2008 skrev jag ett blogginlägg där jag kritiserade, och i viss mån visar det sig, predestinerade vilken väg den av Alliansen beslutade reformen för Försvarsmaktens personalförsörjning skulle ta. Peter Hultqvist, ordförande i Försvarsutskottet, är lika kritisk han när det ser ut som farhågorna besannas. Död och livslång invaliditet blir en klassmarkör. Här följer det blogginlägg jag skrev 2008. Jag har endast ändrat tempus något, orginallänkarna hittar du i urspungsinlägget. Jag kan säga att det "känns sådär" när jag förstår hur mina forna kollegor tänker och att de farhågor jag hade ser ut att slå in. Allt för att Alliansen inte lyssnade på varningsropen och att HG Wessberg, Statsministerns statssekreterare, förklarade för mig att "detta är den enda vägen" när reformen genomfördes 2008. Den enda vägen till död och invaliditet som klassmarkör som det ser ut just nu.



I Al Jazeera läste jag för snart två år sedan krönika som beskriver en fiktiv amerikansk soldats öde. Och bakgrund. Lite skrämmande faktiskt. Och med tanke på hur försvarsmakten nu utvecklas, där Försvarsmakten aktivt vill sänka kraven på rekrytering, så är det inte utan att jag funderar en del på hur det ska gå för vårt försvar i framtiden.


För att göra en kort resumé av artikeln så visar studier att de som främst kommit att utgöra USA:s trupper i Iraq och Afghanistan kommit från de lägsta samhällsskikten, de som kan ha svårt att få andra jobb i det civila samhället. De är de som nu till stora delar utgör de nästan 5 000 döda och mer än 30 000 skadade som återvänder till sitt hemland. Och siffran stiger varje dag. Återvänder, efter att ha tjänat sitt land, till samma skikt som de kom ifrån. Men i ett sämre skick.


De som kommer från mer välbeställda samhällsskikt undviker i regel att engagera sig i det gemensamma försvaret av USA. Att vara soldat har idag blivit en, av många, klassmarkörer.


I Sverige går vi sedan en tid i en riktning där vi lämnar det folkligt förankrade försvaret till ett yrkesinriktat. Försvarsmakten kritiseras i och för sig nu av riksdagspolitiker för kravet om att alla anställda, som vill behålla jobbet, ska skriva under ett nytt anställningsavtal med obligatorisk utlandstjänstgöring. Detta rapporterar bland annat SVT. Men har Försvarsmakten egentligen något val?


Nederländerna stött på stora problem med att rekrytera militär personal, då man idag dras med runt 7000 vakanser av 40 000 platser. Detta har lett till att den Nederländska väpnade styrkorna tvingats rekrytera direkt från gymnasiernas individuella program och avhoppad skolungdom.


Med en ingångslön på 17 000 kronor så hamnar de svenska soldaterna långt ner på löneskalan vilket än mer försvårar urvalet och tvärtom förstärker de bilden av yrkesförsvarets baksidor med de Nederländska och amerikanska tendenserna samt erfarenheterna. Att de arma själar som till slut kommer i fråga för rekrytering är de som kommer från samhällets svagaste skikt, de som ingen annan utväg har. Det är ingen hemlighet att internationella insatser, oavsett om de är under FN, EU:s eller andra sanktioner och beslut, innebär en risk för den enskilde soldaten att bli invalidiserad eller i värsta fall dödad. Med den nya inriktning som vår försvarspolitik har tagit, dominerad och initierad av Moderaterna, kommer vi se en ny klassmarkör.


En klassmarkör där invalidisering och förtida död i tjänsten för ditt land är en markering att du tillhör samhällets lägsta skikt. Det är vad Alliansens försvarsreform nu kommer leda oss till. Och min fråga – är det verkligen rimligt?

SvD, SvD2, Wiseman,