Om vi börjar med kraven på karantän så tycker jag det är rimligt att framför allt statsråd omfattas av en sådan regel, Göran Perssons ”hopp” till JKL gav en fadd eftersmak till hans ledarskap. Ett ledarskap som, ju längre tid som går, gör det uppenbart att den stilen sannolikt inneburit ett mycket stort pris för den folkrörelse som socialdemokratin säger sig vara.
Det andra som vi bör ta upp är fritidspolitikerns villkor. Det blir, vittnar allt fler av mina kamrater, svårare rent relationsmässigt att få ledigt för att fullgöra sina förtroendeuppdrag. Fler och fler arbetsgivare ser inte positivt på att en arbetstagare blir borta från arbetsplatsen. Ibland timmar, ibland dagar. Även fast arbetsgivaren sällan eller aldrig behöver betala för den tiden blir det avbrott i produktionen och jag kan säga att det ibland är svårt att välja. Lojalitet till kollegorna eller fullgörandet av det demokratiska uppdraget. Min egen ersättning ligger när jag gör det på 180 SEK per timme och jag kanske får ut en dryg tusen-lapp per månad för min politiska tid. Då skall vi ha klart för oss att de partiinterna mötena, som är en förutsättning för att få ett uppdrag, är icke-arvoderade och inom socialdemokratin finns en kultur av obligatorisk närvaro på partiinterna möten. När jag ser vad jag har skrivit, och jämför mina villkor med sådana politiker som aldrig haft ett jobb utanför den politiska bubblan och tjänar mer än 50 000 kronor per månad, blir jag faktiskt rejält förbannad. Framför allt mina partikamrater på Stockholmsbänken i riksdagen som presterar allt sämre, såväl i riksdagen som partiinternt. Än så länge är jag bara kritisk på ett professionellt plan men sker ingen rejäl uppryckning så kan det komma att bli personligt riktat. Med den typen av ersättning och på den nivån så är det tur för dem på ett personligt plan att det finns politik att försörja sig på. De visar en prestationsnivå som på sin höjd hör hemma på Samhall eller annan verksamhet utan prestations- eller kvalitetskrav.
Det finns goda skäl att börja granska hela den kultur och nivåerna på ersättningar som genomsyrar ett politiskt engagemang. Både ur ett partiinternt perspektiv som ur ett bredare sådant. När jag som fritidspolitiker ser hur Miljöpartiet vrider initiativet i det offentliga rummet i att vara oppositionsledande inom område efter område samtidigt som våra företrädare antingen är på resande fot i Sydafrika, Köpenhamn eller i övrigt tysta så har vi som parti misslyckats med att välja rätt person till de olika positionerna. Mitt parti präglas av svaga ledare, oerfarna organisatörer och projektledare, mediokra kommunikatörer men skickliga politiska spelare. De kan sina stadgar och de kan konsten att identifiera vilket spel under täcket som är det bästa för dagen. Detta får till följd att de som skulle kunna fylla dessa kompetensluckor, och som har yrkeserfarenhet från livet som arbetare, tjänstemän och egna företagare är hänvisade till uppdragen som fritidspolitiker vars villkor och möjligheter försämras för varje dag.
Inalles har vi som samhälle i allmänhet och som parti i synnerhet fjärmat oss från grundtanken i vår regeringsform. Att vår riksdag skall bestå av representanter från samhället som helhet. Det innebär att vi fjärmat oss från den tradition som kanske Tage Erlander var den siste att tillämpa. Hans ministärer bar tydliga tecken på att vara nästintill av specialistkaraktär vilket jag bedömer vara vägen framåt. Jag kan ha mina synpunkter på Thomas Bodström som allmänpolitiker men som justitieminister var han onekligen en tillgång. Som allmänpolitiker eller partiledarämne är han inget att hålla i handen när det blåser men inom juridiken så är han det definitivt.
Med den ledarskapskris som nu socialdemokratin genomgår, och med det förfall som vi ser ske i realtid där Håkan Juholts klavertramp bara är en liten del, finns det anser jag goda skäl att rensa i ledarskapet. I partiledningen, i distriktsledningarna (Stockholms stad och län). Min partiledares slalomåkning i det svenska språket är bara toppen på ett isberg, ett isberg som består av vänskapskorruption, personliga agendor och alltför många medelmåttor utan fotfäste i samhället utanför den politiska bubblan.Vi är idag inte det vårt namn säger att vi är längre. Ett parti av arbetare, med arbetare och för arbetare. Det är inte verkligheten som svikit socialdemokratin, det är socialdemokratin som svikit verkligheten.
Kan vi återta det som ligger i vårt namn och som vi säger oss vara, att bli ett parti av arbetare och inte politiska broilers, för arbetare och inte för att försvara enskildas livsstil och av arbetare, det vill säga representerade av de vi vill företräda, då kan vi vända utvecklingen. Då kan vi fortsätta att bli den främste försvararen av socialdemokratiska ideal. Gör vi inte dessa smärtsamma förändringar på personplanet ser dock framtiden mörkare ut. Då kommer tiden då politikens universalregel riskerar tillämpas allt närmare även för oss.
Varje partis historia börjar och slutar med samma väljarstöd. Noll procent.
