Att Paul Krugman hyllar lösningen kan jag bara se som en förmildrande omständighet i en lånekarusell som innehåller fler och fler parametrar och modeller samtidigt som Euro-zonens grundläggande problematik inte ens är i närheten av en lösning. Oaktat vad Draghis och vår egen Anders Borg påstår. Det enda som hänt är att EU, om vi räknar bort Grekland, nu rör oss med perspektiv på veckor innan hela rasket riskerar att kollapsa istället för som tidigare – dagar eller timmar. Lån har nämligen den fula egenskapen att de ska regleras någon gång. Jag sympatiserar, baserat på detta, med de svenska bankernas hållning för en gångs skull. Genom Euro-krisen har stats- och finansministrar nu anträtt en väg tillsammans med EU-kommission och ECB som blir mindre och mindre överblickbar och samtidigt, vilket är ironiskt, mer och mer kortsiktig.
Samtidigt som den europeiska lånekarusellen går allt fortare med allt fler aktörer involverade så tätnar dimmorna och ingen tycks ha några klarare tankar om färdriktningen. Som passagerare – längst bak – så blir jag mer och mer förbryllad och har bara en känsla i kroppen. Det bär nedåt. Allt fortare nedåt.
