Igår köpte vi ett nummer av Expressen av någon för mig outgrundlig anledning. Normalt köper jag inte tabloider alls, det de har att skriva som är av intresse är framför allt krönikor samt ledar- och debattsidor. I övrigt är det rätt tunnsått med den journalistiska kvaliteten. Mitt sällskap kom att reagera på den hätska ton som Expressens artiklar var skrivna i. Det är ingenting som förvånat mig, Expressen är den enda tidning som medgivit att de har en tydlig politisk position även i dess nyhetsflöde. Föga sympatiskt men någonstans ändå renhårigt att erkänna att den objektiva journalistiken får stryka på foten för den politiska agendan.

Dagens mediaflöde utgör inget undantag. Denna gång en kolumn och inte en nyhetsartikel. Artikeln är författad av Gunilla Brodrej som utför vad hon sannolikt anser vara ett lustmord på såväl Håkan Juholt som Alexandra Einerstam. Gunilla sätter sig på en ack så hög häst och menar att eftersom hon läst såväl som sett ”Les Miserables” så innehar hon det högsta tolkningsföreträdet av alla och idiotförklarar såväl Juholt som Einerstam. Implicit menar Brodrej att hon, och endast hon, har rätten att tolka nämnda föreställning då hon även läst boken.

Jag roade mig med att söka på den för mig ganska ointressanta Gunilla Brodrej på Google och fick bland annat följande träff på förstasidan:

Sökresultatet i det enskilda fallet är tyvärr enligt min uppfattning ganska träffande för Expressen som medial företeelse.

En yberåsiktstaliban.



Epxressen, Alexandra Einerstam,

Det blir stora förändringar i S-budgetmotionen efter missnöjet på riksdagsgruppens möte. Gruppledaren Carina Moberg förnekar dock att hon är i konflikt med partiets övriga riksdagsledning. Socialdemokraterna har lovat mer pengar till pensionärerna. Nu har Håkan Juholt och Tommy Waidelich kommit fram till en summa: 50 kronor i månaden.

– Det är för lite, säger före detta statsrådet Thage G Peterson, 78.

Statsvetarprofessorn och socialdemokraten Ulf Bjereld tror att den mediala pressen på att likt regeringen presentera nyheter ur budgeten vid flera tillfällen drabbar förankringsprocessen i S.

– Det är svårare för ett folkrörelseparti, som måste förankra politiken bättre, säger Bjereld.

Jag är djupt oroad och kritisk nu. Jag skall försöka sammanfatta min kritik där sannolikt inte många kommer undan men först måste jag förstärka vad jag tycker är bra i det som hitintills kommit fram ur (S) budget:

Trots mina invändningar om prioriteringarna av infrastrukturprojekt så kvarstår faktum att Håkan Juholts och Tommy Waidelichs budgetmotion har en helt annan – och progressiv – riktning än regeringens. Investeringar i infrastruktur ställs mot konsumtion av en billigare dagens rätt. Den socialdemokratiska inriktningen är beprövad med goda resultat emedan Alliansen spelar med osäkra kort till en hög kostnad. Kostnaden per jobb – om det nu blir några – ligger gott och väl på över en miljon styck om vi får tro finansministerns egna prognoser. Jag har inga problem att stå bakom budgetmotionen vilket jag varit klar med tidigare.

Men varför har vi då kommit dit vi kommit? Här kommer då min kritik mot riksdagsgruppen i allmänhet och dess ledning i synnerhet. Man läcker inte information under pågående budgetprocess. Skulle någon i ett börsbolag göra något ens i närheten av vad som skett skulle det sannolikt kunna ligga till grund för avsked ”by cause”, höga böter från börsen och ägarnas missnöje. Oavsett vad läckaget omfattade. De som läckt information har inte socialdemokratins bästa för ögonen och spelar bara ett spel där de egna maktpositionerna spelar någon roll. Och här vill jag vara tydlig till de som spelar detta spel - om de så har efternamn som börjar på Ö eller B eller M, inte bör tillåtas komma undan så lätt i framtiden.

Socialdemokratiska Arbetarepartiet är lika mycket mitt som det är ert. Ni kan inte, och ska inte, bete er med detta på det sätt som ni gör. Min medlemsavgift, och omsorgen om mig, är lika viktig som er medlemsavgift och omsorgen om er. Ni har inte visat någon insikt om detta och ser er själva som frälse. Det är ni inte, om ni inte förändrar ert synsätt och er attityd kommer sannolikt en och annan påminna er om detta.

Håkan Juholts och Tommy Waidelichs budget då? Jag finner ingen anledning att kritisera dess färdriktning från mitt perspektiv. Men. Såväl Håkan Juholt som Carin Jämtin har haft tillräckligt med tid på sig nu för att sätta sin bild av Sverige med en heltäckande första samhällsanalys. 180 dagar är mer än nog. Avsaknaden av samhällsanalys och målbild, om ens i dess mest preliminära form, gör att budgeten egentligen bara är några påsar pengar utkastade i det blå utan att vare sig medlemmar eller väljare kan se hur dessa passar in och leder oss rätt. Här har Håkan Juholt med partistyrelsen visat en senfärdighet som vi nu ser det yttersta priset för. Programarbetet måste igång. Nu.

Den kritik som nu luftas i media från enskilda – anonyma och därmed ganska fega – riksdagsledamöter (S) andas att vi är för långsamma att ”återställa ” A-kassa och pensioner. Återigen, reformutrymmet är 18 MDR SEK och den som tror, ja inbillar sig, att vi kan vrida tillbaka nivåerna i en enda budget med en stundande lågkonjunktur runt hörnet bör allvarligt fundera på sin förmåga att analysera samhället. Detta gäller i synnerhet de riksdagsledamöter som driver den linjen i (S) namn. Jag kan konstatera att så mycket pengar finns inte i hela världen att vi kan fortsätta med den gamla vanliga 1980-tals retoriken ”vi måste kunna göra både och”. Den retoriken andas såväl inkompetens som populism och jag kommer inte acceptera att våra företrädare hänger sig till den sorten stillatigande. Den andas SARS, Sentimentalt Arbetarromantiskt Syndrom, som är lika patetiskt, förlamande som dödligt om det skulle sprida sig i partiet.

All in all: Håkan Juholt, du har en del att rätta till och komma ikapp med som jag sökt beskriva. Men. Jag tror på dig, jag tror jag förstår hur du tänker med de första signalerna som budgeten omfattade. Investera oss igenom detta. Bygg vägar, järnvägar och bostäder samt låt den växande samhällsekonomin efter hand reglera de orättvisor som Alliansens politik orsakat. Alla kan inte få allt på en gång, det förstår vi. Du är på rätt väg, det är jag övertygad om, men börja för guds skull kommunicera din bild av Sverige och din vision av vad du vill.

Don´t back down.








Och så lite annat läsvärt med kopplingar till (S) och opinionen:


Media: SvD, Exp, Exp2, Ab, Ab2, DN, DN2, DN3,
Bloggat: Martin Moberg, Peter Andersson,  Johan Westerholm, Kent Persson, Mattias Lundbäck, Peter Högberg

Statsminister Fredrik Reinfeldt och nya Centerpartiledaren Annie Lööf presenterade tillsammans regeringsombildningen. Annie Lööf blir näringsminister. Lena Ek miljöminister och Anna-Karin Hatt ny IT och energiminister.


Att Olofsson och Carlgren skulle få respass var sannolikt alla överens om och att Lena Ek nu gör en återkomst till svensk inrikespolitik var något med ganska låga odds även fast jag som bekant gissade på Ankersjö i någon roll. Lena Ek får därför revansch efter att hon en gång förlorade kampen om partiledarposten mot Maud Olofsson. Efter denna förlust förpassades Lena Ek vänligen men bestämt till Bryssel och Europaparlamentets anonymitet. Sannolikt en retur inte utan viss glädje idag och Lena Ek har – får jag förmoda – en och annan viktig erfarenhet med sig samt ett kontaktnät inom miljöområdet. Miljö är ju av sin natur ett politikområde där geografiska gränser inte alltid är relevanta. Den som lever får se men den utnämningen får faktiskt mitt försiktiga godkännande för att vara en borgerlig ministär. Det närmaste vi skulle kunna komma för att matcha Lena Ek är Åsa Westlund. Åsa är enligt min uppfattning den skickligaste och mest kompetente miljöpolitiker vi har inom socialdemokratin och sannolikt en av de bästa inom sitt gebit i Sverige. Även hon återfinns i Bryssel och jag ser fram emot den dag hon väljer att komma hem för att ta matchen på hemmaplan. Hon behövs här och nu mer än någonsin.

Anna-Karin Hatt får behålla sin ministertaburett och IT-området. Det är bra, hon har ett gott renommé inom segmentet och där har vi idag inte någon som kan ta fighten med trovärdighet. Svårare kommer hon få med energifrågorna där hon idag är oprövad. Där har vi en rad företrädare som är nog så kompetenta och helst av allt skulle jag vilja se Tomas Eneroth som motspelare. Det är dessvärre omöjligt då han idag ansvarar för ett minst lika tungt område som är ideologiskt viktigt för oss att hantera på ett balanserat sätt, social- och sjukförsäkringarna.

All in all: Från en vänster-mitten position med ett intresse för IT-, miljö och energifrågor är jag neutral men nyfiken. Centerpartiet har tagit chansen att städa ut en ledarstil som jag hade mer än svårt för. Vi får se vad dessa ministrar till syvende och sist kan prestera. Höger- respektive vänstersväng?. Osvuret bäst även fast Annie Lööf upprepade Maud Olofssons numera fem år gamla vallöfte om förenklingar för företagarna. Och hur det gick med det och vad detta innehöll vet vi alla vid det här laget....

SR,  SvD1, DN1, DN2, DN3, DN4, AB, Expr1,

Ring Broman, Andersson, Kent, Magnus Andersson , El Gordo,

S har verkligen en förmåga att skapa rubriker fortfarande. Tyvärr i fel ämne om jag får säga mitt. Kaoset som omger budgetprocessen i (S) alternativbudget liknar ingenting annat som skådats. Vi kommer sannolikt bli historiska, men av fel skäl. Och ordet ”skott i foten” räcker med ens inte länge till – pröva hagelbrakare i huvudet. "Att göra en sossebudget" innebär från och med dagen att skapa ett kaos inför öppen ridå och komma tvåa i ett lopp med bara en deltagare.

Socialdemokraterna har lyckats komma tvåa i en tävling med bara en deltagare, de tävlade mot sig själva att lägga en bra oppositionsbudget och lyckades inte ens med detta – på upploppet blev det uttagna stafettlaget oeniga om vilket varv de skulle springa och i vilken gren. Gång för inkontinenta, maraton för folk med dåligt lokalsinne – ja grenarna var många och vi var ensamma i varje lopp. Och kom tvåa.

Några av mina partivänner och många av våra ledande företrädare har under åren fallit in i Mona Sahlins vokabulär när de ska beskriva sin relation till sitt parti. Jag får faktiskt – på fullt allvar – stå ut med att höra hur unga och medelålders, till det yttre personer vid sunda kroppsvätskor säger sig älska det socialdemokratiska partiet. Hur lite vet vi när vi ser på en människa tänker jag då. Hur kan någon älska något av den här formen. En byggnad, en massa möbler, en massa stadgar och en hel hög med tjänstemän som gör allt för att använda dessa stadgar som ammunition för att hålla medlemmarna så långt borta som möjligt samtidigt som de varje dag medvetet positionerar sig för att ligga så bra till som möjligt inför nästa befordringsrunda. Medlemmar skall hållas från partyt så länge det går i Riksdagen. Fyra år av party på skattebetalarnas bekostnad, det är klart vi kan älska ett sådant parti. Ju större parti – desto större party. På fullt allvar har en av dessa tjänstemän faktiskt sagt att jag "gick över huvudet” på denne när jag tog ett initiativ. Jag inkräktade på dennes möjligheter att lansera goda idéer som sina egna. Partiet saknar idag även allt vad kvalificerad projektledning heter. De försvann i samband med personalnedskärningarna efter valförlusten men trots detta finns det tjänstemän som säger sig vara projektledare och duktiga på att hålla ihop verksamheten. Påminn mig om jag ska rekrytera en sådan i framtiden igen att slänga alla CV:n där det står att de sökande varit projektledare inom ett politiskt parti i papperskorgen direkt. De klarar knappt av att hitta till fikarummet och väl där är de mer intresserade av hur de själva skall komma i så god dager som möjligt. Deras arbetsdag har ingenting av leverans eller resultat att skaffa.

Och sammaledes tycks prägla den ledning som skall servas av alla dessa tjäntsmän. Socialdemokratin har vunnit val efter val inte tack vare sina partiledningar, utom trots dom. När ledningen varit som sämst har rörelsen kunnat går fram som starkast och driva ledningen framför sig.. 2006 hade kunnat vara ett än värre katastrofval än det blev. 2010 skall vi inte tala om. Det är där vi är nu. Var är frontlastarna, var är betongblandarna, var är räknemaskinerna och sjukhussängarna? Låt dem nu bestiga sina hästar och möta våra politiska motståndare. Värre kan det inte bli. Får jag hoppas.

Budgetfiaskot är historiskt i sin timing och sin omfattning. Gruppledarna har inte lyckats få med sig riksdagsgruppen och partiledningen väljer att gå till val på en Alliansen light budget med en minst sagt kraftig lutning åt 08-området. Som jag sade i min budgetanalys höll jag inte med men kunde försvara den eftersom Alliansens alternativ är två eller tre snäpp sämre. Men det var igår. Efter gårdagskvällen så halkade vi ner på sista plats redan innan loppet börjat. I ensamt majestät och av egen kraft.

Den som säger att han eller hon älskar det socialdemokratiska partiet efter ett sådant här dygn måste leva i en milt sagt bisarr värld. Det är inte uteslutet att dessa behöver söka någon form av professionell hjälp alternativt börja spela i Alice i Underlandet 3, resultatet kan inte bli mer psykadeliskt än så här. Om det är så här vi ska utveckla oss till att bli Sveriges nyfiknaste och öppnaste parti samt ett trovärdigt alternativ för framtida regeringar så är jag tveksam till om jag vill vara med så länge till. Jag är nämligen rätt rädd om mitt rykte.




Ja - jag gillar att ta risker, det kan ge de största vinsterna. Men att skjuta sig själv i huvudet var inte att ta en risk. Bara korkat.

Funderar på om jag ska ta över hela skiten själv faktiskt. Det skulle kunna bli en ganska enkel resa för den som har tiden. Eller också hittar jag på något annat nu.

SVT, SvD, DN, Ab, Exp. Högberg

Under en pressträff i Stockholm presenterade S ekonomisk politiske talesperson Tommy Waidelich, Stockholms läns oppositionsandstingsråd Helene Hellmark Knutsson och ordförande för trafikutskottet Anders Ygeman förslag för satsningar på en urban tillväxt, förslag som kommer ingå i budgetmotionen som presenteras nästa vecka. I korthet går dagens förslag ut på

• Utbyggnad av Stockholms tunnelbana
• En ny fast förbindelse över Öresund
• Stora investeringar i storstädernas järnvägssystem
• Vägslitageavgift ny finansieringskälla för infrastrukturinvesteringar
• 2 miljarder kronor till byggande av studentlägenheter
• Enklare andrahandsuthyrning av bostadsrätter
• Statliga lånegarantier för upprustning av miljonprogramsfastigheter
• Ge Stockholm status som region - inrätta region Stockholm

Rent generellt så kan jag konstatera att jag i princip tycker bättre om denna budget än regeringens. Har vi ett begränsat reformutrymme – idag runt 18 MDR SEK – lägger jag hellre dessa på framtidsinvesteringar i form av infrastruktur än en högst osäker investering i daglig konsumtion i form av en billigare "Dagens rätt". Vägar, järnvägar och broar eller sänkt restaurantmoms. Valet i min värld – som betongsosse – är enkelt. Men det innebär inte att jag är nöjd med våra egna prioriteringar. Alls.

Tommy Waidelich, Helene Hellmark Knutsson samt Anders Ygeman utgår ifrån nobelpristagaren Paul Krugmans modeller och det vore väl sannolikt ett adekvat förhållningssätt om det inte vore för en liten – men i vårt fall avgörande – detalj. Paul Krugman utgår i sina beräkningsmodeller från den amerikanska marknaden, en marknad som inte på långa vägar är så exportberoende som vår. I kraft av sin storlek utgör USA:s ekonomi en så pass stor intern marknad att satsninarna på urban tillväxt är  fullt ut relevanta. USA:s ekonomi vilar på den interna marknaden och exporten utgör endast tio procent av BNP. I Sverige, med en liten intern marknad, utgör exporten en väsentligt större andel för att hålla landet flytande. Närmare bestämt 56 procent.

Jag skulle, med detta som grund, gjort en annan prioritering. När jag säger att ledarskap innebär något så obehagligt att behöva välja väg och prioritera så menar jag inte att någon inte ska få något någonsin utan att var investering måste vägas noga i förhållande till den totala samhällsnytta som en investering kan ge. Två likvärdiga behov – som i detta fall interregionala urbana persontransporter och handelsinriktade godstransporter – kan sannolikt av rent ekonomiska skäl inte genomföras samtidigt. Dessa kommer, oavsett vad vi kan tycka om det, vara tvungna att prioriteras till en turordning. Socialdemokratin måste ta sig bort från att tro att vi kan hela tiden ”göra båda delarna”. Detta är ett svagt ledarskap och en retorik som inbjuder motståndaren till resonemang om sedelpressar och annat. Dagens budget är ett tydligt steg i riktning mot ett bättre ledarskap men det innebär inte att jag står och gör vågen nu.

Tommy Waidelich och jag har helt olika utgångspunkter för våra respektive resonemang. Han bor i en närförort till Stockholm och arbetar i Stockholms stad, jag bor i Norrtälje och har mina kunder inom exportindustrin i framför allt Västra Götaland, Mälardalen och Mellansverige. I vår vardag möter vi olika situationer som formar vår världsbild. Tommy Waidelich slåss varje dag mot en interregionala kommunikationer som går på kryckor emedan jag regelbundet möter situationer där begränsningarna i transportlogistiken flyttar produktionen till andra europeiska regioner. Begrepp som ”time to market” och ”lager på hjul” är de jag möter i min vardag. De företagare och industrier jag möter pratar faktiskt sällan om skattenivåer och LAS, desto oftare så är det just exportlogistiken som är deras största problem. De är dessutom beroende av en social infrastruktur i form av vård, skola och omsorg för sina anställda lika mycket som de är beroende av en infrastruktur för leverans av sina varor och tjänster men det får bli en annan postning.

Men vad är det då som får hjulen att snurra? Ser vi till Sverige som helhet är det nog ingen som säger emot mig när jag säger att det är exporten. Sverige är, liksom andra små europeiska länder som Belgien, Nederländerna och Österrike, en mycket handelsberoende nation. Stora länder som USA och Japan har i allmänhet betydligt lägre exportandelar. Detta beror främst på att stora länder har tillgång till större hemmamarknader. Därför sker också en större andel av dessa länders handel inom landet. Exporten motsvarade 2008 56 % av Sveriges BNP, betydligt mer än hushållens privata konsumtion. Om man räknar exporten, netto, alltså subtraherar värdet av importerade insatsvaror och tjänster, blir fortfarande exporten betydelsefullare än hushållens samlade konsumtion av inhemskt producerade varor och tjänster.

Hur ser då exporten ut för en region som Stockholm? Går vi in i statistiken så kan vi konstatera att Stockholm har en slagsida – tämligen kraftig om vi exkluderar Holmen, Astra Zeneca och Scania – åt intäkter som kan härledas till tjänsteproduktion. Men vad ligger i dessa intäkter? Är det svenska konsulter och tjänstemän som producerar timmar åt exportmarknaden? Svaret på den frågan är dessvärre i hög grad nej. Exportrådet har åskådliggjort detta i en rapport där de pekar på att svensk tjänsteexport baseras till största delen av lokalt anställda i svenska dotterbolag i respektive exportmarknad som med svenskt ledarskap levererar tjänsten. Arbetet utförs med andra ord i utlandet men den ekonomiska vinsten av detta bokförs och beskattas i Sverige. Varför det är så är egentligen rätt naturligt, jag kanske kan arbetsleda och coacha en kollega i Spanien men knappast leverera mina kunskaper direkt till den spanske kunden i någon större omfattning. Dessa fakta talar sitt tydliga språk tyvärr och i en internationell jämförelse så har vi en hel del utmaningar framför oss om vi vill ha fler exportben att stå på.

En annan problematik som den svenska exportsektorn dras med är vad alla dessa tjänsteföretag erbjuder. Att sälja konsulttjänster inom till exempel miljöteknik – där Sverige är världsledande – bygger på att dessa företag även har erfarenhet från produkterna. Reningsverk är ett sådant exempel, vi är framgångsrika med att sälja detta ”know-how” eftersom vi på hemmaplan har effektiva och miljövänliga sådana. Med vindkraftverk och annat är det svårare – vi har inte någon egentlig egen produktion varför våra tjänster har en låg konkurrenskraft i marknaden. Ser vi till just miljösektorn – som målas upp som den en av de stora framgångssagorna - så är den ett talande exempel på hur det ser ut i praktiken för just tjänsteexporten i allmänhet och Stockholm i synnerhet. Exporten från primära miljösektorn går huvudsakligen till EU och då genom dotterbolag.
Omsättningen i Sveriges totala miljösektor var cirka 213 MDR SEK åren 2003-2009, Stockholms andel var 29 MDR SEK men exportintäkterna endast 3,8 MDR SEK. Det utgör 1,5 procent av den totala tjänteproduktionen inom segmentet i landet som helhet och sju procent av omsättningen i Stockholms län.

All in all: Jag har stor respekt för hur vi nu ser ut att prioritera vårt budgetalternativ, behovet av interregionala persontransporter är stort. Skulle dessa byggas ut på det sätt som Tommy Waidelich et al beskriver skulle framför allt Stockholm sannolikt växa med den interna marknad som detta skulle skapa. Jag delar dessutom Waidelchs och de andra författarnas prioritering av ytterligare en fast förbindelse över Öresund men skulle hellre sett att vi färdigställer den Nordiska Triangeln med järnväg i hela sin sträckning. Mer om detta kan du läsa i länklistan nedan.

Vad jag vill ha sagt är att när vi ställs inför en valsituation där den ena investeringen stödjer tillväxten av en intern marknad och den andra investeringen den svenska exportens villkor och tillväxt, i detta fall i form av slutförandet av den Nordiska triangeln så är jag benägen att ge den senare en högre prioritet. Med 56 procent av Sveriges BNP i exportindustrin med därtill hörande skatteintäkter så finner jag valet lika smärtsamt som självklart.

Och återigen: Jag kommer aldrig att acceptera att mina partikamrater springer runt och lovar allt till alla genom att säga ”vi måste kunna göra både och”. Det är ett svagt och undflyende ledarskap som har väldigt lite med ekonomiska realiteter att göra. Jag är beredd att rätta in mig i ledet med den lagda budgeten men jag gör det inte utan att ge mina perspektiv först.

I min värld är det exporten som får hjulen att snurra. Jag bedömer att jag har ett mycket starkt stöd för den inställningen och att de urbana Stockholmsväljarna som helhet har en förståelse - till och med acceptans - för denna hållning. Jag anser inte att vi i tillräcklig omfattning prövat eller adresserat detta och skulle själv gjort en annan prioritering vilket torde vara ganska klart efter denna postning.

Socialdemokraterna pressmeddelande, rapport samt mer om förslagen. MiS (om den Nordiska triangeln), Peter Andersson, Expressen, 

Khaddafis sista styrkor i Libyen är inringade. I Egypten ställs den gamle diktatorn Mubarak inför rätta. Den arabiska våren har sänt strålar av hopp vida omkring – men i Syrien fortsätter regimens grymma slakt på civila. Landets modiga demonstranter kämpar i motvind för att behålla världens intresse skriver DN i en, förhoppningsvis men absolut inte självklart, lovvärd ledare. Efter gårdagen så känns den allt annat än fräsch. Jag tänker närmast på att DN – som ledande opinionsbildare i pappersformat – knappast har lagt två strån i kors för situationen i Etiopien i allmänhet och driva opinion för de två fängslade svenska journalisternas situation i synnerhet. Något är det som inte stämmer. Peter Johansson har i denna kontext gjort en minst sagt remarkabel iakttagelse, en iakttagelse som inte är utan obehag och ger en förklaring till DN:s agerande. Jag citerar direkt:

Den enda reaktion från DNs ledare jag hittade var en av Hanne Kjöller där poängen var att de fick skylla sig själva.


Det två journalisterna är nu gripna misstänkta för ”terrorbrott”. I mitten av oktober inleds rättegången. De riskerar enligt källor på UD upp till 15 års fängelse. Jag betvivlar inte att uppdraget var angeläget och viktigt. Men om mediechefer tycker att priset är för högt för fast anställda för att få fram sanningen så måste det rimligtvis vara för högt också för frilansar. Frilansar får förstås själva välja sin risknivå. Men det får också de mediechefer som tillhandahåller en marknad där varor säljs med livet som insats.


Jämför detta med hur DN på ledarplats skriver om Dawit Isaak


Att Dawit Isaac är svensk medborgare ökar möjligheterna – och skyldigheterna – för Sverige att agera. Men för den enskilde och för den demokratiska utvecklingen är det förstås lika förfärligt att Dawit Isaacs eritreanska kolleger hålls fängslade, precis som journalister fängslas i Kina, Vitryssland, Colombia, Burma, Kina&


En fri press är en viktig motor i ett lands utveckling mot fria val och ett demokratiskt styrelseskick. Därför är ett angrepp på en journalist också ett angrepp på demokratin – eller fröet till en demokrati.
Varför är inte DN lika glasklara när det gäller Johan Persson och Martin Schibbye? Visst tog de en risk, men det gjorde även Dawit Isaak. Samtliga utsatte sig för den risk det innebär att vara journalist i en totalitär stat. Att avslöja det makten vill dölja är i många länder betydligt mer riskabelt än i Sverige.

skriver Peter Johansson.

Det är lovvärt att DN Ledare driver opinion för Syriens sak. Men denna Ledarredaktion har inte visat sig direkt på styva linan tidigare i den kontext som Mellanöstern utgör i allmänhet och när det kommer till demokrati i synnerhet. De avslutar ledaren med att peka på den syriska diktaturen som förtjänar att vara en internationell paria. De menar att det är alla demokraters skyldighet att upprätthålla maximalt tryck på Assad och hans hantlangare. Och att alltid ha syriernas lidande i minnet.

Jag säger så här: Regimerna i Sudan, Somalia och Etiopien är minst lika repressiva som den i Syrien. Att dessa inte hamnar i DN:s strålkastarljus kan bero på att svenska affärsintressen i politiska affärer är tungt representerade där. Försök att censurera eller på något sätt förvanska det fira ordet som jag anser DN gör förtjänar att vara en internationell paria. Det är alla demokraters skyldighet att upprätthålla maximalt tryck på DN och liknande tidningshus. Och att alltid ha de som fängslats för att de försökt åskådliggöra sanningen – hur obehaglig den än kan vara, deras lidande i minnet.

DN försöker sig idag på en fokusförskjutning av sällan skådat mått. Tiden får utvisa när samvetet och den journalistiska hedern väcks till liv på dess ledarredaktion. Om det nu någonsin kommer att ske, dess kopplingar till Alliansen har i skriven form visat sig vara allt annat än självständiga enligt mitt förmenande. Under tiden så ruttnar två svenska journalister bort i etiopiskt fängelse. Deras namn är - om det var någon som glömt det - är Martin Shibbye och Johan Persson. DN Ledarredaktion tycks ha glömt dessa.

DN, DN2, DN3, SvD, SvD (Redaktionschefens blogg, utmärkt läsning)

Morgonens postning drog igång en känslostorm hos mig som jag inte var beredd på. Anders Lindberg skall ha all heder för att han satte igång denna tankekedja hos mig, det föranledde nämligen att jag dök ner i mitt arkiv och hittade en ledare från DN som jag kommenterade 2010. En osignerad, som vanligt skall sägas, ledare från DN:s ledarredaktion där de menar att ECOS:s rapport om Lundin Oil/Petroleums brott mot de mänskliga rättigheterna är ”fluffiga”.

När nu journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye fängslats i Etiopien när de sökt vederlägga de anklagelser som ECOS rapport vill göra gällande så kan jag konstatera ett antal saker.

• Tystnaden från UD är bedövande. Eller sövande för journalistkåren.
• Det finns nu alltfler tecken på att ECOS:s rapport var något på spåren, svårigheterna att komma in i området där Lundin bedriver verksamhet är extrema.
• DN Ledarredaktion ser ut att ta sin hand från den fortsatta granskningen och uppföljningen av såväl ECOS rapport som Johan Persson och Martin Schibbye. Det finns tecken som tyder på att DN, likt utrikesministern, gärna ser att dessa journalister får ruttna bort i etiopiskt fängelse. De enda svenskar som kan ha information om Lundin Oils göranden och låtanden i regionen. Vare sig DN eller utrikesministern ser ut att vilja ta några som helst risker att Johan Persson och Martin Schibbyes bild kommer till allmänhetens kännedom.

Det är i journalistkretsar även väl känt att frilansjournalisten Donald Boström numera är svartlistad hos DN. Boströms avslöjande av Israeliska arméns organstölder från fängslade och dödade palestinier var ingenting som föll DN eller dess ägare i smaken.

Allt detta gör att jag faktiskt numera blir lätt fysiskt illamående när jag läser DN och faktiskt rätt förvånad över att inte fler reagerar på vilken form av publicistisk tradition de företräder, att sanningen har en prislapp. De har tidigare anklagat bland annat mig (i och för sig i svepande termer) för att i samband med FRA-debatten vara köpt och kontrollerad av PR-byråer som Westanders. Jag har redogjort för det möte jag hade med Westander då och jag upprepar nu vilken ersättning jag erhöll: En kopp kaffe med påtår samt en blåbärsmuffin. Värdet på detta torde vara runt 40 kronor och jag var i sällskap med Mark Klamberg, jurist och känd folkpartistisk opinionsbildare.

All in all: DN som företeelse ger mig numera krypningar av obehag. De visar i allt väsentligt ha en politisk agenda i allt de gör och allt de publicerar. Det ger mig intrycket av att de tämligen beredvilligt offrar den oberoende och kritiskt granskande journalistiken och försvaret av det fria ordet på något särintresses altare. Längs vägen kan vi numera finna svartlistade journalister och en och annan som tillåts ruttna bort i ett fängelse på en annan kontinent. Allt med DN Ledarredaktions goda minne.



Peter Andersson, MiS, Expressen, DN, Martin Moberg, Peter Johansson, SvD,

Anders Lindberg på Aftonbladet uppmärksammar mig på hur Näringslivets internationella råd nu lyfter fram Lundin Oil som ett föredöme i hur näringslivet kan bidra till att skapa fred. Ett försök, skickligt paketerat, som bär tydliga spår av vana mediekonsulters handlag. Just Lundin Oil är nämligen kanske det sista bolag som skall lyftas fram som föredöme och orsaken till varför man försöker putsa upp bilden är uppenbar. De politiska kopplingarna in i regeringen är uppenbara i denna affärsidé som till sin natur är storpolitik. Energi är, har alltid varit och kommer alltid att vara, politik.

De internationella vågorna i spåren efter ECOS rapport och åklagarens beslut om att inleda en förundersökning mot svenska intressen spred sig i allt större cirklar. Jag skrev om det tidigare här men bilden av Sverige förändrades med det inträffade, att Lundin Oil och Lundin Petroleum kom på medias radar. DN ledarredaktion har tidigare kallat anklagelserna för fluffiga men missar de kanske allvarligare konsekvenser som seglat upp utanför redaktionens väggar. Den bild av Sverige som nu sattes i den internationella pressen. En bild som inte någon vill prata om i pressen eftersom den nu förändras till en bild av ett land med en statsförvaltning av Berlusconisk karaktär.

För att göra en kort rekapitulation så har nu bland annat AFP / Inform, Crime Watch, Seattle Times, Associated Press / CBS, New York Times, Reuters , Reuters 2, The Guardian, Forbes, CBS News, North Africa News, Voice of America, India Times för att nämna några börjat sätta en bild av Sverige som vi inte sett förut. Vi fjärmar oss bilden av ett rättssamhälle som sätter mänskliga rättigheter och kampen mot folkrättsbrott högst. Vi rör oss, som konsekvens av regeringens sätt att hantera frågan, i en riktning som är allt annat än önskvärd.

Vi har kunnat addera en till på senare tid, Christian Science Monitor. Vid sidan av Voice of Americas rapportering var nog det här det sämsta som kunde hända Sverige hitintills. Christian Science Monitor är inte vilken tidning som helst. Vinnare av ett antal Pulitzer-priser och med en läsekrets som återfinns i bland annat Vita Huset, den amerikanska statsförvaltningens beslutsfattare, US Congress och USA:s senat så är den vitsordat en i sammanhanget mycket tyngre tidning än vad New York Times och Washington Post någonsin kommer i närheten av.

För att försöka förstå hela medialogiken bör du läsa mitt inlägg från tidigare men jag repeterar det i valda delar.

Få känner till, och här ger jag i viss mån Carl Bildt rätt, att ECOS rapport är skriven av ytterligare ett särintresse i Sudan och Congo, den kristna missionsrörelsen. För att åskådliggöra detta kan den intresserade ta upp Newsweek från den nionde april 2001. Americans in Sudan – The Christian Right Moves in With Money, Bibles and Political Influence.

Reportaget handlar om hur den regeringsfientliga gerillan i Sudan, SPLA, som förstått värdet av att kunna erbjuda södra Sudan som operationsbas för fundamentalistiska kristna organisationer med en antimuslimsk agenda. Den kristna missionsverksamheten, finansierad av den kristet konservativa högern i USA, hade då gått i stå i Afrika och var inte nödbedda att träda in.

Södra Sudan under SPLA och motsvarande miliser i norra Congo är ett lysande undantag där de onda muslimska krafterna kan besegras under det kristna korsets fana. Missionärerna för med sig pengar och politiskt inflytande. Det är en win-win-situation för SPLA och missionärerna, de senare som sagt med omfattande finansiellt stöd från den kristna högern i USA som dessutom har nära band till bland annat George Bush och Dick Cheeney.

Hela historien får nu ytterligare dimensioner med Carl Bildts ointresse för de fängslade svenska journalisterna i Etiopien. De som kan någonting om hur amerikansk statsförvaltning och de politiska logikerna fungerar ser sannolikt vidden av att Christian Science Monitor och Voice of America nu har kommunicerar en ny bild av Sverige som vi inte sett förut.

Oavsett vad så är Carl Bildt inte längre den som kan hållas ansvarig för denna bild, det ansvaret har Fredrik Reinfeldt fullt ut som regeringschef. Hans ointresse för frågan har nu lämnat fältet öppet för näringslivets försök. Utrikesministern får inte fortsätta ge sin bild oemotsagd, den blir intet annat än en partsinlaga eftersom han omnämns i samtliga artiklar internationellt som del av ett kritiserat agerande.

För bilden av Sverige som väktare av de mänskliga rättigheter ansvarar statsministern, ingen annan. Det är dags att börja ta det, allt börjar få sådana konsekvenser att våra relationer till USA och andra länder i förlängningen börjar påverkas. Allt medan två svenska journalister, som hade som ambition att avslöja Lundins verksamhet i regionen, sakta men säkert ruttnar bort i Etiopiskt fängelse. Sannolikt med en viss ministers och allierade bolags goda minne. Och med den samlade svenska journalistkåren hänfört samlade vid nämnda ministers fötter.....

Aftonbladet, Peter Andersson, SvD

Håkan Juholt såg ”Les Misérables” på Malmö opera och hittade oroande paralleller med Sverige 2011. Han skriver i Sydsvenskan bland annat:

” I en scen, på värdshuset är allt förvandlat till tilläggstjänster. Vill du ha ett rum, en potta eller en säng kostar det extra. Ingenting ingår. Till slut är även människan till salu. Medborgarna är förvandlade till konkurrenter och motståndare.”

Jag måste säga att jag uppskattar Håkan Juholts förmåga att hitta paralleller till samhället genom andra forum. Som kulturen. Och just denna subjektifiering av människan i Alliansens Sverige har jag varit inne på tidigare. Ett samhälle där människan utvecklats till att bli en post i en resultat- och balansräkning. En resultat och balansräkning som nedbrutet ytters handlar om att så länge du som individ i stunden lämnar ett positivt kassaflöde så lämnas du ifred men som den dag det vänder leder till en annan hantering. Sjukförsäkringen är en sådan yttring, FAS-3 en annan. Sekventiella system som närmast hör industri och löpande band till.

Min lärare i antropologi sade till mig om antropologins form av vetenskap följande:

”Det som går att mäta är inte intressant att veta, det som däremot inte går eller visar sig svårt att mäta just det är intressant att veta”.



Hur mäter vi trygghet? Hur mäter vi lycka? Hur mäter vi tillit? Hur mäter vi känslan som ord som solidaritet och framtidshopp? Ska vi hantera kostnadsposterna enskilt eller finns det orsakssamband som vi anar och vet men inte kan kvantifiera? Så fort vi lyckas mäta något så börjar vi - som Håkan Juholt är inne på - försöka ta betalt för detta. Jag tycker att Håkan Juholt är något centralt på spåren med sitt sätt att se på samhället och jag vill se mer av detta i vårat idépolitiska samtal. Ett samtal där vi mycket väl kan utveckla en politik som både adresserar väljarnas implicita behov som de mer explicita förväntningarna. Men det kommer inte bli lätt. Thabo Motsieola, före detta programledare, har kåserat om socialdemokratins framtid på tre sidor i tidningen Gate Report från början på året. Den finns inte i webformat men väl i papper. Jag skulle dock inte kalla det för ett kåseri. Motsieola skriver tämligen klarsynt, ja - rent ut sagt brutalt uppriktigt, om socialdemokratins misslyckande att gå i takt med sin samtid i allmänhet och med storstadsväljarna i synnerhet. Han skriver

”52 procent av stockholmarna röstade borgerligt 2010. De lever i ett tjänstesamhälle med hög mobilitet, korta anställningar, f-skattesedlar och bostadsrätter. De upplever en verklighet där vila är lyx och okunskap är en belastning. Snart befinner sig hela Sverige där och då behövs det en ideologisk mootvikt, en som kan skapa nya alternativ för marknadens spelregler – med medborgarnas bästa för ögonen.

[…]

Det blir socialdemokratins stora utmaning. Det är en kamp som kräver en förståelse för och en förankring i dagens samhälle. Dess svar står idag inte att finna i de djupa leden.”

Håkan Juholt är dock en som uppfyller Motsieolas krav men han är dessvärre rätt ensam. Det är bland annat av denna anledning som jag ser fram emot programarbetet. Jag är nämligen inte helt säker att resterande delar av den socialdemokratiska nomenklaturan klarar det som Håkan Juholt idag implicit lyckas adressera. Att se samhället i ett vidare perspektiv och beskriva det i termer som är begripliga. Vi får se som sagt, när programarbetet börjar, vilka av våra ledare som klarar att kastas ut på djupt vatten och simma iland. Att alla klarar sig finner jag för otroligt och jag har mina gissningar vilka som kan simma och vilka som kommer att sjunka som stenar. Men vilka de senare kan vara håller jag för mig själv ett litet tag till.

Sydsvenskan, 

Annie Lööf, Centerpartiets nye ordförande, planerar förändringar av centerns fyra statsrådsposter, men kanske också fördelningen av uppdrag mellan statsråden. Hon bestämmer personerna, men formellt är det statsminister Fredrik Reinfeldt som utser nya statsråd.

- "Vi har den ordningen att det är de fyra partiledarna som har ett stort ansvar för sin del av regeringsbildningen och kring detta ska jag och Annie Lööf naturligtvis prata i en nära framtid".

säger Fredrik Reinfeldt.

Ett inte oväntat scenario är att Maud Olofsson nu kommer få tid att ta hand om sin badtunna och ägna sig åt opinionsbildning vid sidan av politiken. Huruvida hon önskar detta själv eller inte lär vi inte få ett ärligt svar på av fler skäl. Dels så har Maud Olofsson visat sig ha en milt sagt flexibel relation till sanningen vilket om inte annat turerna i Vattenfall visade. Dels så tillhör det spelets regler att även efter att man fått sparken från ett centralt politiskt uppdrag håller man god min. En alltför stor visad bitterhet kan kosta den enskilde ganska mycket i form av uteblivna ambassadörs- och landshövdingsposter vilka delas ut som politiska förläningar efter förrättat värv. Landshövdingeposterna i Västernorrland respektive Västerbotten kommer att omsättas 2014 och en inte alltför vild gissning är att Maud Olofsson gärna ser sig själv som något av länens främste företrädare. Hennes ilska över prestigeförlusten när hon inte fick vara vice statsminister längre är vida känd i kvarteren runt Rosenbad i Stockholm.

Men vilka rockader kommer då Annie Lööf göra bland de centerpartistiska statsråden? Min gissning är att det blir exit för Maud Olofsson och Andreas Carlgren och in kommer Annie Lööf själv kompletterad med Per Ankersjö alternativt Fredrik Federley. Den senare i och för sig en högoddsare på libertarianernas gräns men medial som få och skulle rätt nyttjad kunna profilera (C) som ett livsstilsparti.

Anna-Karin Hatt har gjort ett gott arbete som IT-minister och är respekterad bland tjänstemännen även utanför regeringskvarteren för sin goda kompetens. Hon har potential att ta även större frågor varför jag sannolikt, om jag vore Annie Lööf, skulle växla upp henne till Näringsminister.

Jordbruksminister Eskil Erlandsson skulle jag nog låta sitta i orubbat bo då han åtnjuter ett grundmurat stöd i falukorv- och potatisåkerscentern. Att ge honom respass i det läge centerpartiet befinner sig i sig skulle med en sannolikhet gränsande till visshet göra Annie Lööf till den centerledare som gick till historien som den som gjorde slut på partiet för evigt.

Återstår då två positioner – miljömiinister och IT-minister. Vore jag Annie Lööf skulle jag lägga rabarber på den förra då det sänder en tydlig signal till väljarna att centerpartiet återigen börjat prata om miljö och inte bara åka med Alliansen. Och som IT-minister? Antingen Per Ankersjö eller Fredrik Federley. Det som talar för Ankersjö är att han är minst lika profilerad på integritetsområdet som Annie Lööf och Fredrik Federley samt att han har numera erfarenhet som kommunalråd. Denna erfarenhet skall inte undervärderas eftersom det är så nära en ministererfarenhet man kan få utan att vara minister. Gränsytorna är dom samma mot en neutral stab av tjänstemän men tempot högre. Eftersom Lööf saknar motsvarande erfarenhet själv när hon nu går in i regeringen så kan det vara skönt att ha en ideologisk förtrogen i sin närhet. Det är ingen hemlighet att just kommunalrådsposten är en bra skola för ministerrollen. Göran Persson (S) hänvisade ofta till sin tid som kommunalråd i Katrineholm samt att det är en väl känd "hemlighet" i regeringskvarteren att Filippa Reinfeldt, med sin erfarenhet som kommunalråd i Täby, är den i statsministerfamiljen som har de bästa och djupast förankrade ledaregenskaperna.

Det andra alternativet är en högoddsare men likväl anser jag det relevant att räkna med honom. Fredrik Federley lika tydligt positionerad inom integritetsområdet och han har en unik medial framtoning. Allt annat än mossbelupen skapar han känslor när helst han uttalar sig och han är sedan 48 timmar ordinarie ledamot i Centerpartiets partistyrelse. Oavsett ämne så skapar han rubriker för sin sak. Sedan må det vara Ursula, Smirnoff eller FRA – obemärkt är han inte och attraherar storstadsväljare med starka liberala eller libertarianska sympatier. Vill (C) satsa på storstäderna kan nog Federley vara ett ministerämne att värdera. Huruvida detta sen går hem i Sjöbo och på potatisåkrarna är ointressant om Annie Lööf följer trenden med att satsa på storstäderna. De får i sådana fall helt enkelt äta sin falukorv själva ensamma i sin bitterhet….

Ja, det var mina funderingar och mina gissningar på hur Annie Lööf funderar dessa dagar. Det är en inte helt enkelt matematik och jag ska faktiskt sätta en slant på kvartetten Lööf – Hatt – Erlandsson – Ankersjö. Kan vara så att det kommer ge en viss utdelning. Spelkvittot kommer att publiceras när jag väl lyckats få igenom min teori på något spelbolag och eventuell vinst kommer att gå till socialdemokraternas kampfond.

SR/Ekot, Per Ankersjö, Fredrik Federley, Peter Johansson, Peter Andersson,  Sydsvenskan, AB, Ekot1, Ekot2, Ekot3, DN, Exp