Samtidigt med detta aviserar USA:s militär att de kommer att skära ner antalet marktrupper med 10 till 15 procent, motsvarande tiotusentals armé- och marinkårssoldater (över 400 000 på tio år). Förändringarna av det amerikanska försvaret är en följd av att Pentagons budget inte kommer att öka i samma takt som tidigare, och följden är det som kallas en mer "realistisk vision" för försvaret, en plan som ska offentliggöras nu på torsdag. Det uppger centralt placerade källor uppger för nyhetsbyrån Reuters. Omprioriteringarna innebär enligt Reuters också att USA:s försvarsmakt kommer att fokusera mer på närvaro i Asien, och mindre i andra delar av världen samt att de ”tekniktunga” vapenslagen – flotta och flyg – kommer prioriteras. Skälen är enkla för att citera president Obama själv:
“We must put our fiscal house in order here at home and renew our long-term economic strength.”
Av detta kan man dra några slutsatser:
- De förändringar, gränsande till passivitet, som vi började skönja 2008 när världens största slagkryssare, den ryska kryssaren Peter den Store, utan nämnvärda protester från USA genomförde en luftförsvarsövning på Venezuelanskt territorialhav. Någon rysk närvaro i den västra hemisfären hade då inte skett före Kuba-krisen 1961. USA:s position som enda supermakt ifrågasattes då och USA:s nya strategi är egentligen ett kvitto på sakförhållandena, USA klarar inte längre av att upprätthålla total hegemoni.
- Det andra är prioriteringen av de tekniktunga försvarsgrenarna. Det är ingen hemlighet att just försvarsindustriklustret är innovationsdrivande för hela samhället. Den regeln har även gällt oss. Dwight D Eisenhower varnade även, när han avgick som president 1961, för just försvarslobbyns inflytande på utrikes- och säkerhetspolitiken. Den varningen, eller konstaterandet, får sitt kvitto i dag igen.
- NATO kommer få se sig om efter andra källor för just trupp. Jag bedömer att vi sett de sista stora interventionerna med trupp på främmande territorium inom överskådlig tid. Libyen var aldrig aktuellt att gå in med trupp i även fast det fanns sådana propåer. USA deklarerade tidigt att de inte avsåg allokera någon av främst ekonomiska skäl varvid hela konceptet föll som ett korthus. Hur Mellanöstern nu kommer utvecklas ligger därmed utanför såväl USA som Västs kontroll. USA:s fokus på Ostasien kommer inte heller vara helt riskfritt. Kina, det land som USA nu upplever som största hot är samtidigt USA:s i praktiken enda källa till finansiellt stöd. Jag bedömer att USA kommer, under min livstid, behöva retirera även där.
Vi har sett en global maktbalans vi tagit för självklar förändras under vår livstid. USA:s tid som hegemoni är nu över. Vad som kommer framgent är inte helt avgjort men jag ser framför mig en multipolär världsordning med minst en fem-sex poler och mer eller mindre korporativa ekonomier i varje pol. Vi går in i, om inte ett kallt krig, så en väsentligt svalare vardag. Och i Mellanöstern? Molnen hopar sig nu allt snabbare för Israel och det är det som gör mig mest bekymrad. De kommer, av rena ekonomiska skäl, stå allt ensammare nu. Frågan är hur de, som enda kärnvapennation, kommer att agera om de blir pressade. I en svalare värld kan det mycket väl vara där som gnistan till nästa världskrig kommer. Jag tror nämligen inte det är en fråga om, snarare när. Tyvärr.
