På samma sätt är Maria Wetterstrands kritik mot Stefan Löfven helt missvisande. Hon kritiserar honom för uttalanden gjorda som ordförande i IF Metall. Hon tycks därmed ha missförstått helt vad rollen som ordförande i Socialdemokraterna innebär. Eller vad rollen som företrädare för ett brett parti innebär i en vidare kontext. Det säger en hel del om Maria Wetterstrands utförsgåvor tyvärr. En hel del som jag skulle varit betjänt av att känna till tidigare, innan det RödGröna samarbetet kom till stånd.
Men. Åter till Ulf Bjereld-intervjun. Tingens tillstånd är inte som vanligt. Ingenting har i grunden förändrats sedan den akuta krisen nådde sin kulmen för nu nio dygn sedan. Vi är inte ett enat parti. Frågan är om vi ens är enade inom respektive partidistrikt. Eller ens på kommunal nivå. Eller i föreningar. Såren är öppna och djupa och vad Stefan Löfven har för egen, omedelbar, agenda är det få som vet med säkerhet men många som hoppas på i enfaldighet. Enfaldighet eftersom det inte kommer bli någon som helst förändring om vi inte fortsätter att ge partiledningen impulser både på det organisatoriska planet men även i de sakpolitiska vägvalen. Med impulser menas i denna kontext förslag, motförslag, support och motstånd. I en salig röra som är det som kännetecknar ett aktivt politiskt samtal. Som kan mynna ut i en uppkäftig opposition under innevarande mandatperiod och en kompetent majoritet under nästa.
När det nu kommer till våra opinionssiffror så har vi inte, anser jag, gjort oss förtjänta av speciellt mycket mer. Det finns väldigt lite i partiet som rör på sig även fast Jennie Nilsson, skattepolitisk talesperson för Socialdemokraterna, nu börjat leverera och vill se andra och mer kraftfulla insatser för att öka näringslivets tillgång till riskkapital än vad Alliansen mäktar med. Denna kritik framfördes så sent som i höstas och vårt, S, förslag är fullt ut finansierat. I budgetmotionen föreslogs en riskkapitalfond med en total initial investeringsportfölj på tre miljarder kronor. Fonden ska ha ett särskilt fokus på innovativa små och medelstora företag. Fonden ska agera tydligt marknadskompletterande, vilket innebär att enskilda engagemang ska avslutas när företaget nått en mognad som möjliggör privat finansiering.
Jag har tittat lite närmare på vad vi samt Alliansen förslagit och är inte odelat positiv. Jag anser att dessa stora fonder gjort sitt och vill se att vi kan adressera mekanismer som ligger närmare marknaden. I gamla Sparbanks-Sverige talade bankdirektörer ofta om ”kyrktornsprincipen”. De ville kunna klättra upp i kyrktornet och därifrån kunna se alla sina kunder och låntagare. Poängen var att de ville ha kännedom om var och en på ett sådant sätt att de maximerade nyttan för banken och kunden samtidigt som de minimerade riskerna. Detta, närhetsperspektivet, har vi tappat. Ett närhetsperspektiv som jag bedömer vara nödvändigt om vi ska få små och medelstora företag att växa. Om detta, och mycket mer, måste vi tala om. Om partikulturen och därtill hörande processer behöver vi även det tala om. VI behöver komma framåt och erbjuda väljaren, den politiske konsumenten, vår lösning. Idag har vi inget att erbjuda, det finns de av mina partikamrater som vill skyla över allt bråk och leva på hoppet om att ”det kommer något”. Det kommer inte något om bara solen har sin gång. Vi måste jobba hem den här matchen om det ska bli någon seger. Så bör alla dagar se ut till den tredje söndagen i september 2014. Hårt arbete, hårda diskussioner och hårt slit. Nöta skosulor och geniknölar. Då kan det gå vägen. Men om solen bara får ha sin gång?
Då kommer det inte gå. Då kommer vi en dag komma att sitta som huvudpersonerna, Jake och Brett, i boken med samma namn som titeln på inlägget av Ernest Hemmingway i en taxi på väg någonstans och prata om hur saker och ting kunde ha varit. Kunde ha varit om inte verkligheten funnits som en oberäknelig faktor medan solen hade sin gång.
