Efter en rätt jobbig vecka - såväl arbetsmässigt som i samhällsdebatten - så känns det rätt naturligt att avsluta med ett av de stycken som får mig att slappna av. Det tar några sekunder innan musiken går igång men kvaliteten är superb.

En dag i juli landar planet i ett av värme dallrande Turkiet. Luften står still och orientens dofter slår emot honom när han lämnar flygplanet. Agent Rajraj smälter så diskret han kan in i folkmängden när han väl har torkat svetten ur pannan och rättat till slipsen. Han slätar  med van hand  ut skrynklorna på kavajslagen. Värmen besvärar honom och det kommer ta någon timme innan kroppen ställt om sig från flygplanets svala luftkonditionerade miljö till de lokala betingelserna. En sista kontroll av att det skyddande teflonlagret är intakt och vår agent är på väg. 

Antalaya, denna ort med månglare, köpmän, turister , reseledare och nu hemliga agenter. En häxkittel av rykten och vilda nätter.  Och nu, agent Rajraj. Hans första mål? Att undvika uppmärksamhet och röja det egentliga målet med sin vistelse och efter det återförenas med resten av sin agentcell. Han är, som alltid, ständigt beroende av ”S” som i sin central på högkvarteret i Rosenbad febrilt skall försöka leda motståndaren i fel riktning. 

Agent Rajraj och ”S” känner varandra väl, trots att de är två så olika personer så agerar de som ett enda väsen. Den ene med hår, den andre utan, den ene med glasögon, den andre utan och så vidare. Ett samtrimmat vapen med förödande effekt för sina motståndare. Utan den ene är den andre både blind och döv, de uppskattar varandras närvaro och har genom åren utvecklat en i det närmaste telepatisk förmåga att lösa uppgiften. Det enda som stör agent Rajraj för stunden är att han, hur han än bär sig åt, inte kan sluta tänka på ”S” fula skor. ”S” är känd i vida kretsar för sina fula skor. Agent Rajraj har lärt sig leva med detta, han ser det i sina bästa stunder som en excentrisk detalj, men kan nu inte sluta vara irriterad över ”S” klädsmak. Sedan ”S” befordrades har han dessutom tappat mark och effektivitet. Befordran, initierad av Rajraj själv, innebar att ”S” även har agent Rajrajs kollegor att koordinera. 

Agenterna ”Bävern”, ”Majoren” och ”Pastorn” har alla sina behov och ”S” kapacitet har inte visat sig räcka fullt ut, det senare har gjort Rajraj lika bekymrad som besviken. Kanske det blir bättre när ”Bävern” nu slutligen avpolleterats? Agent Rajraj fastnar vid den tanken för en stund med viss förnöjsamhet, ett sällsynt leende sprider sig över hans ansikte för en kort sekund innan han kommer på sig och slätar ut ansiktsdragen igen. Agent ”Bävern” har varit en nyttig och enkelt manipulerbar idiot som tjänat hans egna syften väl men var sak har sin tid. Hon är nu förbrukad. Hur han skall dominera och manipulera Bäverns efterträdare får bli en fråga för hösten men i detta är han full av förtröstan inför ”S” strategiska och manipulativa talanger. "Majoren" kan dock bli en hårdare nöt att knäcka. Rajraj och "S" anser att  denne lilleputt till agent nu börjat ta sig ton mer än tillåtet. Irriterande men sannolikt hanterbart om "S" spelar sin trianguleringskonst rätt. "Pastorns" problem har aldrig varit större än att Rajrajs stödtrupper och mest lojala supportrar kommenderats ut med kryckor och rullatorer. Möjligtvis skulle Rajraj kunna önska att "Pastorn" skulle kunna stå på egna ben någon gång men än så länge känner Rajraj att det inte är så resurskrävande att avvara de kryckor han lånar ut vart fjärde år. Men även dessa frågor får dock anstå eftersom operation Antalaya nu är Rajrajs enda fokus. Utan vidare sentimentalitet rör sig nu Rajraj med raskare målmedvetna steg genom folkvimlet.

De senaste dygnen har varit hektiska. Händelser utanför ”S” och Rajrajs kontroll har lett till att deras uppdragsgivare krävt att Rajraj prioriterat om sina uppdrag. Detta är omöjligt. Operation Antalaya har planerats under alltför lång tid och att vika sig för sin uppdragsgivare skulle kunna leda till att uppdragsgivaren senare inser att de har möjlighet – ja till och med befogenhet - att ställa andra krav. Agent Rajraj är mån om bilden som ”S” fram till för ett år sedan skapat. Som den ofelbare och självklare auktoriteten på alla områden. Som en man som aldrig kan ifrågasättas. Agent Rajraj känner hur han får en lättare anspänning när han tänker på detta. Det omöjliga, att uppdragsgivaren skulle ställa krav, får helt enkelt inte ske i detta läge. Operation Antalaya får inte riskeras. Eller röjas. Inte till något pris. Operation Antalaya är en logisk konsekvens av den stora planen. Att ingen kan styra agent Rajraj. Operation Antalaya är, precis som alla andra operationer som ”S” och Rajraj planlagt alltigenom prestigefyllda operationer.

”S” har de senast dygnen slitit med att lägga ut villospår om var och i vilket syfte agent Rajraj nu försvunnit från radarn.  Det såg under en period ut att lyckas. Men. Så händer det som inte får hända. ”S” får betala priset för sin arroganta ledarstil . Mer juniora tjänstemän på högkvarteret börjar nu sakta läcka små mängder av information till fiendens informationstjänst – media. Media har tidigare varit Rajrajs bästa förtrogne men har nu med tiden varit allt mindre samarbetsvillig. Rajraj och "S" har med viss frustration försökt få partnern "T" att via sina kanaler styra media men detta har inte lyckats. "T" mest seniore medarbetare har offentligt ifrågasatt Rajrajs känsloregister varför hela "T" lojalitet nu måste ifrågasättas. Rajraj funderar en hel del på detta och inser att om han vill ha lojala vänner i hans gebit får han sannolikt köpa en hund. Lita aldrig på någon. 

Rajraj lyckas trots detta till slut nå hotellet där resten av hans cell nu sitter på balkongen till sviten. Resten av cellen består av hans egentliga överordnade, den fagra - och till skillnad från Rajraj sprudlande - "F"  som dessutom klär mycket bra i motståndarens profilfärg rött, samt nästa generations fältagenter. Det är nu han upptäcker en reva i det skyddande teflonlagret på kostymen. Hur mycket av hans fasad har blivit kontaminerad? Hur mycket av hans fasad är skadad? Detta får ”S” rätta till, det måste han helt enkelt rätta till. Till sin fasa upptäcker nu Rajraj att en av hans närmaste förtrogna juniora och kommande fältagenter lagt ut information om vad de nu fokuserat på genom det sociala verktyget Twitter. Talisker. Att denne juniormedarbetare i sin oerfarenhet gjort detta är förståeligt men knappast förlåtligt. En paranoid känsla sprider sig nu genom Rajrajs hela väsen. Han inser nu att operation Antalayas egentliga syfte är avslöjat när han egentligen ville ge sken av något annat:

Semester.

Personerna och händelseförloppet som beskrivits kan ha, men behöver inte ha, några som helst förebilder. It is all in the eyes of the beholder.

Inspiration: Alliansfritt. Mer seriöst: Anna Vikström

Jag fick via mail en fråga om hur tillståndet i den amerikanska ekonomin kan komma att påverka framför allt de globala skeendena. Frågan, eller frågorna, tål att citeras ordagrant och var för intressant hjärngymnastik för att stanna vid ett mailsvar:

Kommer Kina axla rollen som konsumenter? Hur kommer världen hantera "osäkerheten" vid en eventuell recession. Hur skall Socialdemokratin ställa sig och få alla med på tåget ?

Fantastiskt roligt att gå den här typen av frågor och utmaningar, det livade verkligen upp en annars rätt tung tillvaro. Frågan är otroligt svår att besvara och mitt svar kommer bli mer eller mindre kvalificerade gissningar – vissa bättre underbyggda än andra. Jag ska försöka spalta upp och besvara dem en och en samt avsluta min bedömning om vad vi har att förvänta oss i den svenska politiken under hösten. För att få dig i rätt stämning så klipper jag in den video som frågeställaren bifogade i sitt mail.

Kina kommer kunna axla rollen som konsumenter bedömer jag, men bara kortsiktigt om vi ser till det som kan bära den globala ekonomin så som den ter sig idag. Kina – tillsammans med Indien och i viss mån Brasilien – är  de marknader som skulle kunna tjäna som stabil brygga till framtiden. En framtid som stavas Afrika, och som idag är under kinesisk dominans ur ett handelsperspektiv och där Kina i praktiken har ett gigantiskt försprång gentemot resten av världen. Denna, av kinesiska intressen, medvetna fokusering kommer sannolikt kunna bidra till att stabilisera den kinesiska ekonomin som inte är utan utmaningar med vikande inhemsk konsumtion. Det är dock inte självklart att det kommer komma europeiska exportprodukter tillgodo utan mest sannolikt kommer tyngdpunkten ligga i en form av bilateralt förhållningssätt mellan Kina och den afrikanska kontinenten. Det ser med andra ord rätt mörkt ut för bland annat den svenska exporten.

Hur världen kommer hantera "osäkerheten" vid en eventuell recession är en svårare fråga. Min bedömning är att president Obama mycket väl kan komma att vara tvungen att agera genom dekret för att undvika att USA ställer in betalningarna. Oaktat vad kongressen och senaten kommer komma överens om så ser det inte bättre ut än att USA nu går in i en recession samtidigt som kreditvärderingsinstituten, för sin egen trovärdighets skull, måste sänka USA:s kreditbetyg. Detta kommer spä på recessionen med höjda räntor för USA:s upplåning. Dollarn gör med detta sin slutföreställning som global handelsvaluta och USA:s roll som världsekonomisk motor är därmed slut. Vilken valuta som kommer ersätta dollarn efter detta? Sannolikt ingen alls. OPEC förbereder redan idag en flykt (eller flytt) från den amerikanska dollarn till en sammansatt valutakorg som omfattar alla tillväxtvalutor d.v.s. de valutor som BRIC-staterna har (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina). Dock måste framhållas att en amerikansk recession kommer få mycket kännbara effekter på världsekonomin kortsiktigt och den svenska mer långsiktigt. Vår export är fokuserad på EU och USA med Kina först på tionde plats samtidigt som vårt samhälle är direkt kopplat till hur den amerikanska dollarn och den europeiska euron mår.  Jag utesluter inte alls att framtida finansiella instrument kommer att börja ta form och dagens fasas ut. Det finns sannolikt de, inklusive jag själv, som kommer att snegla på den finansiella sharia-lagstiftningen. Nu ramlar säkert en och annan av stolen men det finns i de finansiella instrumenten en hel del att ta lärdom av. Begränsningen att handla med andras skulder – i vårt tal obligationer – är något som definitivt bör granskas med nyfikenhet och ödmjukhet. Mycket av USA:s och Greklands problem, som nästlat sig in i världsekonomin, är just handeln med dessa länders skuldbrev.

Hur kommer socialdemokratin då ställa sig till detta? Jag bedömer att vi, precis som regeringen, kommer vara tvungna att gilla läget. Alliansen har med dessa framtidsutsikter faktiskt ett gyllene tillfälle att ta sig ur löftet om det femte jobbskatteavdraget. Om Anders Borg är bara en tiondel så ansvarstagande som han säger sig vara räcker det för att inse att det globala ekonomiska läget är så pass labilt att varje krona i buffert i statsfinanserna kan komma att krävas om USA:s recession får lika stora spridningseffekter som sist. Och de var inte nådiga. Utöver detta så är USA:s roll som global polisstyrka över – de har helt enkelt bara råd framgent att försvara sitt eget territorium, om ens det.

Vad kan vi då göra i Sverige för att ta oss ur så helskinnade som möjligt? Återigen – utbildning och infrastruktur samt kompletterat med energiomställning. Utbildning för att få arbetskraften att möta framtidens kompetenskrav, infrastruktursatsninar för att dels kompensera för ett eftersatt underhåll samt energiomställning för att reservera så mycket av den tillgängliga energin åt vår basindustri. svensk basindustri och basindustrinära verksamheter stod för 25 procent av Sveriges BNP på 1970-talet, idag är  siffran 27 procent varför denna del av samhällsekonomin fortfarande utgör ryggraden i svensk ekonomi. För att få igång handeln med Afrika måste vi nog nu börja gå vår egen väg och inte vänta in EU. Vi har en stor kontingent svenskar med afrikanskt ursprung som skulle kunna bana väg om vi hade vett nog att se deras kulturella kompetens och kontaktnät med sina forna hemländer.

Detta är min gissning, min bedömning och som socialdemokrat min förhoppning. Jag hoppas att det på något sätt var svar på frågorna. So wie so kommer 2012 och 2013 bli spännande år. Vi kommer få uppleva samhällsförändringar under vår livstid som få hade kunnat gissa sig till för bara fem år sedan. Och som ännu färre hade önskat sig.

Men återigen - känner du som läsare att du vill att jag penetrerar ett ämne eller vidareutvecklar mina tankar kring någon av mina favoritfrågorså hör gärna av dig, jag kan dessvärre inte alltid svara men ska göra mitt yttersta för att vid varje tillfälle i alla fall säga något. Detta var fantastiskt stimulerande och det gav mig faktiskt glädjen i bloggandet tillbaka.

Relaterat: Staffan Lindström, SvD, DI, AB, SR/Ekot, Peter Högberg, Martin Moberg

Lena Mellin skrev igår en tämligen motsägelsefull spalt i Aftonbladet om Jimmie Åkessons utmaningar. Jag blir inte klok på den, å ena sidan kritisk, å andra sidan kammar den (SD) väljarkår medhårs. Bättre vore att granska (SD) vad de står för, att Jimmie Åkesson tar avstånd från våldsanvändning i detta fall måste jag tro på och det är väl där jag ger Lena Mellin rätt men efter detta så blir Lena Mellin lika osammahnängande som (SD) partiprogram. Så här skriver (SD) på sin egen hemsida om vilka centrala värderingar de representerar.

Vi menar istället att vi bör stå upp för västvärldens syn på värden som demokrati, jämställdhet, djurskydd och mänskliga rättigheter. Det är värden vi Sverigedemokrater vägrar att kompromissa kring.

Mänskliga rättigheter? Om det är så, vilket en del förutsätter att det är, att (SD) då fullt ut ställer sig bakom och vägrar kompromissa kring FN:S deklartion om mänskliga rättigheter så vore faktiskt debatten kring (SD) världsbild klar. Men av någon anledning är det ju inte så som bekant. Låt oss därför ta ut ett axplock ur såväl (SD) partiprogram och ställa det mot de rättigheter de säger sig vägra kompromissa om. Jag väljer FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, som jag tolkar vara den definition om mänskliga rättigheter som (SD) honorerar, i jämförelse med delar av (SD) partiprogram. Det är främst två av artiklarna som har en direkt bäring på vad (SD) låter förstå att de honorerar.

Artikel 2

Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. Ingen åtskillnad får heller göras på grund av den politiska, rättsliga eller internationella status som råder i det land eller det område som en person tillhör, vare sig detta land eller område är oberoende, står under förvaltarskap, är icke-självstyrande eller är underkastat någon annan begränsning av sin suveränitet.

.... 

Artikel 18

Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion och trosuppfattning och att, ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor

Jag ställer dessa mot följande citat ur SD partipolitiska program

Vi vänder oss emot det multikulturella samhällsbygget då det förutsätter splittring, utanförskap och även kräver att vi i Sverige ska anpassa oss till andra kulturer. Utgångspunkten måste vara att de som invandrar till Sverige ska anpassa sig till svensk kultur och svenska värderingar.

(SD) partiprogram är därmed inte koherent eller konsekvent ens i dess portalparagraf. De, likt andra extrema krafter i samhället (inklusive vänsterfalangen i (V) genom Simon Fors och sådana rörelser som AFA) vill både ha kakan och äta den. De gömmer sig bakom retorik som kan låta bestickande i första ögonblicket men vid en närmare granskning faller isär som en illa byggd Potemkinkuliss. Det är detta som är faran med sådana rörelser anser jag. De säger en sak, och i (SD) fall är det uppenbart, men önskar sig i själva verket när det kommer till kritan ett annat samhälle. Om (SD) verkligen skulle honorera FN:s deklaration om mänskliga rättigheter skulle det inte vara något problem. Men så som jag tolkar det så står de inte upp för dessa värderingar när det kommer till kritan och då har de ett trovärdighetsproblem.

Följdfrågan är därmed uppenbar: Exakt vilken definition på mänskliga rättigheter är de (SD) säger sig stå för. De av internationella samfundet beslutade eller en egen - hemmasnickrad - variant?


Bloggat: Peter Johansson, Sebastian Stenholm och Martin Moberg

I ljuset av terrorattentatet i Norge finns det goda skäl att granska vari (SD) id´politiska grund består. Tydligaste exemplet kan vi finna i en debattartikel skriven av ingen mindre än Jimmie Åkesson på Aftonbladet Debatt i början av mandatperioden.  Jag väljer att klippa ut en del av artikeln här:

Detta är också anledningen till att dagens mångkulturella svenska maktelit är så totalt blind för farorna med islam och islamisering.

Jimmie Åkesson pekar därefter på en rad – vad han ser det som – oönskade beteenden. I sammanhanget blir artikeln samma sammelsurium av vanföreställningar som den norske terroristens alster då Jimmie Åkesson å ena sidan fördömer omskärelse av pojkar på skattebetalarnas bekostnad när (SD) i nästa sekund, i ett annat sammnahang, som Israel-vän hävdar alla de som bekänner sig till den judiska trons självklara rätt ska få detta godkänt. Men åter till citatet som jag klippte in.

Detta är en mening som ordagrant finns återgivet i den norske terroristens manifest. (SD) målar upp en konflikt med dagens mer etablerade partier och muslimer. De står bägge i skuld till samhället genom att bejaka människors nyfikenhet och vilja till interaktion. Ibland dessvärre påtvingad med flykt från krigszoner och andra mänskliga katastrofer. Men återigen – den norske terroristen byggde legitimiteten på exakt samma argument som (SD) partiledare använder sig av i sin samhällsbeskrivning.

Med detta blir (SD) föreställningsvärld uppenbar. Dess mål är att skuldbelägga dagens politiska ledarskap OCH muslimer för vad de upplever som oförätter. (SD) har en värderingsmässig och idéhistorisk koppling till de högerextrema krafter som till slut formade den norske terroristen. (SD) är, anser jag, mer att betrakta som en politisk gren av en idéströmning som innefattar våld även fast de själva tar avstånd från våldet som metod. Det finns all anledning i världen att börja granska (SD) lite noggrannare i sömmarna nu, den artikel som Jimmie Åkesson själv författat kan mycket väl innehålla mer än ett och annat som kan återfinnas i ett numera lika känt som avskytt manifest. 

Ekokammarens förste förfäktare står stadigt, likt ”His masters voice” så finner Expressens ledarsida ingen anledning att kritisera statsministerns svala agerande. Svalt i överkant där han idag äntligen tar bladet från munnen och säger något på SvD Brännpunkt.

Peter Johansson gör det tydligt i sin textanalys hur pass svala känslor statsministern besitter. Han han nämner vare sig AUF eller de norska socialdemokraterna – Arbeiderpartiet - en enda gång. Han talar om svävande om blint våld när våldet isjälva verket, helt enligt terroristens egen motivbild, var allt annat än blint. Det var fokuserat, det var medvetet riktat mot ett enda mål. Socialdemokratin.

Ska det vara så svårt, Fredrik Reinfeldt, att erkänna att de norska socialdemokraterna var i fokus och att attentatet var politiskt? Tydligen. Jag tycker att när du nu äntligen öppnade munnen så borde du visat större empati och insikt. Svagt. Erbarmerligt och svagt. Men annat är inte att vänta från en man som nu enligt Timbros chefsideolog själv ”saknar detta känsloregister”.  Jag föreslår att du skickar ut din propagandaansvarige statssekreterare till gränstrakterna till Norge. Jag befinner mig i praktiken där nu och bestörtningen är stor. De band som decennier av gränshandel skapat är starka och Oscar II ord om ”Brödrafolkens väl” lever än idag – mer än 100 år efter unionens upplösning.

Ska det vara så oerhört svårt, Fredrik Reinfeldt, att visa känslor. Det sätter onekligen dina andra politiska prioriteringar i ett mer logiskt ljus. Sjukförsäkringsfrågan visade sig inte vara något undantag från den känslokyla som dominerar Rosenbad.

I dagens pappersupplaga av SvD får vi så äntligen ett livstecken från statsministern. Ett bra livstecken där han för första gången nu nämner händelserna vid dess rätta namn, ett terrordåd är ett terrordåd – ingenting annat. Bra – men senkommet och inte alls så som Per Schlingmann vill göra gällande. Att regeringen agerade precist och snabbt på händelserna. För de som säger att ministären Persson inte var bättre så måste jag dessvärre ge dem rätt. Å andra sidan så har regeringen Reinfeldt ett kriscenter numera att förlita sig på som ett direkt resultat av den valhänthet som präglade den socialdemokratiska regeringen. Ett kriscenter som var ett direkt resultat av den kritik som framfördes från bland annat Fredrik Reinfeldt personligen. Men det är i allt väsentligt positivt att statsministern äntligen ger ett livstecken ifrån sig, om än senfärdigt.

I samma tidning resonerar Per Gudmundson kring vilka politiska konsekvenser dessa terrordåd kommer få samt om det inte är ovärdigt att redan nu fundera i de banorna. Ovärdigt? Både ja och nej – det känns som att tystnad kring detta är som att stoppa huvudet i sanden och att spela de statsstörtande krafterna i händerna. Som att sätta upp en skylt med ”Var god stör ej, sorg pågår. Återkom på måndag” på Rosenbad, Riksdag och polisväsende. För sorg är vad det är även i Sverige.

Jag har det senaste halvåret haft förmånen att resa runt en del i tjänsten och privat i våra västra landskap, Bergslagen, närmare bestämt både Västmanland och Värmland. I dessa landskap – precis som i Tornedalen, är de känslomässiga banden med de respektive grannländerna starka. Så starka att man kan ta på dem. Sorgen och bestörtningen är stor. Oscar II ordspråk – Brödrafolkens väl – lever än idag mycket påtagligt. Detta perspektiv finns inte i Rosenbad då den svenska politiken alltmer 08-fierats och akademiserats varför statsministern nu fått uppleva högst befogad kritik för sin senfärdighet. Det blir inte minst tydligt i de kommentarer som jag fått på tidigare postningar. I dessa delar av Sverige, ett Sverige som Stockholm glömt bort eller förminskat i betydelse, lever den nordiska gemenskapen stark. Starkare än i Stockholm. Gränshandeln har alltid varit stor och därmed gemenskapen och förståelsen över gränserna.

Detta Sverige är fantastiskt. Där finns en entreprenöranda på sina håll som skulle göra Maud Olofsson grön av avund. Men där finns även en farlig mix av stolthet, avfolkning och bitterhet. Sorg över att ha blivit bortglömda, stolthet över kulturarvet samt en gryende bitterhet över politiken i Stockholm. En socialdemokrati som fokuserar på storstadsväljarna, en centerrörelse som övergivit glesbygden och så vidare. Detta lämnar ett vakuum som på ett eller annat sätt kapas av andra krafter. Krafter som spelar på exakt rätt tangenter – kulturarvet och värdegemenskapen. Rädslan för att Stockholm fortsatt ska vända dessa landsändar ryggen.

När jag igår åkte förbi orter som Basttjärn, Grängesberg, Kopparberg och många fler slogs jag av detta. När jag åkte förbi sedan länge nedlagda masugnar och folkparker och stannade till kunde jag, när jag blundade, höra musiken, känna doften av varm korv kokt i lagerblad, förnimma ljudet från pilkastningsståndet och kanske i fjärran de sista ekona från en tid som flytt. Folkets park. Folket på orten byggde sin egen nöjespark för de kände en gemenskap och hade ett behov av att träffas. Den tiden har flytt, folkparkerna förfaller en efter en. Eller har tiden verkligen flytt? Med ett tydligt 08-idiom i mitt språk och en ganska utpräglad Östermalms-dialekt var det inte självklart för mig att få en positiv kontakt med de bofasta. De trodde jag var turist eller i bästa fall sommarboende. Och jag behandlades nu i mitten av semestern efter det. Jag kände mig utanför även fast min koppling till denna del av Sverige numera är minst lika stark som den till Stockholm. Jag kände mig utanför, utanförskapet gjorde något så fruktansvärt ont tills en mig närstående – genom att förklara vem jag var och vad jag gjorde där – lyckades hjälpa mig att bryta de sociala barriärerna. Bryta misstanken och föraktet för storstaden.

Detta är det Sverige vi glömt men det finns faktiskt kvar. Det ligger där framför oss med alla sina möjligheter och alla sina begränsningar. Risken för extremism är minst lika stor som i Tensta, Rosengård och Husby. Varför? Vi har vänt detta Sverige ryggen. Vi måste ta detta Sverige till oss. Det är här framtiden ligger i sin innovationskraft och sin känsla för solidaritet. Det är här svaren ligger i hur vi ska bekämpa främlingsfientlighet och utanförskap. Det är här svaren finns på var de framtida industrijobben finns. Det är här svaren finns hur vi ska lyckas synliggöra och inkludera varje människa. Inte som idag – ha ett samhälle där varje enskild människa är ett kostnadsställe och ett statistiskt säkerställt värde i en departementspromemoria. Och handen på hjärtat nu, du som är storstadsbo, har du inte glömt bort var du kommer ifrån? 

Låt oss ta tillbaka detta Sverige.

I mitt kommentatorspår finns en synpunkt från signaturen ”Thomas_AA” som gör sig bekymrad över det hat – ja han uttrycker sig faktiskt så – som florerar på s-märkta bloggar och som riktas mot statsministern. Jag känner mig definitivt inte träffad, jag har under två års tid pekat på Fredrik Reinfeldts ledarskapstalanger. Ledarskapstalanger som absolut inte skulle få godkänt i någon annan verksamhet än den politiska. Undflyende, frånvarande och en faiblesse för att skicka fram sina junior-kollegor när det riskerar att stänka eller bli obehagligt. Statsministerns totala frånvaro i socialförsäkringsdebatten var ett lysande exempel och där den juniorminister som fick ta stryk ensam – trots att hon tidigt varnat för konsekvenserna av reformen – belönades med att få sparken som minister tjänar detta som ett av många heltäckande exempel på Fredrik Reinfeldts politiska ledarskap. Det finns fler. Inget av dessa direkt tilltalande.

Att åskådliggöra detta ledarskap är i borgerliga lägret ”hat”. Jag tycker det är direkt osmakligt uttryckt och borgar inte för en konstruktiv debatt framåt. Dessa borgerliga förståsigpåare vill inte kännas vid det hat mot Mona Sahlin som vi kunnat följa via olika distributionskanaler sedan hon blev partiledare 2007 fram till hennes avgång. Med mellanliggande val. Inga medel lämnades oprövade och kopplingarna till de politiska partierna blev tydliga när Gunnar Fröroth, Diplomat PR och med bakgrund från den borgerligt finansierade tankesmedjan Fores, medvetet valde att aktivt sprida lögner och förfalskade brev. Var dessa förståsigpåare och opinionsbildare bekymrade då? Handen på hjärtat nu – men nej – inte det minsta. De skrattade gott åt varje nytt skämt och dunkade varandra i ryggen för varje ny lögn de lyckades få spridning på. Att de säger något annat idag är faktiskt inte något annat än en ren och skär historierevisionism eftersom detta mynt som de använt under lång tid mot oss nu ser ut att vara värdelöst – ja till och med kontraproduktivt. Alla dessa PR-byråer som aktivt medverkat till denna verksamhet, alla de råd som sannolikt rätt dyrt köpts från Karl Rove ser ut att slå tillbaka. Dels att de blir värdelösa, dels för att själva metoden med ”dirty campaigning” nu blir uppenbar för alla och envar. Då är det ganska naturligt att de försöker flytta fokus från den egna prestationen till vad de upplever är riktat mot dem själva.

All in all: Sitt inte och gnäll över upplevda oförätter, statsministerns ledarskapsfacit är inte någon höjdare. Att kalla denna kritik för hat är inte trovärdigt med den historia av dyngspridning som kan spåras rätt in i borgerliga tankesmedjor. Det är bara krokodiltårar, illa maskerade dessutom och inte utan inslag av ren och skär desperation. Det går inte som planerat längre – verkligheten började med ens utvecklas i en annan riktning.

Relaterat: DN

Händelserna i Norge kommer mest sannolikt dominera hela den resterande sommaren och höstens medie- och debattklimat. Frågor om idévärldar och politiskt ledarskap är några av frågorna, övervakning och definitioner om vad som är terrorism är andra. Men för att kunna få något sånär rätsida i debatten så bör vi, trots vad mina politiska motståndare försöker sig på med – att vrida fokus till en ensam galning – menar, konstatera att hela det terrorattentat var ett terrorattentat. Inte något annat, det hade som syfte att radera rekryteringsbasen för ett politiskt parti och sprida skräck.  Och till de som anser att vår kritik mot en alltför tyst statsminister är  obefogad kan jag bara säga: 

Vad hjälper tystnad, att ”jag tänkte säga….” när den personen som behöver höra det som mest kanske är borta för gott? Det som inte sägs förblir osagt och vi andra måste förutsätta att en statsminister för var tid inser vad som måste sägas. Så att detta inte blir osagt och då lämnar utrymme för spekulationer och felaktiga slutsatser. Detta omdöme och denna insikt saknar vår regeringschef, den svagaste och minst karismatiska sedan Ola Ullsten. 

Attentatet var dessutom politiskt, det var – vilket gärningsmannen vitsordar själv – ett politiskt attentat riktat mot det demokratiska samhället i allmänhet och en definierad politisk idé i synnerhet – socialdemokratin. Mina politiska motståndare får gärna komma med bevis om motsatsen, jag väntar. Men i sammanhanget torde gärningsmannens egen motivbild och tillvägagångssätt vara svår att övertrumfa.

När jag nu sakta men säkert försöker ta mig igenom spridda skurar av detta, en galen terrorists, manifest så slår det mig med vilket hopkok av politiska idéer han legitimerar sin verklighet och vardag Samma hopkok som Jimmie Åkesson skapat sin politiska plattform på. Jag har återfunnit allt ifrån neoliberala och värdekonservativa tankar till nationalsocialistiska renhetsideal. Basen är dock detsamma – såväl Jimmie Åkesson som denna Europeiska frihetsrörelse har samma rötter. Dessa rötter – vilket är det enda goda som detta attentat fört med sig – blir nu synliga. Jimmie Åkessons idépolitiska anfäder lät avliva allt ifrån epileptiker till hela familjer som råkade ha fel efternamn och fel religiös hemvist på 1930- och 40-talen. De legitimerade det då med ett hopkok av historiska vanföreställningar och olika politiska idéutvecklingar, allt för att skapa en fasad av begrepp som väljarna kunde känna igen sig i. Historien går med andra ord igen.

Det är därmed ofrånkomligt att vi, avsiktligt eller oavsiktligt, kommer – om vi vill – kunna göra associationer mellan fredagens terrordåd och våra politiska motståndares olika tankevärldar. Där anser jag att DN Ledarredaktion idag kommer med dagens osmakligaste ledare på länge. Vad DN anför kan låta bestickande i sak men avsändaren,  DN, har en alldeles speciell historia när det kommer till redovisning av sakläget och sanningen. Samma redaktion påstod att de bloggare som var kritiska mot FRA-lagstiftningen var köpta av PR-byråer med dunkel eller ljusskygg finansiering. De har konsekvent vägrat prestera bevis och tillåter inte något genmäle i ärendet. Nu senast så påstår de på fullt allvar att (MP) inte honorerar det parlamentariska systemet vilket PeO Wågström förtjänstfullt redogör för.

All in all.: Det fruktansvärda som hänt i Norge kommer för lång tid påverka det svenska politiska klimatet. De som säger ”Låt oss sörja och sen återgå till vardagen” gör ett fundamentalt misstag. VI har nu möjligheten att åskådliggöra vari (SD) rötter ligger och att dessa rötter med stor sannolikt – till och med visshet – finns kvar trots deras blå dunster med andra ideologiska plattformar. Samtidigt så måste DN och den resterande ekokammaren en gång för alla acceptera idag vederlagda fakta:

Terrordådet var politiskt.

Det var riktat främst mot en värdegrund – den socialdemokratiska. Helt enligt attentatsmannen själv.

Att skruva på sig och försöka anklaga den värdegrunden för att vara odemokratiskt sinnad eller att det är orätt att påpeka sakförhållandena är inte seriöst och anstår inte en ledande opinionsbildare. Om ens i det borgerliga lägret. Lika ovärdigt är det mina politiska motståndare att försöka hävda något annat än attentatsmannens egen försäkran. Varför de gör detta kan jag ha mina funderingar om men det är inte utan att det kan finnas en politisk dagordning i denna manöver. De vill för allt i världen inte att dessa faktum når väljarna på djupet, det skulle i så fall försvåra för framtida personangrepp som varit en mycket tydlig del av främst moderaternas kampanjmetoder. Toblerone var bara ett exempel som följts av fler i form av sedelpressar. Det är ingen slump att Karl Rowe, den smutsiga kampanjens mästare, från tid till annan synts i sällskap med Per Schlingmann.

Media: Sydöstran, Ab 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, BLT, HP, Expr 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4, 5, SR 1, 2, 3, 4, 5, SVT 1, 2, 3, 4, GP 1, 2, 3, 4, Dagen, SvD 1, 2, 3, 4, Daily Mail, NSD

Landsfader kan en man, som framstår som en enande, närmast patriarkal, kraft i en nation, kallas. Det kan vara en person som grundat en nation, eller haft stor betydelse vid dess enande. Så definierar Wikipedia begreppet landsfader.

Kommer ni ihåg oroligheterna i Ronna i Södertälje? När ungdomsgäng sköt med skarpladdade vapen mot en polisstation? Fredrik Reinfeldt, nyligen tillträdd som statsminister, myntade då det numera klassiska uttalandet i sin nya roll:

”Jag går sida vid sida med Svenska folket vars förtroende jag har”.

När nu vårt västra grannland, ja faktiskt vårt brödrafolk, går igenom en kris som innefattar reella mord med politiska – högerextrema – motiv så kan jag se fler svenska socialdemokrater i internationell press och lyssna på fler socialdemokratiska f.d. statsministrar och oppositionsledare i svensk radio än nuvarande regeringsföreträdare. Och nuvarande statsministrar i synnerhet skall sägas.

Det synes mig som om det finns kriterier för när en moderat statsminister ska spela rollen som landsfader. Dessa kriterier torde, med Fredrik Reinfeldts agerande, vara något i linje med följande:

A)   Garanterad egen mediatid. Ingen annan får synas i media kopplat till nyheten så fort den speglas neutralt eller positivt. Dåliga nyheter skall hanteras av mer juniora statsråd initialt.

B)   Rollen som landsfader kan bara iklädas under ordinarie arbetstid vardagar 09-17. Helger och semestrar gäller tystnad intill första bästa arbetsdag.

C)   Om nyheten på något sätt har kopplingar till sossar, det socialdemokratiska partiet  eller dess systerpartier i andra länder innebär det att mesta möjliga  tystnad förutom de sedvanliga artighetsfraserna,  skall råda tills det att egenproducerade positiva nyheter har en chans att bryta igenom. I dessa lägen gäller även punkt A, riskera inte det egna skinnet utan låt en mer junior kollega riskera att bli dominerad av sossevänliga nyheter.

Jag har aldrig tyckt att Fredrik Reinfeldt har varit en stark ledare. Hans agerande kring socialförsäkringarna var i det svagare laget och jag anser att det är tydligt att han bara äntrar arenan när han vet att han dominerar mediebilden och att det är goda nyheter som skall serveras. Jag anser att Fredrik Reinfeldt som person är den svagaste statsministern vi haft på länge, det är till och med så att Ola Ullsten (FP) framstår som stark och karismatisk sida vid sida med statsministern.

Fredrik Reinfeldt visar upp en närmaste fobisk skräck att förknippas med något som kan väcka empati för socialdemokratin. Hans prioritering, att kontrollera att teflon-lagret på kostymen, håller rätt tjocklek och kvalitet ter sig dessa dagar alltmer bisarrt och utan taktkänsla. Helt enkelt är han i mina ögon ett rätt uselt ledarskapsämne. Och landsfader? Knappast. Det är ju semester… eller så var det något om sossar.

Morgonens postning begränsade sig till ett inlägg som Anna Ardin skrivit. Om du inte redan läst det tycker jag att du ska göra det. Inklusive hennes länkningar till hennes andra artiklar.

Jag håller inte med Anna om allt men jag tycker att den research hon gjort och många av de slutsatser som hon kommer fram till tjänar som ett mycket bra underlag för fortsatt debatt. För det kommer att krävas om vi nu skall komma tillrätta med den form av terrordåd som nu skakat vårat västra grannland och de norska socialdemokraterna. Dådet är politiskt, inget tvivel om det. Dådet är även riktat mot socialdemokratin, det vore lögn att påstå något annat.  Detta dåd skulle aldrig kunnat riktas mot, med bibehållen retorik och motivbild, mot Höyres ungdomsförbund eller heller dess svenska systerorganisation MUF. Varför? Lika komplext som det sannolikt borde vara uppenbart.

Socialdemokratin i såväl Norge som Sverige intar en särställning som de äldsta statsbärande partierna. Dessa partier har blivit – över tid – synonyma med regeringsmakten. Kanske i ännu högre grad i Sverige än i Norge. Statens ansvar och socialdemokratins förmåga har levt i symbios så pass länge att stora delar av socialdemokratin tyvärr ser sig själva som staten och detta gäller även vissa väljarkategorier. Det är ingen överdrift att säga att detta förhållningssätt har varit direkt skadligt vilket vi ser de yttersta konsekvenserna av idag. Ett exempel på detta är att samma retorik som den norske gärningsmannen använder sig av mot Gro Harlem Brundtland - att hon är en landsförrädare - används av (SD) sympatisörer mot Mona Sahlin och delar av socialdemokratin.

Vad är det jag vill ha sagt?

Jo. De medborgare som känner sig förfördelade eller bortglömda av samhället blandar ihop begreppen och ansvaret, de skuldbelägger då i första hand socialdemokratin och inte staten. Detta därför att socialdemokratin de facto fram till 2006 varit det enda statsbärande partiet samt att maktfullkomliga socialdemokrater gärna framhållit detta så fort tillfälle givits. De som känner sig bortglömda, i ett utanförskap, skuldbelägger den part som är tydligast. Staten är i sammanhanget alltför abstrakt, dess demokratiska principer och processer ogenomträngliga, varför sossehat har lätt att finna en grogrund. Att befinna sig i ett utanförskap är sannolikt det värsta som kan hända en människa, ett utanförskap betyder att den enskilde står utanför den gemenskap som älskar och ser varandra.  Ett utanförskap riskerar att omvärlden ser på den enskilde med likgiltig blick. Du står utanför och utgör ingenting av värde eller intresse. Detta föder en rädsla hos dessa att bli förvisade in i likgiltighetens ingenmansland. En människa strävar efter att bli älskad, kan hon inte bli det vill hon bli beundrad, blir hon inte det vill hon bli hatad och om även det misslyckas så återstår viljan att bli fruktad. Och vad är terrorns yttersta mål? Att bli fruktade. Och är du fruktad så har du en tydlig identitet. Då blir du sedd, kanske inte för vem du är men i varje fall sedd.

Dessa individer, som vill sprida denna fruktan, vilka är de? De är som du och jag är mest faktiskt. De har sina talanger men de har kanske en tendens att skylla egna tillkortakommanden på samhället. Den arbetslöse skyller sin situation på att utlänningar tar hans eller hennes jobb, den mindre lyckade företagaren skyller på skattesmitande invandrare. De gör det för att samhället – vårt fall en förvirrad bild av att socialdemokratin skulle vara staten – inte förmått skydda deras intressen. I detta har som sagt socialdemokratin en skuld, en hel del av mina partikamrater och fackliga ”kusiner” är ofta väldigt snabba med att dra ett likhetstecken mellan stat och parti. Genom att göra detta så föder de den retorik som pratar om socialism istället för socialdemokrati. Och den som lever i utanförskapets vredesmod? Sannolikt ganska lättflirtad för extrema åsikter.

Hur ska vi då möta detta? Utöver Anna Ardins ingångar så måste vi – i linje med det samtal jag hade med Håkan Juholt i Almedalen – bekämpa allt det som skapar klyftor och utanförskap. Det kan vara barnfattigdom, det kan vara arbetslöshet, det kan vara småföretagarens villkor och mycket mycket annat. Men allt sammantaget skapar tyvärr jordmånen för främlingsfientlighet som kan leda till, i detta fall, högerextrem terror med neoliberala nationalromantiska värdekonservativa religiösa förtecken (hur denna soppa egentligen kokades ihop är en annan historia). Och för oss som parti? Aldrig, aldrig, aldrig blanda ihop stat och parti. Vi måste fortsätta att öppna upp oss och sätta väljaren - inte oss själva - i fokus. De tendenser till att vilja spela på offerrollen för mycket - även fast det är ställt utom allt tvivel att det var socialdemokratin som attackerades -  kommer innebära låsningar, elitism och fortsatt vara mål för just den retorik som bygger bilden av ett maktfullkomligt parti. En retorik som Timbro och andra ur högerns ekokammare med viss framgång har underblåst.

Detta var tankar i ett första steg, det kommer komma fler vartefter. Tankar om kärlek, beundran, hat och fruktan.  Tankar om varje människas behov av att bli sedd och behövd. Och konsekvenserna om vi inte lyckas med det sistnämnda.

Bloggar: Marin Moberg,Peter Johansson, Roger Jönsson, Peter Andersson,

Media: SvD 1, 2, 3, Ab 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4, 5, Expr 1, 2, 3,4, 5, YA, SR, SVT, GP

Nu trettiosex timmar efter att helvetet på jorden bröt ut för de unga socialdemokraterna och gärningsmannen ser ut att erkänna de faktiska omständigheterna så finns det både mycket och litet att säga om saken. Jag tänker inte bre ut mig onödigt mycket utan väljer att hänvisa till ett inlägg som Anna Ardin skrivit. Läs det. Om du så bara ska läsa ett inlägg idag för den vidare debatten - läs just det.

Det får räcka med det nu på morgonen. Jag kommer förhoppningsvis återkomma ikväll med en mer utvecklande postning ur mitt perspektiv. Det finns nämligen komponenter i detta som skrämmer skiten ur mig. Det vi sett i Norge är i grunden nämligen inte en höger – vänsterfråga. Det handlar helt enkelt om ett par mekanismer som samverkar i en våldets spiral. Ledtrådar? Det ena är utanförskapet, det andra är Maslows behovstrappa fast i omvänd tappning.

Media: (Länkvägg från Högberg)  SvD, SvD2, SvD3, Ab, Ab2, Ab3, DN, DN2, DN3, DN4, DN5, Exp, Exp2, Exp3, Exp4, SR, GP.

Frågan varför ställs nu av allt fler. Tyvärr tror jag svaret är rätt smärtsamt, kanske i obehagligaste laget för vissa.

84 döda, oskyldiga, människor. Barn och ungdomar bland offren. Föräldrar kommer nu behöva göra det som inte föräldrar ska behöva göra. Begrava sina barn. Allt för en skev människosyn och ett sosse-hats skull som det ser ut. Det är inte utan jag kan sitta och fundera en del på varför socialdemokrater är överrepresenterade som offer i denna typ av illdåd och inte de som bekänner sig till andra partiers ideologiska huvudfåra. Är det så att de socialdemokratiska värderingarna – frihet, jämlikhet och solidaritet – är så provocerande att alla medel är tillåtna? Att allt från falska brev (se Diplomat PR under valrörelsen) till denna form av illdåd provoceras fram? Det finns goda skäl för de av mina politiska motståndare som säger sig värna om ett humanistiskt och öppet samhälle att fundera ett varv till innan de sätter sig ned för att formulera nästa personangrepp. Det kan komma att provocera en och annan galning till denna typ av illdåd. För det räcker tydligen gott och väl med värderingarna retar upp en kategori av personer.

Hur kommer det sig att vänsterpartiets Simon Fors direkt smaklösa retorik inte har provocerat fram någon endskild galning (ännu skall sägas) emedan socialdemokrater alltid, i Sverige sedan Palme, fått acceptera denna koppling. Morden på Palme och Anna Lindh är mord där det senare är direkt vederlagt komma från en galning som lät sig provoceras av högerns retorik i allmänhet och den högerextrema i synnerhet. Det oförsonliga hat som Mona Sahlin får uppleva för en 15 år gammal synd är inte rimlig eller ens möjlig om inte denna synd återupprepats och förvridits till oigenkännlighet (se Diplomat PR ånyo) av en borgerligt finansierad ekokammare i detta fall. Är begreppen frihet, jämlikhet och solidaritet så provokativa? Vad är det dessa utmanar? Vari ligger det hotfulla? Naturligtvis så kommer mina politiska motståndare nu säga att jag gör politik av en nationell tragedi. Nej, det gör jag inte – men jag pekar på sakförhållandet. Det räcker en bra bit tyvärr. Det borde inte vara på det sättet.

Som både Peter Högberg och Staffan Lindström är inne på är nu inte lösningen hat eller låsningar. Vi kan bara möta allt detta, allt detta som visar sig provocera så mycket, med mer öppenhet och mer demokrati. Där kan vi nog alla – oavsett politisk färg – bidra. Och med ens blev Carin Jämtins uppdrag – att öppna upp socialdemokratin – än viktigare. Det finns i detta ett blodigt allvar att ta hänsyn till, ett blodigt allvar som vi nu ser de yttersta konsekvenserna av.

Som sagt, att jag kommer få ta emot kritik för detta inlägg är jag medveten om. Kritiken kommer komma från de som inte vill erkänna sin egen roll i den svenska kontexten. De kommer säga "låt oss sörja" och vilja begrava allt resonemang om orsakssamband för all framtid. Ja. Jag vill sörja - men att lägga locket på är inte rätt väg att gå. Då kommer denna svarta fredag upprepas igen. Och till det senare tänker inte jag bidra.

Jag bjuder er idag Cavatina. Ett annat stycke som kan bidra till eftertanke.

Media: DN / DN2 / DN3 / DN4 / DN5 / SvD / SvD2 / SvD3 / SvD4 / Aftonbladet /Aftonbladet2 / Aftonbladet3 / Aftonbladet4 / Aftonbladet5 / Expressen /Expressen2 / Expressen3 / Expressen4 / Expressen5 / DN6 / 

Bloggat: Krassman som givit mig dessa länkar: Kommunisternas blogg / Lasses blogg / Jinge/Tokmoderaten / Jämlikhetsanden / Johan Westerholm / Roger Jönsson /Svensson / Signerat Kjellberg / På riktigt 2.0 / Alla smutsiga detaljer /(S)ebastians tankar / Röda berget /Peter Högberg.