Jag hade igår ett längre samtal med en partikamrat som är aktiv i S-kvinnor. Ett bra samtal där vi bägge var överens om att vi har mycket att göra för att komma i mål i partiet. Ett sådant är att få igång det politiska samtalet, ett annat ämne som vi avhandlade var effekterna av alla avregleringar som skett sedan EU-inträdet.
Vissa avregleringar har varit lyckosamma som telemarknaden, andra rent ut sagt katastrofala. Jag tänkte därför dels markera var jag står, dels fortsätta min resa genom ”Baby steps”, mina inspel till ett mer konkret politiskt handlingsprogram. Jag kommer även tagga om de inlägg som jag skrivit tidigare om mina budgetkommentarer då jag hade hellre sett ett tydligare exportfokus på infrastrukturinvesteringarna men jag är inte heller direkt missnöjd med Håkan Juholts och Tommy Waidelichs prioriteringar.
Inledningsvis vill jag då markera var jag står i alla dessa avregleringar: Jag vill slå stopp nu. Avregleringarna av framför allt elmarknaden innebär en resa utan återvändo av fler skäl och svårigheterna med att komma tillrätta med de negativa effekterna blir mer och mer uppenbara. Den politiska nivån har inte heller lagt in någon exit-klausul i de fördragen varför dessa blir hart när omöjliga att krypa ur utan stora ekonomiska men och viten. Om det ens är möjligt. Vi skall vara helt uppriktiga mot oss själva och mot allmänheten här och jag vet genom andra kontakter att detta var något som Maud Olofsson slet med under sin tid som näringsminister utan framgång. För detta fick Maud Olofsson kritik och detta bidrog även till hennes avgång som ordförande för centerpartiet. Hon kommer, förtjänt eller oförtjänt, bli förknippad med en elmarknad som inte hon fick att fungera men felet är inte enbart hennes. Men. Allt är inte nattsvart utan det finns vägar framåt. Inom en snar framtid hoppas jag på att kunna sätta mig ned med de som kan dessa bitar utan och innan, de politiker och de tjänstemän som ansvarade för fördragstexterna. Vi har redan haft några samtal om detta och det finns vägar framåt i detta men det får som sagt anstå tills vi får ihop våra kalendrar. Nu åter till dagens tema, Baby steps.
Sverige bör dra fördel av de invandrare som idag driver företag. Dessa besitter en unik personlig kompetens och värdefulla nätverk i sina forna hemländer. Dessa länder - främst Mellanöstern och Afrika - är de områden som kan visa upp den kanske bästa tillväxtpotentialen i en alltmer globaliserad marknad. Svårigheterna för dessa att komma in på den ordinarie arbetsmarknaden är tyvärr uppenbara och i många fall så är deras enda väg till försörjning via det egna företagandet. Istället för att försöka pressa på något som är svårt eller omöjligt bör vi stimulera det som visat sig fungera för denna grupp. Det egna entreprenörskapet.
För att starta ett eget företag krävs i regel en rad komponenter. Naturligtvis grundar sig det mesta i en idé av någon form. Bland det andra som krävs är kapital och handlingskraft. Det senare är svårt att göra någonting åt men det förra är väl värt att studera närmare. Kapitalförsörjning är, enligt min erfarenhet som egen företagare, svårt med dagens strukturer om den enskilde inte besitter rätt kontaktnät.
Dagens stora struktur- och riskkapitalfonder anser jag vara feltänkta i grunden om det är mikro- och småföretagaren som vi vill stimulera. Stora kolosser som befinner sig långt bort från den marknad som de skall försörja och som bara kan leverera kapital och inte intelligent kapital. Därför bör vi utreda om Roslagens sparbanks modell för mikrokrediter inte kan rullas ut i en större omfattning. Roslagens sparbank, som blev ”Årets bank” 2009 för sina mikrokrediter har arbetat fram ett koncept där de från början skrivit av ett visst belopp som kreditförlust för att kunna låna ut till entreprenörer med en god idé men som saknar nätverk och kapital. Villkoret är att kredittagaren är bosatt och verksam i Norrtälje kommun.
Vinsten med detta är att entreprenören får del av ett lokalt affärsnätverk. Det är inte så att Roslagens Sparbank i onödan vill skänka bort pengar, de vill naturligtvis ha tillbaka dom trots att de skrivit av fordran. Den stora vinsten ligger dock inte i att få tillbaka utlånade medel med ränta, den stora vinsten för banken ligger i att de är med från början och skapar en positiv relation med företaget. Ett företag som när det växer har en naturlig bankkontakt i, just det, Roslagens Sparbank i detta fall. Med all den service en företagare kan behöva såsom löner, pensionsavsättningar etc. men även i direkta kundkontakter. Det ligger i bankens intresse att hjälpa denna kund till fler och bättre affärer över tid.
En modell som denna borde kunna bli socialdemokratisk företagarpolitik istället för dagens stora och oöverskådliga fonder. Jag skulle vilja se närmare på om vi med stimuli på olika sätt kan få andra lokala bankkontor att anamma detta synsätt, en väg kan vara skatteavdrag – att banken står för halva risken, staten för den andra. Villkoret är dock att för varje mikrokredit skall det kopplas ett mentorskap så som jag försökt beskriva.
Baby steps forward, not backwards.
Tidigare postningar finner du här. En att imponeras av finner du här. Alexandra Einerstam på ämnet.
Vissa avregleringar har varit lyckosamma som telemarknaden, andra rent ut sagt katastrofala. Jag tänkte därför dels markera var jag står, dels fortsätta min resa genom ”Baby steps”, mina inspel till ett mer konkret politiskt handlingsprogram. Jag kommer även tagga om de inlägg som jag skrivit tidigare om mina budgetkommentarer då jag hade hellre sett ett tydligare exportfokus på infrastrukturinvesteringarna men jag är inte heller direkt missnöjd med Håkan Juholts och Tommy Waidelichs prioriteringar.
Inledningsvis vill jag då markera var jag står i alla dessa avregleringar: Jag vill slå stopp nu. Avregleringarna av framför allt elmarknaden innebär en resa utan återvändo av fler skäl och svårigheterna med att komma tillrätta med de negativa effekterna blir mer och mer uppenbara. Den politiska nivån har inte heller lagt in någon exit-klausul i de fördragen varför dessa blir hart när omöjliga att krypa ur utan stora ekonomiska men och viten. Om det ens är möjligt. Vi skall vara helt uppriktiga mot oss själva och mot allmänheten här och jag vet genom andra kontakter att detta var något som Maud Olofsson slet med under sin tid som näringsminister utan framgång. För detta fick Maud Olofsson kritik och detta bidrog även till hennes avgång som ordförande för centerpartiet. Hon kommer, förtjänt eller oförtjänt, bli förknippad med en elmarknad som inte hon fick att fungera men felet är inte enbart hennes. Men. Allt är inte nattsvart utan det finns vägar framåt. Inom en snar framtid hoppas jag på att kunna sätta mig ned med de som kan dessa bitar utan och innan, de politiker och de tjänstemän som ansvarade för fördragstexterna. Vi har redan haft några samtal om detta och det finns vägar framåt i detta men det får som sagt anstå tills vi får ihop våra kalendrar. Nu åter till dagens tema, Baby steps.
Sverige bör dra fördel av de invandrare som idag driver företag. Dessa besitter en unik personlig kompetens och värdefulla nätverk i sina forna hemländer. Dessa länder - främst Mellanöstern och Afrika - är de områden som kan visa upp den kanske bästa tillväxtpotentialen i en alltmer globaliserad marknad. Svårigheterna för dessa att komma in på den ordinarie arbetsmarknaden är tyvärr uppenbara och i många fall så är deras enda väg till försörjning via det egna företagandet. Istället för att försöka pressa på något som är svårt eller omöjligt bör vi stimulera det som visat sig fungera för denna grupp. Det egna entreprenörskapet.
För att starta ett eget företag krävs i regel en rad komponenter. Naturligtvis grundar sig det mesta i en idé av någon form. Bland det andra som krävs är kapital och handlingskraft. Det senare är svårt att göra någonting åt men det förra är väl värt att studera närmare. Kapitalförsörjning är, enligt min erfarenhet som egen företagare, svårt med dagens strukturer om den enskilde inte besitter rätt kontaktnät.
Dagens stora struktur- och riskkapitalfonder anser jag vara feltänkta i grunden om det är mikro- och småföretagaren som vi vill stimulera. Stora kolosser som befinner sig långt bort från den marknad som de skall försörja och som bara kan leverera kapital och inte intelligent kapital. Därför bör vi utreda om Roslagens sparbanks modell för mikrokrediter inte kan rullas ut i en större omfattning. Roslagens sparbank, som blev ”Årets bank” 2009 för sina mikrokrediter har arbetat fram ett koncept där de från början skrivit av ett visst belopp som kreditförlust för att kunna låna ut till entreprenörer med en god idé men som saknar nätverk och kapital. Villkoret är att kredittagaren är bosatt och verksam i Norrtälje kommun.
Vinsten med detta är att entreprenören får del av ett lokalt affärsnätverk. Det är inte så att Roslagens Sparbank i onödan vill skänka bort pengar, de vill naturligtvis ha tillbaka dom trots att de skrivit av fordran. Den stora vinsten ligger dock inte i att få tillbaka utlånade medel med ränta, den stora vinsten för banken ligger i att de är med från början och skapar en positiv relation med företaget. Ett företag som när det växer har en naturlig bankkontakt i, just det, Roslagens Sparbank i detta fall. Med all den service en företagare kan behöva såsom löner, pensionsavsättningar etc. men även i direkta kundkontakter. Det ligger i bankens intresse att hjälpa denna kund till fler och bättre affärer över tid.
En modell som denna borde kunna bli socialdemokratisk företagarpolitik istället för dagens stora och oöverskådliga fonder. Jag skulle vilja se närmare på om vi med stimuli på olika sätt kan få andra lokala bankkontor att anamma detta synsätt, en väg kan vara skatteavdrag – att banken står för halva risken, staten för den andra. Villkoret är dock att för varje mikrokredit skall det kopplas ett mentorskap så som jag försökt beskriva.
Baby steps forward, not backwards.
Tidigare postningar finner du här. En att imponeras av finner du här. Alexandra Einerstam på ämnet.



