Genom denna grundtanke skall den folkliga förankringen och folkbildningen garanteras. Vi kan alla konstatera att idag är så inte fallet, vare sig på den nationella nivån eller europanivån. Detta är en tanke som gnagt i mig sedan jag engagerade mig politiskt 2006 och jag kan idag endast se få tecken i mitt eget parti att det finns en vilja till att gå ”tillbaka” till grundtanken. Politik idag är en lika specialiserad disciplin som den är distanserad från det samhälle den är satt att påverka. Unga ser hur politik kan bli en livslång karriär även för medelmåttor vilket boken ”De Omänskliga” åskådliggör. Föga charmerande porträtt av dagens makthavare från deras tid i ungdomsförbunden presenteras, porträtt som dessvärre stämmer rätt bra. De insåg att de var medelmåttor tidigt men vill ha makt, var kan de bättre utveckla detta än i ett system där kompetens och yrkesskicklighet är en belastning och manipulation en tillgång? Jo, i politiken. Med all respekt för Ylva Johansson så speglar kommentaren på hennes FB-status känslan internt i socialdemokraterna. Partistyrelsen träffas ganska ofta, hur ofta är det nog ingen medlem som har något vidare begrepp om. Än mindre om vad som sägs. En icke kommunikativ eller intresserad elit styr de politiska partierna. Ylva Johansson är inte ensam om sin oförmåga, hon har gott om sällskap från alla de politiska partierna.
När moderaterna rundar sina medlemmar och regeringskansliet för att agera genom konsultrapporter, när regeringschefer låter sig dompteras av marknadsliberala ekonomers världsbilder och när vi själva som parti inte längre lyssnar till medlemmen eller ger denne ett värde urholkas demokratin. Partierna klagar på att det är svårt att rekrytera stora begåvningar men bygger själva in mekanismer som gör det ointressant att engagera sig. Konsultrapporter är en, kulturen av att runda medlemmarna en annan. Endast en partiledare ser ut att ha förstått detta och det är tyvärr inte min egen. Jonas Sjöstedt senaste utspel, att fråga medlemmarna om framtida regeringssamverkan, är ett under av insikt samtidigt som han blottar framför allt socialdemokratiska partistrukturens ovilja att över huvud taget ha med medlemmar att göra. På samma sätt speglas denna kultur på europanivån vilket både Björn Elmbrandt och Katrine Kielos är inne på idag. Var och en från sitt perspektiv. Jag vill inte att grekiska skolbarn skall svimma av näringsbrist i skolorna, likväl är det en av effekterna av de besparingskrav som jag som EU-medlem satt på den Grekiska staten. Jag har inte heller någon önskan att Angela Merkel skall gå in och peta i den svenska ekonomin hur som helst. Jag har definitivt ingen önskan om att regeringen tillåts styra konsultrapporters slutsatser utifrån ideologiska motiv hur som helst, oavsett politisk hemvist. Och jag har ganska stora tveksamheter kring den slutna partikultur som fortfarande omgärdar det socialdemokratiska partiet. Socialdemokratiska värderingar är värda mer än så, det är faktiskt dess grundtankar som en gång formade vår konstitution som baseras på folkstyre. Att alla skall kunna vara och känna sig delaktiga.
Från viss distans, när jag nu funderar på att lämna allt, är det inte svårt att bli deprimerad när jag ser på samhället och det politiska systemet. Snarare blir jag näst intill dystopisk när jag ser vad som sker. Det kommer inte komma som någon överraskning om vi under 2012-2014 kommer se fler, och våldsammare, rörelser som ”Occupy Wall Street” i Europa och även i Sverige. Kanske i annan form, kanske på andra arenor. Men vi kan komma att se de växa.
Varför?
Det som byggde det politiska systemet, medborgarna, har tappat kontrollen över det monster av byråkrati och den kultur av manipulation som blev resultatet. På alla nivåer och i alla partier. Deprimerande. Demokratin, eller dess vilja att manipuleras och manipulera, kom att bli det som förgör demokratin. När vi kritiserat EU för att inte vara demokratiskt nog så ser vi inte bjälken i vårt eget öga. Det är hos vår egen oförmåga att styra våra partier som vi borgat för den utveckling vi ser idag.
