Att situationen är komplex tror jag alla något sånär sansade människor kan skriva under på. Att situationen i Malmö spårat ur är inte heller det något som kan komma som en nyhet för någon. Vad som skrämmer mig är dock tendensen av ”nånannanism” som sprider sig i det politiska systemet. Någon annan bär ansvaret, något annat än just jag ska ta tag i problemet. Morgan Johanssons krav är, anser jag, i rätt riktning men någon måste någon gång ta tag i de många grundproblem som under decennier byggt upp dagens situation. Just Morgan Johansson och Illmar Reepalu har varit inblandade tidigare i just en av parametrarna, den höga andelen av invandrare i delar av Malmö samt den ökade segregationen. Dessa problem, och medias one-liner journalistik, är det som skapar grogrund för (SD) sympatier. Den samhällsbeskrivning – och i förlängningen de grova förenklingar som präglar debatten – är det som (SD) bygger sin retorik på. De skapar utrymme för vandringssägner och enkla, oftast onyanserade, lösningar.
Vad jag vil ha sagt är att ansvaret ligger hos fler parter. Orsakssambanden har en än mer komplex historia. Och. Om vi skall, vid sidan av moderaterna, bli trovärdiga i denna politik krävs att vi angriper problemet från fler håll samtidigt samt att vi formulerar problemet med våra ord men på ett sätt som vanliga medborgare kan känna igen sig i. Idag har bara ett parti lyckats med det senare och kunnat sätta agendan på sitt sätt.
Jag håller just nu på med vad jag skulle kunna beskriva som ett tvärvetenskaligt arbete som grund för att kunna ge mig in i debatten. Jag anser att Mona Sahlin begick ett stort misstag då hon valde att i huvudsak luta sig mot Expos arbete. Ett arbete med god kvalitet men som dessvärre angriper bara de faktorer som blir effekten av en havererad politik. Expos arbete har heller inte den vanlige väljaren i fokus, det appellerar mer till den akademiska Stockholmaren. Såväl språk som anslag och analys präglas av enögdhet och vissa stråk av elitism för de politiskt korrekta. Underlag som implicit pekar ut sin omgivning som mindre vetande. En mer ödmjuk ton skulle sannolikt inte skada. Osian Cantwell i Aftonbladet är ett exempel på hur problemet akademiseras och förminskas, hans analys och inställning har inget fäste i de som känner sig hotade eller utsatta. Elitismen som Cantwell företräder spär tvärtom på, sannolikt i motsatts till vad han vill uppnå, spänningarna i den politiska debatten. En debatt vi är dömda att förlora mot SD om vi fortsätter på den inslagna vägen att sitta på en hög häst och peka på vår omgivning och säga att de minsann har fel. En snorkig attityd som bara kommer förvärra problemet, inte avhjälpa det.
Jag vet att det här kommer bli min tuffaste utmaning hitintills. Min tuffaste utmaning eftersom det har visat sig vara omöjligt att närma sig ämnet utan att antingen bli anklagad för att vara blatte-kramande rödstrumpa eller nynazistik brunskjorta. Jag är inget av detta, är jag något så bejakar jag mångfald men att denna mångfald ur ett integrationspolitiskt perspektiv hamnat helt i otakt med samhällsutveklingen. Byråkrati, missriktad välvilja och en på många nivåer stor naivitet och okunskap har samverkat till att vi har den utveckling i Malmö som vi förtjänar. Jag tror heller inte på små förändringar, jag är mer benägen i denna situation att ta till kraftigare åtgärder vilket Morgan Johansson är inne på. Kraftigare åtgärder för att tydligare sända ut signaler vad vi egentligen vill.
