Under en pressträff i Stockholm presenterade S ekonomisk politiske talesperson Tommy Waidelich, Stockholms läns oppositionsandstingsråd Helene Hellmark Knutsson och ordförande för trafikutskottet Anders Ygeman förslag för satsningar på en urban tillväxt, förslag som kommer ingå i budgetmotionen som presenteras nästa vecka. I korthet går dagens förslag ut på
- Utbyggnad av Stockholms tunnelbana
- En ny fast förbindelse över Öresund
- Stora investeringar i storstädernas järnvägssystem
- Vägslitageavgift ny finansieringskälla för infrastrukturinvesteringar
- 2 miljarder kronor till byggande av studentlägenheter
- Enklare andrahandsuthyrning av bostadsrätter
- Statliga lånegarantier för upprustning av miljonprogramsfastigheter
- Ge Stockholm status som region - inrätta region Stockholm
Rent generellt så kan jag konstatera att jag i princip tycker bättre om denna budget än regeringens. Har vi ett begränsat reformutrymme – idag runt 18 MDR SEK – lägger jag hellre dessa på framtidsinvesteringar i form av infrastruktur än en högst osäker investering i daglig konsumtion i form av en billigare "Dagens rätt". Vägar, järnvägar och broar eller sänkt restaurantmoms. Valet i min värld – som betongsosse – är enkelt. Men det innebär inte att jag är nöjd med våra egna prioriteringar. Alls.
Tommy Waidelich, Helene Hellmark Knutsson samt Anders Ygeman utgår ifrån nobelpristagaren Paul Krugmans modeller och det vore väl sannolikt ett adekvat förhållningssätt om det inte vore för en liten – men i vårt fall avgörande – detalj. Paul Krugman utgår i sina beräkningsmodeller från den amerikanska marknaden, en marknad som inte på långa vägar är så exportberoende som vår. I kraft av sin storlek utgör USA:s ekonomi en så pass stor intern marknad att satsninarna på urban tillväxt är fullt ut relevanta. USA:s ekonomi vilar på den interna marknaden och exporten utgör endast tio procent av BNP. I Sverige, med en liten intern marknad, utgör exporten en väsentligt större andel för att hålla landet flytande. Närmare bestämt 56 procent.
Jag skulle, med detta som grund, gjort en annan prioritering. När jag säger att ledarskap innebär något så obehagligt att behöva välja väg och prioritera så menar jag inte att någon inte ska få något någonsin utan att var investering måste vägas noga i förhållande till den totala samhällsnytta som en investering kan ge. Två likvärdiga behov – som i detta fall interregionala urbana persontransporter och handelsinriktade godstransporter – kan sannolikt av rent ekonomiska skäl inte genomföras samtidigt. Dessa kommer, oavsett vad vi kan tycka om det, vara tvungna att prioriteras till en turordning. Socialdemokratin måste ta sig bort från att tro att vi kan hela tiden ”göra båda delarna”. Detta är ett svagt ledarskap och en retorik som inbjuder motståndaren till resonemang om sedelpressar och annat. Dagens budget är ett tydligt steg i riktning mot ett bättre ledarskap men det innebär inte att jag står och gör vågen nu.
Tommy Waidelich och jag har helt olika utgångspunkter för våra respektive resonemang. Han bor i en närförort till Stockholm och arbetar i Stockholms stad, jag bor i Norrtälje och har mina kunder inom exportindustrin i framför allt Västra Götaland, Mälardalen och Mellansverige. I vår vardag möter vi olika situationer som formar vår världsbild. Tommy Waidelich slåss varje dag mot en interregionala kommunikationer som går på kryckor emedan jag regelbundet möter situationer där begränsningarna i transportlogistiken flyttar produktionen till andra europeiska regioner. Begrepp som ”time to market” och ”lager på hjul” är de jag möter i min vardag. De företagare och industrier jag möter pratar faktiskt sällan om skattenivåer och LAS, desto oftare så är det just exportlogistiken som är deras största problem. De är dessutom beroende av en social infrastruktur i form av vård, skola och omsorg för sina anställda lika mycket som de är beroende av en infrastruktur för leverans av sina varor och tjänster men det får bli en annan postning.
Men vad är det då som får hjulen att snurra? Ser vi till Sverige som helhet är det nog ingen som säger emot mig när jag säger att det är exporten. Sverige är, liksom andra små europeiska länder som Belgien, Nederländerna och Österrike, en mycket handelsberoende nation. Stora länder som USA och Japan har i allmänhet betydligt lägre exportandelar. Detta beror främst på att stora länder har tillgång till större hemmamarknader. Därför sker också en större andel av dessa länders handel inom landet. Exporten motsvarade 2008 56 % av Sveriges BNP, betydligt mer än hushållens privata konsumtion. Om man räknar exporten, netto, alltså subtraherar värdet av importerade insatsvaror och tjänster, blir fortfarande exporten betydelsefullare än hushållens samlade konsumtion av inhemskt producerade varor och tjänster.
Hur ser då exporten ut för en region som Stockholm? Går vi in i statistiken så kan vi konstatera att Stockholm har en slagsida – tämligen kraftig om vi exkluderar Holmen, Astra Zeneca och Scania – åt intäkter som kan härledas till tjänsteproduktion. Men vad ligger i dessa intäkter? Är det svenska konsulter och tjänstemän som producerar timmar åt exportmarknaden? Svaret på den frågan är dessvärre i hög grad nej. Exportrådet har åskådliggjort detta i en rapport där de pekar på att svensk tjänsteexport baseras till största delen av lokalt anställda i svenska dotterbolag i respektive exportmarknad som med svenskt ledarskap levererar tjänsten. Arbetet utförs med andra ord i utlandet men den ekonomiska vinsten av detta bokförs och beskattas i Sverige. Varför det är så är egentligen rätt naturligt, jag kanske kan arbetsleda och coacha en kollega i Spanien men knappast leverera mina kunskaper direkt till den spanske kunden i någon större omfattning. Dessa fakta talar sitt tydliga språk tyvärr och i en internationell jämförelse så har vi en hel del utmaningar framför oss om vi vill ha fler exportben att stå på.
En annan problematik som den svenska exportsektorn dras med är vad alla dessa tjänsteföretag erbjuder. Att sälja konsulttjänster inom till exempel miljöteknik – där Sverige är världsledande – bygger på att dessa företag även har erfarenhet från produkterna. Reningsverk är ett sådant exempel, vi är framgångsrika med att sälja detta ”know-how” eftersom vi på hemmaplan har effektiva och miljövänliga sådana. Med vindkraftverk och annat är det svårare – vi har inte någon egentlig egen produktion varför våra tjänster har en låg konkurrenskraft i marknaden. Ser vi till just miljösektorn – som målas upp som den en av de stora framgångssagorna - så är den ett talande exempel på hur det ser ut i praktiken för just tjänsteexporten i allmänhet och Stockholm i synnerhet. Exporten från primära miljösektorn går huvudsakligen till EU och då genom dotterbolag.
Omsättningen i Sveriges totala miljösektor var cirka 213 MDR SEK åren 2003-2009, Stockholms andel var 29 MDR SEK men exportintäkterna endast 3,8 MDR SEK. Det utgör 1,5 procent av den totala tjänteproduktionen inom segmentet i landet som helhet och sju procent av omsättningen i Stockholms län.
All in all: Jag har stor respekt för hur vi nu ser ut att prioritera vårt budgetalternativ, behovet av interregionala persontransporter är stort. Skulle dessa byggas ut på det sätt som Tommy Waidelich et al beskriver skulle framför allt Stockholm sannolikt växa med den interna marknad som detta skulle skapa. Jag delar dessutom Waidelchs och de andra författarnas prioritering av ytterligare en fast förbindelse över Öresund men skulle hellre sett att vi färdigställer den Nordiska Triangeln med järnväg i hela sin sträckning. Mer om detta kan du läsa i länklistan nedan.
Vad jag vill ha sagt är att när vi ställs inför en valsituation där den ena investeringen stödjer tillväxten av en intern marknad och den andra investeringen den svenska exportens villkor och tillväxt, i detta fall i form av slutförandet av den Nordiska triangeln så är jag benägen att ge den senare en högre prioritet. Med 56 procent av Sveriges BNP i exportindustrin med därtill hörande skatteintäkter så finner jag valet lika smärtsamt som självklart.
Och återigen: Jag kommer aldrig att acceptera att mina partikamrater springer runt och lovar allt till alla genom att säga ”vi måste kunna göra både och”. Det är ett svagt och undflyende ledarskap som har väldigt lite med ekonomiska realiteter att göra. Jag är beredd att rätta in mig i ledet med den lagda budgeten men jag gör det inte utan att ge mina perspektiv först.
I min värld är det exporten som får hjulen att snurra. Jag bedömer att jag har ett mycket starkt stöd för den inställningen och att de urbana Stockholmsväljarna som helhet har en förståelse - till och med acceptans - för denna hållning. Jag anser inte att vi i tillräcklig omfattning prövat eller adresserat detta och skulle själv gjort en annan prioritering vilket torde vara ganska klart efter denna postning.