Men hur ser det ut hos oss? Just i det kaosliknande tillstånd vi gått igenom så är det svårt att svara på den frågan. Men jag kan försöka ge en beskrivning av hur det har varit.
Under den process där Håkan Juholt till slut utsågs till partiordförande så fanns alla dessa komponenter med. Själv hade jag inte direkt insyn i alla men tillräckligt många för at kunna känna igen mig. Just begreppet ”Distriktspiska” är inte obekant, i andra sammanhang kan vi koka ner det till ”kommunpiska” när kattrakandet om riksdagsplatser eller landstingsplatser blir aktuella. Jag har fått känna på den piskan. Men valt att negligera den. I valprocessen 2011 så blev jag fler än en gång, även från några bloggare i distriktet, anmodad att stödja Mikael Dambergs kandidatur eftersom det var för ”länets bästa”.
Jag valde att inte hörsamma detta. Inget fel på Damberg som person, som skolpolitiker har han onekligen fått upp farten och levererar ett bra resultat men jag hade för mig själv satt upp andra kriterier. Min kandidat blev då Tomas Eneroth eftersom hans mer klassiska socialdemokratiska profil appelerade mig samtidigt som han, som författare till ”Egenmaktsutredningen” visade prov på en idépolitisk inriktning som jag inte kunde finna någon annan stans i startfältet. Trots att jag deklarerade detta ställningstagande slutade inte propåerna att ”tänk nu på din politiska karriär och länets bästa”. Lite av ett hot om att en dag vakna upp med ett hästhuvud i sängen. Nu måste jag vara tydlig med att säga att denna kultur av distriktspiskor finns i hela partiet. Skåningar förväntas stödja skåningar, norrlänningar stödja norrlänningar etc. Stödet som pressas fram har mer med geografi och politiska skuldsedlar till andra personer än idépolitisk inriktning rent historiskt.
Och nu kommer min poäng:
Jag vill arbeta bort den här kulturen. Jag tänker kandidera till att bli ombud på ordinarie kongress 2013. Inför den kandidaturen kommer jag att deklarera vilken typ av politik och vilken profil de ledare ska ha för att få mitt stöd i voteringarna. Det blir något av primärvalsförfarande men jag bedömer det som nödvändigt att ombuden på våra kongresser tar ett större ansvar inför sina väljare. Genom att vara tydliga internt med vad vi vill kommer sannolikt oenigheten öka. Men. Samtidigt kommer lojaliteten för fattade beslut att bli stabilare. Får alla säga sitt, får alla göra sin röst hörd och förlora i en ärlig match kan många gå vidare.
Hur vi går vidare med organisationsförändringarna blir spännande att se. Men. Mer makt och ansvar till ombuden och inte som idag, en distriktspiska som viner när ”distriktets bästa” ska pressas igenom. Lite för ofta har just ”distriktets bästa” varit förknippat med enskilda personers möjlighet till vissa ämbeten. Och den piskan, den finns på varje distriktsexpedition. Välanvänd.
Låt oss slänga den. Hur de andra partierna gör är mig egalt, men hos oss hör den inte hemma om vi vill kalla oss ett öppet och nyfiket parti.
