Jag har bara skogs-TV eller 1:an, 2:an, 4:an, 6:an, Kunskapskanalen och SVT 24 att välja på. Valen borde normalt vara rätt lätta en söndagskväll men ikväll var ingenting självklart. Partiledardebatt på SVT 2, Kalle Moreus på ettan eller Solsidan på TV 4? Hur långt sträcker sig min lojalitet till mitt parti i rollen som opinionsbildare. Ok, Kalle Moreus försvann utan egentlig diskussion. En människa som har det dåliga omdömet att låta kludda ned sin Fender Stratocaster med Dalahästmönster har jag rätt stora åsikter på. Stratocastern var värd ett bättre öde, det var inte ens roligt eller ens lite hemvävt sådär. Bara puckat, crossovern mellan hemvävda knätofsar och gitarrsolon på en dalahästmålad Stratocaster funkar kanske på en nationalistromantiker som Jimmie Åkesson men inte på mig. Såväl Moreus crossover som TV-nöje som Åkessons politiska världsordning är något jag kan klara mig utan.

Det blev under första halvtimman ett zappande. Min favoritkaraktär är Fredde. Eller Ove. Eller bägge. Freddes hantering av husets vägglöss, folk i blåställ och sonens skolresultat är fullständigt fantastisk och faktiskt otroligt väl fångat. Jag har sett typen på den tiden jag var gift. Det roliga med Fredde är att han är verklig. Och han bor i patricierförorter som Täby, Danderyd och Nacka. Närmare bestämt Viggbyholm, Stocksund, Saltsjö-Duvnäs och Solsidan. Jag bodde i ett sådant område som gift men när ingen längtan tillbaka. Alls. Men det hindrar mig inte från att ta Solsidan och dess karaktärer samt kultur som avstamp för mitt referat och bedömning.

Fredde har få eller inga preferenser på politiker i gemen så länge de pratar om sänkta skatter, mindre regleringar av hans hemmaplan finansmarknaden och hårdare tag i skolan. Hårdare tag och mer resurser så länge det gynnar hans son. Nickan, Freddes fru, är lika verklig hon. Löss finns inte på Solsidan, möjligtvis i Zimbabwe. Vardagsfördomarna i den miljön är lika verkliga som faktiska. Nickan tillhör den kategori som nickar igenkännande när en politiker som Jimmie Åkesson drar igång med sin samhällsbeskrivning. Utan att hon någon gång har rört sig eller kommer röra sig frivilligt utanför de skyddade miljöerna som patricierförorterna innebär. Min ex svärmor är ett exempel på den formen av kultur. Hon menar, inte bara på skämt, att allt söder om brofästet till bron på till hennes hemkommun Lidingö är fiendeland. Folk var inte som folk borde vara. Punkt. Hon har dock, enligt min dotter, mjuknat lite på ålderns höst och kan till nöds acceptera folk mantalsskrivna på Östermalm.

På den tid hon fortfarande körde bil och jag var en del av hennes familj så hade hon gjort en grej av att alltid ha en liten, röd, turbomatad bil. ”Jag gillar när det går undan” brukade hon säga ända tills jag vid en av alla dessa teater- och farsartade släktmiddagar påminde henne och min ex svärfar om att hon inte fick köra fortare än 70 km/h på Lidingö. Att i det läget lägga 10 000-tals kronor extra på en turbo var, enligt mitt sätt att resonera, rätt onödigt eftersom bilen aldrig lämnade ön så länge den var i hennes ägo. Ex svärfar log, precis som Fredde, när han insåg att han på nästa bil till min ex svärmor kunde spara in kostnaden för turbon. Min f.d. svärmor tyckte dock att det var mindre roligt med denna besparing men det kändes aldrig som mitt problem.

Jag gillar fortfarande min före detta svärmor. Hon är den leaste tanten i hela norra Europa, hon är stolt över det och hon står för det och sina åsikter. Vi brukade skratta rätt gott åt det hela, på var sin sida den ideologiska blockgränsen fann vi varandra. Hon har ryggrad tanten, räds inte obekväma åsikter och har något som de flesta politiker och samhällsdebattörer saknar. Tanten har ryggrad. Hon står upp när det blåser och är ett under av tydlighet när så krävs. Hon duckar inte och feghet är för henne ett okänt begrepp.

Men vad har det med partiledardebatten att göra? Jag tycker det blir tydligare och tydligare att Alliansen går på tomgång. Annie Lööf, som jag tyvärr har svårt för sosm politiker, kan inte prata om något annat med glöd än att sänka olika punktskatter. Jan Björklund är sannolikt Alliansens minst utnyttjade resurs men han har en stämpel av major Rotting i allt han säger. Folkpartiet är det enda av moderaternas stödpartier som har någon form av självförtroende kvar i Rosenbad och stämningen i samordningskansliet är inte den bästa ryktas det. Han lever i stor utsträckning på att han lyckats freda sitt ministerområde från moderat kannibalism och är den enda som utstrålar självförtroende. Göran Hägglund? Tyvärr, blek afton. Otydlig och omständlig. Fredrik Reinfeldt? Inte någon av hans bättre, inte någon av hans sämre men kan inte någon göra något åt hans kroppsspråk? Tillgjort och inövat.

I oppositionsleden är det lika bra att börja med Jimmie Åkesson. En tunn och bitvis tjatig retorik vägdes upp av ett bra självförtroende. Åkesson är en illa maskerad ulv i fårakläder. Under den vattenkammade frisyren dväljes en människosyn som vill sortera ut och sortera bort de som inte på olika sätt passar in i hans grumliga etniska kulturbegrepp.

Av de tre övriga tycker jag nog att Åsa Romson och min partiledare Stefan Löfven kom ut med bäst resultat. Löfven ifrågasatte, med all rätt, statsministerns sifferminne eller siffertrixande. Helt plötsligt hade 100 000 nya jobb försvunnit sedan i våras, 300 000 nya jobb då var helt plötsligt 200 000 jobb nu. 100 000 jobb, eller i praktiken lika många som bor i Västerås hade helt plötsligt ”bara försvunnit”. Hur kan ett helt Västerås bara ”försvinna” ut ur statistiken på Rosenbad är för mig ett mysterium. Sannolikt för de flesta statsvetare men inte för Per Schlingmann, Reinfeldts evige ”Rasputin” med fula skor. Vad är det, frågar jag mig, mer som försvunnit  eller justerats i efterhand?

Även Jonas Sjöstedt gjorde bra ifrån sig men jag kan inte komma ifrån att hans parti fortfarande har krafter inom sig som drömmer om ett samhälle som få har sett. Jag har sett detta på besök bakom forna järnridån och bara tanken på att det finns sådana som vill förändra Sverige i den riktningen inom vänsterpartiet gör att det i min värld aldrig kan vara en stabil partner i några frågor. Men åter till Romson och Löfven. Hungriga. På bettet. Bra.

Mitt huvudintryck? En opposition som, om vi exkluderar SD nu, är mer samspelt än vad jag förväntat mig och samtidigt en Alliansregering där det inte ser ut att vara så roligt längre. Enigheten finns på ytan men under finns hos stödpartierna, C, FP och KD, en frustation som slår igenom tv-rutan. Den enda som jag tyckte såg relativt bekväm ut i sadeln var folkpartiets Jan Björklund emedan de andra tre hade olika grader av problem. Ett betyg?

Oavgjort även fast oppositionen, exklusive SD i de samhällsavgörande frågorna, hade bollen något mer än regeringen. Stefan Löfven, som jag mer och mer känner ligger mig politiskt nära, tände till rejält och visade vinnarinstinkt när debatten kom till jobb- och utbildningspolitik. Bra, jag gillade den glöd han visade då. Men inga val vinns på bollinnehav, det krävs att något av lagen börjar göra mål för att det ska bli något annat än oavgjort.



SVT, Aftonbladet, Expressen, Ab, Ab2, SvD, SvD2, Exp, Exp2, DN, DN2, SVT, SVT2, Högberg,