Dagen kräver tyvärr en sista postning. Tankarna om 2012 och hur jag ska planera min sommar kommer behöva ändras med de samtal jag haft under eftermiddagen. Jag hade tänkt att hoppa över Almedalsveckan i år men som socialdemokraternas inre liv utvecklas så kan årets Almedalsvecka komma att bli den mest spännande någonsin. Oaktat vad som sker i övrigt så bedömer jag att socialdemokraterna, eller nyheterna runt oss, kommer dominera det politiska samtalet fram till dess.

Flera socialdemokrater som SvD ringer till apropå det senaste Juholtpåhoppet vill se ett enat parti utåt. Men inte Karl Petersen, S starke man i Luleå. Han vill släppa lös diskussionen. Socialdemokraterna på riksplanet har fått vänja sig med opinionssiffror på runt 25 procent. I Luleå fick kommunalrådet Karl Petersen (S) egen majoritet. Därför är hans röst tung när han går tvärtemot tunga socialdemokrater som Urban Ahlin och Göran Johansson, vilka vill att diskussionen ska föras internt. Jag har, som ni säkert förstått, en ganska klar uppfattning om vem av de nu nämnda som är trovärdig i detta. Resultatet är rätt talande.

För vad är det som sker? Alla konflikter sedan Hedenhös ligger nu uppe på ytan för allas beskådan och som Karl Petersens erfarenhet pekar på, det är en del turbulens. De som vill lägga locket på anser jag inte har partiets eller socialdemokratins bästa för ögonen, endast sina egna förläningar.

Alla sprickor, fler och fler personmotsättningar och tyvärr alltför mångas försök att försköna historien. Sina egna historier. Som jag var inne på i min förra postning, och om det så att ni inte förstått det tidigare, så är jag extremt resultatorienterad. Det har sina för- och nackdelar med att vara egen företagare, inställningen till arbete och resultat är en sådan, det egna ansvaret ett annat. Vid dagens slut är det resultatet som räknas, inget annat. Uteblir resultatet är ansvarsfrågan enkel i min värld. Och det intressanta är för mig inte vem som säger vad, det mest intressanta är vilka som gjort sig helt osynliga och håller huvudet en bra bit under radarn för närvarande. Dessa är mycket väl medvetna om sina egna ganska bleka prestationer och räds en arbetslöshet som skulle slå in den tredje måndagen i september 2014. De håller huvudet lågt och efter en kontroll på Twitter och Facebook så kan jag inte se ens den blekaste nyårshälsningen eller vad barnen har för sig på det nya året. En handfull ledande företrädare brukar vara synliga nästan dagligen men håller sig nu helt borta från denna vardag där allt fler väljare och medlemmar rör sig. Undantag är bland annat Morgan Johansson som är konsekvent men annars ger jag mig den på att alla idag frånvarande kommer skylla på mjukvaruproblem samtidigt för att förklara sin tystnad i de sociala medierna. Är det inte märkligt så säg, att alla drabbas av ett virus kopplat till sociala medier samtidigt....

Tror jag att situationen kan räddas av en frälsare? Nej. Det finns ingen enskild person som kan rädda oss nu eller som kan vända utvecklingen i en handvändning. Det som krävs är en kollektiv arbetsinsats och en i grunden förändrad attityd på fler plan än ett. Öppenhet är ledordet. Och jag skall nu försöka formulera mig i de termer jag använde på den tiden jag var underrättelseofficer med dåvarande OSS (f USSR) som bevakningsområde. Jag skall börja försöka formulera mig i termer om stridsvärde.

Socialdemokratin klarar idag av att föra strid på plutons- och kompaninivå. Det vill säga, vi klarar i de flesta fall att möta motståndaren på förenings- och kommunnivå. Vissa brigader ser ut att fungera, eller län. Vad jag vet fungerar sådana län som Västra Götaland, Kalmar och Kronoberg hjälpligt emedan Stockholms Stad och Län samt Skåne inte kan visa upp något stridsvärde alls. På Fördelningsnivån, det vill säga riket, så svarar man inte ens på anrop. Det är högst oklart faktiskt var Fördelningsstaben håller hus. Om de nu håller hus.

Med detta som grund så bedömer jag att vi omöjligen kan förvänta oss att fördelningsstaben, eller partiledningen, kan vända detta åt oss. Jag tror faktiskt att som situationen nu utvecklar sig så måste vi börja om från början med partiet. Med ett vitt papper och använda oss av de komponenter, eller förband, som visat sig fungera och som kan föra strid. I Stockholms län kan vi med de kompanier som Nynäshamn, Sundbyberg, Huddinge, Sigtuna, Värmdö, Botkyrka och Solna utgör kanske kunna bygga en begränsad brigad som kan ta upp matchen med motståndaren. Övriga är tyvärr, mer eller mindre, i så pass risigt skick i mitt perspektiv, att de behöver ytterligare tid på sig för att kunna sättas in i strid.

Min egen Arbetarekommun, Norrtälje, har en bra bit kvar innan vi kan konfrontera motståndaren i öppen terräng i kompanistrid. Dagens två Stockholmsbrigader - Staden och Länet - fungerar inte som sammansatta förband - vare sig enskilt eller tillsammans - och vår enda väg framåt är att ta de delkomponenter som fungerar och sätta ihop ett litet snabbrörligt förband som med sin då kanske överlägsna rörlighet kan tillfoga fienden sådan skada att vi kan jobba upp ett strategiskt initiativ på sikt. Det är inte ointressant att lyssna av hur det är med stridsvärdet i andra delar av landet. Gärna nyktra analyser och inge någon skönmålning med spökarméer som en känd envåldshärskare vid senaste seklets mitt hängav sig åt.

Så vad tror jag? Jag tror vi tyvärr måste fortsätta riva väggarna. Fortsätta riva ner innan vi kan börja om på nytt. Och ju förr vi gör det, ju mer tid har vi på oss för att bygga nytt samt desto stabilare kommer det bli. Nytt med nya förband och nya vapen. Då vinner vi kriget, och det är det jag vill göra. Inte sitta kvar  i bunkern och utkämpa slag med arméer som inte finns.

Det var något om stridsvärde, i en framtida postning kanske jag ska beskriva de militära parallellerna lite tydligare. Det finns nämligen en hel del till, den postningen kommer handla om vad som skiljer frontsvin och stabsråttor åt. De ena är att föredra före de andra...

SvD1, SvD2, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, DN 1, 2, 3, Expr 1, 2, Ab 1, 2, SR 1, 2, 3