Innan jag går vidare i mitt inlägg, som kommer uppfattas kritiskt, så måste jag understryka att jag är EU-vän. En varm anhängare av EU som idé och projekt. Men jag anser att projektet nu helt har tappat färg, form, relevant innehåll och riktning. Krisen för Euron är en kris för EU där tidigare vägval nu står oss, som brinner för ett fredens Europa, dyrt.
EU handlar för mig främst om handel och demokrati. I detta har alla ingående länder helt olika förutsättningar, vi befinner oss på olika steg helt enkelt på den demokratiska evolutionstrappan. Vi har inte samma historia, då blir det svårt att under hugg och slag samt tidspress komma in på en väg som leder oss till en gemensam framtid. Nord- Central-, Väst, Öst- och Sydeuropa skiljer sig alltför mycket i sin historia som i sin kultur för att vi skall kunna rusa vidare i blindo och tro att vi kan öka integrationen med EU. Jag vill att vi slår stopp här och nu för att se var vi står. Om vi nu står gemensamt. Allt hamnar vid dagen slut om varifrån vi kommer.
Grekland, för att ta ett exempel nu, står på randen till det som kallas ”state-failure”. Spanien står nästan lika nära om vi ser isolerat till tilliten till Euron som betalningsmedel men där är förutsättningarna något annorlunda. Och bättre.
I Grekland demonstrerar de som utgör statens beskydd av medborgarna, polis och brandkår, mot staten. Det som utgör staten, medborgarna, protesterar våldsamt och tillsammans med delar av staten mot staten själv. De betalar inte skatt då de inte litar på att staten tar hand om de gemensamma medlen. Samhället är så genomkorrumperat att nu kommer det endast krävas små förändringar för att kasta Grekland in i en spiral där statskollaps är det sista steget. Vi har sett det förr i Europa. Jugoslavien. Nu krävs egentligen bara att el- eller vattenförsörjningen börjar hacka för att regelrätta gatustrider skall bryta ut i Aten. Varför Grekland hamnat där de hamnat är rätt uppenbart. Fusk med allmänna medel och en – sedan generationer – otydlig ledning har medfört att förtroendet från Grekerna för dess statsbildning är lågt. Och därmed de känslomässiga kopplingarna till EU ännu svagare. EU:s intresse av att ha Grekland som medlem handlade mer om att kunna visa upp ”demokratins vagga” som medlem och att vi blev fler länder, mindre om att släppa in ett land som var demokratiskt och kulturellt redo för ett samarbete. Body-count prioriterades felaktigt visar det sig.
Spaniens historia skiljer sig i grunden. De delar en historia med att ha levt i diktaturer men där stoppar egentligen likheterna. Spaniens öde formades av två personer, General Franco och hans efterträdare Spaniens nuvarande kung Juan Carlos. Den ene despot, den andre född till att bli den gode diktatorn. Franco lade grunden för det spanska samhället av idag med ett starkt socialt skyddsnät och sådana detaljer som ”Dagens rätt”. Franco insåg vidden av att kunna hålla massorna i schack med en rimlig levnadsstandard och stiftade lagar som bara medgav alkoholutskänkningstillstånd till restauranter som serverade en tvårätters måltid inklusive en flaska vin till en fast summa och given kvalitet. På samma sätt har de spanska kollektivavtalen sin grund i hans synsätt. Franco var dock långt ifrån god, tvärtom präglades hans regim mer av övergrepp och censur men han lade grunden för något han sannolikt inte hade för avsikt att genomföra. En demokratisering och liberalisering av Spanien. När Franco dog i början på 1970-talet var Juan Carlos redan utsedd som efterträdare. Omvärlden förväntade sig en fortsatt repressiv regim men detta kom på skam. Trots försöken att genomföra en militärkupp på 1980-talet, där Juan Carlos i ett TV-tal beordrade förbanden att stanna i sina förläggningar, så har han lotsat samhället till något som kan liknas en sann demokrati. Inte helt olik vår egen. Och det har gått snabbt. Men är den stabil? Nej, för de som besökt Francos krypta i Valle de los Caídos så inser man snabbt att stödet för Franco, 40 år efter hans död, är starkt. Och blir starkare i svåra ekonomiska tider samtidigt som dessa krafter inte vågar eller förmår utmana den gode diktator som kung Juan Carlos kommit att symbolisera. Hans popularitet i den latinska världen liknar numera någon form av helgondyrkan. Juan Carlos, den gode diktatorn, som sakta men säkert och med folkupplysningen som vapen vid sidan om att han utnyttjade sin symbolmakt, lotsade Spanien till ytterligare steg på den demokratiska evolutionstrappan.
Ett annat exempel är Oman på den arabiska halvön. Sultanen av Oman lät störta sin far på 1980-talet och lät förstå att han skulle införa demokrati. Men. För att komma dit så deklarerade han att han måste ta de nödvändiga stegen med utbyggda utbildningsinstitutioner och en omfattande välfärd för att en upplyst befolkning skulle kunna ta beslut i demokratisk anda. Omans regering har idag tre kvinnor. De råkar bemanna de två tyngsta taburetterna, social- och utbildningsministrarna, och börjar nu sakta men säkert genomföra allmänna val på lokal nivå. I ett samhälle där studier upp till och med universitetsnivå är kostnadsfria, där sjukvården är en självklar rätt för alla. En god despot lotsar sitt folk till demokrati. Steg för steg. På sina villkor.
Vad jag vill ha sagt är att vi måste slå stopp nu. EU står på randen till kollaps, vi har varit mer intresserade av att räkna antalet stater och medborgare i EU än att ställa oss frågan om vi verkligen är så lika i vår syn på demokrati att vi kan dela framtid. Att vi kommit så långt i demokratins evolution att en samsyn är möjlig. Hur Grekland skall klara sig ur den sits de befinner sig i har jag inga generella tips om men jag finner det inte uteslutet att de bör lämna såväl Euro- som EU-samarbetet och komma tillrätta med sin egen demokrati och statsbildning. Det är inte uteslutet att de måste börja om från början med ett statsskick som har väldigt lite med de demokratiska grundvärden som sägs prägla EU. En stark, men förhoppningsvis god och definitivt samlande, gestalt som återigen lotsar det Grekiska folket till demokrati. Greklands historia, med ansiktslösa juntor och svaga demokratiska regeringar, har borgat för generationer av korruption som inte låter sig tvättas bort på ett kvartal.
Att något kommer ske är dock höjt över allt tvivel. Sydeuropa visar på sina ställen upp ungdomsarbetslöshet över 35 procent. Den frustration som dessa ungdomar känner är en farlig, och samtidigt god, grogrund för en folkresning som ytterst kommer kasta ut dagens demokrati med diskvattnet.
Deprimerande och dystopiskt? Kanske det, kanske det. Men jag bedömer – för att vi skall rädda det som räddas kan av det Europeiska samarbetet – att vi måste slå stopp nu. Kommer nu kraven på att vi ska öka den teknokratiska integrationen så måste vi ställa motkrav. Krav på att kunna distansera oss från Euro-samarbetet, krav på tydliga exit-klausuler i alla traktat, för varje eftergift en motprestation som den vanlige väljaren kan dra fördel av. Våra politiker, valda av svenska väljare, måste komma ihåg att de varje dag har svenska väljares intressen för ögonen – inte de grekiska, spanska eller för den delen de tyska. De har att ta hänsyn till var vi befinner oss i den demokratiska evolutionsprocessen och vi säger nej till Euron för att ta ett exempel. Eller för att citera Lars Ohly nu på morgonen i riksdagens EU-debatt:
"Åtta procent av Sveriges befolkning tror på Euron, tjugo procent tror på spöken".
Det sammanfattar ganska väl behovet av att slå stopp nu. Om vi vill rädda EU som projekt. Jag tror tyvärr vare sig på Euro, EU:s utveckling av idag. Eller på spöken.
E24, E24 2, E24 3, DN,
