Peter Andersson går i en form av genmäle mot mig och ger intrycket att jag skulle på något sätt vilja vända Södertörnsborna ryggen. Jag bedömer att Peter inte riktigt förstått min positionering. När jag säger att ledarskap innebär något så obehagligt att behöva välja väg och prioritera så menar jag inte att någon inte ska få något någonsin utan att var investering måste vägas noga i förhållande till den totala samhällsnytta som en investering kan ge. Två likvärdiga behov – som i detta fall interregionala persontransporter och handelsinriktade godstransporter – kan sannolikt av rent ekonomiska skäl inte genomföras samtidigt. Dessa kommer, oavsett vad vi kan tycka om det, vara tvungna att prioriteras till en turordning. Socialdemokratin måste ta sig bort från att tro att vi kan hela tiden ”göra båda delarna”. Detta är ett svagt ledarskap och en retorik som inbjuder motståndaren till resonemang om sedelpressar och annat.
Peter Andersson och jag har helt olika utgångspunkter för våra respektive resonemang. Han bor i Huddinge och arbetar i Stockholms stad, jag bor i Norrtälje och har mina kunder inom exportindustrin i framför allt Västra Götaland, Mälardalen och Mellansverige. I vår vardag möter vi olika situationer som formar vår världsbild. Peter Andersson slåss varje dag mot en interregionala kommunikationer som går på kryckor emedan jag regelbundet möter situationer där begränsningarna i transportlogistiken flyttar produktionen till andra europeiska regioner. Begrepp som ”time to market” och ”lager på hjul” är de jag möter i min vardag. De företagare och industrier jag möter pratar faktiskt sällan om skattenivåer och LAS, desto oftare så är det just exportlogistiken som är deras största problem. De är dessutom beroende av en social infrastruktur i form av vård, skola och omsorg för sina anställda lika mycket som de är beroende av en infrastruktur för leverans av sina varor och tjänster men det får bli en annan postning.
Men vad är det då som får hjulen att snurra? Ser vi till Sverige som helhet är det nog ingen som säger emot mig när jag säger att det är exporten. Sverige är, liksom andra små europeiska länder som Belgien, Nederländerna och Österrike, en mycket handelsberoende nation. Stora länder som USA och Japan har i allmänhet betydligt lägre exportandelar. Detta beror främst på att stora länder har tillgång till större hemmamarknader. Därför sker också en större andel av dessa länders handel inom landet. Exporten motsvarade 2008 56 % av Sveriges BNP, betydligt mer än hushållens privata konsumtion. Om man räknar exporten, netto, alltså subtraherar värdet av importerade insatsvaror och tjänster, blir fortfarande exporten betydelsefullare än hushållens samlade konsumtion av inhemskt producerade varor och tjänster.
Hur ser då exporten ut för en region som Stockholm? Går vi in i statistiken så kan vi konstatera att Stockholm har en slagsida – tämligen kraftig om vi exkluderar Holmen, Astra Zeneca och Scania – åt intäkter som kan härledas till tjänsteproduktion. Men vad ligger i dessa intäkter? Är det svenska konsulter och tjänstemän som producerar timmar åt exportmarknaden? Svaret på den frågan är dessvärre i hög grad nej. Exportrådet har åskådliggjort detta i en rapport där de pekar på att svensk tjänsteexport baseras till största delen av lokalt anställda i dotterbolag i respektive exportmarknad som med svenskt ledarskap levererar tjänsten. Arbetet utförs med andra ord i utlandet men den ekonomiska vinsten av detta bokförs och beskattas i Sverige. Varför det är så är egentligen rätt naturligt, jag kanske kan arbetsleda och coacha en kollega i Spanien men knappast leverera mina kunskaper direkt till den spanske kunden i någon större omfattning. Bilden talar sitt tydliga språk tyvärr och i en internationell jämförelse så har vi en hel del utmaningar framför oss om vi vill ha fler exportben att stå på.

En annan problematik som den svenska exportsektorn dras med är vad alla dessa tjänsteföretag erbjuder. Att sälja konsulttjänster inom till exempel miljöteknik – där Sverige är världsledande – bygger på att dessa företag även har erfarenhet från produkterna. Reningsverk är ett sådant exempel, vi är framgångsrika med att sälja detta ”know-how” eftersom vi på hemmaplan har effektiva och miljövänliga sådana. Med vindkraftverk och annat är det svårare – vi har inte någon egentlig egen produktion varför våra tjänster har en låg konkurrenskraft i marknaden. Ser vi till just miljösektorn – som målas upp som den en av de stora framgångssagorna - så är den ett talande exempel på hur det ser ut i praktiken för just tjänsteexporten i allmänhet och Stockholm i synnerhet. Exporten från primära miljösektorn går huvudsakligen till EU och då genom dotterbolag.
Omsättningen i Sveriges totala miljösektor var cirka 213 MDR SEK åren 2003-2009, Stockholms andel var 29 MDR SEK men exportintäkterna endast 3,8 MDR SEK. Det utgör 1,5 procent av den totala tjänteproduktionen inom segmentet i landet som helhet och sju procent av omsättningen i Stockholms län.
All in all: Jag har stor respekt för Peter Anderssons förhållningssätt, behovet av interregionala persontransporter är stort. I såväl de norra som södra länsdelarna. Skulle dessa byggas ut på det sätt som Robert Nord et al beskriver skulle Södertörn sannolikt växa med den interna marknad som detta skulle skapa. Jag delar dessutom Roberts och de andra författarnas tveksamheter kring investering i till exempel en ny Lidingöbana. En sådan investering är säkert angelägen för Lidingöborna men skulle inte kunna stimulera den begränsade interna marknad som Lidingö utgör.
Vad jag vill ha sagt är att när vi ställs inför en valsituation där den ena investeringen stödjer tillväxten av en intern marknad, i detta fall Södertörn, och den andra investeringen den svenska exportens villkor och tillväxt, i detta fall i form av slutförandet av den Nordiska triangeln så är jag benägen att ge den senare en högre prioritet. Ett slutförande som innefattar Södertörn men som inte tar med dess angelägna behov av interregionala persontransporter. Med 56 procent av Sveriges BNP i exportindustrin med därtill hörande skatteintäkter så finner jag valet lika smärtsamt som självklart.
Och återigen: Jag kommer aldrig att acceptera att mina partikamrater springer runt och lovar allt till alla genom att säga ”vi måste kunna göra både och”. Det är ett svagt och undflyende ledarskap som har väldigt lite med ekonomiska realiteter att göra. Det ger våra politiska motståndare oanade möjligheter att måla upp oss som ekonomiskt oansvariga. Någonstans måste vi prioritera och rangordna. Det är det som är ledarskapets lite obehagligare – men ack så nödvändiga – sidor.
I min värld är det exporten som får hjulen att snurra. Jag bedömer att jag har ett mycket starkt stöd för den inställningen och att Stockholmsväljarna som helhet har en förståelse - till och med acceptans - för denna hållning.
SCB, SCB 2, Exportrådet, SvD, Brännpunkt. Emil Högberg, Robert Noord, Peter Andersson, Peter Johansson, Peter Högberg, Jämlikhetsanden, Göran Johansson, , Åsa Eriksson,