Det är inget tvivel om att DN i detta fall hittat rätt även fast det inte alls lät lika kategoriskt för så sent som för ett halvår sedan. Jag var kritisk då mot dess kompetens men kan väl nu bara cyniskt instämma i den utrikespolitiska analysen. Till del vill säga. DN glömmer den viktigaste komponenten. Kina. Kina sällade sig till Ryssland i sitt veto och är samtidigt idag USA:s garant för att få avsättning på sina statslåneobligationer. Även om Ryssland skulle böja sig för världsopinionen så kommer Kina att bli en svårare nöt att knäcka.
Men. Om vi nu vänder blickarna mot Syrien igen så ser situationen mer än mörk ut. Syrien är det pan-arabiska Baathpartiets sista fäste efter att Saddam Husseins terrorregim i Irak föll. President Assad tillhör även den religiösa minoriteten alewi. Alewi ser sig själva som shia-muslimer men är inte erkända av vare sig sunni- eller shiamuslimer som muslimer över huvud taget. I vissa mer fundamentalistiska kretsar så intar kristna och judar en högre status – som erkända dhimmi (bokens folk) – än alewiterna. Al Assad, och hans företrädare hans far, har sedan 1946 metodiskt kommit att dominera Baath-partiet samt sett till att hela det militära etablissemanget domineras av Baathpartister i allmänhet och alewiter i synnerhet. Genom blod- och kulturband har Assad skaffat sig en styrkeposition som faktiskt är starkare än familjen Saud i Saudiarabien. I Saudiarabien balanseras makten mellan wahhabister (från Al Wahhab vid 1800-talets mitt) och familjen Saud baserat på det avtal om maktdelning dessa ingick på 1800-talet. Ett avtal där Al Wahhab ansvarade för religionen och lämnade de världsliga tillgångarna till familjen Saud att förvalta. I Syrien finns med andra ord ingen motpart för Al Assad att förhålla sig till och frågan är vilken skillnad en resolution utan finansiella och militära muskler skulle göra. Jag finner det djupt tveksamt om FN skulle vilja intervenera i Syrien med det minst sagt nyckfulla Iran som direkt granne.
Naturligtvis anser jag att våldet, och utvecklingen, i Syrien är djupt oroväckande och avskyvärd. Vad jag bedömer är dock att denna utveckling kommer att sprida sig om inte dagens arabiska regimer blir mer följsamma gentemot de krav på demokrati som reses i andra länder. Världssamfundet i allmänhet och västvärlden i synnerhet kan bara bejaka dessa andra demokratiyttringar och då utan ekonomiska förbehåll för att på sikt kunna rubba Al Assad i hans sadel. Han sitter säkert, han har den kontroll över våldet som krävs för att sitta kvar. Och om nu FN skulle kunna enas så kommer det bli urvattnat och utan muskler. Varför?
Al Assad har ytterligare två vapen i sin arsenal. Det ena vapnet är att alewiter och Baathpartister kommer slåss för sina liv nu och där har Al Assad en nästintill helgonliknande position De kommer att slåss utan misskund. Det andra vapnet heter olja och Kina kommer göra allt för att bli den som får förmånen att förvärva dessa droppar. Detta vet Assad, detta vet Putin, detta vet kineserna. Och framför allt: Detta vet såväl Hillary Clinton som Carl Bildt.
Allt det vi ser är bara ett spel för gallerierna.
