På Aftonbladets Kultursida kan jag läsa en recension av Magnus Lintons bok, "De hatade", om främlingsfientlighetens Europa. Det är inte utan att jag känner ett trängande behov av att prioritera denna, i debatten om främlignsfientlighet och integration, sannolikt så centrala bok. Idag ligger tre böcker före på nattduksbordet men det kan sannolikt förändras innan dagen är slut.

Rädda vita män. White trash.

Parallellerna till en rad olika företeelser är slående. Rädsla föder slutenhet. Jag mot världen, vi mot dom. Rädsla föder osmakliga metoder. I det stora, i det lilla. När individen är orolig för att bli av med det de håller kärt så föder detta en rad med mer eller mindre civiliserade beteenden. I det stora, i det lilla. Även i vår så fredliga nord, även i vårt så feministiska och i många avseenden pacifistiska socialdemokratiska parti.

Det finns paralleller, även fast det som Magnus Linton tar upp är en extrem, på hur människan reagerar vid något som de kan tycka är ett yttre hot. Just nu pågår en form av intern slagväxling mellan mig och min Distriktsledning. Jag sätter press och hur jag möts säger rätt mycket om de personer som är involverade. Idag har jag fått sms med en rad besked från en styrelseledamot i Partidistriktet och det är bra, han ger mig bilden av att vi ska igenom detta tillsammans. Gå varandra till mötes istället för att gräva gravarna djupare. Att reformera partiet i distriktet och vinna nya väljare, kanske en del av den tredjedel som valt att lämna oss under nuvarande distriktslednings styre. För den har inte förändrats alls under detta opinionstapp. Från andra möts jag av tystnad eller att de ringer mina partikamrater lokalt och frågar vad jag har för agenda. Istället för att ringa mig direkt. De tror att jag bits, de skyr en utskällning. De är rädda nu. Rädsla föder hat, rädsla föder övergrepp. I det stora, i det lilla.

Onekligen är det lika mänskligt som äcklande att se detta. Jag bedömer att vi alla till mans bör fundera lite på hur vi själva reagerar när vi blir hotade, när våra jobb eller vår självbild, blir utmanade. Med nyfikenhet och förändringsvilja eller med taggarna utåt. Det är inte jag som felat, det är någon annan. Helst identifierbar med det går även att utmåla allt ifrån grupper eller enskilda.

Jag är en sådan enskild nu i vissa personers ögon. Jag har utmanat, jag har ifrågasatt. På ett professionellt plan inledningsvis. Det har inte tagits emot väl eftersom professionella tillkortakommanden riskerar då att bli uppenbara. Då tar personen kritiken personligt, en kritik som inledningsvis inte varit personligt menad. Och då rör vi oss neråt i stresskonen gemensamt. Samma mekanismer ser vi som grund i främlingsfientliga kretsar, misslyckanden söker bortförklaringar och stigmatisering av personer och grupper. Och allt är tyvärr, vågar jag påstå, manliga egenskaper.


Rädda vita män. White trash. Som blir politiskt. White political male trash.

Aftonbladet, Magnus Linton,