Idag har Östran publicerat Håkan Juholts enda längre intervju i samband med avgången. Personligen tycker jag den är bra, kanske är det bara på en enstaka punkt jag inte håller med honom eller känner sympati men det kommer helt i skymundan från den slutkläm som han kommer med. Den förtjänar att bli citerad i sin helhet:

Är det så att du som politiker med grunden på landsorten, i Oskarshamn, aldrig accepterats i de fina politiska salongerna i Stockholm?

– Jag har känt klassföraktet i vissa kretsar. Det har varit legitimt på borgerliga ledarsidor att göra karikatyrer av mig och ge mig öknamn. Det startade mycket snabbt. Jag förstår att man kände provokationen när den person som betraktades som en bonnläpp sedan började skriva debatt­artiklar om Malmöoperans ”Les Misérables” och publicerade åtta sidor existentiell mejlkonversation i Dagens Nyheter. Jag var Åsa Nisse. Jag skulle hålla mig till det. Men kontrasten roade mig, jag blev uppiggad av att se för­virringen.

Håkan Juholt har i detta helt rätt även fast jag inte vill använda mig av ordet klassförakt. Jag skulle kalla det slutenhet, elitism och nomenklatura. Stockholmspolitiken, i såväl Stad som Län inom socialdemokraterna präglas av en sluten elitism som faktiskt är rätt äcklig om jag tillåts använda ett kraftuttryck. När Mona Sahlin hade sitt avskedsmingel valde Håkan Juholt att besöka en arbetarekommun ute i landet istället, omedveten om de sociala koder som styr Stockholmspolitiken. Kanske, inte helt osökt, ligger början till Håkan Juholts fall redan i denna stund. Mingla med eliten värderas högre än folkrörelsearbetet i Stockholm.

Men åter till Stockholmspolitiken. Den består av en elit som umgås med varandra, som hoppar mellan parti och media eller PR-byråer i en aldrig ändande cirkelgång. Jag uttryckte detta vid ett seminarium för Katrine Kielos och Eric Sundström, att även de befann sig i ett permanent tillstånd i den politiska bubblan. De är alla, i allra högsta grad, en del av det Stockholmska politiska spel som pågår alla dygnets timmar.

Eric Sundström höll med mig, Katrine Kielos, fnyste, skakade på huvudet och såg ut som hon ätit en citron när jag sade det. I vissa fall har det gått så långt att de är gifta med varandra, har barn med andra inom arbetarrörelsen, firar midsommar och andra högtider med varandra. Men viktigast av allt, de interagerar och minglar med varandra 24/7. Och de släpper inte in vem som helst i det umgänget. Jag är sällan eller aldrig inbjuden av fler skäl. Det ena är att jag inte gick med i SSU som 16-åring utan valde att nogsamt ta politisk ställning när jag samlat på mig 20 års yrkeserfarenhet och lärt mig om samhället den hårda vägen. Genom att leva i samhället. Ur det formades min övertygelse om socialdemokratin. Att jag sedan tillhör Norrtälje Arbetarekommun förstärker mitt utanförskap, Norrtälje AK ses i stora delar av partidistriktet som ett gäng med bonnläppar i de mer centrala sammanhangen. Gammalt centerfäste, en kommun vars norra delar präglas av basindustri, lägst utbildningsnivå i landet, högst sjuktal och mycket mer ur makrostatistiken slår igenom i de partiinterna sammanhangen. Vi blir inte inbjudna. You are not invited. Annat än med armbågen vill säga.

Så. Jag ger Håkan Juholt rätt i hans känsla av någon form av klassförakt. Men det handlar inte om klass. Det handlar om hur de sociala koderna, att vara med i rätt gäng, har kommit att dominera Stockholmspolitiken före socialdemokratiska ideal.

Av det skälet vill jag än tydligare granska vår ledning. De är inte, som kollektiv betraktat, representanter för ett socialdemokratiskt arbetareparti. Snarare representerar socialdemokraterna i Stockholms Stad och Län, i dess innersta cirklar, mer ett mingel och ett kretslopp där de lever och interagerar i sociala forum med varandra 24/7 utan att vilja släppa in någon som inte färgar in i de sociala koderna.