2012, en tillbakablick

on lördag 29 december 2012

Ligger i soffan och småjobbar parallellt med att jag tänker tillbaka på 2012. Det börjar bli dags för en tillbakablick på ett ganska stormigt år. Inför ett år som inte kommer bli lugnare på något vis. Vare sig i inrikespolitiken eller utrikespolitiken. Det som jag kommer ta fasta på i denna, och kanske några fler, postningar är de händelser och de stämningslägen som kommer påverka mig och mina val 2013.

Om vi inleder med socialdemokratin och dess utmaningar så inleddes året i samma stil som 2011 avslutades. Ett parti i fritt fall och där jag, samman med bland annat Peter Högberg, ställde ett ultimat krav på Håkan Juholt att bättra sig, höja kvaliteten på sitt ledarskap, eller ta konsekvenserna av sin ledarstil efter hans katastrofala prestation vid Folk och Försvars konferens i Sälen. För detta tilltag, och tidigare kritik mot ledningen, så har jag fått uppleva hur partikamrater öppet uppmanat mig att vara tyst eller som vissa, att jag borde gå ur partiet. Inget av detta har jag hörsammat och jag kan fortfarande konstatera att ingen 15:2 anmälan rests mot mig under 2012. 15:2 är det stycke i våra stadgar som avhandlar just avskiljande från medlemskap och tills idag är det faktiskt bara en socialdemokrat som kan sägas ha svart på vitt att han är en alltigenom tvättäkta sosse.

Det är Niklas Nordström som har partistyrelseprotokoll på att det uteslutningsärende som restes mot honom i samband att han tog emot ersättning från Svenskt Näringsliv för att driva intern opinion ogiltigförklarades av partistyrelsen. Ingen av alla dessa socialister eller ”demokratiska socialister” som kritiserar mig eller Nordström har motsvarande partistyrelsens utlåtande enligt stadgarna. Detta är värt att betänka eftersom stämningsläget finns kvar, i och för sig lugnade av Stefan Löfvens ledarskap. Men de finns kvar. Som en konsekvens av den i övrigt utmärkta Palme—dokumentären så upplever jag bland annat på Facebook hur jag blir ifrågasatt som renlärig socialdemokrat i linje med detta. Jag vill för den skull vara tydlig:

Jag är socialliberal och har funnit att socialdemokratin, i Karlebys, Erlanders och som senast Ingvar Carlssons tolkning, är det parti som bäst fångar upp John Rawls ursprungsposition. Det är den, och Hjalmar Brantings tankar kring vikten av folkbildning, jag identifierar mig med i grunden, inget annat. Rawls pekar på, för den som inte kan sin politiska teori i grunden, att fördelningspolitiken skall utformas så att de svagaste, eller de med minst resurser, skall få störst andel av det gemensamma. Skatt efter bärkraft, till var och en efter behov. 

Om detta inte är nog så är mina partikamrater, de som anser att vissa är renlärigare, finare och förmer än andra, välkomna att resa just ett 15:2 ärende för partistyrelsen att avgöra. Jag kommer, om en sådan process inleds i enlighet med stadgarna, bejaka och välkomna den istället för att dagligen behöva bli ifrågasatt. Mina interna motståndare har dessvärre allt för lite råg i ryggen för att våga gå från syftningar och implicita utsagor till reell handling.

Själv är jag som sagt trött på alla dessa implicita syftningar att vissa är bättre socialdemokrater än andra. Gå då från ord till handling istället säger jag. Palme-trilogin, och de böcker som producerats under året, har tyvärr väckt denna björn som sover igen. Frågan om vem som är bättre socialdemokrat än den andre. TV-trilogin om Olof Palme ser därmed inte ut att läka vare sig det sår som mordet förorsakade arbetarrörelsen eller heller skapa en acceptans för att vi inom partiet har olika uppfattningar. Trilogin lyckas tyvärr, och där är behovet kanske ännu större, heller medge att vi skulle kunna kritiskt granska den perioden av vårt maktinnehav. Efter dagen på Facebook, och den bitvis rätt vassa diskussion jag hade med en partikamrat, så kan det vara så att vi kanske prövar medlemskapet för sällan. Om vem som är socialdemokrat och hur kvaliteten på oss graderas. Vilka som är finare än andra.

Vad jag ser är dock i grunden positivt ur mitt nuvarande perspektiv. Det finns en, från vår partiledning, medvetenhet och ett fokus som jag inte upplevt vare sig under Mona Sahlin eller Håkan Juholt. Partiet har stabiliserats och i framför allt Stockholms Län pågår ett grundligt arbete som jag har fullt förtroende för. Dock kan jag, med den insyn jag har, inte kommentera detta vidare utan nöjer mig med just detta och att de som har det ansvaret även skall kunna kommunicera resultaten. Stockholms Län, och Stad, är på rätt väg även fast många hinder återstår. De som ansvarar för detta viktiga och svåra arbete har jag dock fullt förtroende för och skall försöka stödja på alla sätt som tänkas kan. Och partikongressen i april? Sannolikt förlösande. Av många efterlängtad är den i varje fall i nog så många frågor.

I övrigt då, på den inrikespolitiska scenen?

Den växande främlingsfientligheten har naturligtvis präglat året för mig. Det har inte varit utan en viss irritation från min sida gentemot kanske framför allt Aftonbladets ledarredaktion. Jag tillbringade Almedalsveckan i Kopparberg istället för ett av rosévinsdränkt Almedalen där ledarredaktionerna staplades på hög och det gick tretton politiska förstå-sig-påare på varje dussin. Samtidigt som ledarredaktionerna, där Aftonbladet intog en särställning, idiotförklarade alla som kände en oro inför allt från flyktingmottagning till ungerska bärplockare stod jag och såg i realtid på när medborgargarden började patrullera gator och skogsområden. Det jag vänder mig mot är med vilken världsfrånvändhet som ledarredaktionerna och de politiska analytikerna hanterade problemet. Det var då och även fast en kursjustering kan spåras nu så ställer jag mig frågan: Men kom den i tid? Tveksamt. Och SD? De växer, järnrörsvideor till trots. Den inslagna vägen, att idiotförklara och stigmatisera, har blivit kontraproduktiv. Jag är även jag bekymrad över volymerna som beräknas anlända under 2013 och 2014 men jag ser i detta en möjlighet till skillnad från SD. Om vi kan vända på logiken, och få ut alla dessa i produktionen istället, så blir integrationen och språket lättare. Och behoven finns, i vården och inte minst i snöröjningen….. Bättre med statligt subventionerade arbeten som gör nytta än att ha 10 000-tals i bidragsfinansierad sysslolöshet som sitter frustrerade på förläggningar runt om i landet. Ute i landet och kanske så pass långt borta från Stockholm att centerpartister som Per Ankersjö i Stockholms Stadshus kulturhistoriskt skyddade miljö eller ledarskribenterna på Aftonbladet i dess nya lokaler på Västra Järnvägsgatan att de inte behöver uppleva vilken press invandringen sätter på ett samhälle. Men åter till ämnet: just denna arbetslinje anser jag skall råda även från dag ett, även under ansökningstiden. Jobb i första hand, språket får komma först när jobbfrågan är löst.

Det var en av tillbakablickarna 2012, det kommer komma en med ett mer utrikes- och försvarspolitiskt fokus i morgon och kanske, om jag känner det, en mer privat. Inte personlig, Privat.

Related Posts with Thumbnails

Senaste inlägg

Socialförsäkring

Ledare och opinion

Utrikes- och säkerhetspolitik

Ekonomi

NetRoots

Mediekritik

Alliansfritt Sverige

Netroots valanalyser