Herman van Rompuy, EU:s Ordförande, ställer sig bakom det fransk-tyska förslaget att med fördragsändringar öppna upp för en mer centraliserad kontroll av nationella budgetar.


- Oavsett om det blir med fördragsändringar eller inte: båda vägarna innebär att suveränitet offras i utbyte mot en ekonomisk och penningpolitisk union med strukturell trovärdighet, sade han.

Detta innebär i praktiken att mer makt, oavsett om vi är ett Euro-land eller inte, kommer att flyttas till den Europeiska byråkratin i Bryssel. Jag är inte alls säker på att det är rätt väg att gå. Alls. En fördragstext måste dessutom godkännas av samtliga medlemsstaters parlament och vissa har i sina konstitutioner en obligatorisk folkomröstning som delmoment.

Om skepsisen mot EU i allmänhet och Sverige i synnerhet är stor idag lär den inte bli mindre av ett sådant förslag. Tvärtom så bedömer jag att den politiska nomenklaturan på Europanivån helt tappat kontrollen över Euron samt dessutom, vilket är allvarligare, dialogen med EU:s medborgare. Läggs detta förslag blir effekten densamma som att kasta in hela Europa i en centrifug. Med allt vad det kan innebära för vår utrikes- och säkerhetspolitik. Om detta talar vare sig Carl Bildt eller Urban Ahlin vilka enligt de själva uppbär rollen som våra främsta utrikespolitiker. I min värld är denna tystnad och passivitet allt annat än godkänd.

SR

Idag inleder DN en granskning av den främlingsfientliga rörelsen. Ett mycket bra initiativ tycker jag personligen. En av de intervjuade i dagens artikel är före detta folkpartiledaren Bengt Westerberg. Nu har jag rent generellt lite svårt för honom av andra skäl men han fångar den grundläggande analysen väl när han han lyfter fram arbetslöshet och sociala problem som grogrund för att söka enkla förklaringar och syndabockar, och menar att en viktig del för att förhindra spridande av intoleranta idéer, utöver kunskap, är att ledande politiker inte uttrycker sig fördomsfullt, eftersom det ofta gynnar främlingsfientliga partier. Han tycker sig dock inte se den utvecklingen i Sverige. Han är inte så säker på att främlingsfientligheten är större i dag än för 20 år sedan. Men det snabbt kan förändras:


– Potentialen för att utveckla främlingsfientliga tankar är ganska stor i ett samhälle. Man ska komma ihåg att Hitler hade ett stort stöd och att det inte fanns någon stark opposition mot antisemitismen. Om ledande politiker och andra auktoriteter har en viss uppfattning, då sprider det sig ganska snabbt i ett samhälle. Så vi är inte vaccinerade mot den typen av stämningar i Sverige heller.

Nej, vi är inte vaccinerade mot denna typ av retorik. Och min bedömning är att med nu två partier – S och KD som bägge internt uppvisar tecken på splittring – finns förutsättningar för SD att kunna vinna mark i opinionen. Jimmie Åkessons senaste ”make-over” genom positioneringen som ett socialkonservativt alternativ är inte på något sätt en slump. De som kanske snabbast skulle kunna vända blickarna i den riktningen är desillusionerade kristdemokrater som önskar ett samhälle präglat av värdekonservatism. Andra som kan komma att på sikt lyssna på SD locktoner är delar av de lägre utbildade LO-kollektivet som ser bland annat arbetskraftsinvandring som ett hot mot sina jobb samt delar av falukorvs-centern. Var jag själv står? Den som är nyfiken kan alltid följa mina reaktioner på SD retorik i Norrtälje Kommunfullmäktige.

All in all: Detta är parametrar för oss att bevaka och försöka komma tillrätta med i vår reformering. Att luta oss tillbaka är ingen bra medicin eftersom historien har lärt oss varthän ett sådant samhälle kan ta vägen. Tyskland 1932-1945 borde vara ett väl dokumenterat sådant.

DN, Spiegel,

Socialdemokraternas vändning om partibidragen är ett bakslag för svensk öppenhetstradition. Dessutom skadar det partiet i ett redan svårt läge. Ett taktiskt missgrepp, skriver S-märkta debattörerna Stig-Björn Ljunggren och Sandro Wennberg på SvD Brännpunkt.

De menar bland annat att

Sverigedemokraterna saknar incitament att gå med på en överenskommelse. SD har sin finansiering från högerextrema grupper såväl i Sverige som utomlands. Dessutom för partiet över miljontals kronor från de lokala avdelningarna till central nivå som kommer från arvoden av enskilda förtroendevalda, något som sannolikt bryter mot andemeningen i lagstiftningen. SD är inte bundna av tidigare överenskommelser och partiet är till sin partikultur ett extremt slutet parti. Mot den bakgrunden är det ytterst osannolikt att partiet skulle gå med på en överenskommelse som ökar öppenheten.


Sverige har en av västvärldens öppnaste offentliga förvaltningar men ett av de mest slutna partisystemen. Att Socialdemokraterna nu – åtminstone tillfälligt – har släppt kravet på lagstiftning om öppenhet är ett bakslag för den svenska öppenhetstraditionen.

Att spela (SD) i händerna på detta sätt känns märkligt. För, det är precis som artikelförfattarna pekar på, (SD) är ett extremt slutet och toppstyrt som på intet sätt är förbundet med de tidigare överenskommelserna. Det finns uppgifter på att de skickar kommunalt utbetalt partistöd uppåt i systemet vilket är tveksamt rent juridiskt. En lagstiftning skulle reglera detta en gång för alla emedan en överenskommelse sannolikt bara skulle, om ens då, kunna omfatta de juridiska parterna i riksdagen. Lokalavdelningarna har hitintills hållits utanför varför omfattande luckor skapats.

Vad det är som ligger bakom (S) lappkast ligger än så länge fördolt. Jag utesluter inte att det är personliga agendor alternativt (S) rätt usla ekonomi. Partiorganisationen har fortfarande inte ställt om sig från att vara ett 40-procentsparti till dagens 30 procent. Visst, det finns vakanser i organisationen men de tillsätts inte. Skälet? Enligt rykten så saknas det i vissa fall ekonomi och ett ökat statligt partistöd skulle kunna vara ett välkommet bidrag.

Så nej, inte heller den här gången fick min partiledning, som kollektiv, godkänt. Vad det var för taktisk snilleblixt och vilka sakförhållanden som låg bakom detta beslut väntar jag på. Jag kräver faktiskt att få reda på det eftersom jag om tre år förväntas driva opinion för att rösta på Sveriges öppnaste och nyfiknaste parti. Ett parti som idag gör allt som står i sin makt för att sluta sig och sina gelikar för sin omvärld.




SvD

Att Socialdemokraterna befinner sig i en djup kris är knappast någon nyhet. När Socialdemokraterna till våren väljer nya ledningar i partidistrikten kräver vi att hälften av dem vars förordnande i styrelserna går ut bereder plats åt nya personer som inte kan hållas ansvariga för de senaste valförlusterna. Vi är i denna kontext Annika Högberg, Sandro Wennberg och jag själv. För jag anser det vara nödvändigt att ta denna diskussion på fler plan än ett.

Varje gång personfrågor kommer upp inom socialdemokratin så blir det en ganska spänd stämning. Sannolikt för att vi har en annan tradition sedan tidigare än vad våra borgerliga motparter har. Dessa partier har i regel en mindre sentimental inställning till personfrågorna än vad vi har utvecklat. Lyckas du och levererar du sitter du kvar, misslyckas du med att leverera resultat så byts du ut. Utan vidare krusiduller. Jag anser den typen av kultur vara mer hälsosam än den vi har utvecklat på senare tid. Ett av argumenten som brukar användas inom socialdemokratin är annars

”Vi måste vara varsamma om varandra i nomineringstider”

Jag kan hålla med om andemeningen i detta men detta argument används oftast för att döda all opposition och kväsa alla utmanare samt ytterst behålla den rådande ordningen. Jag vill för de som använder sig av detta argument påminna om att även den som innehar ett ämbete måste vara varsam om detta förtroende. Leverans av resultat och en öppen och inbjudande attityd är några rätt tunga parametrar som den enskilde måste leva upp till, och det finns fler. Varsamhet är dubbelriktad, inte enkelriktad, och i dagsläget så tycker jag inte att styrelsen som kollektiv betraktat i Stockholms Läns Partidistrikt har levererat eller visat sig varsamma om sina medlemmars röster på annat sätt. Märk väl att jag pekar på styrelsen som kollektiv, varje enskild individ är, vad jag vet i alla fall, utmärkta politiker men personkombinationen har varit katastrofal för Socialdemokraterna i Stockholms Län. Att tappa var tredje väljare de senaste två valen och förvänta sig att medlemmarna skall tycka livet är på topp är i mina ögon rätt naivt och egocentrerat. Låt mig därför vara explicit:

Jag saknar förtroende för styrelsen i Stockholms Läns Partidistrikt som kollektiv trots att enskilda presterat bra. Skall vi få denna styrelse att börja leverera och vinna val måste vi sannolikt byta ut en rad namn. Detta kommer bli obehagligt för de som till slut drar kortaste strået men är nödvändigt. Vi kan inte gå till val med ett intakt kollektiv som inte har levererat.

En annan undanflykt jag får höra är att Stockholm Läns Partidistrikts styrelse inte kan hållas ansvariga för valförlusterna. Om nu så är fallet, att vi har en ledningsnivå som inte kan hållas ansvariga, då ska den nivån bort. Då är det endast att beteckna som en organisatorisk kräftsvulst som bara tar energi. Varje ledningsnivå har ett ansvar för resultatet, så fort den inte har detta är den överflödig.

En tredje låsning ser jag komma nu i olika FB-trådar och det resonemanget bygger på att vi pratar för lite politik. Kan vara så, men vad dessa missar är att politik skapas av människor och har vi samma konstellation av människor förlustval efter förlustval vid rodret så kommer vi inte kunna föra fram någon mer nydanande politik i väljarnas ögon. En förlorare är en förlorare i dagens alltmer medieintensiva klimat. Vi behöver inte gilla det men vi måste förhålla oss pragmatiskt till det. I alla fall om vi vill se en socialdemokratisk politik som samhällsbärare.


Slutligen så måste vi bort från uppdragsmaximeringens negativa effekter. Jag får höra rätt ofta att han eller hon inte riktigt har tid med sitt uppdrag för tillfället för att ett annat minst lika viktigt uppdrag tar sådan tid i anspråk. Det är ett rätt oförskämt, om än inlindat, sätt att säga till i mitt fall medlemmarna i Stockholms Partidistrikt och dess väljare att de är oviktiga. Jag kräver faktiskt att, och nu är jag åter i varsamhetsresonemanget, att de som sitter i olika förtroendeställningar och kanske i synnerhet de mest framträdande positionerna, att de tar sitt ledarskap på allvar och hanterar det med varsamhet. Att detta ledarskap är på riktigt och inte någon form av övningskörning samt att de inte längre kan tillåtas att vara ständigt på väg någon annan stans till något annat rampljus.

All in all: Jag anser att vi trots allt var ganska modesta i våra krav, att 2012 byta ut 25 procent av distriktsstyrelserna mot nytt blod. Det kan bryta negativa spiraler och vitalisera det politiska samtalet. Utöver detta så är faktiskt just distriktsstyrelsernas sammansättning av strategisk vikt för hela den socialdemokratiska folkrörelsen. Varför? Det är ur dessa som bland annat 2014 års riksdagsledamöter kommer att rekryteras eller på annat sätt utses. Lyckas vi inte med att reformera dessa styrelser så kommer sannolikt våra kandidater till riksdagen vara desamma som 2010 och 2006. Och då sannolikt med samma valresultat.

Skulle så bli fallet så kommer ingen varsamhet i hela värden kunna rädda någon av oss.

AiP, Marin Moberg, Annika Högberg, Fredrik Antonsson,  

Igår var jag på Karate Kid Cup stora delar av dagen och åkte sedan, för att undvika stormen Berit, till en ort i Mellansverige istället för att tacka av en beundrad politisk kollega som nu hoppar av hela kalaset för att leva ett ”riktigt liv”. När jag nu vaknar till liv denna söndagsmorgon så är det få tecken på att det idag är första advent. Väl så, ni känner min inställning ni som följt mig sedan tidigare, och jag avhåller mig från att ytterligare angripa julen idag av respekt för mina närstående.

Det jag gjorde igår var i alla fall att gå igenom vad som hänt inom (SD). De byter nu polityr för at bli ett ”socialkonservativt parti”. Jag har alltid ansett att vi skall passa oss för att underskatta Jimmie Åkessons politiska kompass, att han är föga karismatisk eller är i avsaknad av en skicklig ”spin-doctor av Schlingmannskt snitt är än så länge det enda som hindrar (SD) att ta kraftiga steg framåt i opinionen. För vi ska vara helt på det klara, med de rörelser vi ser i EU nu så är nationalistiska krafter på fram-marsch i hela Europa. Sverigedemokraternas mjukare förpackning är en medveten handling för att attrahera främst väljare från ett Kristdemokratiskt parti i upplösning, de mest extrema gammelmoderaterna som inte känner igen sig samt nostalgiska socialdemokrater i ett parti som håller på att implodera. Det är inte utan att det är rätt fascinerande att stå på insidan och se vad som sker, det känns som jag står i ett TV-spel i en byggnad som sakta men säkert faller isär. Och ska jag vara helt uppriktig så anser jag inte att allt är av ondo längre, det jag sett de senaste veckorna är faktiskt av en sådan karaktär att vi bör vidta drastiska åtgärder för att rädda det som räddas kan men mer om det får du läsa i en debattartikel jag skriver Aktuellt i Politiken i morgon. Jag trodde faktiskt inte att de skulle ta in den eftersom den var rätt provokativ men beskedet, från att den skickades in till att vi (jag är inte ensam) fick besked, tog det 47 minuter. AiP är som alla politiska nördar vet partiorganet och av denna tidning kan varje god socialdemokrat läsa exakt var partiet står i olika frågor, oavsett artikelformat och författare. Det skall bli milt sagt spännande att se vad som sker efter publiceringen av den. Om jag var illa omtyckt efter artikeln i SvD i bredare lager är det nog inte något vad vissa i mer framträdande position kommer anse nu. Men jag bryr mig inte längre, de knivar de har i sin arsenal blir trubbigare och trubbigare och skulle någon av dem åsamka mig skada? So be it.

Till skillnad från många av mina partikamrater som borde visa ledarskap och driva en progressiv opinion och aktivt refomarbete så har jag inget riksdagsarvode eller liknande ombudsmannalön att försvara. Jag är förtroendevald som ersättare i Norrtälje Kommunfullmäktige samt suppleant i Campus Roslagens styrelse. För detta arbete i demokratins tjänst får jag 180 kronor per timme under mötestid samt ett fast arvode på kanske 600 kronor i månaden. Slår jag ut dessa ersättningar på hur mycket tid jag lägger ner på dessa uppdrag hamnar jag på en ersättning om 45 kronor per timme. Räknar jag in det jag lägger på bloggen hamnar vi runt kanske 18 kronor och då har inget betalats ut för förlorad arbetsinkomst som jag uppbär i högst begränsad omfattning. Jag har, med andra ord, inget att förlora på att försöka driva på mitt parti mot öppenhet och reformering. Och jag tänker fortsätta göra det i de forum jag anser att jag kan vinna och att det är relevant för helheten att de funktionerna i grunden förändras eller försvinner.

Det har med andra ord blivit en personlig strid mot det monster som håller socialdemokratiska ideal fången och jag vågar påstå att jag, till skillnad från många av de som försvarar dagens stela partistruktur, sannolikt är den farligast motståndare som tänkas kan. Jag har ingenting att förlora samt jag är så pass ny i partiet att jag inte tillhör några gamla SSU- eller LO-falanger och är därmed fri från hänsyn. Inget att förlora och ingen att ta hänsyn till är en drömsituation för mig som person.

Varför? Motståndaren har helt andra förutsättningar. Mina motståndare har allt att förlora eftersom de i alltför många fall valt rollen som förtroendevald politiker till sin livsstil. Mindre av ideologiskt betingat, mer av försvar av den egna levnadsstandarden. Det finns de som aldrig haft ett vanligt yrke i hela sitt liv och numera med marginal passerat de 40.. De inser nämligen att de i en vidare kontext, på arbetsmarknaden som helhet, inte har de egenskaper som efterfrågas i bland annat näringslivet. I näringslivet premieras resultat, resultat skapas i samspel med kunder och intressenter. I näringslivet och i den riktiga världen premieras inte spel under täcket, slutenhet, kameraderi eller passivitet. Detta vet de, och de vet att de inte ligger i vinnarhålet där. Det är därför de slåss för sina liv nu.


Nåväl. Det var allt för stunden. Jag kommer ägna dagen till att hämta krafter inför veckan som kommer. Om AiP-artikeln bara ger 10 procent av de förväntade reaktionerna så lär jag ha mer än nog att stå i inför Förtroenderådet nästa helg. Och den tillställningen har nu potential att bli något som folk i gemen kommer minnas länge. På gott och på ont. Jag tror vi nog kommer dra rubriker igen.


Media: DN, Ab, Ab2, Exp, Exp2,
Krönikor: Peter Wolodarski, Peter Högberg

I morgon är det första advent. Då inleds den tid på året som brukar kallas ”ljusets högtid”. En högtid som präglas av rent ut hysteriskt ätande, drickande och konsumerande samtidigt som familj och vänner skall staplas på hög i veckor framåt. Vi skall sakta men säkert ”mysa” ihjäl oss. Jag gillar inte den här högtiden alls. Jag brukar tugga mig igenom den men jag kan inte påstå att jag jublar av glädje över den. Av fler skäl. Ett blev ack så tydligt för några dagar sedan när jag pratade med en kollega på jobbet. Han berättade att antalet ensamma som bokar hotellrum med ”all-inclusive” ökar dramatiskt just den helgen. Människor som stilla lider denna tid på året när det ständigt närvarande samtalsämnet är var, när och hur just den 24 december skall firas. De mumlar oftast något förstrött ”med släkt och vänner” när samtalsämnet kommer upp på jobbet vid kaffemaskinen för att sedan omärkligt återvända till arbetsplatsen.

De är i alla åldrar men de flesta medelålders. De har inte det val jag har. Jag kan välja mellan att vara med familjen, med vänner eller själv. De har inte detta val utan de tvingas sätta upp en mask mot omvärlden. Vilka orsaker som ligger bakom skiljer sig men gemensamt är att deras ensamhet inte är självvald .Jag är normativ, jag är inte ensam. De glider på sanningen och de undviker samtalsämnet samt sätter upp en fasad mot omvärlden. Omvärlden, alltför fokuserade på den egna julupplevelsen, ser dem inte. Fasaderna är ofta illa maskerade för den som vet vad den letar efter. Jag har börjat leta, och de är inte svåra att finna. Jag lider med dem. Jag har valet, de har det inte. Och frågan är för känslig för att de ska vilja tala om den och göra något åt det.

Det är därför jag inte gillar julen. Den har utvecklats till att bli en hård och kall högtid istället för den tid på året som skall präglas av värme och gemenskap. Julen gör ensamheten tydlig. Kall, brutal och skoningslöst tydlig. Jag har valet hur jag vill ha det. Sannolikt har du det med. Men det är inte alla som har detta val.

Kan inte låta bli, men den här är faktiskt riktigt kul mitt i all tragik. Nu tror jag inte vi sett slutet på diktaturen som statsskick. Det kommer alltid finnas i något land, någonstans krafter som ser demokratin som ett hot men lite kul är den.

"Last dictator standing"

Veronica Palm uttalar sig i ett flertal medier idag om att hon vill ha slut på krypskyttet mot Håkan Juholt. Det är positivt att hon sätter ner foten, tystnaden och glidningarna från hennes kollegor är påfrestande. 

Jag tänker då främst på firma Ö & Ö som var och en på sitt sätt slirat betänkligt på formuleringarna. Vi skall ha klart för oss att ingen i denna duo har tidigare agerat på ett sådant sätt att de satt socialdemokratin främst. Under valrörelsen 2010 nåddes jag av rykten av att den ene förberedde en kupp mot Mona Sahlin efter valet. Skulle detta stämma, jag har idag initierat källforskningen och det visar sig nu att mina källor kommer vilja träda fram i ett annat format, så är det remarkabelt. Det innebär att vi gick in i valrörelsen 2010 med personer i partiledningen som redan då givit upp och istället ägnade sig åt positioneringsspel. Jag har för avsikt att presentera detta och källorna i min bok (arbetsnamnet är ”Den svarta floden” - så känns det ibland när jag reser in i det politiska landskapet) som jag planerar till april – 2012.

Att den andra halvan agerade märkligt efter Mona Sahlins avgång fick jag direkt insyn i när hans pressekreterare nästan gråtande berättade per telefon i praktiken i realtid att han i november 2010 satt och planerade vad han skulle göra som partiordförande sommaren 2011. Så säker var han på att han skulle gå segrande ur den av Berit Andnor så väl regisserade processen.

Jag bedömer att det är sannolikt dessa två som Veronica Palm syftar på, hon pekar implicit på ”det gamla gänget” och vi skall ha klart för oss att det finns sprickor och grupperingar men att det handlar om personliga agendor istället för höger – vänster. Jag är stämplad som ”höger” men en av mina bästa vänner i politiken (om jag nu har några) är Peter Johansson som definitivt är vänster.

Jag tycker det är bra att Veronica Palm sätter ner foten nu men vi ska ha klart för oss att även hon tillhör de som inte har gjort något annat i sitt vuxna liv än att vara politiker på heltid. Valt en livsstil istället för att bottna i ett yrke varför även hon har en agenda att försvara. Och ännu bättre vore om hon löpte linan ut och pekade ut de hon syftar på. Eller att de nu träder fram själva men sannolikt är det lika rimligt som snö i Sahara, sommartid. Fast egentligen skall jag vara glad när jag tänker efter, jag kan nog sälja ett och annat extra exemplar av boken själv om jag får bli först med de nyheterna.


DN, DN2, Aftonbladet

Om fyra viktiga prioriteringar för Socialdemokraterna skriver idag Håkan Juholt på SvD Brännpunkt. Kring dessa områden – utbildning, arbete, medborgarvärde och framtidsinvesteringar – kommer striden att stå under 2012. Vi har ett stort arbete framför oss menar han.

Först kan jag inte låta bli med att lägga en syrlig kommentar till de partikamrater med märkbara släktband till ett visst klövdjur som kritiserade mig för att publicera en artikel på just SvD Brännpunkt. Kritiken handlade främst om att jag, Johanna Graf, Alexandra Einerstam, Sandro Wennberg och Jonas Morian använde oss av en borgerlig tidning för kritik mot vårat eget parti och mot Håkan Juholt som person. De menade att vi skulle visst framföra kritik offentligt men absolut inte SvD då denna tidning enligt deras förmenande bäst passar som något att elda med. Ska bli spännande att höra hur dessa mina partikamrater reagerar nu när vår partiledare blir publicerad i samma tidning.


Nåväl, därmed åter till Håkan Juholts artikel. Vad tycker jag om den? Den är bitvis bra men ojämn. Den har en hög konkretiseringsgrad kring infrastrukturprojekten. Det är bra även fast jag skulle prioriterat färdigställande av ”Den nordiska triangeln” med fokus på vår exportindustris förutsättningar före interregionala persontransporter för Stockholmarna (trots att jag är Stockholmare själv). Jag förstår hur Håkan Juholt resonerat i detta och kan ställa mig bakom det trots mitt annorlunda synsätt. På utbildningsområdet så nämns de fem MDR SEK som vi avsatt i vårt budgetalternativ men sedan kommer en floskelvarning:

”Kunskapsbaserad ekonomi”.

Vad är den vedertagna definitionen? Jag har hittat minst fyra olika och kommer inte nöja mig med något annat än en precis definition. Kommer den inte inom kort så är risken stor att jag kommer lämna detta ämne alternativt komma med en egen definition. Och då får min partiledning ta den risken och i förlängningen skylla sig själva.


Utöver detta skriver Håkan Juholt en del om att människovärdet skall sättas före marknadsvärdet. Det är bra men här saknas konkretiseringsgraden. Fluff-varning med andra ord. Jag anser att vi redan har verktygen för detta genom Lagen om Offentlig Upphandling. Dess förarbeten medger faktiskt att vårt politiska ledarskap på främst den kommunala nivån kan styra upphandlingar på ett helt annat sätt än dagens mer marknadsinriktade handlag. Genom att sätta upp tydliga kvalitetsparametrar kan vi redan idag genomföra det Håkan Juholt menar. Så som jag uppfattar det vill säga. För hela den passagen är lite väl fluffig för mitt kynne. Jag, likt väljaren, vill kunna se degen, känna den och sätta tänderna i den för att uttrycka mig mer bildligt. Det enda Håkan Juholt behöver göra är att peka med hela handen på våra kommunalpolitiker och se till att de förstår att de bör både läsa på LOU och sedan lyda med hela kroppen....

Var det något jag saknade? Ja. Energifrågorna. Jag anser det fortfarande vara ett stort misstag av Juholt / Waidelich att inte införa en miljöbonus eller sätta upp miljövillkor för ROT-avdraget. Tilläggsisolering spar energi, det gör inte verandor eller altaner. VI behöver spara in på varje ynka watt vi kan för att dels mildra effekterna för de som bor i el-zon fyra (Skåne) samt frigöra energi till vår basindustri. För trots vad alla säger så utgör den fortfarande ryggraden i vår ekonomi. 1974 stod den för 25 procent av vår BNP. Trettio år senare hade den ökat till 27 procent varför allt prat om basindustrins död måste tas med en rätt grov nypa salt. I just energifrågorna lämpar sig branschsamtal med näringslivets parter bra och i vår budgetmotion finns innovationsmedel allokerade vilket Håkan Juholt borde lyfta fram. Vår närings- och miljöpolitik är i allt väsentligt mycket mer progressiv än Alliansens vilket vitsordas av delar av näringslivet.

All in all: Godkänt. Det mesta känt sedan tidigare för oss politiska nördar. Jag efterlyser mer konkretisering på de flesta områden men kanske framför allt ta bort alla floskler och allt fluff. Vi bör utöver detta lyfta fram energifrågorna, dessa kommer bli 21 århundradets största utmaning för vår form av livsstil. Oavsett om vi vill det eller inte kommer vi vara tvungna att ta tag i dem. Bättre nu än senare.

Ta och arbeta bort allt fluff och precisera alla floskler. Då höjs betyget från min horisont.

Katrine Kielos ledare i Aftonbladet gör mig besviken idag. Normalt sylvass och kompetent med insikt så skriver hon en ledare som saknar basala kunskaper i finansiell ekonomi. Kielos är, av någon outgrundlig anledning, tillsammans med Tommy Waidelich förespråkare av så kallade Euro-obligationer även fast Waidelich numera tonat ner detta.

Men vad är Euro-obligationen egentligen för något? I korthet innebär en euroobligation att länderna som ingår i EMU-samarbetet gemensamt kan ta upp lån i ett värdepapper med gemensam risk för de länder som ingår. För att det att alls ska fungera innebär det dessutom att inga enskilda länder kommer att få utfärda en euroobligation utan att beslutet ska tas gemensamt. Dessutom innebär det att risken från en sådan emission av euroobligationer ska fördelas på länderna i eurosamarbetet på ett ekonomiskt rimligt sätt. Det skulle i teorin innebära att Tyskland, vars ekonomi står för 30 procent av euro-områdets BNP, skulle stå för 30 procent av risken i obligationen. I praktiken skulle däremot Tysklands andel av risken bli betydligt större eftersom målet måste vara att en sådan obligation ska få högsta kreditvärdighet. Annars faller hela idén. I dagsläget har flera av EMU-länderna en dålig kreditvärdighet, vilket gör att det tyska ansvaret växer.


Vad jag reagerar på är som jag sade likheten i sin konstruktion med den amerikanska bolåneobligatinen. En konstruktion där ett antal lån – med olika grad av säkerhet och återbetalningsförmåga – klumpades ihop och styckades upp i andelar som erbjöds finansmarknaden.  Dessa mekanismer har Kielos nu glömt bort, 2008 är på hälsosamt avstånd numera i detta nådens år 2011 men tyvärr, fakta kvarstår. Detta värdepapper kom senare att klassificeras som ett ”finansiellt massförstörelsevapen”. Finanskrisen 2008-2009 hade mycket av sin grund i detta och skördade offer som Morgan Stanley och Bear Stearns. Euro-obligationen har i praktiken samma konstruktion; ett antal länders nationalräkenskaper ligger som bakomliggande säkerhet och betalningsförmåga med olika vikt för att sedan klumpas ihop och erbjudas marknaden. Ett allt annat än överskådligt finansiellt instrument där valutgången i ett enskilt land under löptiden i ett slag kan radikalt försämra värdet på obligationen. De bakomliggande säkerheterna är allt annat än predestinerbara och stabila. Tysklands ekonomi är allt annat än i gott skick och utmaningarna ökar med den förestående energiväxlingen runt hörnet. Kärnkraft ut – vad ska in? Det kommer att kosta på…. Marknaden älskar och lever på risk men avskyr osäkerhet. Vid minsta osäkerhet så skjuter räntor i höjden eftersom räntan är inget annat än ett pris på risk. Räntenivåer som kastar låntagarna direkt in i en ond spiral av skuld på skuld för att täcka hålen i ekonomin. Skattemedel används till höjda räntor istället för staternas åtaganden gentemot sina invånare.

I sin ledare varnar Katrine Kielos för kontrafaktisk historiebeskrivning. Hon ägnar sig dock själv åt detta utan någon större försiktighet och något som faktiskt är mycket värre. Populistisk samt historielös kontrafaktisk historiebeskrivning.  Hon missar målet grovt eftersom om Euro- obligationen skall bli ett stabilt finansiellt instrument så förutsätter det en mycket mer långtgående integrering av Europas ekonomier samt att detta instrument kommer försätta alla stater i en situation där vi än mer än idag är i klorna på marknadsmatadorerna. Jag trodde faktiskt mer om henne men hon är numera en i mängden av politiska självlärda och historielösa förstå-sig-påare utan egentlig förståelse för vår samtid.

Osäkerheten kring socialdemokraterna fortsätter och väljarstödet riskerar att rasa ända ner till 15 procent. 
Enligt experter är inte andelen riktigt trogna socialdemokrater större än så rapporterar TV4.

Ja, vad ska man säga? Det är bara att hålla med, jag har fört ett resonemang vid sidan av bloggen om hur saker och ting ter sig nu och graden av förnekelse av allvaret hos många av de som företräder oss på riksplanet. Jag vill hävda att få har förstått allvaret och sanningen i den politiska grundlagen:

"Varje politiskt parti börjar och slutar sin historia på samma väljarstöd. Noll procent".

Idéerna och värderingarna kommer alltid leva vidare men i andra former och hos andra värdar men att politiska partier har en livscykel torde vara fullständigt vederlagt anser jag. Annars hade Möss- respektive Hattpartiet fortfarande dominerat svensk inrikespolitik. Opinionssiffror är annars lika mycket baserade på politik, person som psykologi. Få väljare vill satsa på en förlorande häst och ligger vi instängda i förlorarspåret är det fara värt att vi inte tar oss ur det. Utöver detta så bedömer jag att opinionssiffrorna för de olika politiska partierna uppvisar samma logik som finansmarknadens tekniska analyser. Det finns stödnivåer och det finns tak för olika värdepapper. Moderaterna har brutit igenom 30-procentstaket och med detta så kommer de att ligga mellan 30 och 35 procent utan att något dramatiskt kan påverka detta. Socialdemokraterna halkade ner under 30 procent och kommer ligga och pendla mellan, bedömer jag, 24 och 30 procent. Om socialdemokraterna halkar ner under 24 procent sänks golvet till runt 17 procentenheter. Att ta sig genom ett ”tak” för att etablera sig på nästa högre nivå kommer kräva mycket och vi måste så snabbt som möjligt återigen bryta igenom 30-procentsnivån för att kunna gå på lite säkrare mark.

Det är med andra ord spännande och skrämmande tider vi går in i nu, min bedömning är att vi måste nå 30-procentsnivån innan mars månad utgång för att vi skall kunna ha en rimlig chans i nästa val. Bryter vi inte igenom denna nivå riskerar vi att halka ner under 24 procent och då är resan kort tidsmässigt till 17 procent. Den kastparabel vi är inne i nu resultatmässigt måste helt enkelt hävas.

Jag anser att det finns goda skäl till att värdera dessa siffror löpande, denna semi-tekniska analys torde följas upp av mer ingående och kan vi inte bryta igenom 30-procentsnivån inom överskådlig tid kommer jag börja resonera om att rotera in nya krafter i ledande position till förmån för dagens. Dagens ledarskap tycks mer vara präglat av personliga vendettor med få, eller inga, tankar på att reformera socialdemokratin och göra en come-back som politisk kraft.

Peter Högberg var igår, med all rätt, förbannad så att tangenterna glödde. Jag delar i mångt och mycket hans ilska över med vilken amatörism som vår ledning går genom livet. När Thomas Östros använder sig av Håkan Juholts benämning ”pop-corn politik” så bedömer jag att han är inlindat artig. Det vi sett de senaste veckorna kan mer gå under benämningen ”Upplevelsebaserad spontanpolitik och improviserat ledarskap”. Jag får intrycket att vår ledning varje morgon vaknar upp och ställer sig följande fråga:

”Vad ska jag göra idag? Jag tror jag vet! Jag leker politik! Undrar om någon vet hur man gör? Asch, strunt samma, jag kör på ändå! Skit så länge hängslena håller”

Så tycks resonemanget gå hos lite väl många i ledande befattning och samma fråga tycks ställas av hela den stab som sitter på Cephalus och Sveavägen 68 och som ansvarar för kommunikationen med några få undantag. Nu börjar nämligen listan av ”major f*ck-ups” bli i längsta laget och bortförklaringarna i allt tunnare form. Major F*ck-up jobbar inte hos oss. Han är inte ens medlem men hans ande tycks vila allt tyngre över vårt parti.

Listan börjar bli lite för lång och jag har inte glömt en av de värre grodorna, Illmar Reepalus och Morgan Johanssons rent ut sagt främlingsfientliga utspel, inte heller har jag glömt Morgan Johanssons slirningar kring integritetskränkande lagstiftning. Till denna lista kan fogas Carina Mobergs förslag på Twitterförbud och nu senast krumbukterna kring partidonationerna. Genom att backa på frågan, och sedan backa igen, har partiledningen som kollektiv skapat en extrem förvirring i partiet. Jag kommer finna all anledning till att ifrågasätta olika enskildas förtroende till kongressen 2013. Om vi överlever så länge vill säga.

Det jag tycker är tristast i kråksången är att partiet fungerar i regel väldigt väl på lokal nivå, på folkrörelseplanet. Det är på distrikts- och central nivå som det rent ut sagt kör i diket. Graden av förmåga till att kommunicera politik, tänka igenom politik och visa ledarskap avtar med kvadraten på avståndet till medlemmarna. Redan på distriktsnivå är signalerna tydliga från vissa företrädare och ämbetsmän: Medlemmar är mest till besvär och jag har i det specifika fallet inte hört ett pip om vad som sades på ”Framtidsdagarna” för förtroendevalda (en begränsad skara bjöds in) i Västerås för en månad sedan. Jag tog upp det med mitt partidistrikt och påtalade att vara öppna mot allmänhet och i synnerhet medlemmar om vad vi tror om framtiden borde vara ett bra steg för ett parti som har ambitionen att bli Sveriges öppnaste och nyfiknaste. Vi har i Mälardalen en mycket lång väg att vandra och vi har inte ens tagit de första stegen på den vägen då jag så sent som i fredags fick höra att vi skulle ”tajta till” organisationen. Uttrycket "Öppnaste och nyfiknaste" tenderar, om inget drastiskt sker inom den närmaste tiden, bli ytterligare en fluffig floskel att lägga till handlingarna.

Nej. Jag kommer inte ha glömt något av detta. Det har gjort för ont för oss som verkar nära väljarna och nära medlemmarna. Ska jag glömma, eller överse, med det ledarskap och den politiska förmåga jag sett de senaste veckorna krävs rättning i leden. Någon j-vla ordning får det vara på en partiledning. Det är det minsta krav vi gräsrötter, den viktigaste komponenten i en folkrörelse, bör ställa. Men vem vet? Vi kanske inte är en folkrörelse längre i vår lednings ögon.

Media: Ab, Exp, Exp2, Exp3, Exp4, DN, DN2, DN3, SvD, SvD2, SvD3, SVT, SR, GP, GP2, GP3.

Fler har postat om detta kaos: Peter Johansson,  Annika  och Peter Högberg, Martin Moberg