Cornucopia är, tillsammans med Marika Lindgren, den samhällsbloggare jag håller högst. Var och en med sitt anslag, den förre mer av finansiell samhälls analys – den senare politisk och ideologisk. Bägge fantastiskt läsvärda. Cornucopias senaste postning är inget undantag, ett av hans bättre då han mycket konkret nu börjar peka ut färdriktningen för hur vi skall hantera energiomställningen.

En energiomställning vi kommer vara tvungna att genomföra då vi inte kommer ha större tillgång till olja i framtiden. Det kan till och med vara så att vi inom EU kan se oljekranen strypas snarare än vi anar. Iran låter idag meddela att de som svar på EU:s sanktioner nu slutar sälja olja till europeiska oljebolag. Och det med omedelbar verkan. Vårt politiska ledarskap pratar inte om det som kanske är det allvarligaste hotet mot vår livsstil, att vi passerat Peak Oil och inte gjort något åt det.

Cornucopia gör nu i sitt senaste inlägg om energin det tydligt att vår jordbrukssektor mycket väl kan bli självförsörjande om den politiska nivån börjar jobba på gentemot EU. Överlag så finns det all anledning till att se vad vi egentligen ställt till med de senaste decennierna i denna del av samhället då vi nuförtiden är extremt importberoende av livsmedel. Vi importerar idag i runda slängar 50 procent av allt livsmedel.

Cornucopia skriver följande som slutkläm:

Sverige jord- och skogsbruk kan ordna sitt eget bränsle. Frågan är bara om man kommer göra det och hur mycket EU kommer lägga krokben på sådana egoistiska nationella försök till självförsörjning.


Runt 2030 kommer exportmarknaden för olja att i princip upphört och vi kan inte importera några större mängder längre, även om vi solidariskt får vara med och bjuda på inhemsk olja inom EU i den mån vi inte brände vårt kapital på bostads-, gård- och skogsbubblorna. Problemen blir nog kännbara redan före 2020, då exportmarknaden inte upphör tvärt 2030.


Det är alltså dags att börja en omställning igår. Se till att få fram förnyelsebart bränsle nog till naturbruket och omgående vända trenden tillbaka till lokalare förädling. Som exempel har Österrike 5000 slakterier, men istället står en handfull centraliserade slakterier för 99.5% av slakten i Sverige. Centralisering är inte garanterad ens i ett modernt samhälle, utan det handlar om val vi medvetet gjort i Sverige för att gynna storskalighet och centralisering. Val som kommer kosta oss rejält de närmsta decennierna.

I detta ligger samhällsutmaningen. Trots detta så andas inte något politiskt alternativ idag någon större insikt om dessa utmaningar. Jag har varit inne på det förr, min förvåning över att Tommy Waidelich inte tog chansen att föra in miljöprövat ROT-avdrag i vårt budgetalternativ. Det finns i det förslaget en del infrastruktursatsningar som leder mot ett mer resurseffektivt samhälle men jag får mer och mer känslan att vägvalet, att fokusera vid storstäderna, kan visa sig mindre och mindre väl avvägt. Som både Cornucopia och Gunnar Lindstedt i sin bok ”Olja” pekar på så kommer energibristen att drabba storstäderna relativt sett hårdare än det som idag är glesbygd. Med allt dyrare transporter och ingen egen livsmedelsproduktion så kommer storstäderna, precis som Cornucopia förutser, betala ett högt pris. Frågan är hur många av dem som kommer överleva. För att storstäderna och vår livsstil skall överleva kommer det krävas både uppoffringar, ny teknik samt att vi dammar av gammal teknik. Jag utesluter inte att något så "out of date" som  ångmaskinen kan ha en roll att spela i framtidens samhällen.

Vad jag vill ha sagt är att Stefan Löfven och socialdemokraterna nu har en unik möjlighet att, med sin djupa kunskap om exportindustrins förutsättningar, kan ta initiativet i svensk politik på ett sätt som ingen tidigare kunnat. För vi måste göra tre saker samtidigt nu, vi måste dels trygga svensk industris energibehov, vi måste minska vår egen konsumtion eller kraftigt effektivisera den och vi måste i allt väsentligt se över vårt importberoende av sådant som livsmedel. Fantastisk möjlighet samtidigt som det är centralt att vi lyckas. Om inte så kommer vår generation vara den första som kan se en mörkare framtid för våra barn än den våra föräldrar lämnade över till oss.

Låt oss ta den utmaningen på allvar. Nu.


Gunnar Lindstedt, Cornucopia, Jerusalem Post, Haaretz, SvD, SvD2, SR,