxt. Lars-Erik brukar presentera Solna som Sveriges mest överkörda kommun. Vad han med detta provokativa uttalande ville åskådliggöra var att mycket av Solnas remarkabla utveckling berodde på Solnas förmåga att kombinera sitt geografiska läge med en infrastruktur som kunde stödja de angränsande kommunerna. Kunde Solna underlätta för genomfartstrafik skulle det innebära att många stannade till i Solna. För att bo, för att etablera sitt företag eller bara för att äta lunch. Allt har skapat jobb tillväxt för Solnaborna.

När nu Tommy Waidelich går ut på SvD Brännpunkt idag så föranledde det en kommentar från mig som inte var utan kritik mot vår ekonomisk-politiske talesperson. Att helt utelämna basindustrins förutsättningar, dess 700 000 anställda och bevisade förmåga till tillväxt samt växande andel av BNP anser jag vara ett stort misstag. Jag får hoppas att det var enda gången jag behövde uppleva detta.

Om vi nu för en stund uppehåller oss vid Stockholm och ur detta perspektiv försöker inbilla oss att det som är bra för Stockholm är bra för hela Sverige och resten av Europa så kommer vi bli besvikna på hur det politiska ledarskapet i allmänhet och Alliansen i synnerhet (i brist på en kompetent och drivande opposition) förvaltat detta pund. Ett pund av tillväxtmöjligheter.

För precis som Tommy skriver så går utvecklingen mot att regioner ställs mot andra regioner ute i Europa. I Stockholms fall så ställs nu Stockholms län mot Hamburg – Kiel som utskeppningshamn för den för Europa så avgörande exporten österut. Enligt EU:s handelskommisionär under förrförra mandatperioden så hade Stockholm en fördel gentemot andra nordeuropeiska handelshamnar genom Kapellskärs hamn i Norrtälje kommun. 2001 konstaterades att denna hamn är den enda djuphamnen i Östersjön – Finland undantaget - som klarar av 24-timmarstrafik med S:t Petersburg. S.t Petersburg är porten landvägen till den asiatiska marknaden för hela norra delen av den europeiska unionen. Med 24-timmarstrafik innebär det att samma fartyg hinner gå tur och retur med full last Kapellskär – S:t Petersburg inom 24 timmar inklusive lastning och lossning i bägge hamnarna.

Nu skulle kanske en normalt funtad läsare kunna tro att ok, då är det bara att tuta och köra. Men så har inte Stockholms politiska ledarskap agerat, inte heller på regeringsnivå har de förmått att utnyttja denna möjlighet. Samtliga investeringar i denna region stödjer inrikestransporter i nord-sydlig riktning, inte en enda investering stödjer handelsinriktade transporter i väst-östlig riktning i allmänhet och med en av de få globala tillväxtmarknaderna i synnerhet. Med kloka investeringar skulle Stockholm kunna gå i Solnas fotspår men gör det inte. Alliansen prioriterar nord-syd och den socialdemokratiska oppositionen är för lam för att göra annat än att hålla med.

Vad händer då nu? I projektet ”Motorways of the seas” som fokuserar på att fler transporter skall gå på köl istället för på hjul i handeln med främst icke-EU länder så har Hamburg-Kiel nu tagit ”lead” som ledande europeisk hamn mot öster. I brist på svenska initiativ så försöker Karlshamn på egen hand ta någon som helst position. Detta trots att Stockholm – med Kapellskär - ansågs vara bäst lämpad. Det är den fortfarande om vi isolerar analysen till de geografiska förutsättningarna. Lägger vi till den politiska dimensionen med dess bristande vilja och kompetens så blir betyget dessvärre lägre. Talesättet att det som är bra för Stockholm är bra för Sverige stämmer därmed bara kanske och ansvaret för detta är ligger på dagens politiska ledarskap inklusive opposition.

Som det politiska ledarskapet – majoritet och opposition – prioriterat svensk export och framtida intäkter idag så tappar vi mark. Ett annat exempel på hur det politiska ledarskapet hanterar infrastrukturen ur ett exportperspektiv är hanteringen av Göteborgs hamn. Göteborg är Sveriges enda djuphamn för oceangående trafik. Göteborg står på randen till en trafikinfarkt enligt ledande akademisk expertis. En trafikinfarkt skulle få allvarliga konsekvenser på svenska exportprodukters möjligheter att nå sina destinationer. Då prioriterar de politiska partierna en debatt om huruvida spårvagn eller buss är bäst för persontransporter…..

När Tommy Waidelich nu pratar varmt om att stärka infrastrukturen i storstadsregionerna för att stödja exporten så förpliktigar detta. Alliansen har visat föga eller ingen insikt i vad som krävs – vi som opposition har dessvärre än mindre lyckats sätta hårt mot hårt och okritiskt gått med på de prioriteringar som gjorts i dagens förarbeten. Slaget har stått mellan spårvagnar och tunnelbana och inte med ett enda ord om hur vi skall möta en global konkurrens.

Som sagt, jag ser fram emot att socialdemokratin nu börjar konkretisera sig. Tommy Waidelich start var bra som start men den förpliktigar ett visst moment nu. Vi måste snabbt ner på en mer konkretiserad nivå för att bli trovärdiga. En konkretiserad nivå som tittar främst österut för att nu isolera mig till Stockholmsperspektivet – på det som är en av de få exportmarknader som kan visa tillväxt framgent. Så att vi kan bli Europas mest överkörda region och inte behöva finna oss i att vara Europas mest frånkörda region….

Peter Johansson som tyckte jag var magsur då (undrar om vad han tycker nu) och Peter Högberg

Socialdemokraterna: Vart tog omsorgen om 700 000 väljare i exportindustrin vägen?

2011-08-02T20:47:00.001+02:00

Denna vecka arrangeras Stockholm Pride. Festivalen är ett utryck för en av de viktigaste tillväxtskapande faktorerna i den moderna ekonomin. De länder som kan erbjuda det mest öppna samhällsklimatet har ett klart försprång i den hårdnande globala konkurrensen om investeringar och högkvalificerad arbetskraft.

Det skriver Tommy Waidelich, socialdemokraternas nye ekonomisk-politiske talesperson på SvD Brännpunkt. I sak har jag ingenting att invända mot vad Tommy anför, det är en förlängning på seminariet i Almedalen som han höll i. Eller kanske än bättre – ett komprimat. Tommy Waideich skriver bland annat

Den nya arbetsdelningen i världsekonomin bär tydliga urbana förtecken. Den knivskarpa internationella konkurrensen om kapital och specialiserad arbetskraft utvecklas alltmer till en tävlan mellan stora stadsregioner. I den snabba omdaning av världsekonomin som nu sker kommer därför Stockholms-, Göteborgs- och Öresundsregionen att få en allt viktigare roll som Sveriges konkurrensyta mot omvärlden.

Återigen, det är bara att hålla med, men är det han anför heltäckande på något vis? Nej. Jag saknar bredden i det ekonomisk-politiska resonemanget. Och det känns som om Tommy Waidelich är på väg in fällan med denna så oerhört storstadsfokuserade artikel.

Industri och industrinära tjänster står idag för drygt 27 procent av BNP, vilket är något mer än motsvarande siffra år 1970. Industrin har i en internationell jämförelse en närmast unikt stark ställning i Sveriges ekonomi. Den står för en majoritet av vår export och ger upphov till företagsamhet och innovationer i tjänsteföretag som växer upp kring industrierna. Denna tillväxt sker inte i Stockholm eller Öresundsregionen, denna tillväxt sker i Västra Götaland, på vissa håll i Bergslagen samt i skogslänen. Vidare är Basindustrin den ledande exportbranschen och står för 28 procent av svensk export samt hela 51 procent av nettoexporten. Efterfrågan på basindustrins produkter ökar på världsmarknaden. Industrin sysselsätter direkt över 700 000 personer och indirekt sysselsätter tillverkningsindustrin uppskattnings- vis 1,5 miljoner personer.

Jag börjar bli rätt trött på detta enögda fokus på Stockholm – och nota bene – trots att jag är Stockholmare. Jag ser genom mitt yrke mer av innovationskraft och anpassningsförmåga bland företagare i övriga landet än i det, på sina ställen, rätt trötta, krävande och självgoda Stockholm. De faktorer som Tommy Waidelich pekar på är naturligtvis mycket viktiga på en global makronivå men skulle tjäna på att sättas i en bredare kontext. En ytterligare konsekvens av det enögda Stockholmsresonemang som präglar den inrikespolitiska debatten är att det politiska ledarskapet - oavsett parti -osynliggör det Sverige som ligger utanför storstäderna. Jag kan krasst konstatera att dessa väljare inte tycker om att bli osynliggjorda och det är något som främst (SD) har förstått att slå mynt utav.

När Tommy Waidelich nu lanserar (S) kunskapsbaserade ekonomi så finns inte 700 000 av väljarna med i resonemanget. Det är de väljare som är direkt kopplade till 51 procent av nettoexporten och 27 procent av vår BNP. Detta är ett katastrofalt misstag anser jag, ett misstag som jag har svårt att leva med trots att jag i grunden tycker att storstadssatsningarna är bra.

Det ska vara f-n att vara socialdemokrat dessa dagar. Känns som jag bor i fel län.