I min förra postning skrev jag något om att jag ser fram emot 2012. Gör jag det, hur kan jag göra det med det år som förflutit där 2011 präglats mer av motgångar på det politiska planet och det personliga pendlat mellan sina extremer samtidigt som jag känner att kombinationen egenföretagare och timanställd sliter mer mig allt mer?

Gör jag det, ser jag framemot 2012? När bilen bestämde sig för att ta en paus från denna världen klockan 1430 dagen före Julafton? Vad var oddsen för det? (Peter Johansson skall sägas satte oddsen till 1,12 eftersom jag då fick mitt straff som julförnekare).

Men jovisst, jag tror nog ändå att jag ser fram emot 2012 på något sätt. Ett år, och det säger vi väl alltid, då det händer. Likt Mattias Lundbäck så hoppas jag att vi ser att EU monterar ner Euron under kontrollerade former eftersom konsekvenserna, en okontrollerad kollaps, skulle skjuta hela finanssystemet i sank. På det inrikespolitiska planet finner jag ännu fler utmaningar för Sverige i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet. Våren kommer bli avgörande på många sätt med Distriktsårskongressen i april för egen del. Om jag blir ombud så vet jag ett par personer i distriktet som inte kommer glömma denna kongress, jag börjar bli trött på senfärdigheten i reformeringsarbetet och jag vågar påstå att vi är rätt många som har våra funderingar. Funderingar som, eftersom vi inte får några som helst motreaktioner, nu börjar närma sig rätt obehagliga personfrågor. Jag har inga problem med att öppet ifrågasätta ledarskap, jag förutsätter att det är även mina politiska och organisatioriska motståndares inställning. En rak och ärlig debatt baserad på sakläge. Tycker de inte att detta är en bra modell så får vi hitta andra, sannolikt mindre snygga och direkt obehagliga modeller för de enskilda som kan komma i fråga.

På det personliga planet? Som jag inledde med, känner mig – trots att jag varit ledig i tio dagar under julen – sliten. Jobb, företagande, ombyggnad av huset och bloggen sliter på mig och jag känner att jag har en förbättringspotential i att vara pojkvän och pappa. Året som gått har varit fantastiskt i mitt förhållande, och nästa år vill jag att det ska bli ännu bättre där inte bara kvalitet utan även kvantitet ska få råda. Kvantitet är faktiskt ibland detsamma som kvalitet. För året som gått har jag ibland - lite för ofta - känt mig frånvarande, alltid på väg och alltid någon annan stans mentalt. Det innebär även att 2012 måste bli ett förändringens år på något sätt. Bloggen kommer leva vidare i sin nuvarande form men kanske med en viss justering. Viktigast av allt blir dock få stuns på min arbetssituation, dagen splittrade anslag kommer inte kunna hålla mer än ett år till, det nöter ner mig och jag har faktiskt skickat iväg en jobbansökan redan, två till är under ”konstruktion”. Lite olika karaktär mellan jobben, två av dom snarlika och det tredje något helt annat som faktiskt fångar upp mig i den roll ni ser mig mer än i min yrkesroll. Vi får se var det landar och om det är någon som hör något där ni tror jag skulle kunna passa så hör av er. Lovar och försäkrar dock att inte ställa till med samma oreda som jag gjort i det socialdemokratiska partiet. Ja, undantaget skulle kunna vara om Sofia Arkelsten eller Per Schlingmann ringde och bad mig börja jobba hos moderaterna. Då gäller inte det löftet, då skulle jag tvärtom pröva på nåra nya knep för att trumfa ”Den stora oredan” som råder i socialdemokratin.

Så. Svaret på frågan om jag ser fram emot 2012? Ja. Och nej. Eller kanske. 2012 måste bli bättre än 2011 på ett antal punkter, andra måste dras till ett slut emedan några bör få mer luft och ljus. 2012 kan bli ett bra år men just nu så ser jag inte riktigt det framför mig. 2011 blev besvikelsens år och jag tänker inte ta ut något i förskott. 2012 ser ut att kunna bli en fortsättning, åtminstone inledningsvis, på Den Stora Oredan på fler plan än ett, inte bara på den globala nivån utan även mer privat. Efter midsommar så får vi se. Då vet jag kanske lite mer.


Tidiagare postningar har titeln Utblick och Bokslut.

Ett kombinationsinlägg hittar du här om svenskt näringsliv (där en läsare konstaterade att jag skaffar mig allt färre vänner i vissa kretsar), annars enligt nedan:

Utblick Mellanöstern

Utblick Euron och finansmarknaderna

Utblick Socialdemokraterna

Bokslut Utrikes och Säkerhetspolitik

Bokslut Alliansen

Bokslut Socialdemokraterna

Kent Persson som försåg mig med delar av länklistan: SVD, SVD2 , DN , SVD3 , DN2 , Ab och ab2

Bloggar: Tokmoderaten, Böhlmark, Högberg, DHE

Sverige har ett direkt ekonomiskt intresse av att krisen i eurozonen övervinns. Men minst lika viktigt för oss är att den försvagning av Europas möjligheter till inflytande som krisen inneburit, kan övervinnas. Ett Europa som försvagas och förlorar i inflytande innebär en farligare framtid för oss alla. Därför fortsätter vi det långsiktiga arbetet för att stärka den gemensamma europeiska utrikespolitiken. Sverige kan bidra med mycket till detta och för att övervinna de ekonomiska utmaningarna. Vi har en skyldighet att vara konstruktiva européer, skriver Carl Bildt i en nyårskrönika på DN Debatt.

Att Europa nu, snart 70 år efter andra världskrigets slut och mellan 40 och 50 år sedan de sista kolonierna lämnades, tappar sin position i den globala maktbalansen är lika naturligt som det sannolikt är traumatiskt för den europeiska självbilden. Som den anarko-social-liberal jag är, och som kanske extremt resultatorienterad, så ser jag inget direkt dramatiskt i detta. Dessutom anser jag att Carl Bildt både har rätt och fel när han menar att

EU:s inflytande i Europa och världen har i mångt och mycket grundats på den magnetism som vår modell för politisk samverkan och ekonomisk utveckling har haft.

Faktiskt så anser jag att han har mer fel än rätt när jag tänker efter, och i mångt och mycket ägnar sig åt, om inte historieförfalskning så i alla fall något snarlikt. En vantolkning av historien. Remarkabelt för att vara av en man som gärna upprepar ”vi måste lära av historien” så fort tillfälle ges. För låt oss se sanningen i vitögat, Europa – och grunden till EU – gick in i ett samarbete efter andra världskriget med förhållandevis starka ekonomier som i sin tur byggde på att länder som Portugal, Frankrike, Belgien och Storbritannien fortfarande var kolonialmakter och vars nationalräkenskaper i mångt och mycket byggde på just utnyttjandet av kolonierna. Det var på dessa meriter som EU byggdes och när själva råvaruförsörjningen över tid inte var lika billig längre så kom räkenskaperna att förändras. Till de forna kolonialmakternas nackdel. Men detta skedde gradvis och slog igenom först kanske 20 år efter att till exempel Kongo och Algeriet övergavs, det vill säga en bit in på 1980-talet. Detta fick inte någon större uppmärksamhet eftersom det under 1980-talet kom att sammanfalla med en mycket mer dramatisk förändring. Sovjetunionens upplösning och murens fall.

All in all: Carl Bildt, liksom de andra europeiska ledarna, bygger en Potemkinkuliss över Europas förträfflighet som ekonomiskt och demokratiskt exempel och det är det som ligger till grund för ett fortsatt försvar av den utökade överstatlighet som kommer krävas för att rädda Euron. Som jag sökt beskriva så byggde inte Europa sin eller EU:s styrka på detta, den byggdes från början på koloniala ekonomier. Detta ger att EU är felbyggt från början i allmänhet och Euron saknar i synnerhet rätt förutsättningar för att kunna vara en motvikt till den japanska Yenen och den amerikanska dollarn.

Trots att jag är en varm Europavän och tror på EU som fredsprojekt så anser jag att det är sannolikt hälsosamt med en viss distans till den form av retorik som Carl Bildt hänger sig åt. Det finns även skäl för oss, med bland annat Kina och Indien som växande marknader för vår basindustri, att fundera både ett och två varv på hur vi själva skall positionera oss inför framtiden. Jag är inte all säker på att EU om fem år kommer vara det flöte som vi ska hänga upp vår position på i den anarki som det globala spelet är. Det kan vara så, och jag tycker mig se tecken på detta nu, att vi bör distansera oss och se vad vi själva kan åstadkomma med de handelspartners som de forna kolonierna nu utgör. Dessa visar sig nämligen vara mer intresserade av ett samarbete med oss än med EU. Kan vi hålla förädlingstakten uppe kring våra basindustrinära tjänster och satsa än mer på spetsforskning kring denna bas så kan 2010-talet utveckla sig positivt för Sverige. Gör vi det inte, och fortsätter kasta bra pengar efter dåliga, så riskerar vi dras med i den malström som slutligen kommer slita Euron i stycken.

Detta är en reaktion på Carl Bildts krönika och inte något annat. Jag kommer, förhoppningsvis idag men allra senast i morgon, posta en sista "Utblicks"-postning där jag försöker bli mer personlig (men inte privat). Om vad jag vill och vad jag tror kommer ske 2013 med personen Johan Westerholm.

DN,

Kinas och Indiens sug efter järn- och kopparmalm har fått arbetsmarknaden i nordligaste Sverige att hetta till ordentligt. I Kiruna är arbetslösheten bland de lägsta i landet och den tidigare avfolkningskommunen Pajala skriker efter kunnigt folk till den nya gruvan rapporterar DN.

Samma sak kan vi se i Bergslagen där Dannemoragruvan öppnat igen efter 20 år och i skrivande stund så förbereds även ett öppnande av gruvan i Grängesberg. Att stora delar av den senare ortens statskärna måste flyttas förskräcker inte, Kinas och Indiens behov av malm motiverar högre priser och då blir även denna typ av kostnadskrävande åtgärder lönsamma.

Inte för att vara tyken mot mina partikamrater, jo – det är jag när jag tänker efter, eller andra så har jag aldrig trott på basindustrins död. Siffrorna pekar nämligen, trots gruvstängningar sedan 1990-talet, hela tiden i motsatt riktning. Jag har sett företrädare av olika politisk färg yra om ”upplevelseindusrier” och annat som de senare inte kunna förklara som framtiden för Sverige. Jag har, trots att basindustrins andel av BNP ökat under dessa år från 25 till 27 procent, talat för lomhörda öron. Jag är nämligen av uppfattningen att vi skall fortsätta bygga Sverige kring det som byggde Sverige starkt en gång i tiden. Basindustrin med de industriella tjänster som är relaterade. Energi, malm, järnprodukter, massaprodukter, förädlingen av dessa i olika tillämpningsområden.

Ja. Jag är betongsosse. Jag är industri och bruksortsromantiker, inte lika sexigt som att svamla om diffusa saker som "upplevelseindustrier" och annat. Men. Jag tror mig nu se bevis på att det är den vägen vi ska gå. Med en stärkt infrastruktur för exporten, med forskning och innovationer kring det vi har i jorden och i skogen. Där ligger framtiden. Nu blev jag hoppfull för första gången på väldigt länge. Det är med lättare steg jag nu går in i 2012. Mycket lättare.

Basindustrin är inte död. Skomakare bliv vid din läst.







DN, DN2,

,

Aldrig får jag som jag vill. När jag som bäst satt och skrev nästa postning i serien ”Utblick 2012” så fick jag en fråga på Facebook som berörde en intervju med Jenny Madestam i DN om Socialdemokraterna. Den fråga jag fick var om det verkligen stämde det hon säger.

- "Socialdemokraterna skulle inte klara av en öppen valprocess. Partiet är alltför präglat av konflikter,”

Ja, har hon rätt? Jag återkommer till det. Artikeln tål att läsas i sin helhet. Det starkaste argumentet för Madestams tes är kanske de ökade bråken.

– "En ökad öppenhet kan underblåsa de konflikter som finns", säger Jenny Madestam.

På sikt tror hon att en mer öppen process som det enda möjliga för socialdemokratin. Även på kort sikt kan öppenheten komma att bli större. Men att flera kandidater öppet tävlar, vilket Mona Sahlin förespråkar, är ännu långt borta, enligt Madestam. Daniel Suhonen å sin sida menar att han räds inte konflikterna som kan följa inom socialdemokratin i spåret av att olika företrädare ställs emot varandra i en öppen process.
'
- "Frågan är: Kan det bli värre?" Menar Suhonen.


Till att börja med kan jag konstatera att ja, det kan bli väsentligt mycket värre. Det som ni ser på min och andras bloggar är bara det som rör sig på ytan. Det finns enorma spänningar i organisationen, framför allt mellan partidistrikt. I Stockholmstidningen har jag hört att distriktssekreteraren i Stockholms Arbetarekommun Olle Burell och förste ombudsmannen i Stockholms Läns Partidistrikt, Nils Vikmång nu lanserar att eftersom de nu ska dela lokaler kanske de kan börja samarbeta. Nu uttrycker de sig något annorlunda men i praktiken säger det en hel del om partikulturen internt. Samt, som svar på frågan på Facebook:

Partidistrikten är de som sitter med den reella makten när vi väljer partiledare, om detta vittnade fler i den process där till slut Håkan Juholt vaskades fram. En process där Thomas Östros och Mikael Damberg var med i slutfasen. Och hur det är ställt med demokratin och transparansen i de respektive distrikten är ett alldeles eget ämne. Få – eller inga – vanliga medlemmar vet till exempel vad Stockholms Partidistrikt avhandlade med andra Mälardalsdistrikt vid ”Framtidsdagarna” i Västerås under hösten. Jag har ställt frågan rätt ut i ansiktet till både förtroendevalda och tjänstemän och det mest begåvade svaret jag fick var:

"Aha, du menar så. Ökad öppenhet. Aha, jag tror jag fattar".

Och sedan inget mer. Bara tystnad. Jag har slutat bry mig om framtidsdagarna nu. Dessa är, med partidistriktets kommunikativa förmåga, sannolikt historia. Det jag funderar mest på är vad personen i fråga fattade.

All in all: Nej, vi klarar inte av en öppen process idag, för att vi ska klara det krävs att distrikten förändrar sig. Ska sägas att vissa distrikt kommit riktigt långt men andra har inte ens tagit sig ut ur omklädningsrummet. De maskar och tror att kraven tystnar med deras senfärdighet. De kommer ha fel törs jag lova, ni är mycket tröttare än jag. Sedan, som slutkläm, till Daniel Suhonens kommentar:

Nej. Det kommer bli värre innan det blir bättre. Tro mig. Och vi börjar få bråttom nu, det återstår bara 1 000 dagar tills vi skall vara uppe och slåss på allvar. 1 000 dagar är en nanosekund i socialdemokratin där stadgar och politiska förläningar kommer försvaras till sista blodsdroppen.

Många privata vårdföretag upplever att turbulensen kring Carema Care lett till en ökad misstänksamhet mot privata företag inom äldreomsorgen rapporterar bland annat SR/Ekot. 

Det är inget någon skulle behöva blir förvånad över anser jag, inte heller uppleva som obehagligt eller främmande. Men. Vårdföretagarnas näringschefs, Håkan Tenelius, reaktion förvånar mig. Mycket. Han menar på fullt allvar att:

Den stora effekten bland företagen är den kritiska inställningen, de kritiska frågorna. Om det får till effekt att vi framöver ser ännu sämre möjligheter för privata företag inom äldreomsorgen återstår att se, men vi kan inte utesluta det, säger han.

Varje organisation eller person som hanterar några former av ekonomiska medel borde bejaka en kritisk inställning från sin omvärld. Kritiska frågor skall kunna bemötas eller svaras nöjaktigt på 24/7 oavsett om frågorna kommer från aktieägare eller skattebetalare. Tenelius inställning till framför allt skattebetalarnas ombud, kommunerna, vittnar om hur denna bransch ser ut att vara uppbyggd. Oroväckande nära den kultur som präglar maffian. De ser inte kritisk granskning som ett välkommet tillskott i samhällsdebatten. Tenelius svar, om nu vårdföretagarna har rent mjöl i påsen som kollektiv, borde istället vara tvärtom – att vårdföretagarna välkomnar kritiska frågor. Antingen har Tenelius inte någon mediaträning. Eller. Så säger han sanningen av en ren slump. Att Vårdföretagarna inte vill se sina medlemsföretag granskade.

Som det nu är ger Tenelius mig ytterligare argument för att vård i vinstdrivande företag inte är att föredra. Maffiametoder med skattemedel. Inget annat. När får vi ett erbjudande vi inte kan tacka nej till? Och hur ser det ut?

SR,

Flera framstående socialdemokrater håller med tidigare ledaren Mona Sahlin om att det behövs mer öppenhet nästa gång partiet ska utse ny ledare. Irene Wennemo, som har varit medarbetare till Göran Persson tycker att valet av Håkan Juholt visade på brister i systemet där en sluten valberedningen presenterar en kandidat rapporterar nu SR/Ekot.

Så blev Mona Sahlins utspel till slut kanske det som hon ville att det skulle bli. Ett viktigt bidrag till vår interna debatt. För vi skall vara ärliga mot oss och Berit Andnor: Det som vi såg vintern 2010-2011 var inte bra. Det slet sönder partiet och för detta har Berit Andnor och Ibrahim Baylan (som utsåg henne) särkskilda personliga ansvar.

Men. Som alltid ett men. Thomas Bodström och Mona Sahlin hör idag till de kanske mest meriterade kritikerna till socialdemokratins partikultur. Det är välkommet att de är kritiska men var höll de hus i eftervalsdebatten 2010? Var var framför allt Bodström under den tiden där vi i Öppna Kriskommissionen fick löpa gatlopp i partiets mer traditionella kretsar för att vi förespråkade öppenhet? Idag kan vi läsa att Thomas Bodström anser sig vara först med den kritiken i såväl hans bok som i hans krönikor. Men det var han inte, han var tyst när de hårda orden haglade som hårdast mot oss. Såväl hans krönikor i Aftonbladet som hans bok är i praktiken en upprepning av vad andra tidigare sagt i artiklar i dagspress och i publika rapporter. Han sätter bokstäverna på pränt först när det ser ut att vara ofarligt.

Jag har därför en julhälsning till er bägge, Mona Sahlin och Thomas Bodström:

Ni visade ingen omsorg om detta behov av öppenhet i partiet när ni själva satt med all den makt, och alla de befogenheter, som kunde gjort det möjligt tidigare. Ni valde att passivt stå vid sidan och se på när några av oss gräsrötter sannolikt offrade våra politiska framtider för att öppna upp partiet, en resa som är långt ifrån över. Först nu, när ni ser att vindarna vänt och andra tagit första och tyngsta smällarna, så tar ni bladet från munnen och i ett fall har den dåliga smaken att ge intryck att ni är först med era insikter.

Att jag i praktiken saknar förtroende för Thomas Bodström som politiker sedan länge är väl känt men jag skulle gärna vilja komma ihåg Mona Sahlin i något ljusare dager. Så min önskan är nu, när året går mot sitt slut:

Ni är historia i min värld, ni gör mer skada i förnyelsearbetet än nytta då ni klassats som ”höger”. Ni retar dessutom upp ett antal gräsrötter som nu i snart två års tid kämpat i motvind för öppenhet och äntligen börjar skönja en attitydförändring - hela tiden ensamma och utan den hjälp ni kunnat ge dom när ni hade möjlighet. Håll därför tyst om politik i framtiden, gör som Ingvar Carlsson och njut av att inte behöva vara uppkopplade 24/7 mot omvärlden. Ta hand om barnen, träna, läs en god bok (dock ej Bodströms), ta ett glas vin till maten en vardagkväll. Carpe diem. Men till vardags: Lorem Politica, glöm politiken. Då gör ni faktiskt mest nytta.

Carpe Diem, Lorem Politica. Fånga nu dagen och glöm politiken.

Läser i Aftonbladet kommentarer kring dagens Sifo-mätning om partiledarsympatierna. Jag delar helt Ulf Bjerelds bedöming och välkomnar Carin Jämtins reaktion. Nyktert. Jämtin tycker jag har på många sätt nu växt in i rollen som partisekreterare vilket inte kan sägas att hennes företrädare någonsin gjorde.

Moderaterna kallade, med visst fog, Ibrahim Baylan för ”Bagdad Bob”. För den som ställer sig frågande till det smeknamnets relevans kan gärna leta i SVT arkiv efter valnatten 2010 sändningar. Sändningar där Bayalan in i det sista hävdade att han bedömde att det skulle vända till vår favör.

Men det är inte det som får mig att skriva ett inlägg som jag faktiskt hoppades slippa. Det är Stockholmstidningens Ledarskribent Ylva Säfvelin som, till skillnad från Carin Jämtin, inget förstått. Alls. Hon ser dagens SSU-kadrar som socialdemokratins framtid och räddning. Att dagens SSU-fostrade heltidspolitiker skall ersättas av nya SSU-fostrade heltidspolitiker som, i likhet med lite för många i riksdagen och dagens VU och partistyrelse, aldrig sätter sin fot i ett arbetsliv utanför politiken.

De som är medlemmar i S vet att Stockholmstidningen är främst partiorgan för Stockholms stad och län på samma sätt som Aktuellt i Politiken är för hela partiet. Det är oroande att Stockholmstidningen, som för staden och länets officiella talan, inte förstått mer än så. Vare sig staden eller länet eller heller Säfvelin har med denna mycket tydliga ledare någon som helst önskan att Socialdemokratiska Arbetarepartiet inom överskådlig framtid blir det vårt namn säger att vi är. Ett parti av arbetare, med arbetare och för arbetare. Säfvelin är mycket tydlig när hon isolerat pekar på SSU som källa för framtidens förtroendevalda. Hon bejakar att vi fortsätter att isolera oss från de vi säger oss företräda och stänger ute de som mitt i livet vill omsätta kanske 20-25 års yrkeserfarenhet i politik.

Med detta så blev jag faktiskt ännu dystrare än vad dagens siffror gav upphov till. Vare sig staden eller länet har begripit allvaret. Då börjar det bli dags för mig snart att värdera om det är lönt att kasta mer tid efter dålig. Det Säfvelin ger uttryck för är definitvt dålig.

Stockholmarna, eller rättare sagt Stockholmssossarna i ledande ställning, har inte begripit att det är allvar nu. De verkar inte ha begripit ett skit faktiskt om nu Säfvelin är den som för deras talan.

Efter Arbetet/ETC, Sydöstran 1, 2, Värmlands folkblad, Dalademokraten, Dagens Arena, Ab 1, 2, 3, GP, Expr, DN, SvD 1, 2, 3 AB1, AB2, Stockholmstidningen, Jonas Morian, Roger Jönsson, Martin Moberg, Essbeck,

Socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt fortsätter att kämpa i motvind. Förtroendet för honom är nu nere på den lägsta nivån hittills för en S-ledare rapporterar nu fler svenska medier. Jag anser att det nu finns goda skäl för såväl organisationsutredningen inom socialdemokratin och medlemmarna att börja ställa sig frågan om det inte är dags att stiga ur den bubbla som fortfarande omger partiet och ut i vanligt folks vardag.

Jag kan, inte utan bitterhet, konstatera att alltför många lever i tron om att det finns en allenarådande landsfader som lyckas vända utvecklingen åt oss. Eller, någon annan, för oss socialdemokrater okänd, kraft och händelse. Jag vill därför slå ett slag igen för triumviratet som ledningsmodell. Av fler skäl.

Väljaren av idag är mer en politisk konsument än traditionell väljare, han eller hon påverkas ständigt av det medieflöde som blir allt mer komplext. Väljaren blir alltmer uppkopplad 24/7 och förväntar sig nyheter och information på dennes villkor och efter dennes behov. Givet detta, och att arbetarrörelsen inte längre har någon egen media förutom de bloggar samt partiorganet AiP (som bara riktar sig mot medlemmar) så har vi, och den som är satt som ordförande, en gigantisk utmaning. Att vara ordförande för en så spretig folkrörelse som socialdemokratin är i sig en näst intill omänsklig uppgift vilket om inte annat tidigare ordföranden har vittnat om.

Jag har, ur en ideologisk och idépolitisk vinkel, fortsatt förtroende för Håkan Juholt som ordförande. Jag har ett obrutet förtroende för Carin Jämtin som partisekreterare. Men. Vi måste se sanningen i vitögat nu, någon statsministerkandidat är Håkan Juholt inte idag, och bilden media förmedlar är att han inte kommer bli det heller. Rätt eller orätt, det är den bild som den alltmer ombytlige väljaren får sig till livs. Det är den bilden, inte vår egen drömbild, som vi ska förhålla oss till. Det är rimligt att vi nu tar upp tråden kring triumviratet nu.

• En Partiordförande med ansvar för idépolitik och ideologisk färdrikning.
• En Partiledare som är ansvarig för dagspolitik.
• En Partisekreterare som är ansvarig för organisationen.

Vi kan med viss fördel påbörja en öppen process redan från hösten 2012 i att söka vår statsministerkandidat och partiledare. Sökandet bör ske utanför kretsen av dagens riksdagsledamöter, jag anser inte att någon – förutom en – håller måttet. Håkan Juholt tar, fram till valet samtliga partiledardebatter i kammaren men vår statsministerkandidat tar de som går i TV från och med att riksdagen stänger för sommaren 2014. Vi den tiden är det valrörelse och det politiska ställningskriget sker utanför riksdagen.

Vinner vi valet 2014 blir rollfördelningen enkel. Partiledaren blir statsminister, partiordföranden blir gruppledare i riksdagen hos vilken partiledaren måste förankra sina förslag och partisekreteraren tar hand om partimaskineriet och säkerställer att det inte förlorar initiativet i den idépolitiska utvecklingen. Förlorar vi, vilket Gud förbjude, sker ingen förändring i rollfördelningen förutom att istället för idag tar partiledaren debatterna i kammaren.

Jag anser, med hösten 2011 i färskt minne, att det visat sig inte vara rimligt att kräva av någon ett så tungt ansvar som Håkan Juholt tvingats axla. Med firma Ö & Ö spel under täcket och ovilja att uttala sitt stöd så visar det med all önskvärd tydlighet vilken tung mantel det är att bära. I Norge har det tredelade ledarskapet prövats med viss framgång, idag leder Arbeiderpartiet den norska regeringen för andra perioden i rad.

All in all: Jag har som jag skrev förtroende för Juholt ur ett idépolitiskt och ideologiskt perspektiv, han är den ordförande jag föredrar. Men. Vi måste förhålla oss pragmatiskt till den bild av honom som sätts nu. Den kan ha fog, den behöver inte ha fog – vi kan tycka vad vi vill om det. Men. Vi måste börja förhålla oss till den. Jag tror personligen inte på landsfadersidén eller att det finns en frälsare där ute. Inte heller att något enskilt, utanför vår kontroll, händer för att tippa händelseutvecklingen till vår fördel. Tro, det görde som vill det i kyrkan på söndagarna. Politik är 24/7 för en mycket bredare krets än troende.

Jag tror inte heller på att dagens väljare bara sitter och granskar partiprogram, de vill se en förpackning där politik och person väger lika, som de vill se som ledare. Det är det som vi har att förhålla oss till, inte våra egna drömmar om landsfadern och att världen kommer rösta som vi vill. Ansvaret, och därmed vårt öde, ligger hos oss själva. Ingen annan stans. Och då mina kära partivänner, som anser att vi bara ska prata politik och inte process och person, så blir dessvärre resultatet att vi måste ta tag i denna, för de flesta i dagens ledarskap, obehagliga detalj.

Gör vi det inte kommer väljarna ånyo straffa oss hårt. Men inte lika hårt som 2006 eller 2010. Utan ännu hårdare.

SvD, AB1, AB2,  MiS, Martin Moberg, Mikael Persson,

, 

Som ägare av vårdbolag har Investor påverkats av debatten kring skandalomsusade Carema. Det säger maktbolagets nya finansdirektör Susanne Ekblom, som har svårt att lova att något liknande aldrig kan inträffa i Investorägda Aleris. 
– Det finns förbättringspotential, säger hon. Denna nyhet får rama in en av mina ”Utblick 2012” postningar som då kommer fokusera på såväl näringsliv som något av S framtida näringspolitik.

I det senaste numret av Fokus intervjuas Jacob Wallenberg som gör bedömningen att det sista svenska storföretaget sett dagens ljus. Det är lika deprimerande som det är sant ur Wallenbergsfärens perspektiv. Men bara deras perspektiv om ni fråga mig. Denna sfär intar en särställning i svensk industrihistoria och har haft en central roll i industrisamhällets uppgång. Men. Nu har man medvetet att gå från att vara industrialist till att bli ett rent investmentbolag. Ett finansbolag bland alla andra som sällan eller aldrig är drivande i att föra samhället framåt. Förklaringen till detta är har flera facetter, en är att statliga innovationsupphandlingar och branschsamtal numera, och de senaste fem åren i synnerhet, är sparsmakade. Historiskt var familjen Wallenberg alltid närvarande vid dessa samtal som resulterade i innovationer som till exempel AXE-växlarna av Ericsson. Växlar som lyfte ett litet nationellt telecom-företag till att bli en branschledande internationell koncern. Familjen

Wallenberg lyckades, med sina goda kontakter in i socialdemokratin, bygga mycket av det Sverige vi ser runt omkring oss men är inte längre, av rena kompetensskäl, den motorn längre. Förändringen skedde som ett resultat av kvartalskapitalismens krav och dess insteg i det svenska samhället på 1990-talet med ständigt positiva siffror i varje kvartalsrapport. Investeringshorisonten krympte för alla aktörer och år av forskning och mer långsiktiga samhälls- och jobbskapande perspektiv fick träda tillbaka till förmån för ”snabba cash”. Och kanske viktigaste av allt, ”säkra cash”. Den privatiserade välfärden är ett sådant investeringsobjekt som ger en säker avkastning som leverantör av äldrevård. Vi skall ha klart för oss att den privata välfärden inte skapar några arbetstillfällen, snarare tvärtom. I grunden sker en omlokalisering av arbetstillfälle från offentlig till privat huvudman och i det privata, med sina vinstkrav, så krymper kostymen. Det har om inte annat höstens rubriker kring Carema visat.

Familjen Wallenberg är inte längre en självklar pivotpunkt för Sveriges framtida utveckling, de har blivit en investor i mängden och saknar idag framtidsinriktad industriell kompetens. Detta förstärks med Alliansens oförmåga och ovilja till dialog med näringslivet. Jag är nämligen inte alls överens med Jacob Wallenberg att vi sett de sista svenska storföretagen födas, jag anser att hans uttalande är lika begåvat och insiktsfullt som den amerikanske chefen för USA:s Patentverk, Charles H Duell, yttrade 1899:

Everything that can be invented has been invented.

Och hur det gick sedan, det vet vi. Det är med andra ord bara viljan som skiljer oss åt och jag har, med historien som grund, en obändig övertygelse att marknad och samhälle i samverkan kan skapa jobb och tillväxt. Inte marknaden själv och inte heller staten själv. Det är därför jag är socialdemokrat och kalla mig gärna för betongsosse. För det är det jag är. Familjen Wallenberg? De vill inte längre. De kan inte och de förstår inte sin samtid. Därför vill de inte längre göra något annat än att agera investmentbolag och förvalta det som redan byggts upp. Det saknas, i denna del av näringslivet, framåtanda och framtidstro.

Så. Vad är då kontentan av denna postning? Jag tror att vi, om inte familjen Wallenberg ändrar grunduppfattning, nu sett en industridynasti gå i graven. Vi har dock, som samhälle, ett enormt behov av industrialister och entreprenörer. Var nästa industri och nästa industriella dyansti finna att söka har jag mina aningar om. Familjen Kamprads investering i Linnéuniversitetet ger en fingervisning om var vi skall söka. Såväl i form av ”speaking partner” som var vi kan finna tillväxten. För att det ska bli verklighet krävs dock två saker till, investeringar i exportbefrämjande infrastruktur samt dialog med näringslivet om hur vi skall fokusera det allmännas investeringar. Och med detta sagt, så tror jag de flesta har förstått ungefär hur jag gärna ser att socialdemokratin utvecklas.

Fokus, SvD,

Jag fortsätter med min serie ”Utblick 2012” och en fråga av en läsare på Facebook gör att jag utvecklar den utrikespolitiska utblicken än mer. Denna kommer beröra utvecklingen i Mellanöstern.

Den egyptiska andra valomgången gav Muslimska Brödraskapet 40 procent av rösterna vilket är mer än de undersökningar som genomfördes i augusti indikerade. De pekade på ett stöd kring 35 procent. De flesta västerländska medier målade trots detta upp bilden av att valet skulle landat i en majoritet för en sekulär – liberal valseger. Ingenting kunde vara mer felaktigt ansåg jag då (sök på taggen Egypten eller Mellanöstern) och det ser ut som om det jag anade då är det som slår in nu. Muslimska Brödraskapets ställning, samt de salafidiska politiska rörelser som är aktiva, är stark. Mycket stark. Och vad det beror på samt vad gick till val på skall jag försöka förklara.

Dels slår de demografiska förutsättningarna starkt på valresultatet, de protester som genomfördes på Tahir-torget i Kairo var intierade av en mycket avgränsad minoritet i Egypten. Högutbildade ungdomar och inte sällan aktiva över internet kunde de mobilisera sina jämnåriga. Vi skall ha klart för oss att endast ett av tio hushåll i Egypten har daglig tillgång till internet samt endast kanske tre av tio har mobiltelefon. Revolutionen, som kom att kallas Twitter-revolution, hade ingen större förankring utanför storstäderna. Utanför storstäderna härskar andra rörelser med avsevärt större kraft och det är där Muslimska Brödraskapet har sina starkaste fästen.

I alla muslimska länder finns ett nätverk av madrasas, eller Koranskolor. Inte sällan utgör de bredvid den lokala moskén centralpunkten i samhället. Kring dessa institutioner kretsar mycket av livet men framför allt det som är centralt i Islam. Det är varje samhälles centrum för distribution av sociala välfärds- och trygghetstjänster. Som ett litet stickspår så är det inte ointressant att se hur makthavare i andra länder nyttjat detta nätverk. Kemal Atatürk valde att använda det i demokratiseringen och sekulariseringen av Turkiet och skapade en stabil stat, Reshad Pahlavi Shah i Iran skapade istället en parallell struktur och resultatet blev en instabil stat med den iranska revolutionen 1979 som slutligt resultat. Ska sägas att Iran och Turkiets historia löpte tidsmässigt parallellt vid dessa processer. Men, åter till ämnet för dagen.

Social välfärd och social rättvisa är centralt i politisk islam och kopplas till en av de centrala pelarna i varje rättrogen muslims liv. Zakat, eller allmosan. Den rörelse som tydligast representerar, eller ”äger” detta begrepp är – föga förvånade – Muslimska Brödraskapet. Det leder mig till att försöka förklara vad Muslimska Brödraskapet gick till val på. De har tonat ner sitt religiösa budskap i valrörelsen och fokuserat på tre områden:

• Social rättvisa
• Minskad korruption
• Isolering av Israel.

Så, hur kommer då 2012 te sig? Egypten kommer ta steg mot att ytterligare isolera Israel samt att gradvis förflytta konstitutionen mot en religiös utformning. Muslimska Brödraskapet är inte den största påhejaren av det senare, det är salafiderna. Salafidiska partier som tog uppemot 25 procent av rösterna i valet. Det naturliga för Muslimska Brödraskapet vore att söka stöd hos dessa mer extrema partier men jag, och fler med mig, bedömer att Muslimska Brödraskapets mer pragmatiska grenar väljer att söka stöd i det politiska mittfältet den första mandatperioden. De har insett att efter decennier av sekulär korrumperad diktatur så är valresultatet lika mycket en pendel till den andra extremen, politisk islam, som ett faktiskt stöd för dess politik.

Min bedömning, nu senast med valresultatet i Marocko som liknar det i Egypten, är att vi kan se motsvarande utveckling i hela Mahgrib eller Nordafrika. Vi kommer att se hur Israel isoleras från sina grannar allt mer men, bedömer jag, inga öppna strider om inte Israel överreagerar på olika former av utspel och handelshinder. Vi kommer se hur tidigare handelsavtal antingen sägs upp, förstatligas samt att en hel del av tidigare handelspartners rensas ut. Frågan är inte heller här, i likhet med Eurons framtid, om när eller om – frågan är med vilken dramatik.


Det kommer mest sannolikt komma någonting till i detta ämne men detta var ett av de perspektiv jag går in i 2012 med. Förhoppningsvis kommer jag skriva om vårt närområde i nästa postning. Jag har även här kvar två postningar om svensk inrikespolitik, en om Alliansen och del två av Socialdemokraterna. Den senare även den föranledd av en av mina läsares frågor.

Andra i samma serie:

Utblick Euron och finansmarknaderna

Utblick Socialdemokraterna

Bokslut Utrikes och Säkerhetspolitik

Bokslut Alliansen

Bokslut Socialdemokraterna