Systemrisk, bubbla och Basel-regler. Det är ord som ofta figurerar i rapporteringen i kristider. Ibland blir det så formellt att det är lätt att glömma att bakom varje kris ligger vanliga, om än riskbenägna och irrationella, människor. Om detta skriver Carolina Neurath i en analys i SvD som har sitt fokus på banksektorn. Men jag skulle med lätthet vilja fokusera om den till den politiska världen. Så allmängiltiga är vissa av slutsatserna. Fast tvärtom. Så här skriver Neurath om bankdirektörernas personlighet:

Det är ingen hemlighet att banksystemet lockar till sig risktagare. Och höga risker betyder ökad chans till bonus.

I det socialdemokratiska partiet har vi haft en försiktig, ja rent ut sagt ängslig, kultur. En omskrivning av ovan nämnda passage skulle kunna låta som följer:


Det är ingen hemlighet att det politiska systemet lockar till sig passiva och räddhågsna individer. Passivitet betyder ökade möjligheter för individen att bli omvald.

I kvällens intervju i Agenda gav Stefan Löfven några ledtrådar till vägen framåt för oss. Inte många, men en del. Och inte bara passivitet, det finns en underton från Löfven av att vilja utmana som jag tolkar det. Det som gläder mig är det närings- och industripolitiska fokus som han ger uttryck för. Även viljan att se till helheter till förmån för smala populistiska utspel är något som jag bejakar. Det är det tempot vi behöver nu men jag saknade lite mer av kraft hos honom. Jag kan ha respekt för att han är försiktig nu men något lite tydligare signaler om att nu får vi jobba på hade inte skadat. Att han skickar signalen om att det kommer krävas att hela partiet engageras och inte några få försiktiga analytiker på Sveavägen 68 och Cephalus. För vi är faktiskt runt 103 000 medlemmar som inte alla är benägna att sitta ner och vänta på resultaten. Jag kan räkna upp minst tjugo som skulle kasta sig in i arbetet och hjälpa till att dra ut slutsatserna i tangentens riktning. Att, som Carin Jämtin säger, att bråka. Att bryta slutsatser och åsikter mot varandra. Med varandra. Att forma en samhällsanalys och vision tillsammans och inte av några få.

Kraften som Stefan Löfven utstrålar är det inget fel på. Den inledande nervositeten gick över efter någon minut. Men kraften måste fånga upp alla de kritiker och supportrar av olika särintressen som finns i vårt parti och fokuseras framåt. Låt därför intervjun i Agenda nu följas av ett arbete där vi äntligen kan bråka om politiken internt. Och inte om ledarskapet.

Att bråka har vi blivit ganska bra på, låt oss ta de positiva erfarenheterna och fortsätta med det. Om politiken. Och låt oss sluta vara så ängsliga och försiktiga. Låt oss tänka mer på politiken än de egna möjligheterna att bli valda eller omvalda.

Moberg, Högberg, Agenda, DN, Exp,