Sitt yrkesliv och sitt familjeliv. Leif är en klok karl och sade till mig att det finns inget som är sådant gift som politik men samtidigt finns det inget annat som kan förtära en människa inifrån. Han konstaterade även att han, likt jag, var i frispråkigaste laget och att ett av skälen att han till slut, när han trots allt stod på gränsen att få ta del av de riktigt matiga köttgrytorna, gav upp. Skälet? Han såg sig omkring i sin närmast partikrets och konstaterade att det var personer han inte ville bli jämförd med. Leif, metallarbetaren och plåtslagaren som gått den långa vägen till att idag vara personalchef på ett svenskt medelstort industriföretag. Han avstod hellre köttgrytorna före att tappa sin själ. Idag frågade han mig, och jag kunde se hans sardoniska leende inför mig, om jag lyckats armbåga mig fram till köttgrytorna än. Han visste redan innan svaret. Han hade tidigare berättat om de mest hårresande historierna om hur gamla aktiva ofta krävde, och fick, uppdrag i nämnds- eller bolagspresidier. Motivet? De behövde arvodet för att behålla sin livsstil. Inget om kompetens. Inget som ens andades "i samhällets tjänst".
Vad jag vill ha sagt är att socialdemokratin tappar alltför många som har en koppling till arbetslivet. Vi är idag inte ett arbetareparti. Ett parti av arbetare, för arbetare och med arbetare. Det är alltför många som i unga år gjort förtroenderollen och ombudsmannarollen till en livslång karriär. De vill stå ensamma vid köttgrytorna där de fetaste arvodena serveras. Sådana som Leif och jag, som ägnar oss åt politik på vår fritid (inte längre Leif dock), hålls effektivt borta från de som inte har någon identitet. De har arvoden på mer än 50 000 kronor per månad. Jag får nöja mig, likt många andra, med ett par tusenlappar i månaden för kanske 80 timmars inläsning, interna möten samt opinionsbildning och information.
Det är kanske bland annat det som jag nu reagerar över. Allt arbete kvällar och nätter. Att det ett tag gick så långt att jag flyttade på kundbesök för att kunna interagera med tjänstemän i partiet som inte behagade anpassa sina kalendrar efter medlemmarnas möjligheter. Eller motsvarande för våra mer ledande förtroendevalda. De, tyvärr en majoritet, är alltför måna om att ingen annan kan komma fram till köttgrytorna, ofta omedvetet och inlärt men förvånande ofta medvetet. Varför tror ni annars att de absolut mest spännande mötena läggs mitt på dagen med kort varsel? Så att endast de som lever i den politiska bubblan tillåts närvara? I den politiska bubblan räknar jag även sådana som Eric Sundström och Katrin Kielos, de lever på politik, de umgås inte med några andra i yrket än politiker, statsvetare eller opinionsbildare. De är i allra högsta grad en beståndsdel av den politiska bubblan med liten eller ingen interaktion med väljarnas vardag. De har sina intressen i att begränsa tillgången till köttgrytan.
Inalles: Det är idag tungt att vara fritidspolitiker och frsitående opinionsbildare. Mycket arbete, mycket uppskattning men jag kommer i förlängningen inte bli mätt av ryggdunkningar och fagra ord. Kulturen av uppdragsmaximering i socialdemokraterna begränsar tillgången för en bredare massa att kunna ta del av köttgrytorna….. Och vid slutet på dagen: Tid är en bristvara och jag är inte säker på att det alltid är värt det.
