I natt hade jag ett märkligt möte. Ett möte och ett samtal som jag inte hade förväntat mig i den situation jag befinner mig i just nu. Jag var ute på jobb och kom att jobba tillsammans med ”Greven” och vi kan kalla honom för ”Johnny”. Bägge jämnåriga med mig. Johnnys historia, och syn på livet, gav mig anledning till att tänka fler varv på livet. Det finns paralleller i våra öden där sjukdom och att vara kluven mellan olika krav är gemensamma. Johnny fann sin väg, jag hoppas att han hjälpte mig att i framtiden hitta min väg.

Johnnys historia ska jag inte redogöra för i detalj eftersom hans identitet skulle röjas men i hans bakgrund finns ett antal år som klubbordförande och heltidsarvoderad facklig ombudsman. Han valdes av klubbmedlemmarna på två-årsmandat men valde, trots att han mycket väl kunde ha gått vidare i en facklig-politisk karriär att gå tillbaka till sitt yrke. Varför? Han ville aldrig bli ”pamp”. En av medlemmarna frågade honom en gång om han inte var en ”sån där fackpamp” och hans svar, som sedan borgade för hans återgång till ”golvet” var:

Den dag jag sätter mina intressen före de jag företräder, då blir jag en pamp.

Av den anledningen, för att bevisa för sin omgivning och för sig själv, gick han tillbaka till sin yrkesroll i maj i fjol. Mestadels för att han saknade det men det fanns komponenter att visa omvärlden att han var annorlunda. Han var en av alla de som han företräder. Men mest av allt, Johnny valde. Han valde att ta kontroll över sitt liv och finna balans i sin tillvaro. Att prioritera, att välja bort tidigare karriärmöjligheter. Att finna ro.

Detta ska jag försöka ta till mig, alla hans tankar och ord. En dag kanske jag kan förstå.