Jag hade igår ett längre samtal med en partikamrat som är aktiv i S-kvinnor. Ett bra samtal där vi bägge var överens om att vi har mycket att göra för att komma i mål i partiet. Ett sådant är att få igång det politiska samtalet, ett annat ämne som vi avhandlade var effekterna av alla avregleringar som skett sedan EU-inträdet. 

Vissa avregleringar har varit lyckosamma som telemarknaden, andra rent ut sagt katastrofala. Jag tänkte därför dels markera var jag står, dels fortsätta min resa genom ”Baby steps”, mina inspel till ett mer konkret politiskt handlingsprogram. Jag kommer även tagga om de inlägg som jag skrivit tidigare om mina budgetkommentarer då jag hade hellre sett ett tydligare exportfokus på infrastrukturinvesteringarna men jag är inte heller direkt missnöjd med Håkan Juholts och Tommy Waidelichs prioriteringar.


Inledningsvis vill jag då markera var jag står i alla dessa avregleringar: Jag vill slå stopp nu. Avregleringarna av framför allt elmarknaden innebär en resa utan återvändo av fler skäl och svårigheterna med att komma tillrätta med de negativa effekterna blir mer och mer uppenbara. Den politiska nivån har inte heller lagt in någon exit-klausul i de fördragen varför dessa blir hart när omöjliga att krypa ur utan stora ekonomiska men och viten. Om det ens är möjligt. Vi skall vara helt uppriktiga mot oss själva och mot allmänheten här och jag vet genom andra kontakter att detta var något som Maud Olofsson slet med under sin tid som näringsminister utan framgång. För detta fick Maud Olofsson kritik och detta bidrog även till hennes avgång som ordförande för centerpartiet. Hon kommer, förtjänt eller oförtjänt, bli förknippad med en elmarknad som inte hon fick att fungera men felet är inte enbart hennes. Men. Allt är inte nattsvart utan det finns vägar framåt. Inom en snar framtid hoppas jag på att kunna sätta mig ned med de som kan dessa bitar utan och innan, de politiker och de tjänstemän som ansvarade för fördragstexterna. Vi har redan haft några samtal om detta och det finns vägar framåt i detta men det får som sagt anstå tills vi får ihop våra kalendrar. Nu åter till dagens tema, Baby steps.

Sverige bör dra fördel av de invandrare som idag driver företag. Dessa besitter en unik personlig kompetens och värdefulla nätverk i sina forna hemländer. Dessa länder - främst Mellanöstern och Afrika - är de områden som kan visa upp den kanske bästa tillväxtpotentialen i en alltmer globaliserad marknad. Svårigheterna för dessa att komma in på den ordinarie arbetsmarknaden är tyvärr uppenbara och i många fall så är deras enda väg till försörjning via det egna företagandet. Istället för att försöka pressa på något som är svårt eller omöjligt bör vi stimulera det som visat sig fungera för denna grupp. Det egna entreprenörskapet.

För att starta ett eget företag krävs i regel en rad komponenter. Naturligtvis grundar sig det mesta i en idé av någon form. Bland det andra som krävs är kapital och handlingskraft. Det senare är svårt att göra någonting åt men det förra är väl värt att studera närmare. Kapitalförsörjning är, enligt min erfarenhet som egen företagare, svårt med dagens strukturer om den enskilde inte besitter rätt kontaktnät.

Dagens stora struktur- och riskkapitalfonder anser jag vara feltänkta i grunden om det är mikro- och småföretagaren som vi vill stimulera. Stora kolosser som befinner sig långt bort från den marknad som de skall försörja och som bara kan leverera kapital och inte intelligent kapital. Därför bör vi utreda om Roslagens sparbanks modell för mikrokrediter inte kan rullas ut i en större omfattning. Roslagens sparbank, som blev ”Årets bank” 2009 för sina mikrokrediter har arbetat fram ett koncept där de från början skrivit av ett visst belopp som kreditförlust för att kunna låna ut till entreprenörer med en god idé men som saknar nätverk och kapital. Villkoret är att kredittagaren är bosatt och verksam i Norrtälje kommun.


Vinsten med detta är att entreprenören får del av ett lokalt affärsnätverk. Det är inte så att Roslagens Sparbank i onödan vill skänka bort pengar, de vill naturligtvis ha tillbaka dom trots att de skrivit av fordran. Den stora vinsten ligger dock inte i att få tillbaka utlånade medel med ränta, den stora vinsten för banken ligger i att de är med från början och skapar en positiv relation med företaget. Ett företag som när det växer har en naturlig bankkontakt i, just det, Roslagens Sparbank i detta fall. Med all den service en företagare kan behöva såsom löner, pensionsavsättningar etc. men även i direkta kundkontakter. Det ligger i bankens intresse att hjälpa denna kund till fler och bättre affärer över tid.

En modell som denna borde kunna bli socialdemokratisk företagarpolitik istället för dagens stora och oöverskådliga fonder. Jag skulle vilja se närmare på om vi med stimuli på olika sätt kan få andra lokala bankkontor att anamma detta synsätt, en väg kan vara skatteavdrag – att banken står för halva risken, staten för den andra. Villkoret är dock att för varje mikrokredit skall det kopplas ett mentorskap så som jag försökt beskriva.

Baby steps forward, not backwards.


Tidigare postningar finner du här. En att imponeras av finner du här. Alexandra Einerstam på ämnet.

Det politiska samtalet i dagens Sverige är splittrat och det finns ingen som egentligen har initiativet. Det verkar inte heller finnas någon som helst verklighetsförankring i de politiska visionerna om vi undantar den moderata visionen - att "reformer är för dyra". Det är med andra ord en rätt märklig känsla när jag läser framför allt Ulf Bjerelds senaste bloggpostning som jag uppfattar som extremt spretig. Ulf Bjereld har rätt i många av de slutsatser han drar när han lyfter farhågan att partiet återigen låser sig och han pekar på en rad konstruktiva vägar framåt. Dock förtas allt bra han skriver när han redan i inledningen menar att:


Juholts tänkta förlåt-turné har på många håll omvandlats till ett formidabelt segertåg, motsvarande julhelgens Karl-Bertil Jonsson. I Göteborg möttes Juholt av stående ovationer väl värdigt en rockstjärna.

Hade Ulf Bjereld velat få genomslag för sin postning som vederhäftig så hade han gott och väl kunnat utelämna detta minst sagt verklighetsfrånvända stycke. Segertåg? Är det någon som är vid sina sinnens fulla bruk? Hur kan opinionsundersökningar som visar att vi tappat var sjätte väljare sedan valet 2010 vara ett segertåg? Har Ulf Bjereld, med sin professorstitel, över huvud taget reflekterat över vad alla dessa ovationer bygger på? Det jag kunnat ta del av – via media och via folk på plats - är att de baseras på att kamma medlemmarna medhårs och att de ger uttryck för orealistisk vänsterretorik. Jag har låtit en vän till mig som arbetar på Europeiska Energimyndigheten komma med en kostnadsuppskattning om vad en total återreglering av elmarknaden skulle kosta de svenska väljarna. Varför jag väljer detta är för att det var ett av de politiska mål som gav Håkan Juholt stående ovationer vid medlemsmötet i just Göteborg. Ett löfte som Ulf Bjereld sedan, när han började inse att det skulle bli rätt dyrt, snabbt klassade som en "ideologisk färdriktningsvisare". Detta begrepp är okänt för väljarna. Ett löfte är ett löfte och ett sviket löfte är ett sviket löfte. As simple as that.

Beräkningen bygger på att vi kommer vara tvungna att ersätta operatörerna, producenterna samt den nordiska elbörsen för såväl uteblivna vinster som administrativa kostnader. Och då ligger inga återköp av distributionsnät eller kärnkraftverk i kalkylen. Siffran landar på 350 MDR SEK. Siffran skall jämföras med statsbudgeten som i år ligger på knappt 800 MDR SEK. Bara räntan på 350 MDR SEK kommer bli dubbelt så hög som vad vi vill satsa extra på skolan i vår budgetmotion. Eller lika mycket som Alliansen lägger på kulturbudgeten. Om Sverige nu, mot alla odds, ändå skulle beviljas ett lån för att lösa ut denna knut kommer våra statsfinanser landa på samma kvalitetsnivå som Greklands och Italiens. Segertåg, någon?

Så nej, det är inget segertåg. Baserat på vad? 25,5 procents väljarstöd och därmed ett tapp mellan åtta och tio procent? Segern är vår? Och i vilken riktning går resan med nuvarande retorik? Inte bär den framåt. Det är därför jag försöker, när jag inte är så arg som jag är nu, föra ett samtal kring vad som är en realiserbar politik med dagens samhälle som utgångspunkt och med socialdemokratiska ideal. Där vill jag lyfta Roger Jönssons postning från idag, en postning där han mycket konkret lyfter fram hur vi måste ta oss framåt. Läs den gärna i sin helhet, det förtjänar den.

Men för att återknyta vad jag vill göra nu. Jag vill prata politik, jag vill jobba fram förslag som baseras på det samhälle vi lever i och inte i en drömvärld som bara har som syfte att kamma medhårs. Jag vill slippa lyfta fram denna typ av siffror men jag anser att det är bättre att vi själva identifierar när vi kör snett och inte när det är för sen. I valrörelsen och av våra politiska motståndare. I nästa postning kommer jag därför redogöra för hur jag ser på delar av finans- och näringspolitiken.

Ulf Bjereld,  Roger Jönsson,

Att medlemstalen rasat i partierna beror inte på ointresse för samhällsfrågor. Snarare handlar det om en kris för partipolitiken som inte lyckas ge utrymme för det engagemang som människor bär på. De närmaste åren vill vi samarbeta med dem som står utanför politiken. Vi sätter därför i dag upp målet att 250.000 människor i Sverige ska ha varit med och tagit fram de politiska program som Miljöpartiet går till val på 2014, skriver Gustav Fridolin, Anders Wallner och Helene Öberg på DN Debatt.

Briljant. Lysande. Och en i det närmaste perfekt samhällsanalys som faktiskt skulle kunna vara hämtad från Socialdemokraternas Kriskommissions slutrapport. Eller Öppna Kriskommissionens motsvarande. Rapporter som nu begravts av partitjänstemän eftersom de utgör ett hot mot dagens socialdemokratiska maktapparat. En maktapparat där enskilda tjänstemän på olika nivåer sätter reformtempot.

I tisdags åt jag lunch med en av alla dessa tjänstemän. En tjänsteman som aldrig satt sin fot utanför politiken. Mötet var bra, inget fel på honom som person eller vad vi pratade om men det var något som inte riktigt klickade förrän nu på morgonen när jag läste (MP)-företrädarnas artikel. Tempot. Han sade att alla förändringar tar tid och att vi måste gå försiktigt fram.

Med 28 procent i väljarstöd och en negativ trend, ett parti som sakta men säkert skördar frukterna av 1980-talets falangstrider i SSU, med allt färre som attraheras av ett parti där skolning i fackförbunden eller SSU i unga år väger tyngre i urvalet inför förtroendeuppdrag än reell arbetslivserfarenhet så är tid det sista vi har gott om. Ett parti som inte begripit att det inte är statsbärande längre. Som fortfarande yrvaket letar efter nycklarna till Rosenbad trots att vi blev av med dom för fem år sedan. Väljarna vill inte att vi ska få dessa nycklar åter som vi ser ut idag. Trots det så rör sig alla dessa tjänstemän och förtroendevalda som ska ansvarar för att sjösätta de mekanismer som ska göra oss till Sveriges mest nyfikna och öppna parti med en sävlighet som närmast kan liknas med en varan.


När ska alla dessa människor börja inse att vi inte har tiden på vår sida? När väljarstödet kryper under 20 procent? Det finns hos de jag träffat på Sveavägen 68 ingen insikt att ett parti börjar och slutar sin historia med noll procents väljarstöd. Jag ska vara helt uppriktig nu, jag har på senare tid – ja ända sedan i somras – fått uppleva vad en del av dessa tjänstemän ägnar sin tid åt. De fokuserar på att kapa andras idéer och skriva om historien för att komma i bättre dager. Och jag har nu tröttnat rejält på alla dessa. Nu är det jag som sätter agendan om de vill träffa mig. Senast i förrgår fick jag en mail om ett möte där partistyrelsen skulle skicka representanter på tjänstemannanivå. Jag sade faktiskt blankt nej till en av deltagarna, en deltagare som jag totalt saknar förtroende för. En deltagare som ansåg att jag inte ska ta direkt kontakt med Carin Jämtin, det var att ”gå över huvudet”. En vanlig medlem kommer aldrig kunna gå över huvudet på en tjänsteman i min värld. Aldrig, det är tjänstemannen som är till för medlemmen, inte tvärtom vilket tyvärr är en ganska utbredd uppfattning inom partiet. Och tjänstemannens agerande ger en ganska bra bild av varför nu (MP) kör om oss genom att tillämpa alla de slutsatser som vi drog i Kriskommissionens arbete. Bra idéer från rötterna filtreras och bakas om för att den egna karriären skall gynnas.

All in all: Ännu surare sa räven (se gårdagens postning). Och nu är tiden definitivt inte på vår sida. Varje parti börjar och slutar sin historia med noll procents väljarstöd.


Bloggat: Peter Andersson,

Barnen på förskolor och skolor har rätt till mat som är tillagad på plats. Det är ett av Miljöpartiets nya mål, som i dag presenteras av språkröret Åsa Romson på kommun- och landstingsdagarna. Jag bejakar detta förslag som, om det fanns en bred politisk diskussion inom socialdemokratin, mycket väl hade kunnat komma från oss själva.

Jag beskrev faktiskt exakt samma förslag i min postning häromdagen om Baby-steps. De mekanismer som krävs finns på plats, Lagen om Offentlig Upphandling ger kommunerna denna handlingsfrihet redan idag vilket även var lagstiftarens mening när LOU stiftades. Förslaget är bra men det är inte utan butter- och bitterhet jag ser hur (MP) lyckas fånga upp detta och inte vi. Vi socialdemokrater har kompetensen, insikten finns på lokal nivå men partiet har låst sig. Det har låst sig i sin politikutveckling och endast ett fåtal lyckas driva något som liknar en programpolitisk debatt externt och internt.

När nu (MP) tar tydliga steg i en riktning där vi har kompetens och vilja på lägre nivå förpliktigar det för våra företrädare. Jag vill se socialdemokratisk politik som baseras på samma position men ta den ett steg längre. (MP) isolerar förslaget till skolorna. Jag vill se ett bredare grepp, att all mat som serveras inom ramen för välfärdsåtagandet produceras lokalt. Mekanismerna finns där, men finns vår energi och vår politiska vilja?

Surt sa räven, men huvudsaken är ju att barn och äldre får vällagad mat när jag tänker efter.

SvD,  Baby steps,  

I Synovates senaste väljarundersökning tappar Socialdemokraterna 6 procentenheter jämfört med septembermätningen och ligger nu på lite över 28 procent. Min spontana tanke är:

Inte mer? Lever liket? Kan mumien vakna till liv?



Ett litet hopp tändes faktiskt i mig nu. Inte mer? Tappade vi inte mer? Har vi nått botten nu? Är det så att 28 procent av svenska folket röstar på oss trots mediadrevet och trots att ingen vet varthän vi ska i vår politiska idéutveckling? Att det är 28 procent av svenska folket som skulle rösta på oss trots att Morgan Johansson och Illmar Reepalu förordar en (SD) invandringspolitik? Trots att vi har en riksdagsgrupp som verkar allt annat än eniga i den ekonomiska politiken? I sådana fall är det remarkabelt. I sådana fall stämmer inte de mätningar som pekar på det lägsta stöd de politiska partierna har i väljarkåren. Det vill säga det lägsta stöd som de har och som innebär att partiet kan bete sig i praktiken hur som helst och helt sakna politik men ändå ha förtroende från ett antal mer eller mindre pålästa individer.


I sådana fall så är det faktiskt både glädjande och alarmerande på sitt sätt. Detta innebär att i runda tal var fjärde svensk kommer rösta på socialdemokratin oavsett hur våra ledande befattningshavare beter sig, vilken politik vi har – om vi har någon – och oaktat om motståndarna har en bättre politik eller inte. Fenomenalt. Men samtidigt alarmerande. Det är i sådana fall en förklaring på det minst sagt torftiga politiska samtal som förs i partiet. Socialdemokraten Bengt Silferstrand är representativ för kvaliteten på detta samtal. Bengt Silferstrand menar att alla försök att driva en politisk diskussion som ibland råkar utmana partiledarens ställningstaganden och Bengt Silferstrands egna uttolkningar är ”krypskytte från höger”. Silferstrands syn på demokrati och yttrandefrihet borde få honom att med viss lätthet kvala in till slutomgången när Nordkorea skall ta ut en coach till Kim Jon-Ils Hejaklack inför den Nordkoreanske presidentens födelsedag. Jag kan bara önska Silferstrand lycka till i slutomgången i denna yttrade frihetens och den fria tankens paradisiska nordkoreanska uttolkning.

[EDIT 20:10]

Hästsossar i Bengt Silferstrands anda har nu börjat hota oss som vill se en öppnare attityd öppet. Ni kan med viss fördel läsa Peter Strobls kommentar i fältet nedan. Han ringde mig och var rätt skakad. Att dessa inte vill se en förändring är en sak, men att hota med att karriärer går om intet är att ta steget över gränsen och säger rätt mycket om vilken demokratisk grundsyn de står för. Onekligen har vi problem med detta inom socialdemokratin eftersom dessa inte delar visionen om att reformera socialdemokraterna till att bli Sveriges öppnaste, mest tillgängliga och nyfiknaste parti. De ser hellre, eller hoppas på, att vi på något sätt kan bevara de slutna maktstrukturer som en gång styrde Sverige. Man kan fråga sig lite till mans hur mycket demokrati som låg i detta....

[SLUT EDIT]

Om det är höger att testa motståndarens argument, att bryta idéer mot varandras, att dra ut tankarna i sina extremer som Jan Nygren och Peter Högberg gör. Då är jag höger. Om det är vänster att vilja lägga en våt filt på allt detta och lydigt rätta in sig i ledet efter den store ledaren utan ifrågasätta det minsta eller våga sig på att testa motargument hur dåliga eller bra förslagen än är. Ja då är jag definitivt inte vänster. Jag kommer att fortsätta skjuta på mitt parti från höger, från vänster och framför allt inifrån för att få det att börja reagera. Få mitt parti att vakna till liv och bejaka våra olikheter istället för Bengt Silferstrand och alla hästsossar som fördömer allt som kan liknas vid ett intellektuellt politiskt programarbete. Där vi bryter idéer mot varandra, byter idéer och i god demokratisk ordning förhandlar och voterar tills vi funnit en riktning som vi känner oss trygga med och som vi tror kommer vinna väljarnas förtroende 2014.

Så åter till dagens siffror. Jag hade faktiskt nästan hoppats på att de var lägre. Det hade visat att den oro jag känner för vilsenheten i den politiska inriktningen delades av andra. Det hade visat att partiet låst sig i förhållandet till sin omvärld än mer och att tjänstemän och ombudsmän slutat producera något som kan liknas med kommunikationsplattformar. De oroväckande höga siffrorna i opinionsundersökningen spelar tyvärr bara de som inte vill se en renässans i partiet. Det visar att vi fortfarande dras med en stor del sympatisörer som kommer rösta på oss oavsett vad våra företrädare ställer till med och oaktat om vi vet vart vi ska eller inte. Det är kanske det allvarligaste i dagens rätt urusla nyhet. Det visar att den grund för ett intellektuellt och nydanande politiskt samtal var mindre än vad jag hoppades på. Och att vi som fortsätter skuta från höger, vänster och inifrån får skuta på ett tag innan liket vaknar till liv. Ska vi överleva som politisk kraft måste vi få igång denna debatt där vi bryter tankar mot varandra. Tankar och nya perspektiv som fördöms av allehanda hästsossar men som är nödvändiga för att vi åter ska bli relevanta för våra forna väljare. Och bli en relevant politisk kraft för vår samtid istället för något som på sin höjd kan väcka framtida arkeologers intresse.

Lever liket? Kan vi få mumien att vakna? Inte än. Vi får nog jobba lite mer på krypskyttet och nålsticken. Från höger, från vänster och framför allt inifrån.

Länkar: DN1, DN2, AB, Expr

Bloggar: Silferstrand, Högberg, Andersson, Antonsson , Strobl, (eller mannen som är marinerad i BBQ-sås från insidan),

Jonas Gardell tillhör en av mina favoriter att följa på Twitter för närvarande. Kloka, och inte sällan provocerande one-liners, sätter ibland igång känslostormar hos mig. Denna veckas politiska höjdpunkt stod han för med följande tweet:

Ja, man kan börja fundera en del på vad som händer i partiet nu i vaket efter en mediestorm kring Håkan Juholt som inte kan se sin like i svensk politisk historia. Det som jag anser kommit i dagen är kanske inte kopplat så mycket till Håkan Juholt som person utan mer den kultur som präglar hela partiet. Och då menar jag faktiskt hela det socialdemokratiska partiet och sannolikt även samtliga andra riksdagspartier. Jag har en viss insyn i några till genom vänskaps- och släktband och törs påstå att det är lika illa ställt där. Jag kan dock sammanfatta tillståndet i det socialdemokratiska partiet, och därmed de bakomliggande orsakerna, med en mening.

Maktkåt och hur skenhelig som helst (inspirerat av Mia Skäringer).

Partiet har, som Jonas Gardell konstaterar, inte tagit ett enda steg på resan mot en renässans. Tvärtom så kommunicerar partiet de facto sämre idag, såväl internt som externt, än innan extrakongressen i mars i år. Kommunikationsavdelningarna och dess ombudsmän är mer fokuserade på ”det interna livet” än att föra en dialog med medlemmar, anhängare och medborgare. De förtroendevalda är mer intresserade att bevaka sina positioner inför valkongresserna 2013 och vad få vet är att nu 2012 utser de flesta partidistrikt de valberedningar som kommer ta fram underlaget för de riksdags- och landstingslistorna. Det pågår iStockholms Partidistrikt inte någon diskussion om vilka som skall ingå i den valberedningen alls. En valberedning som kommer få, för socialdemokratin, ett historiskt stort avgörande då väljarna förväntar sig minst 50 procent nya ansikten med fast förankring i yrkeslivet inför valet 2014. Detta till skillnad från dagens politruk-dominerade listor. Listor där endast ett fåtal på valbar plats har en annan yrkesidentitet än politikerns. Jag vet att ett antal brukar hänvisa till ett tre månader långt sommarjobb i sin ungdom innan SSU-karriären tog fart när jag frågar dom om de har en yrkeserfarenhet utanför politiken.

Av detta skäl så pågår det inte speciellt mycket verksamhet i partiet som syftar till att bli Sveriges mest progressiva, öppna och nyfikna samt tillgängliga parti. De interna positioneringarna tar all kraft, såväl bland förtroendevalda som gjort den rollen till en livsstil och livslångt karriärval som bland tjänstemän på olika nivåer. Partiet har slutit sig och kommunicerar vare sig med sin omvärld eller med sina medlemmar och intressenter. Det innebär att dessa ord, att bli tillgängliga för en bredare allmänhet, klingar hur skenheligt som helst och de ansvariga är allt för ängsliga för sina egna fögderier. Jag kan fundera en del över hur mycket de socialdemokratiska idéerna betyder för dom och hur mycket det månatliga apanaget spelar in när alla dessa funderar på hur de ska prioritera sin arbetsdag. Därav temat:

Maktkåt och hur skenhelig som helst.


[Edit 12:50]:

Naturligtvis kommer de som har positioner att försvara komma med den ena bortförklaringen efter den andra. Några skyller på andra och några kommer säga "vi har så mycket på gång". Till dessa kan jag bara säga: Seeing is believing. Ni har inte levererat något än, det finns heller inga eller få tecken på att något kommer igång varför bevisbördan nu ligger på partiet med alla dess företrädare och tjänstemän.

Kommer ingenting med substans och trovärdighet igång senast vid förtroenderådet om en dryg månad är jag inte säker på att vi kan fortsätta hålla ihop partiet. Då kommer resan mot lägre siffror fortsätta.

[Slut edit].


Moberg och Einerstam på temat samt Svend Dahls forskning.

Lukas Lundin, ordförande i Lundin Mining, tror inte att affärer med diktatorer kan slå tillbaka mot familjens bolagsgrupp. Det säger han i en intervju med Veckans Affärer. Jag är beredd att hålla med honom faktiskt. Hur cyniskt det än kan låta och sannolikt på tvärs med de flesta av mina partikamrater när jag säger att jag förstår honom och kan faktiskt respektera honom.

Oavsett hur vad den Internationella Åklagarkammaren kommer fram till i fallet med misstänkta folkrättsbrott i Sudan så har Lukas Lundin trumf på hand. Det kan komma att ta lite tid för rödvinspimplande förstå-sig-påare att erkänna detta för sig själva men jag tror aldrig att de kommer ge Lukas Lundin rätt. Oavsett om de heter Maj Wechselmann eller något annat så kommer de aldrig att erkänna de realiteter som styr vårt val av livsstil och standard. Med alla de valmöjligheter vi tar för givna.

För vad handlar konflikter och affärsengagemang ytterst om? Ja, västs engagemang i Libyen till exempel har mycket litet med mänskliga rättigheter att göra om vi ser till detta begrepps ursprungliga innebörd. Vårt engagemang har faktiskt mer med vad vi säger vara en mänsklig rättighet för oss. Försvara vår livsstil. Och där vår livsstil skall försvaras finns det pengar att hämta.

Vi ser det som en mänsklig rättighet att kunna gå ut och starta bilen på morgonen. För de som är miljömedvetna eller bor i områden med väl utbyggd kollektivtrafik så ser dessa det som en mänsklig rättighet att för en överkomlig summa sätta sig på den dieseldrivna bussen till dagens destinationer. På vägen dit tycker många att det är självklart att för mindre än tjugo kronor kunna köpa sig en kopp kaffe-latte medans de funderar på om de inte skulle ta och slå till på de där märkes jeansen i egyptisk bomull av yppersta kvalitet. Bomull är ju ekologiskt-politiskt korrekt så det förslår varför den lilla helgonglorian åker på. För att spä på detta lite mer med vad vi ser som en mänsklig rättighet så går vår fiktive kamrat sedan och äter lunch, till lunchen ser han eller hon det som självklart att kunna äta färska grönsaker till. Att lunchen sedan inte får kosta mer än 89 kronor inklusive dryck och kaffe på maten är lika självklart det. Vår fiktive kamrat sitter samtidigt och ojar sig över övergreppen som Lundin Oil, Mubarak, Khadaffi, Ben Ali och alla de andra begått eller varit passivt delaktiga i och tycker att ”nu äntligen blir det ordning, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter”.

Men. Inte något kan vara mer fel. NATO – eller vissa särintressen inom NATO såsom USA, Storbritannien, Frankrike, Italien, vapenlobbyn och oljeindustrin har alla drivit FN framför sig för att få en legitimering av ett militärt engagemang. Att Khadaffis dagar var räknade redan innan FN-beslutet fattades var relativt klart. En segdragen intern konflikt skulle ha hotat oljeleveranserna till framför allt Frankrike och Italien – bättre då att gå in och ge ”en hjälpande hand” för att korta den oro som annars skulle slå hårt mot den globala energibalansen. Vem som kommer Khadaffis ställe efter eventuellt fria val är av mindre intresse faktiskt, i alla fall så länge som oljeleveranserna kan säkerställas. Eller inte bara olja, även andra råvaror som frukt, grönsaker, bomull, billig arbetskraft är några andra. Allt som krävs för att vi skall kunna känna att våra västeuropeiska mänskliga rättigheter försvaras. Väst har mer intresse av att veta vem som får de lukrativa oljekontrakten och rättigheterna till provborrningar.

Defending our way of life – med allt vad det innebär. Vår rätt till att köpa en kaffe latte för mindre än tjugo kronor – skulle den sydamerikanske livsmedelsarbetaren får samma relativa ersättning som hans svenske kollega skulle samma kaffekopp kosta runt 100-lappen för att ta ett sydamerikanskt exempel. NATO försvarade inte heller det Libyska folkets mänskliga rättigheter – de säkerställde i förlängningen att jag kan fortsätta åka obegränsat antal kollektivresor inom Stockholms Län för det facila priset av 790 kronor för en månad. De försvarar det jag ser som en mänsklig rättighet för mig, att boende i glesbygd kunna för en resonabel kostnad kunna ta mig med min egen bil till närmaste tätort. Allt vi ser nu i Libyen, Egypten och Lundin Oil är ett försvar av vår livsstil. Få tänker på att denna har ett pris som alltid betalas av någon annan. I alla dessa vardagssituationer betalas det av folk som sällan eller aldrig når nyhetsjournalisternas kameror om det inte för stunden är politiskt korrekt. Denna typ av nyhet är både för obehaglig samtidigt som bomber mot en bisarr diktator på bästa sändningstid säljer bättre.

Gjorde detta ont? Sannolikt. Eller det borde i alla fall så ett frö av obehag hos dig. Och jag själv? Mycket väl medveten om mitt yrkesval, mycket väl medveten om att en del av det jag försörjer mig på kanske inte faller mina partikamrater på läppen alltid. Och handen på hjärtat:


Hur mycket av din livsstil är du beredd att ge upp? Hur långt från din livsstil sträcker sig egentligen din solidaritet och ditt miljömedvetande? Tar du bilen till jobbet när du precis sett hur oljespill förorenar våra kuster och dödar vårt djurliv? Säg nu inte att du inte har något val. Vi har alla ett val. Lundin-koncernen kommer alltid att överleva så länge vi inte gör avkall som kollektiv på vår livsstil som den ser ut idag.  Det handlar ytterst om att västvärlden inte vill avvara en droppe olja i onödan och Lukas Lundin har visat att han är en man som vågar ta de risker som många andra ryggar för. Allt annat skulle hota vad vi menar är vår rätt till vår livsstil.

Cyniskt? Javisst. Men ärligt och uppriktigt i alla fall vilket jag tror jag är rätt ensam om. Ta det för vad det är, en cynikers syn på världen av idag.

DI,  

Socialdemokraterna vill öppna Säpos hemliga Stasiarkiv, där det finns uppgifter om svenskar som misstänks ha arbetat för den östtyska säkerhetstjänsten. Även MP, SD och Vänsterpartiet uppges stödja förslaget, enligt SvD emedan Beatrice Ask (M) och justitieminister är tveksam.

I grunden är jag positiv till att öppna arkiven. Berlinmuren, järnridån och den kommunistiska diktatur som fick råda i östra Europa är ett mörkt kapitel i vår historia. Att Sverige stod som en av flera scener under det ”Kalla kriget” är i mångt klarlagt och jag anser som sagt att det finns goda skäl att öppna arkiven för forskning för att utröna vilken roll Sverige och vissa svenskar hade. Jag tycker det dessutom är modigt av oss att vilja öppna dessa arkiv. Ett av de mörkare kapitlen i Socialdemokratins historia löper nämligen parallellt med Stasis historia. Jag syftar på IB, Informationsbyrån, en underrättelsetjänst i underrättelsetjänsten vars hemligheter dess siste chef Birger Elmér kom att ta med sig i graven. IB sysslade med, med benäget bistånd och godkännande från arbetarrörelsen, åsiktsregistrering av medlemmar i såväl LO som Socialdemokraterna. De som har mest att förlora på en öppenhet kring dessa arkiv är med andra ord vi själva.

Jag kan ändock förstå Beatrice Asks tveksamhet. Finns det folk i livet som omfattas av dessa register så kan de personliga konsekvenserna tjugo år efter murens fall bli ödestigra. Fel hanterat kan den nya öppenheten leda till mediala ståndrätter av enskilda trots att brott kanske aldrig kan styrkas. Därför bör den nya öppenheten präglas av en viss eftertanke, men bara på personplanet om dessa är i livet.

Men i grunden positiv. Inte minst för att arbetarrörelsens självbild nu en gång för alla kan tvättas och åtgärdas. Detta är en varböld som legat till sig länge nog. Bättre då att dra av plåstret snabbt så att det kan läka en gång för alla.

SR, 

Denna vecka tycks det vara Sofia Arkelsten och Moderaterna som får genomföra en Golgata-vandring i media. Jag sitter faktiskt och njuter en smula av det jag ser, mest spännande kommer det bli om enstaka citat från före detta partiledare kommer under lupp.

Ett exempel som är ganska intressant är Ulf Adelssons ”En neger är en neger” från hans tid som moderat partiledare. Att han sedan råkar vara gift med kulturministern gör bara hela historien mer pikant. Det finns dock en person jag tycker synd om idag. Och det är just Sofia Arkelsten som verkar stå mer och mer isolerad i den moderata partiledningen när övriga börjat inse att det bränns. Hennes närmast formelle överordnade, statsminister Reinfeldt, uttalar sig såhär:

– Det är naturligtvis som det har påpekats. Det bör noteras att Moderaterna är ett parti som har utvecklats och jag har inte gett sken av annat. Det var många liberala och socialdemokratiska kvinnor som var drivande, inte minst bakom kraven på kvinnlig rösträtt.

Fredrik Reinfeldt distanserar sig rejält från såväl moderaternas idéprogram som sin partisekreterare. Inte ens ett hedervärt ”ansvaret är naturligtvis ytterst mitt” passerar hans läppar. När Sofia Arkelsten behövde en chef som stöd så återfinns där han borde stå endast ett hål i luften. Ett hål i luften med samma form som en viss statsminister.

Det är med andra ord ett ledarskap som inte håller när det blåser till. Statsministern tycks vara mer intresserad av sin polityr än att agera som chef, ledare och mentor. Jag undrar i mitt stilla sinne om det är så kul att vara moderat tjänsteman i Rosenbad eller på Schönfeldts gränd numera. Och hur dessa tjänstemän funderar – om jag skulle trampa snett, finns vår store ledare där att stötta eller är det bara ett tomt hål i luften kvar? Denna fråga är relevant, jag har nämligen sett effekterna av den typ av ledarskap som statsministern praktiserar. Detta ledarskap resulterar tämligen ofta i dolkstötar i ryggen när framgångarna uteblir. Dolkstötar som inte kommer från oss utan från de egna leden.

I detta fall en moderat dolkstöt, ni vet lite lagom sådär. Modest, inte för mycket men definitivt tillräckligt......

Media: AB, Folkbladet, Folket, DD, Karlskoga Kuriren, Gotlands folkblad, Ab 1, 2, 3, Expr, SVT, DN, SvD, Röda Berget / Martin Moberg / Ockulta ögat / Jinge / Carls konsumentblogg / Jonas Sjöstedt / Tokmoderaten / Svensson /Lasses blogg / Mer vänster i Uppsala / Badlands Hyena / Min politiska sida / Storstad / (S)ebastians tankar / Zac´s åsikter på ett fat / Peter Högberg / Helene Björklund / Halmdockan /Andrines vapensmedja / Anna Starbrink / Peter Andersson /Alltid rött alltid rätt / Det perfekta livet / allt från Krassman och Högberg.

Mer på NetRoots för progressiva bloggare