”Nu handlar det om att göra minst fel innan nästa val. Fredrik Reinfeldt är väldigt tydlig i utvecklingssamtalen med ministrarna: Det är bättre att inte göra något alls än att göra fel”.
säger en källa till Di.
Jag har under föregående mandatperiod under en rad tillfällen pekat på vilket svagt ledarskap Fredrik Reinfeldt står för. Han är en svag ledare och saknar den erfarenhet som bland annat hans hustru har som kommunalpolitiskt aktiv i ledande befattning. Inte heller kan han visa upp ledarerfarenheter från livet utanför politiken. Han är i allt väsentligt en produkt av ungdomsförbunden och kan spelet men har inte förmåga eller kompetens nog att leda. Den erfarenheten saknar han. Vid fler tillfällen än ett har han skickat fram juniora ministrar för massmedial avrättning istället för att som chef stå bredvid när det blåser hårt. Christina Husmark Persson var en som fick smaka på det ledarskapet, hon fick dessutom bära hundhuvudet när det väl kom till regeringsombildning. Andra tillfällen är Maud Olofsson, Sven-Otto Littorin och SAAB när det begav sig första vändan, dessa fick stå ensamma utan statsministern vid sin sida. Idag blir det tydligt. Fredrik Reinfeldt leder en regering där arbetslöshetssiffrorna nu ökar och detaljhandeln står still. Jobbskatteavdragen, som i grunden skulle sätta fart på privatkonsumtionen, visar mer och mer på att det inte nådde avsedda effekter annat än galopperande bostadspriser i storstäderna. Att möta denna situation med passivitet går stick i stäv med all ledarskapserfarenhet. I försvaret, som brukar räknas till den bästa av ledarskapsutbildningar, får varje kadett första dagen lära sig följande:
Det ligger en chef mer till last att icke fatta ett beslut än ett felaktigt fattat beslut.
Vi har nu en ungdomsarbetslöshet som biter sig fast, långtidsarbetslösa som inte kommer in på arbetsmarknaden, ett sjukförsäkringskomplex som i allt väsentligt missat målet med att få in de drabbats av olycka på arbetsmarknaden igen. Och vi har en statsminister som hyllar passiviteten som ledarskapsmodell.
Inget annat än underkänt. Svagt ledarskap är det sista vi behöver i den tid av finansiell oro vi lever i. Det blev med ens tydligt att vi leds av den svagaste minoritetsregeringen sedan Ullsten som låter beordra i det närmaste total passivitet. Vid närmare eftertanke var nog regeringen Ullsten starkare.
