I allt väsentligt har de rätt ändå, de är något på spåren i sitt sätt att resonera när de närmar sig sambanden mellan tidiga och kostnadseffektiva insatser i primärvården och hur de, om vi drar ner de satsningarna, höga patientkostnader i den specialiserade vården. Detta är samband som verkar vara en nyhet för DN Ledare men å andra sidan, det som inte går är mäta är i deras värld inte värt att veta. Vi känner till sambanden sedan årtionden. Problemet att kommunicera det är att det politiska samtalet akademiserats till en sådan nivå att sunt förnuft inte längre är gångbart. Det är först när Socialstyrelsen i en rapport ”Ökad kompetens inom geriatrik och gerontologi” som det går upp ett Liljeholmen för samhällsdebattörerna och för sådana som vill ha en visionär utstrålning som DN Ledarredaktion, börjar reagera. Först när det publiceras en rapport. Torftigt i överkant kan jag tycka.
För. Som min lärare i Antropologi sade, ”Det som går att mäta är inte värt att veta, det är det som inte går att mäta vi skall söka svaren på”. Vissa samband anar vi bara, med livserfarenheten och det sunda förnuftet. Vi har svårt att förklara dess samband och det finns egentligen bara två riktigt goda exempel på när det som är hart när omöjligt att mäta går att beskriva i diagram och tabeller. Det ena är Richard Wilkinsons ”Jämlikhetsanden” med sitt epidemiologiska anslag kring samhällsklyftor som kritiserades hårt av bland annat Timbro, det andra är Emanuel Todds forskning som bland annat finns att finna i ”After the Empire” som fokuserade på den globala maktbalansen. Bägge använder sig av, autodidakt, en metod där inbördes irrelevanta underlag kombineras för att belysa det som annars inte går att mäta.
När det kommer till äldrevården, närmare bestämt då geriatrik och gerontologi, så vill jag se ett mycket bredare, och mer progressivt, anslag i hela samhällsanalysen. Nynäshamns kommun, under den tid Ilja Batljan var kommunalråd, är i detta ett lysande exempel. Han lät anslå medel för att två sjukgymnaster skulle organisera stavgång för äldre två gånger i veckan. Hårt kritiserad från den borgerliga oppositionen drev han trots detta igenom projektet. Det fick enorma följdverkningar på de äldres hälsotillstånd, vissa väntade, vissa milt sagt oväntade.
Förutom att de som deltog fick en bättre fysisk hälsa så upptäckte primärvården en förändring i antalet utskrivna antidepressiva mediciner för denna patientgrupp. De gemensamma aktiviteterna bröt utanförskapet för många och ledde därmed till en ökad mental hälsa och lägre samhällskostnader. För att inte tala om hur roligt de har, det roliga som inte går att mäta.
På samma sätt förhåller det sig med läsrum med tillhörande caféer och bibliotek. I många fall är det tyvärr den enda sociala interaktion som äldre har när livspartners och vänner en efter en faller ifrån. En social interaktion som behövs för att vi inte skall falla ner i depression och isolering. Depression och isolering som leder till ökad belastning på såväl primärvård som specialistvård. Och det är där jag än idag kan bli deprimerad över de allt hårdare tidskrav som bland annat återfinns i äldrevården. Om det så är i hemmet eller inom äldreboenden. De äldre har blivit subjekt. Mätbara och utmätbara. Det är ingen hemlighet för någon med ett uns av sunt förnuft att vi kan ana oss till att en ensam människa i regel blir sjukare än en som har sällskap.
Av den anledningen vill jag inte som idag dra ner på kommunernas budgetar för bland annat kultur- och biblioteksverksamheten. De står för en del av folkhälsoinsatsen genom att bara finnas där, att bryta utanförskapet. Att bryta den stora ensamheten som drabbar alltför många på ålderns höst. Tvärtom vill jag öka anslagen och satsa medvetet på till exempel miljön på biblioteken för att passa småprat och en kopp kaffe. Vi anar nog sambanden men kan inte mäta det. Därför driver ingen politiker detta i rädsla att bli anklagad som ansvarslös. Men jag anar, nej jag vet, att just detta är att ta ansvar. För våra äldre och för kostnader som annars skulle dyka upp någon annan stans. Som en sjukhussäng i specialistvården för 5 000 kronor per dygn.
Ta detta med er, det som går att mäta är i regel inte värt att veta. Vad som däremot är högintressant att veta är det som vi inte kan mäta och bara anar…. Det är att dra ut tanken och visionen i tangentens riktning. Att forma en progressiv politik.
Det blev en "Baby steps-postning" till att foga till min allmänpolitiska programförklaring. Du hittar de andra här och under fliken programförklaring.
