Roger Jönsson (S) från Ystad får ligga till grund för dagens andra postning. Rubriken lockade mig som lyder ”Vi socialdemokrater måste ena oss”. Rubriken är lite missvisande eftersom innehållet är så mycket bättre. Jag tycker du skall läsa den i sin helhet men jag kommer ändock ta mitt avstamp i rubriken och sannolikt landa ganska nära Jönssons position.

Vi måste ena oss. Vi måste hålla sams. Nu får det vara slut på bråket. Tänk på vad du säger. Tänk på vad du skriver. Du förvärrar situationen om du inte håller tyst. Nu skall vi alla le och se glada ut, om vi inte gör det så kan ju folk få för sig att vi är oeniga.

Ganska ofta får jag höra detta från partikamrater som vill lägga en våt filt över hela spektaklet. Men jag måste då fråga dessa på vems villkor denna glädje och stämning av samförstånd skall infinna sig? Vem bestämmer när vi bråkat klart och att vi sluter upp i raka led likt ett nordkoreanskt begravningståg bakom den ledande likbilen och dennes arvtagare? Förlåtelse, försoning och framför allt viljan att börja med en dialog måste komma inifrån var och en. Jag skulle sannolikt be min Arbetarekommuns främsta företrädare fara till ett varmare ställe om de ens kom på tanken att beordra mig till att se glad ut och klappa händerna taktfast. Att le och samarbeta på kommando utan att jag kände att jag fick prata till punkt. Och. Bli lyssnad på. Få ett kvitto på att det jag framfört nått adressaten med mer än orden

”Jag hör vad du säger”

av en företrädare som sedan går ut i bilen för att åka iväg från mötet. Nästa gång jag såg den ledande företrädaren när det begav sig, och som jag hänvisar till i det specifika fallet, var på TV på väg in i något möte. ”Jag hör vad du säger” betyder, för de som inte fattat det, ”Jag skiter i det”. Inget bra utgångsläge för en dialog. Och då är det ett internt möte i mitt eget partidistrikt. En av de mest framträdande personerna som helt enkelt stänger av i dialogen. Vill inte se. Vill inte höra. Kräver endast att bli sedd utan att behöva ge något tillbaka.

I min värld så finns det nämligen inte någon höger-vänsterskala inom socialdemokratin. Mina favoriter bland företrädare är Tomas Eneroth, Morgan Johansson och f vice statsministern Jan Nygren. Lite höger, lite vänster, lite mitten. Jag och Morgan Johansson är egentligen ett bra exempel på att det går att komma överens. Han står för bitvis en helt annan samhällsanalys än jag och fler gånger än en har vi börjat vår position så pass långt ifrån varandra att det ser helt hopplöst ut. Men. Oftast landar vi i samma slutposition. Kanske för att vi är så lika. Uppkäftiga, kaxiga och inte utan tävlingsinstinkt. Vi brinner. Vi vill. Därför funkar det. Med Jan Nygren samma sak, men han har något annat som jag uppskattar. En eftertänksamhet, ett sätt att resonera runt problemet från olika perspektiv. Samma sak där, vi landar ganska ofta på samma ställe. Men från olika ursprungspositioner. Det gör mig därmed till både höger och vänster i omgivningens ögon men jag ser det inte så. Det gör mig till socialdemokrat eftersom i alla fall vi lyssnar på varandra, bekräftar varandra och brinner för en grundläggande idé.

Alla politiska partier bygger på att vi kan enas om att vi har några ideal och idéer som vi var och en kan känna igen oss i och en personligt kopplad vilja att förverkliga dessa. Mig tog det 25 år att hitta det parti som jag kunde identifiera mig med. 25 års yrkes- och livserfarenhet som vuxen låg till grund för mina ställningstaganden. Därmed kanske jag är svårare att anpassa än den som 16-åring enrollerade sig i olika ungdomsförbund där det finns, vågar jag påstå, en kultur att mer eller mindre ograverat köpa olika verklighetsbeskrivningar. Som 16 åring är det, vågar jag påstå, svårt eller omöligt att holistiskt och källkritiskt granska omvärlden på ett okritiskt sätt. Jag är inte samma person idag som för 34 år sedan. Då formbar, nu snarare rätt jobbig och ifrågasättande. Vill, med visst fog, bli lyssnad på och respekterad för det jag gjort.

Därför vill jag, i dessa tider av total kalabalik, ställa mina partivänner frågan:

Eniga, ja. Men på vems villkor? Lyssnar vi egentligen på varandra eller bara "hör vi vad den andre säger"?

Roger Jönsson,  samt Kristian Krassman som hjälpt med länkarna (att du orkar….):

Aftonbladet / Aftonbladet2 / Aftonbladet3 / Aftonbladet4 / Aftonbladet5 / DN / DN2 / DN3 / DN4 / SvD / SvD2 / SvD3 / SvD4 / SvD5 / Expressen / Expressen2 / Expressen3 / Expressen4 / Second Opinion / Martin Moberg / Alltid rött alltid rätt / Parkstugan / RADIKALEN / Peter Högberg / Tokmoderaten / Görans tankar och bagateller / Kulturbloggen / Jens tyckeri / Annarkia / Mikael Andersson / Mina Moderata karameller / Sideriska siktet / Kent Persson / Johan Westerholm / Röda Berget /