I dag samlas Europas stats- och regeringschefer för att fatta beslut som kan bli avgörande för Europas ekonomiska framtid. En av dem som kommer att närvara är Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt. Han gör följande bedömning om skälen, eller konsekvenserna, om att inte gå med:

-Om vi inte går med tror jag att de 17 länderna som har euron blir ett slags kärnområde i EU som tar allt större ansvar för EU-samarbetet i sin helhet. Då hamnar resten mer i periferin.

Argumenten för kan annars sammanfattas med att vi redan har hårdare budgetregler så det skulle inte påverka oss nämnvärt. Just ordet ”nämnvärt” är som alltid, i politisk retorik, en slamkrypare av rang. Själv är jag kluven. Magkänslan säger att vi ska hålla Euro-zonen på mer än armlängds avstånd, intellektet säger att det aldrig kan vara fel att få passerkort in till de rum som beslut fattas. Det finns nämligen inga gratisluncher. Jag har svårt att tro att Euro-zonen släpper in oss på sina möten utan att vi betalar en dörravgift. Av något slag.

I dagsläget är avtalet som sådant ett hemligt arbetsmaterial. Jag har, som medborgare i Sverige och som medborgare i EU inga möjligheter att få ut någon mer information än den som kablas ut i media. Jag har inga möjligheter att få svar på en för mig central fråga, finns det någon ”exit”-klausul” och i sådana fall vad vi betalar för denna. En klausul som ger oss rätt att gå ur detta, enligt uppgifter så perfekta, samarbete. Alla affärsmässiga avtal, för det är vad Euro-zonen är, av kvalitet omfattar alltid exit-klausuler. Finns ingen exit är jag inte beredd att gå vidare. Alls. Det, om något, torde vara en ganska enkel paragraf att få in. Annars ter sig regeringens handlag rätt pellejönsigt. Informationen kring avtalet har redan passerat den gränsen. Det känns onekligen rätt förnedrande att i informationssamhällets tidevarv få ta del av för mig som medborgare så centrala vägval via tabloidmedia. Igen.

SVT, E24,