Via SR/Ekot förstår jag att den borgerliga majoriteten i Stockholms län tillsammans med (MP) tagit beslutet att bygga ut spårväg city till Gåshaga på Lidingö till en kostnad om fem MDR SEK. Jag ställer mig milt sagt tveksam till det kloka i denna investering. Igår var jag inne på ett resonemang om samhällsnyttan vid olika investeringsbeslut. Jag är inte alls övertygad om att samhället kommer få tillbaka dessa pengar inom överskådlig tid. Alls. Och huruvida denna investering kan räknas hem hos vår exportindustri som står för 56 porcent av BNP är djup tveksamt. I det fallet skulle en investering i infrastrukturen på Södertörn sannolikt skapa en större intern marknad med en ökad omsättning och ökade skatteintäkter än den högst begränsade som Lidingö utgör.

För så är det och förblir det. Varje samhällsinvestering måste vägas emot den nytta som denna investering ger. Lidingöborna blir säkert glada över sin fina spårvagn men sannolikt inte så pass glada att de kommer generera, eller vilja på annat sätt betala, tre procents ökade skatteintäkter per år till landstinget eller 150 MSEK. Detta är den rimliga internräntan jag skulle räkna med eftersom denna investering måste vägas mot Förbifart Rimbo och tvärförbindelser på Södertörn vilket Peter Andersson varit inne på tidigare.

Lidingöborna är säkert glada nu, men tycker vi att det är värt 150 miljoner kronor per år samtidigt som annat får stå tillbaka?




SR/Ekot,  Peter Andersson, Egen postning

Som alltid i mediedramaturgin så är det alltid det senaste kriget som är det som är det populäraste. Bilder och live-rapportering säljer lösnummer och medielogiken pressar det politiska ledarskapet till ibland mindre genomarbetade förslag. Hela debaclet kring vårt engagemang i Libyen var ett sådant och jag är inte helt övertygad om att nu när Ghadaffi väl har avsatts att vårt fortsatta engagemang kommer präglas av eftertanke. I skuggan av Libyen, Syrien och Egypten pågår dock något annat i en gammal konflikt. En konflikt som med största säkerhet kommer att tapetsera löpsedlarna under hösten men där Sverige och Europa, trots att vi haft nu 64 år på oss, inte kunnat bidra med en positiv lösning. Jag tänker främst på Israel – Palestina.

I Al-Jazeera kan jag läsa mig till att USA nu hotar med att dra in sitt stöd till den Palestinska myndigheten om den senare går vidare med att begära att FN erkänner Palestina som legitim stat. I bakgrunden finns Israel som uttryckligen motsäger sig detta med motivationen ”att det finns ett fåtal frågor kvar att lösa och när dessa är lösta kan även Israel erkänna en Palestinsk stat”. Till saken hör att förhandlingarna bröt samman för ett år sedan eftersom Israel inte ville stoppa fortsatt bosättning på ockuperad mark. Helt i strid med Haag-konventionen och den fjärde Geneve-konventionen. Palestiniernas motiv till ett erkännande är att det skulle då bli enklare för dem att, med erkänd regering och av det internationella samfundet erkända gränser, rikta krav mot Israel som ockupationsmakt.

Israels reaktion? IDF, Israeli Defense Forces, förbereder och utbildar nu bosättarna. De utrustas med bland annat chockgranater och tårgas samt att IDF markerar ”röda linjer” runt bosättningarna. Skulle palestinier korsa dessa röda linjer så har IDF låtit meddela att de kommer att öppna eld rapporterar Haaretz. Samtidigt låter Ehud Barak, Israels försvarsminister, via Jerusalem Post meddela att hela Gaza kommer hållas ansvariga för de terrordåd som förevarit och som haft sitt ursprung i Sinai. Sinai, som tillhör Egypten, råkar vara Muslimska Brödraskapets starkaste fäste i Mellanöstern och dess ledare Essam el-Erian har så sent som för en vecka uttalat sig direkt fientligt mot Israel som företeelse. Han menar att det inte finns utrymme för en Israelisk statsbildning i Mellanöstern. Kraften hos den typen av retorik som MB hänger sig åt, eller deras folkliga stöd, skall inte alls underskattas. MB finns representerat i 35 länder i världen och har i Mellanöstern en omfattande social verksamhet som befolkningen uppskattar.

I skuggan av det senaste och populäraste kriget jäser en surdeg. En surdeg som mycket väl kan tända en ny eld i Mellanöstern. I de idag splittrade länderna som Libyen, Syrien och Egypten finns det krafter som mycket väl kan komma att utnyttja denna händelseutveckling för att skjuta fokus och ena de egna. Det vore fel att underskatta kraften hos såväl den sekulära arabismen som hos politisk islam.

Hur det kommer att sluta? Illa. Jag ser mörkt på situationen och tillhör sannolikt inte den generation som kommer få uppleva fred och demokrati i denna region. Den region som faktiskt är vår civilisations vagga vilket både dom och vi tycks ha glömt bort.

Haaretz,  Al Jazeera, Jerusalem Post, Radio Free Europe

Bildens webbplats

Aftonbladet inför ingen förhandsgranskning av läsarnas artikelkommentarer men i fortsättningen vill vi att alla står för sin åsikt. Inom några veckor ändras därför kommentarsfunktionen. Läsare som vill diskutera Aftonbladets journalistik välkomnas att göra det öppet, med sin facebookidentitet. Aftonbladet anpassar därmed sin positionering och går en liknande väg som Expressen samt andra dagstidningar.

Jag själv är kluven i detta men har ändå på något sätt valt väg jag med genom att installera ett program som kräver användaridentitet. Varför? Egentligen rätt enkelt – jag har haft en del ”troll” på bloggen som framfört såväl hot som rätt extrema åsikter utöver en rätt otrevlig ton. Dessa ip-nummer har jag numera fört upp på den ”Black list” som tjänsten Disqus i det här fallet erbjuder. Jag får en varning att den identiteten har kommenterat men kan välja att inte publicera kommentaren. De som befinner sig på denna lista blir med andra ord inte publicerade utan mitt aktiva medgivande.

Men varför är jag kluven? Om vi inte låter dessa ”troll” synas så kommer de förr eller senare söka sig till andra arenor. Arenor som vi inte vet om eller har insyn i. Det är min erfarenhet att när ”trollen” tystnar eller försvinner från radarskärmarna som de riskerar att bli som farligast. De kommer där kunna odla sitt hat som blir större ändå eftersom ”vi” exkluderar dem från ”våra” arenor. Samtidigt så anser jag att dessa ”troll” i grunden är rätt fega – de befinner sig långt ifrån den praktik de i många fall efterlyser. De är för fega för att stå upp för sin åsikt med sin egen identitet. Detta är långt bort från det mansideal som en del hävdar ligger till grund för den form av våldsdåd som vi såg på Utøya, Stureplansmassakern, mordet på Anna Lindh och Malexander.

All in all: Jag är kluven. Det finns en moral i att kräva att alla kan stå upp för sina åsikter samtidigt som det finns goda skäl till att fortsätta tillåta anonyma kommentarer. Det är när trollen tystnar de blir som farligast.

Aftonbladet, Expressen, Peter Johansson (Läs!), DN, Medievärlden, Erik Laakso (relaterat till mansideal och relevanta länkar)

Peter Andersson går i en form av genmäle mot mig och ger intrycket att jag skulle på något sätt vilja vända Södertörnsborna ryggen. Jag bedömer att Peter inte riktigt förstått min positionering. När jag säger att ledarskap innebär något så obehagligt att behöva välja väg och prioritera så menar jag inte att någon inte ska få något någonsin utan att var investering måste vägas noga i förhållande till den totala samhällsnytta som en investering kan ge. Två likvärdiga behov – som i detta fall interregionala persontransporter och handelsinriktade godstransporter – kan sannolikt av rent ekonomiska skäl inte genomföras samtidigt. Dessa kommer, oavsett vad vi kan tycka om det, vara tvungna att prioriteras till en turordning. Socialdemokratin måste ta sig bort från att tro att vi kan hela tiden ”göra båda delarna”. Detta är ett svagt ledarskap och en retorik som inbjuder motståndaren till resonemang om sedelpressar och annat.

Peter Andersson och jag har helt olika utgångspunkter för våra respektive resonemang. Han bor i Huddinge och arbetar i Stockholms stad, jag bor i Norrtälje och har mina kunder inom exportindustrin i framför allt Västra Götaland, Mälardalen och Mellansverige. I vår vardag möter vi olika situationer som formar vår världsbild. Peter Andersson slåss varje dag mot en interregionala kommunikationer som går på kryckor emedan jag regelbundet möter situationer där begränsningarna i transportlogistiken flyttar produktionen till andra europeiska regioner. Begrepp som ”time to market” och ”lager på hjul” är de jag möter i min vardag. De företagare och industrier jag möter pratar faktiskt sällan om skattenivåer och LAS, desto oftare så är det just exportlogistiken som är deras största problem. De är dessutom beroende av en social infrastruktur i form av vård, skola och omsorg för sina anställda lika mycket som de är beroende av en infrastruktur för leverans av sina varor och tjänster men det får bli en annan postning.

Men vad är det då som får hjulen att snurra? Ser vi till Sverige som helhet är det nog ingen som säger emot mig när jag säger att det är exporten. Sverige är, liksom andra små europeiska länder som Belgien, Nederländerna och Österrike, en mycket handelsberoende nation. Stora länder som USA och Japan har i allmänhet betydligt lägre exportandelar. Detta beror främst på att stora länder har tillgång till större hemmamarknader. Därför sker också en större andel av dessa länders handel inom landet. Exporten motsvarade 2008 56 % av Sveriges BNP, betydligt mer än hushållens privata konsumtion. Om man räknar exporten, netto, alltså subtraherar värdet av importerade insatsvaror och tjänster, blir fortfarande exporten betydelsefullare än hushållens samlade konsumtion av inhemskt producerade varor och tjänster.

Hur ser då exporten ut för en region som Stockholm? Går vi in i statistiken så kan vi konstatera att Stockholm har en slagsida – tämligen kraftig om vi exkluderar Holmen, Astra Zeneca och Scania – åt intäkter som kan härledas till tjänsteproduktion. Men vad ligger i dessa intäkter? Är det svenska konsulter och tjänstemän som producerar timmar åt exportmarknaden? Svaret på den frågan är dessvärre i hög grad nej. Exportrådet har åskådliggjort detta i en rapport där de pekar på att svensk tjänsteexport baseras till största delen av lokalt anställda i dotterbolag i respektive exportmarknad som med svenskt ledarskap levererar tjänsten. Arbetet utförs med andra ord i utlandet men den ekonomiska vinsten av detta bokförs och beskattas i Sverige. Varför det är så är egentligen rätt naturligt, jag kanske kan arbetsleda och coacha en kollega i Spanien men knappast leverera mina kunskaper direkt till den spanske kunden i någon större omfattning. Bilden talar sitt tydliga språk tyvärr och i en internationell jämförelse så har vi en hel del utmaningar framför oss om vi vill ha fler exportben att stå på.

En annan problematik som den svenska exportsektorn dras med är vad alla dessa tjänsteföretag erbjuder. Att sälja konsulttjänster inom till exempel miljöteknik – där Sverige är världsledande – bygger på att dessa företag även har erfarenhet från produkterna. Reningsverk är ett sådant exempel, vi är framgångsrika med att sälja detta ”know-how” eftersom vi på hemmaplan har effektiva och miljövänliga sådana. Med vindkraftverk och annat är det svårare – vi har inte någon egentlig egen produktion varför våra tjänster har en låg konkurrenskraft i marknaden. Ser vi till just miljösektorn – som målas upp som den en av de stora framgångssagorna - så är den ett talande exempel på hur det ser ut i praktiken för just tjänsteexporten i allmänhet och Stockholm i synnerhet. Exporten från primära miljösektorn går huvudsakligen till EU och då genom dotterbolag.
Omsättningen i Sveriges totala miljösektor var cirka 213 MDR SEK åren 2003-2009, Stockholms andel var 29 MDR SEK men exportintäkterna endast 3,8 MDR SEK. Det utgör 1,5 procent av den totala tjänteproduktionen inom segmentet i landet som helhet och sju procent av omsättningen i Stockholms län.

All in all: Jag har stor respekt för Peter Anderssons förhållningssätt, behovet av interregionala persontransporter är stort. I såväl de norra som södra länsdelarna. Skulle dessa byggas ut på det sätt som Robert Nord et al beskriver skulle Södertörn sannolikt växa med den interna marknad som detta skulle skapa. Jag delar dessutom Roberts och de andra författarnas tveksamheter kring investering i till exempel en ny Lidingöbana. En sådan investering är säkert angelägen för Lidingöborna men skulle inte kunna stimulera den begränsade interna marknad som Lidingö utgör.

Vad jag vill ha sagt är att när vi ställs inför en valsituation där den ena investeringen stödjer tillväxten av en intern marknad, i detta fall Södertörn, och den andra investeringen den svenska exportens villkor och tillväxt, i detta fall i form av slutförandet av den Nordiska triangeln så är jag benägen att ge den senare en högre prioritet. Ett slutförande som innefattar Södertörn men som inte tar med dess angelägna behov av interregionala persontransporter. Med 56 procent av Sveriges BNP i exportindustrin med därtill hörande skatteintäkter så finner jag valet lika smärtsamt som självklart.

Och återigen: Jag kommer aldrig att acceptera att mina partikamrater springer runt och lovar allt till alla genom att säga ”vi måste kunna göra både och”. Det är ett svagt och undflyende ledarskap som har väldigt lite med ekonomiska realiteter att göra. Det ger våra politiska motståndare oanade möjligheter att måla upp oss som ekonomiskt oansvariga. Någonstans måste vi prioritera och rangordna. Det är det som är ledarskapets lite obehagligare – men ack så nödvändiga – sidor.

I min värld är det exporten som får hjulen att snurra. Jag bedömer att jag har ett mycket starkt stöd för den inställningen och att Stockholmsväljarna som helhet har en förståelse - till och med acceptans - för denna hållning.

SCB, SCB 2, Exportrådet,  SvD,  Brännpunkt. Emil Högberg, Robert Noord, Peter Andersson, Peter Johansson, Peter Högberg, Jämlikhetsanden, Göran Johansson, , Åsa Eriksson, 

Robert Noord, Emil Högberg och Katarina Berggren, samtliga (S) menar att om vi inte lyckas utveckla och förstärka kommunikationerna i den södra delen av länet kan vi heller inte ta tillvara på hela regionens potential och då kommer Stockholmsregionen att halka efter. De ställer sig kritiska till den moderatledda landstingsledningens, vad de upplever, ensidiga fokus på norra delen av Stockholms län. Artikeln är riktad mot Alliansen i allmänhet och moderaterna i synnerhet men debatten kring Sveriges infrastruktur i rikspressen präglas därmed av Stockholms behov, precis som Peter Högberg, Staffan Lindström och jag själv antydde i vår artikel den 27 augusti på SvD.se. Debatten präglas av lokala eller delregionala politiska behov och då främst persontransporter och inte av riksintressen kring vår export.

Östersjöregionen är en av världens mest dynamiska tillväxtmarknader. En snabb ekonomisk tillväxt och ökad handel, inte minst tydligt är detta i den öst-västliga dimensionen, leder till kraftigt ökande godstransporterna i regionen. Sjöfarten svarar för en stor del av transportökningen och förväntas till år 2020 öka med drygt 80 procent mellan östersjöländerna och med knappt 60 procent mellan östersjöländerna och tredjeland. Hanteringen av containrar i Östersjöregionen uppgår till cirka 6 miljoner TEU (transportkontainrar) i dagsläget. År 2020 förväntas den siffran uppgå till cirka 20 miljoner TEU. Skalfördelar tas tillvara genom större fartyg, vilket ställer ökande krav på en effektiv godstransportlogistik samt kvalitet och kapacitet i infrastrukturen. Totalt transporteras cirka 90 procent av svensk utrikeshandel med sjöfart. De mesta av dessa volymer passerar genom någon av de 25 kusthamnar av kategori A som finns i Sverige. I Stockholmsregionens fall är Södertälje, Nynäshamn och Kapellskär alla kategori A men endast Södertälje kommer fullt ut vara integrerade i den Nordiska triangeln för varuexport och handel inom överskådlig tid. Relationen varu- och tjänsteexport i likvida medel förhåller sig ungefär 4:1 vilket innebär att vi har en fyra gånger så stor varuexport som tjänsteexport. Och om det nu var någon som har funderingar på vad som håller landet flytande så är det just vår export….

De hamninvesteringar (Göteborg, Trelleborg, Malmö-Köpenhamn) som EU-medel hittills sökts för och som beviljats stöd ur TEN-T programmet har alla kopplingar till intermodala transporter och då i synnerhet till kopplingen sjöfart-järnväg. Det finns en tydlig koppling här till EU-kommissionens policykoncept Green Transport Corridors, som de förde fram i det handlingsprogram för godstransportlogistik som presenterades i oktober 2007. För att löpa linan fullt ut och koppla ihop den nordiska triangeln (Oslo, Kapellskär, Malmö) med S:t Petersburg, inkörsporten för norra Europas export till Asien torde just godstransportkapaciteten kring Göteborg och Kapellskär med den infrastruktur i form av E6, E18, E22 samt parallell järnvägstrafik prioriteras.

Jag har full förståelse för att våra partikamrater i södra Stockholms län vill utveckla just sin del av Stockholmsregionen. Men som alltid handlar ledarskap om att prioritera och det politiska ledarskapet utgör inget undantag från den regeln. Att prioritera är tyvärr att tvingas välja bort. Inget parti – inte ens socialdemokratin – kan med trovärdighet säga att vi måste kunna göra både och. Begränsade ekonomiska resurser kommer att kräva prioriteringar, att försöka tillfredställa alla med halv- eller kvartsmesyrer kan tvärtom visa sig tillfoga mer skada än nytta.

Debatten om infrastrukturen är därmed i full gång. Jag bejakar detta, såväl inom partierna som mellan majoritet och opposition. En bred och livfull debatt kommer vara nödvändig för att belysa olika perspektiv. När vi går in i valrörelsen 2014 så ser jag fram emot att låta väljarna avgöra om de prioriterar interregionala persontransporter eller svensk och nordisk exportkapacitet. För det är dessvärre det vi står inför. Vi måste välja, hur angelägna behoven än är från bägge parter.

Det som är bra för Stockholm i stunden kan visa sig vara en förödande prioritering sikt för hela landet. Inklusive Stockholm.

SvD (Noord et al), SvD (egen) tillsammans med Peter Högberg och Staffan Lindström samt  ett svenskt underlag för TEN-T.

Bildens webblats

Sverige måste gå i spetsen och kräva sanktioner mot Israel för de folkrättsbrott som knappast längre förnekas av någon utanför landet. Efter revolutionens seger i Libyen blir Israel alltmer ensamt som folkrättsbrytare i Mellanöstern. Tålamodet med särbehandlingen av Israel håller på att tryta i stora delar av världen. Var står Sverige? Om vårt militära stöd till revoltörerna i Libyen ska bli led i en trovärdig politik för en global rättsordning måste Carl Bildt och den svenska regeringen snarast ta initiativ till målinriktade sanktioner mot de israeliska beslutsfattarna. Det kan handla om blockering av bankkonton, inreseförbud, förbud mot import från bosättningar etcetera. Sverige har ett särskilt ansvar, skriver ordföranden i Palestinagrupperna Per Gahrton på DN Debatt.

Per Gahrton pekar på en rad uppenbara brott mot folkrätten. Han redovisar dessutom att den israeliska ockupationen nu går in i sitt fyrtiofemte år utan att omvärlden vidtagit en enda sanktionsåtgärd. Ständigt kommer rapporter om nya olagliga bosättningar. I en ny rapport dokumenterar den israeliska människorättsorganisationen Btselem en okänd aspekt av ockupationen: Utöver de ökända bosättningarna runt Jerusalem och längs gränsen mellan Israel och Västbanken pågår en omfattande annekteringsprocess av hela Jordandalen, totalt 28,8 procent av Västbankens yta. Redovisningen han gör är lika skrämmande som den lämnar obehagliga avtryck i mitt medvetande. Per Gahrton är skicklig på att sätta en bild av en stat att avsky och jag är tyvärr rätt övertygad om att många kommer att hysa sympati för hans förslag om blockad och inreseförbud för israeler i EU för att ta några exempel. Och än mer, jag är tyvärr helt övertygad om att Israeliska opinionsbildare ånyo kommer att spela ut ”Förintelse-kortet” som försvar. Israel brukar spela detta kort vid i praktiken alla tillfällen som de på något sätt blir trängda av det faktiska sakläget. Antalet FN-konventioner som Israel väljer att inte hörsamma börjar bli rätt stort. På Wikipedia finner jag en sammanfattning som kan vara väl värd att ta del av – ett sammandrag är som följer:


Haagkonventionen 1907 – Artiklar rörande privat egendom

• Artikel 46: Privat egendom kan inte bli konfiskerad.
• Artikel 55: Den ockuperande staten ska endast betraktas som administratörer av fast egendom i de ockuperade territoriet.
• Artikel 56: Kommuners egendom, även statlig egendom, ska betraktas som privat egendom.

Fjärde Genèvekonventionen 1949

• Artikel 49: Den ockuperande makten ska inte deportera eller förflytta delar av sin egna civilbefolkning in i det territorium de ockuperar.
• Artikel 53: Det är förbjudet att förstöra offentlig eller privat egendom på ockuperad mark.

Resolutioner från FN

• Resolution 252 (21 maj 1968) Uppmanar Israel att upphäva alla åtgärder som ändrar Jerusalems status.
• Resolution 446 (22 mars 1979) Fastställer att Israels policy att etablera bosättningar på arabiskt territorium ockuperade sedan 1967 är olagligt.
• Resolution 465 (1 mars 1980) Uppmanar Israel att utrymma de existerande bosättningarna och upphöra att etablera, planera och uppföra nya bosättningar.
• Resolution 471 (5 juni 1980) Uppmanar återigen alla stater att icke förse Israel med sådan assistans som kan användas i samband med bosättningarna på ockuperad mark.
• Resolution 476 (30 juni 1980) Återupprepar att med våld ta territorium är otillåtligt; att ändra de fysiska, geografiska, demografiska och historiska egenskaperna på ockuperad mark, vilket Israel gör, är otillåtligt och utgör ett flagrant brott mot fjärde Genèvekonventionen.
• Resolution 478 (20 augusti 1980) Förkunnar Israels tillägg till dess Basic Law angående annektering av östra Jerusalem som ogiltig och uppmanar Israel att respektera fjärde Genèvekonventionen.

All in all: Hela denna soppa har nu börjat bränna vid på spisen. Den arabiska våren har tillfälligt vridit strålkastarljuset från staten Israels agerande som den ockupationsmakt de de facto är. Per Gahrton vrider tillbaka strålkastaren nu men jag är osäker på om Israel kommer att hörsamma detta på något annat sätt än att i vanlig ordning spela ut ”Förintelse – kortet”. För vilken gång i ordningen vet vi inte men det börjar bli rätt tröttsamt. Israels ständiga försvarslinje, just detta spelkort, börjar bli så tummat och använt nu att det snarare är ett hån mot alla de sex miljoner judar som dog i samband med Förintelsen. Med tiden så kommer detta spelkort bli allt mindre värt, dels på grund av att de sista överlevande snart är döda av ålder men kanske främst för att staten Israels främsta företrädare gång på gång spelar detta kort. Det är inte utan att jag därför tycker att det ligger någonting i Per Gahrtons krav på kraftigare markeringar gentemot den Israeliska ockupationen.

Spelar Israel ut sitt gamla vanliga kort så gräver de sin egen grav på sikt. De måste sluta att brännmärka de som kritiserar staten Israels agerande som antisemiter. Det är de sista vi är. Men en och annan kan nog passera den gränsen över tid om Israel fortsätter med sin retorik och framför allt, sitt agerande. Det är ett farligt spel som Israel nu för, soppan börjar bränna vid på den spis som hela Mellanöstern utgör.

DN, Wikipedia, 

Igår hade jag ett långt samtal med en gammal vän, ja faktiskt min äldsta vän. Vi har nu känt varandra i mer än 40 år. Vår vänskap är faktiskt närmare 50 år än 40 när jag inser hur gammal jag är. Märkligt, vad hände med tiden jag var i trettioårsåldern? Nåväl, nu förhåller det sig med så pass gamla vänner att de kan säga precis vad som helst till en på samma sätt som jag kan säga precis vad jag vill, tycker och tänker till dem utan att såra. Så gamla vänner är oftast de bästa. De står kvar, de håller absolut inte med om allt, de kammar sällan medhårs och de tål stryk. De är de bästa vännerna som finns just för att de stått ut i alla dessa år. Kanske inte alltid är de är de närmaste vännerna hela tiden men de är definitivt de bästa. Och framför allt, de bästa rådgivarna.

Det samtalet (som kom att handla främst om mitt politiska engagemang och hur mycket kraft jag lägger ner i det), och Staffan Lindströms postning om en folkrörelse i snigelfart, har fått mig att såhär natten till en söndag reflektera en del över fem citat som jag fått mig till livs under min – i förhållande till andra – korta tid som medlem i socialdemokraterna. Det som är skrämmande med dessa citat är att de är i allra högsta grad verkliga. En del av dem har jag kvar i mailformat, andra kan jag med almanackans hjälp sätta avsändare, datum och klockslag på då de yppats på möten eller vid luncher. Det är citat från en del av socialdemokratins inre liv, det finns fler men det var dessa jag fastnade i. Citat som i mina mörkaste stunder får mig att fundera på vad jag egentligen gav mig in i den tredje måndagen i september 2006 när jag ringde upp partiet för att bli medlem. Det tog för övrigt sex veckor innan jag fick tag i någon, tror jag ringde totalt fem eller sex gånger utan att få någon återkoppling men det är en annan historia.  Nu till citaten.

Jag älskar mitt parti


Kanske det mest berömda citatet – kommer ursprungligen från Mona Sahlin. Jag tänker annorlunda, jag identifierar mig med socialdemokratins värderingar men det innebär inte att jag alltid sätter partiet främst. Jag är socialdemokrat, har min politiska tillhörighet i det socialdemokratiska partiet men det innebär inte att jag är partist. Citatet är en yttring anser jag på en totalt okritisk hållning till socialdemokratiska partiet, en yttring som ytterst är farlig. Att allt partiet säger och allt partiet gör är det rätta kan aldrig vara hälsosamt för respekten av jaget.


Det är så konstigt numera, det dyker upp en massa nya ansikten som säger att de är socialdemokrater i tidningar och de säger en massa saker jag inte känner igen. Det är inte som förut, det är inte de som vi valt som syns numera. Hur ska jag kunna veta att det dessa nya säger är det jag ska tycka?


Detta är en tämligen ledande företrädare men på lokal nivå. Säger en hel del om det dödkött vi har i partiet. Bristen på självständigt tänkande slår igenom samtidigt som de nya ansikten som slår igenom med nya mediekanaler inte förstås av många av dagens ledarskikt.

Det är på de interna mötena vi skapar politiken. De interna mötena är därför de viktigaste vi har.

Återigen en ledande person, men inte samma. Speglar en oförståelse att det finns en befolkning och en väljarkår att ha en dialog med i första rummet. Det är med dessa möten vi skapar opinion och friktion. Inte sällan är dessa personer osäkra i mötet med väljarna och låser hellre in sig på sina rum. De är helt enkelt rädda för verkligheten. Paragrafer, mötesprotokoll, stadgar och dagordningar är enklare och tryggare att förhålla sig till än en självständigt tänkande väljare.

Det är Moderaterna som är huvudmotståndaren. Sluta kritisera dina egna.

Ganska vanligt förekommande från fler håll. Rätt i sak men oftast ett försvar för att kunna undvika intern kritik av vilka skäl de än må vara. Locket på, utmana inte mina förmåner eller sätt inte ljuset på mina brister skulle kunna vara en renare – och mer uppriktig - svenska.

Det är inte fråga om antingen eller, vi måste kunna göra både och.

Flertalet använder sig av detta. Syftet är sannolikt gott, att hålla ihop. Praktiken urusel för alla som har någon form av ledarerfarenhet från världen utanför statlig förvaltning eller politik. Ledarskap är att ta ansvar och att prioritera. Att med begränsade medel tillfredsställa alla går inte, resultatet blir oftast ett för stort antal halv- eller kvartsmesyrer där ingen blir nöjd och att det oftast hade varit bättre då att helt strunta i vissa investeringar. Utöver detta är denna inställning är sättet att uttrycka sig faktiskt Moderaternas största källa till inspiration för idéer som ”Den Juholtska sedelpressen” vilket de som uttrycker sig på det här sättet eller resonerar sällan eller aldrig sänder en tanke. Allt till alla är inte ledarskap. Att prioritera är det. Att prioritera är och förblir att välja väg och välja bort om vi skall röra oss framåt.

Det är sådant jag tänkte på nu en mörk natt i augusti. En natt där min själ blev lika svart som natten och jag funderade på i vilken riktning jag skall ta nästa steg. Jag är och förblir socialdemokrat, det vet jag. Men resten?

Fem citat att fortsätta fundera på. Fem citat. Det kommer bli fler nätter inser jag....

Idag är Sverige det enda EU-land som deltar i Natos Libyenoperation som inte har erkänt det nationella övergångsrådet NTC som landets legitima representant. Vi bör snarast erkänna NTC och inleda ett bistånd för Libyens demokratiska utveckling, skriver företrädare för Folkpartiet.

Jag är inte speciellt förvånad. Just Folkpartiet har haft en faiblesse för att ha tämligen extrema – och i sammanhanget extremt konstiga – ställningstaganden i olika utrikespolitiska ärenden. Ja, även rent allmänpolitiskt. De kanske mest extrema exemplen är när Carl B Hamilton ville ansluta Sverige till Euron när Grekland stod på randen till att sänka hela valutasamarbetet. Risken för ett Eurohaveri finns kvar, sannolikt kommer den finnas där tå en hög nivå för överskådlig tid. Det andra exemplet, rent allmänpolitiskt, var när de propagerade för att snabbt komma igång med nya kärnkraftbyggen mitt under den katastrof som Fukushima kom att innebära för Japan. Folkpartiet har inte under Jan Björklunds ledarskap gjort sig direkt kända för att hylla bildningen betydelse för de politiska ställningstagandena direkt, än mindre göra holistiska analyser om sin omvärld. Jag har aldrig varit imponerad av (FP) utrikes- och säkerhetspolitiska kompetens i allmänhet, speciellt sedan Jan Björklund personligen såg till att bygga ett garage för tolv stridsvagnar på Gotland. Stridsvagnar utan besättning och utan uppgift. Detta genidrag skulle enligt (FP) dramatiskt förändrat maktbalansen i vårt närområde. Dagens utspel i SvD är ett mycket uppenbart sådant i denna skola av mindre genomtänkta ställningstaganden.


Vad Folkpartiet egentligen säger är att vi skall ta ställning inför en Libysk inrikespolitisk konflikt. NTC, som nu (FP) vill se som enda legitim motpart, organiserar endast 40 procent av motståndsrörelsen och dessa 40 procent har aktivt exkluderat de övriga. De övriga grupperingarna kommer främst från södra och västra Libyen. De som stammar från de södra delarna har en tydligare afrikansk identitet än en arabisk dito och de västra delarna är främst av berber-ursprung. Folkpartiet missar i sammanhanget att Afrikanska Unionen, (AU), valt att inte erkänna NTC av just detta skäl samt att Libyen som av en händelse ligger i just…. Afrika.

Jag ber därför nu Carl Bildt om två tjänster:

• Var din linje trogen, den är balanserad i frågan om Libyen om att erkänna eller inte erkänna legitima regimer. Du är konsekvent och i linje med folkrätten.
• Lyssna inte på Jan Björklund eller hans partikamrater, le gärna lite artigt sådär på gemensamma kräftskivor - men låt det dessa herrar säger gå in genom ditt ena öra och ut genom det andra för att sedan segla iväg in i historiens skratt- och skräpkammare.

Skulle dessa folkpartistiska idéer trots allt få fäste i Arvfurstens palats kommer vi få varva utrikespolitiska härdsmältor med inrikespolitiska fiaskon inom just det delikata ämnet utrikes- och säkerhetspolitik. Bespara oss detta, det räcker med de åsiktsskillnader vi har emellan oss.

Sverigedemokraternas kanslichef för riksdagsgruppen Mikael Valtersson misshandlades efter att Sverigedemokratisk ungdom (SDU) hållit ett torgmöte i centrala Norrköping på lördagseftermiddagen. En man har gripits misstänkt för brottet, uppger polisen.

Det är inte varje dag jag tar en (SD) eller (SDU) representants parti. Det är nog faktiskt genom åren andra eller tredje gången men tyvärr av samma skäl. Och det är inte (SD) eller (SDU) jag tar i försvar. Det är vår demokrati och i grunden vårt humanistiskt präglade samhälle. Inledningsvis vill jag understryka att (SD), (SDU) och alla dess värderingar utgör ett hot mot demokratin och ett humant samhälle. De står för exkludering och sortering av människor, att vissa är värda mer än andra för att de råkar vara födda med rätt hudfärg och rätt kulturell bildning. De har – enligt mitt förmenande – en syn på samhället som bäst hör hemma i historiens skräpkammare. Men likväl så har de en grundlagsstadgad, och moralisk, rätt att framföra sina åsikter utan att behöva vara rädda för våld eller hot om våld. Trots att deras idéhistoriska grund och därmed grundläggande idépolitiska plattform önskar ett annat samhälle så är varje röst som sympatiserar med dem en röst lika mycket värd som alla andras röster. En attack med våld, mot SDU i detta fall, som inte föregåtts av en fysisk attack och som grundar sig i att gärningsmannen – precis som jag – hyser äckel mot SD och SDU värdegrund, kan inte accepteras av oss som säger oss vara demokratins och pluralismens försvarare.

Det som gör mig ännu mer förbannad på det inträffade är att gärningsmannen var, om rapporteringen är korrekt, maskerad. Att inte våga stå upp med sin identitet är fegt i allmänhet och i sådana här fall i synnerhet. Det för dessutom med sig att de krafter som SD och SDU ytterst representerar nu kan börja legitimera två saker:

• Maskera sig själva
• Agera i enlighet med vad George W Bush menade var ett ”aktivt självförsvar”. Beväpna dig och attackera först, fråga sen.

Av denna anledning vill jag rekommendera alla de som funderar på dels vad jag menar, dels kanske börja föra fram att vissa åsikter skall förbjudas att lyssna på den norske författaren Karl Ove Knausgaard sommarprogram i P1. Han menar att vi kan endast förbjuda och straffa onda handlingar, vi kan aldrig – och får aldrig – sjunka så lågt att vi börjar förbjuda vad vi anser vara onda åsikter. Öppnar vi den dörren kommer vi snart att ha skapat oss ett samhälle som inte står kulturrevolutionens Kina, Stalins Sovjetunionen och Hitlers Tyskland långt efter.

Åsikter skall bemötas med välgrundade egna, våld däremot kan mycket väl mötas med adekvata tvångsmedel.

DN, GP (Knausgaard), SR Sommar (Knausgaard)

Läget i världsekonomin är allvarligt. Genom stimulanser kan vi hålla hjulen snurrande och säkra starka statsfinanser. Det oklara ekonomiska och parlamentariska läget kräver att vi har förmåga att samla oss och göra rätt saker. Socialdemokraterna vill investera i det som bygger Sverige starkt – utbildning, infrastruktur och bostäder. Det reformutrymme som finns det kommande året är inte stort och måste användas väl. Vi befarar att regeringens ekonomiska politik kommer att vara alltför restriktiv. Vi vill med denna artikel visa att det finns förutsättningar för en bred samling kring viktiga ekonomiska prioriteringar. Detta för att värna Sveriges konkurrenskraft på både kort och lång sikt, skriver Håkan Juholt och Tommy Waidelich som igår på DN Debatt.

De menar att En lång tids underinvesteringar i järnväg och annan infrastruktur har medfört underkapacitet, förseningar och andra höjda kostnader för människor och företag. Bostadsbristen i tillväxtregionerna försämrar rörligheten på arbetsmarknaden, samtidigt som bostadspriserna har ökat hushållens skuldsättning i sådan utsträckning att det skapar risk för finansiell instabilitet. Om inget görs nu kommer stora investeringsunderskott att byggas upp på dessa tre områden. Kostnaden för detta kan komma att bli mycket stor i framtiden, inte minst i förlorad tillväxtpotential.

Jag kan hålla med om den beskrivningen. Artikeln är även att se som en utsträckt hand från (S) att vara beredda att ta samma ansvar nu som 1992-1994 tillsammans med ministären Bildt.

Vad de pekar på i artikeln är högintressant mot bakgrund av den pågående partiinterna positioneringen att fokusera mer på Stockholm. Det finns nämligen en motsägelse här mot vad de tidigare har sagt under Almedalen och i sommartal. Helt korrekt konstaterar Håkan Juholt och Tommy Waidelich att en stor del av vår export består av investeringsvaror, vars efterrågan i stor utsträckning är konjunkturbestämd. Vi är alltså mycket känsliga för utvecklingen i omvärlden, inte minst Europa, som fortfarande är vår viktigaste exportmarknad. Notera nu ”Investeringsvaror” och INTE tjänster. Stockholm är dominerat av tjänstesektorn. Tjänsteexport – enligt SCB – utgör lite drygt en femtedel av den totala exporten och slutsatsen torde bli att vi bör välja de infrastrukturinvesteringar som vi har råd att genomföra med en viss omsorg och eftertanke. Exportfrämjande infrastruktur bör därför, tyvärr, prioriteras högre än investeringar i lokala persontransporter. Ledarskap är att prioritera, att prioritera är tyvärr att välja bort.

Av den anledningen har Peter Högberg, Staffan Lindström och jag idag en debattartikel på SvD Brännpunkt där vi varnar vårt – och andra – parti för att gå i valstrategernas fällor. Politik bör utgå från att ta ansvar och inte som idag, vara präglad av att vilja ha makt. Vi vill peka på ett alternativ för främst socialdemokratin, ett alternativ där vi ser hela samhället och inte bara tillfredställer främst Stockholmarnas vilja att åka i vänster- eller högervarv med spårvagn runt innerstaden. Dessutom så är jag ganska övertygad om att storstadsborna i gemen är smartare än så, de förstår säkert att skall Stockholm må bra måste hela landet – med alla dess exportmöjligheter – må bra.

Vi måste bort från Stockholmsfixeringen och bygga vår politik på en kritisk samhällsanalys och fakta. Det som på kort sikt påstås vara bra för Stockholm kan visa sig vara en förödande prioritering på sikt för samma stad.

DN, SvD (egen artikel),