Så. Han sitter kvar. Carin Jämtins presskonferens var sannolikt den kortaste i mannaminne och jag kan inte annat än småle åt vissa journalisters nu 36 timmar långa väntan. En väntan som gick ut på att intervjua varandra.

Men. Håkan Juholt sitter kvar. Det var kanske det klokaste när allt kom till kritan men det som jag reagerade på var att det var en avslappnad, och leende, Carin Jämtin som mötte pressen. Något har hänt under dessa två dramatiska dygn, två dygn som läggs till en dramatisk historia. Två dygn där vi inte, trots att vi är medlemmar i det parti som har ambitionen att bli ”Sveriges Öppnaste” sannolikt någonsin kommer få veta något av. Min kritiik mot Håkan Juholts ledarstil kvarstår i varje fall och jag tror, precis som Peter Högberg och hans namne Johansson, att vi måste bredda ledarskapet. Av fler skäl.

Varför? Skälen är många, både sakliga och personliga. Invändningarna? Kommer faktiskt inte från de vanliga medlemmar och sympatisörer (det har hänt att jag ramlat på en och annan bekymrad de senaste månaderna) så mycket som från dagens ledarskap och nomenklatura. Dagens Partistyrelse, delar av VU samt distriktsstyrelser säger alla att partiet inte är moget för ett bredare ledarskap. Det dessa personer har gemensamt är att de alla har positioner att försvara, få har erfarenhet från livet utanför den politiska bubblan. De som stödjer mina tankar på ett bredare ledarskap har även de något gemensamt. De är alla vanliga väljare, vanliga arbetare, vanliga studerande och vanliga företagare. Företagare som äger bolag tillsammans med andra. De är alla vana vid att samarbeta vilket inte alltid kan sägas om politiker.

Om jag nu skall bli riktigt personlig mot Håkan Juholt och ge honom ett enda råd från en liten ”hobbypsykolog”:

Du måste sluta vara en riksdagsledamot, en av 112. Du är en av en. Du måste inte längre briljera och sticka ut eller skarva verkligheten för att synas. Du är en av en och har medias ögon på dig 24/7. Du måste förhålla dig till fakta och inte drömmar när du uttalar dig. Det var tur att inte den inställda konferensen i Oskarshamn den 14-15 februari blev en större groda än den blev. Att säga den 19 december att allt är klappat och klart och att europeiska ledare och gäster kommer besöka Oskarshamn denna helg för att nu i slutet på januari bli ertappad att vare sig lokal är bokad eller inbjudningar utskickade är inte rätt väg. Bättre då att med en gång säga att ”vi skjuter på det, det är en dröm jag har”.

Jag är idag fortsatt djupt tveksam till om Håkan Juholt kan bli vår statsministerkandidat. Han är en lysande ideolog och visionär och jag vill inte mista honom i den rollen. Men. Vi måste förhålla oss pragmatiskt till vad vi redan nu vet kommer prägla valrörelserna 2014. Kreab med fler PR-byråer sitter redan nu och sammanställer alla dikeskörningar som Håkan Juholt gjort och min bedömning, med en halv fot i branschen, är att om Mona Sahlin hade det tufft med Toblerone så är det ingenting mot vad Håkan Juholt kommer ha med de gångna veckornas upprepade fadäser. Fadäser som i grund och botten bottnar i en havererad kommunikation, en rörig och oansvarig organisation och ett politiskt ledarskap som skapat en kultur i partiet att alltid skylla på någon annan. Då blir det inte bättre än såhär.

Nåväl. Nu tar jag paus till imorgon. Jag måste få distans till det hela men det jag finner positivt är att VU så tydligt deklarerar att de kommer fortsätta diskussionen om ledarskapet. En diskussion jag innerligen hoppas att fler bjuds in till i detta ”Öppna och nyfikna parti”. Ett parti som skulle må bra av erfarenheter från de väljare man vill attrahera och representera.

Idag är vi inte där. Precis som Carin Jämtin säger. Vi har en lång väg att vandra. Mycket lång. Och jag känner mig vilsen och rätt ensam nu, vet inte vilken väg VU tar nu. Dialog med partimedlemmar som jag har inte visat sig vara någon av de starkare grenarna.

Högberg, Johansson,   SVT, SVT2, Exp, Exp2, DN, DN2, DN3, SvD, SvD2, SR, SR2, SR3, GP, GP2. Ab, Exp, SvD, DN, SR, SVT, GP.