Det numera inte längre så hemliga men ändå hemliga regerings-PM som redan 2009 förutsåg konsekvenserna av regeringen Reinfeldts sjukförsäkringsreformer har dominerat, och kommer förhoppningsvis fortsätta dominera, delar av nyhetsflödet. Jag tänker i det här fallet kanske inte så mycket på själva sakfrågan utan mer på en av centralgestalterna. Statsministern.

 

Via Alliansfritt kan jag läsa mig till ett citat från statsministerns och därmed regeringens regeringsdeklaration. Han menar – inför statschefen, talmannen och landets högsta beslutande organ att

 

”Stora förändringar, likt sjukförsäkringsreformen, kan leda till att enskilda drabbas av orimliga och icke avsedda konsekvenser. Det är viktigt att vara ödmjuk inför detta. Regeringen kommer fortsatt att följa utvecklingen. Vi kommer att se över om regelverken och deras tillämpning fått icke avsedda konsekvenser för enskilda individer.”

 

När PM-et visar upp att regeringen var varnad för dessa ”icke-avsedda konsekvenserna” så reses en del frågetecken kring statsministern som person i allmänhet och hans människosyn, omdöme samt ledartalanger i synnerhet. Titeln på en av hans böcker, ”Stenen i handen på den starke”, får med ens en annan – tämligen dramatisk innebörd. Jag ser ett antal alternativa förhållningssätt från statsministerns position och formuleringskonst.

 

• Statsministern ljuger medvetet i talarstolen när han avger varje regerings viktigaste budskap – Regeringsdeklarationen. Han ljuger sina närmast överordnade, konungen med tronföljare och riksdagens talman rätt upp i synen samtidigt som han med berått mod narrar Sveriges högsta beslutande organ. Den riksdag som regeringen för var tid svarar inför enligt den svenska regeringsformens portalparagraf. Kan sägas att en av hans partikamrater och företrädare – Carl Bildt – har haft starka synpunkter på detta förfaringssätt tidigare.
• Statsministern visste ingenting om vare sig förhandlingar eller eventuella varningssignaler. Det leder mig till en fundering kring hans bunker. Endast goda nyheter får slippa igenom nätet, statsministerns humör vid dåliga nyheter är känt i vidare kretsar varför det skulle kunna vara ett sätt dämpa den dryghet som kommer i dagen när statsministern blir purken.
• Statsministern ser inte skillnad på budbärare och budskap. Det skulle i så fall förklara Christina Husmark Perssons uppsägning. Hon vågade internt stå upp men belönades med silkessnöret. Konsekvensen av detta blir att ingen i statsministerns omgivning vågar längre komma med dåliga nyheter. Det finns rykten som pekar i den riktningen i kvarteren kring Rosenbad. Statsministerns smeknamn – när han inte är i närheten – ”Rajraj” har föga med hans glättiga sinne att göra är några av de viskningar som hörs

 

Jag anser att det finns alla skäl i världen för en oberoende kår av journalister, eller de som påstår sig vara oberoende, att försöka bena ut vad statsministern visste och inte visste. Om det är så att han visste eller kände till det som departementspromemorian varnar för så ljög han. Om han inte visste om det finns det goda skäl att anta att hans ledaregenskaper inte räcker till för rollen som statsminister. Det senare har jag varit inne på vid ett flertal tillfällen. Men när jag tänker efter så inser jag att lögn inte heller är någon vidare positiv ledaregenskap. I alla fall inte i det samhälle som ligger bortom Rosenbad och Schönfeldts gränd No 4.
 

 

SvD, DN, Expr, GP1, GP2, Högberg, Moberg , Tokmoderaten, SR, SR2,

 

 

Peter Johansson publicerar på sin blogg ett twitterflöde där Tomas Eneroth (S) och vice ordförande i Socialförsäkringsutskottet ställer en enkel men rak fråga till Gunnar Axén (M) om den senare kände till den hemliga depapatementsdokument som GP avslöjat. Jag tror dessvärre att svaret i dess publika form kommer utebli. Skulle vi få något så kommer det vara översatt till en fullständigt obegriplig Schlingmannska som går ut på att det är sossarnas fel att moderater ljuger.

So wie so så följer GP upp scoopet från i morse med en fråga om detta inte är besvärande för regeringen Reinfeldt. Sannolikt så. Sannolikt så är luften i Rosenbad dessa dagar full av svordomar över ett okontrollerbart medielanskap som har den dåliga smaken att inte stämma av nyhetsartiklar med Statsrådsberedningens alldeles egna mediedomptör statssekreterare Per Schlingmann.

Besvärande sa Bill, mest svärande sa Bull….

Regeringen kände till problemen med det nya sjukförsäkringssystemet redan innan beslutet fattades. Det skriver Göteborgs-Posten som tagit del av en hemlig promemoria som upprättades på socialdepartementet rapporterar SR/Ekot, Göteborgsposten och SvD.

Onekligen ett avslöjande som får mig att höja en del på ögonbrynen. Det slår ett annat ljus på förra socialförsäkringsministern Christina Husmark Persson men bekräftar samtidigt bilden av regeringen Reinfeldt I och II. Det är inte medborgarnas behov av en rättssäker och trygg socialförsäkring som styr – det är finansdepartementet.

Regeringens officiella linje är att lagen fått "oväntade konsekvenser”, som ingen kunnat förutse. Det visar sig som sagt vara en efterhandskonstruktion, enligt PM:et från socialdepartementet. Något av det mest sensationella i socialdepartementets PM är att den kritiserade tidsgränsen – ”stupstocken” - inte alls fanns med i det ursprungliga förslaget till sjukförsäkring. Det var ett senare inspel från finansdepartementet, som ville spara mer pengar. Av promemorian framgår också att socialdepartementet hade en lösning som skulle inneburit att människor sluppit bli "nollklassade". Det handlar om de just nu så uppmärksammade 6 000 personerna som blivit utan ersättning när deras tidsbegränsade förtidspension upphörde. Både socialdepartementet och Kristdemokraterna slog larm om deras situation, men utan att få gehör.

Fram träder en bild av en regering som präglas av cynism och slarv. Förvirrade underlag och finansministerns tendens att betrakta befolkningen inte som människor utan som subjekt. Utmätbara, mätbara och statistiskt säkerställda. Vi har tidigare pekat på regeringens ledarskap som påfallande ofta är omgivna av en air av ”hafs-och-slafs”. Ett ledarskap som inte ser människan eller ens är villiga att ta ansvar för konsekvenserna av sina egna beslut.

Inte heller regeringens nu senfärdigt föreslagna förändringar (DS 2011:18) som föreslås i Alliansens förslag DS duger enligt remissinstanserna. Jag väljer att citera Reumatikerförbundet:

Tyvärr måste vi slutligen konstatera att inte heller dessa förslag råder bot på de konsekvenser som den nya lagstiftningen inneburit för våra medlemsgrupper. Det är svårt att lappa och laga på ett sjukförsäkringssystem som i grunden bygger på en individ som först är frisk – sedan sjuk och därefter frisk och åter i arbete. Att därefter skapa undantagsregler förstärker inte tilltron till försäkringen eller gör den mer rättssäker.

Jag har tidigare fått kritik för att jag klistrat bilden på Alliansen som cyniskt människoföraktande. Jag måste nu, när jag läst igenom såväl den hemliga departementspromemorians sammandrag och remissinstansernas svar justera detta uttalande. De som möjligtvis kan undantas från denna bild är (KD) och den numera sparkade socialförsäkringsministern Christina Husmark Persson. Övriga får finna sig i att fortsatt leva med denna stämpel tills de bevisat motsatsen, sakläget ser nämligen inte bättre ut för dessa. De vill bland annat låta de fortsatt ”nollklassade” fortsätta leva på svältgränsen för att lyfta fram ett exempel. DS 2011:18 vill begränsa denna grupps ersättning till 4 000 kronor per månad emedan vi gärna ser att de återfår den ersättningsnivå de hade innan ”reformen”.

Slarvigt, cyniskt, kallhamrat och en subejktifierad syn. Är det detta som kallas ledarskap? Är det detta som citatet ”jag går sida vid sida med svenska folket vars förtroende jag bär”?

I Fredrik Reinfeldts bunker så är det sannolikt så…..

DN, DN2, SvD, GP, SVT, Ab, Ab2. Peter Högberg,
Peter Johansson och Sebastian Stenholm på ämnet

Oppositionen måste sluta spela under täcket med Sverigedemokraterna. Regeringen bör inse att den regerar i minoritet och söka överenskommelser med MP och S skriver DN på ledarplats med tydligt fokus på denna veckas votering kring (S) utskottsinitiativ i socialförsäkringsutskottet.

DN skriver

De rödgröna har hittills agerat så att gränsen mellan samtal och samarbete med SD blir omöjlig att urskilja för väljarna. Och alliansledamöter har gjort likadant för att säkra sina förslag.

Samt avslutar ledaren med

Men det krävs ändå mer ödmjukhet inför makten än vad regeringen Reinfeldt visat under det senaste halvåret för att det ska fungera. Och förstås en ansvarsfull opposition, där även Socialdemokraterna och Håkan Juholt ser vikten av balans mellan aktiv opposition mot regeringen och pragmatisk politik för landets bästa.

(min fetstil)

I mitt inlägg från igår bedömde jag att borgerliga ledare skulle anklaga främst (S) för att anpassa sig till (SD) politik. Jag kan väl såhär medge att jag inte fick helt rätt. DN menar att vi spelar under täcket med (SD) men de kan inte leda detta i bevis. Men. Ledarredaktionens, i sammanhanget, skarpa markering mot Fredrik Reinfeldts ledarskap måste ses som en vindkantring. Det som DN nu skriver är ett implicit erkännande av den position som oppositionen haft under hela debatten, att det är regeringen som ansvarar för att finna stöd för sin politik i riksdagen – det kan aldrig vara oppositionens roll att lägga sig platt.

Det här är så nära en pudel vi kan komma från en borgerlig ledarsida. Onekligen är det en vindkantring i attityden gentemot statsministerns ledarskap. Om inte, så var det misstänkt likt en vindkantring.

Vi får se hur länge vindriktningen håller – det är långt till 2014.

Denna veckas mer intressanta politiska kraftmätning kommer ske i riksdagen under torsdagen och fredagen. På torsdag sammanträder socialförsäkringsutskottet för att sedan skicka vidare socialdemokraternas utskottsinitiativ till kammaren för debatt och beslut på fredag.

Efter att ha gått igenom handlingarna  så står det ganska klart vad vi har rätt att förvänta oss. Dels av den riksdagsminoritet som representeras av (M), (FP), (C) och (KD) – dels av hur framför allt borgerliga ekokammare och opinionsbildare kommer vilja presentera ärendet. De uttrycker faktiskt de bakomliggande sakskälen till utskottsinitiativet själva i sin reservation:

Alla reformer bör följas upp och utvärderas för att se om de fallit ut på önskvärt sätt eller om det finns behov av justeringar. Därför tillsatte vi i Alliansen en arbetsgrupp i Regeringskansliet som sedan hösten 2010 genomfört en omfattande översyn av sjukförsäkringen som utmynnat i en departementspromemoria (Ds 2011:18), Översyn av sjukförsäkringen – förslag till förbättringar. Alliansgruppen har varit delaktiga i översynen genom regelbundna överläggningar med socialdepartementet. Departementspromemorian är ute på en bred remiss till ett femtiotal remissinstanser. Remisstiden går ut den 1 juli. Regeringen har dock redan i vårpropositionen aviserat att man avser att återkomma med förslag till förändringar av sjukförsäkringen i höstens budgetproposition. Dessa viktiga förbättringar i sjukförsäkringen som nu bereds kommer att behandlas av riksdagen i höst och bedöms kunna träda ikraft 1 januari 2012. 

(Fetsilen mitt förtydligande, i sammanhanget så ger just ordet bedöms ett skakigt intryck som bäddar för förberedelser för politiskt svek)

Regeringen har låtit utreda frågan i ett år och det föreligger fortfarande inte något underlag för inriktning på riksdagens bord. Det är just detta som utskottsinitiativet bottnar i, skall en inriktning  överhuvudtaget arbetas in i höstbudgeten så måste socialförsäkringsutskottet ta beslut innan sommaren.

Vi skall ha klart för oss att detta kommer inte den borgerliga minoriteten i riksdagen tillstå. De, och tidningar som DN och Expressen (som har en uttalat politisk vinkel i sin rapportering) kommer att hänvisa till ett förslag som fortfarande idag inte landat på utskottets bord för vidare handläggning.

En annan vinkel som den borgerliga minoriteten sannolikt kommer försöka sig på är kostnaderna för utskottsinitiativet. Finansutskottets kansli har låtit utreda dessa under flera veckor vilket redovisas i bilagorna till initiativet emedan regeringen lät utreda kostnaderna under totalt en arbetsdag. En tredje vinkel som kan komma är att (S) anpassat sig till (SD) förslag. Detta faller på sin egen orimlighet för de som är läskunniga (se länken till handlingarna) då (SD) inte lagt några förslag i ärendet utan valt att i efterhand ansluta sig till (S), (MP) och (V) initiativ.

Vi vet med andra ord redan på förhand hur det kommer låta från den borgerliga minoriteten och dess olika mediebärare. Detta kan vara väl värt att ha i bakhuvudet nu när den sista politiska striden i riksdagen innan sommaruppehållet startar. Surast av alla i debatten? Min gissning är moderaten Gunnar Axén  och ledamöterna från (KD). Den förra för att han är kraftlös, de senare för att de dels nu tvingats bekänna färg för sin sociala omsorg men även för att debatten inkräktar på deras riksting. Det senare kan de dock inte skylla på (S) eftersom det är moderaten Gunnar Axén, i kraft av sitt ordförandeskap i utskottet, som sätter datumen för beredning enväldigt.

I två av mina tidigare postningar så har jag luftat min tveksamhet inför en del av vad jag ser i det politiska spelet och i den politiska världen i allmänhet och stämningsläget i socialdemokratin i synnerhet. I synnerhet ännu mer efter den senaste opinionsredovisningen som visar att (S) sakta klättrar mot 35 procent. Det som sker nu är faktiskt livsfarligt på sina håll i partiet. Vi ser attityder som kanske bäst antyds av signaturen gstsveneric:

Luta oss tillbaka? Hålla inne med kärleksfull kritik? Lita på att Håkan och hans stab inklusive talespersoner gör jobbet åt oss genom att läsa på över sommaren? Att vi faller tillbaka i en partikultur som hör historien till? Att vi låter de som valt rollen som förtroendevald vara deras yrkesidentitet forma våra budskap? Att dessa ska börja spela ett spel igen och försöka få väljarna att känna igen sig i dem? Det kommer inte att gå även om det finns sådana på upphöjda positioner som sannolikt tror på denna kuliss. Detta är begripligt men inte försvarbart - många av dem har aldrig satt sin fot utanför det politiska systemet. Partiets problem – kanske främst i Stockholm – är större och mer djupgående än dessa företrädare vill medge. Låt oss se till hur socialdemokraterna lyckats i Stockholms Stad och Stockholms Län valen 2002, 2006 och 2010:

2002 Stockholms stad  31,3 procent

2002 Stockholms län    33,4 procent

2006 Stockholms stad  23,17 procent

2006 Stockholms län    26,16 procent

2010 Stockholms stad  20,88 procent

2010 Stockholms län    22,23 procent

Katastrofalt dåligt. Jag har mer mustiga uttryck än så på lager men nöjer mig så. Socialdemokraterna i Stockholms stad och län har under nuvarande ledarskap (det har inte förändrats nämnvärt de två senaste valen) tappat var tredje väljare. Och vad som är kanske än mer skrämmande är att nuvarande ledningar i stad och län inte vill ta i denna bistra sanning, den har effektivt tystats ned. Trodde dom i alla fall. En styrelse och bolagsledning i vilken annan verksamhet som helst som på åtta år tappar en tredjedel av sin marknad får sällan någon mildare behandling av sina ägare och / eller  intressenter.

Med en oförmåga att vinna tillbaka Stockholmarnas förtroende skall det mer till än en eventuell ”Håkan”-effekt. Stockholmarna är inte lättflirtade – de kräver en politik som håller och som tar avstamp i Stockholmarnas vardag. På samma sätt förhåller det sig i såväl Göteborg som Malmö och även om vi tog hem segern i dessa städer så krympte marginalerna oroväckande mycket. Väljarna är inte någon obegåvad fårskock som vi kan skylla ifrån oss på, de har dessutom rätt att ställa krav på de politiska partierna vid varje tillfälle som medges. Vi, och de distriktsledningar som vi låtit sitta i orubbat skick trots valresultaten,  måste inse det legitima i detta och sluta skylla ifrån oss eller tro att någon annan gör jobbet åt oss eller att väljarna är korkade som inte förstår våra distriktsledningars behov av makt, prestige och tillsvidare liknande anställningar i maktens finrum.

All in all, vi har en lång väg tillbaka. För att vinna 2014 så krävs att vi kanske inte vinner storstäderna  men åtminstone presterar resultat som ligger närmare 30 procent och 2002 års valresultat än de senaste två valen som ligger närmare 20 procent. Håkan Juholt kommer inte kunna gå denna långa väg själv. Det kommer krävas blod, svett, tårar och ytterligare rockader på fler nivåer än den vi börjat med för att kunna gå i mål med det som ligger framför oss. 

Vi har inte råd att luta oss tillbaka.

Ibland är jag kanske lite mörkare än vad som kanske är nyttigt för mig och min omgivning. Efter en period av intensivt arbete – såväl yrkesmässigt, privat som politiskt, så känns det ibland som jag är nere på bara benpiporna när jag tar mig framåt. Det är därför det ska bli rätt skönt när den politiska delen av mig kan ta någon form av paus i samband med Almedalsveckan. Det är inte utan att denna känsla nu en stund som denna växer sig starkare. Att ta ut distansen till livet som sådant. Att granska livet för vad det kan vara värt. Peter Dalle blev intervjuad  i DN här i veckan, en intervju som jag tyckte tecknade ett porträtt av en tänkande man. Sympatiskt. Med en svärta och en cynism som jag kan känna igen mig i. Peter Dalle säger följande:

– Livet är en besvärlig tid, men vi måste alla igenom det. Det enda som gör livet värt att leva är andra människor, och att göra deras liv värda att leva. Jag tror människan vill göra gott, vilket är vackert med tanke på all ondska och elände som finns. Ville vi inte gott skulle livet vara komplett meningslöst. Nu är det bara lite meningslöst.

Just så känner jag det i skrivande stund. Livet är bara lite meningslöst. Samtidigt som människor i min omgivning gör allt för att göra livet surt för andra för att främja sina egna karriärer så säger dom att dom vill skapa ett bättre och rättvisare samhälle. Jag tänker en smula på det här. Om motsägelsen och om dessa personer verkligen menar allvar med ord som ansvar, brinna för solidaritet, tro på allas lika värde. Medmänniska primarus – den som skall bära ett förtroende - den främste bland medmänniskor.  Den främste av jämlikar… då blev själva ordet jämlik med ens meningslöst.

En tavla som kommit att i grunden förändra min syn på livet och samhället är Odd Nerdrums ”The death of  Andreas Baader”. Jag vet inte på vilket museum den hänger numera men upplevelsen är enorm. Att Andreas Baader var en terrorist med många liv på sitt samvete är höjt utom allt tvivel, att han förtjänade sitt fängelsestraff flera gånger om är tveklöst anser jag. Men. Tavlan åskådliggör ett tänkt scenario om hur han slutade sina dagar. Enligt obduktionsprotokollet så tog Andreas Baader sitt liv med ett skott i nacken. Motivet till tavlan talar till mig. Alla har rätt till en rättvis rättegång, och ingen – inte ens staten – har rätt att sätta sig över sina egna lagar och den värdegrund som är tänkt att hålla ihop samhället.

Det är i dessa stunder, när jag frågar mig varför jag egentligen gav mig in i politiken, som jag tänker på en promenad en sommardag för länge sedan. Eller var det länge sedan? Ibland som det var igår, ibland som det var i ett annat liv. I en annan tid. En promenad och i ett samtal med en person som kom att förändra mitt liv i grunden. Vi talade om boken ”Simon och ekarna” av Marianne Fredriksson. Vi talade om judeförföljelserna under andra världskriget. Vi talade om det fria ordet och Torgny Segerstedts mod. Jag novis, min samtalspartner desto mognare, resonerande och vägledande tog min samtalspartner mig över de fallgropar, stockar och stenar som problemställningen erbjöd. Vi närmade oss under promenaden obönhörligt frågan som jag var rädd för innerst inne. Om jag såg att någon for illa på grund av klass, kön, etnicitet, sexuell läggning eller vad som helst bara för att en tillfällig majoritets norm – i strid mot min egen och samhällets grundläggande etiska värden – legitimerade dessa handlingar: Skulle jag stå bredvid passiv och tyst eller skulle jag ingripa med risk för det jag höll kärt? Frågan ställdes direkt till mig, den kröp in i mig, den vände ut och in på mig och jag ville svara att jag skulle vara beredd att offra mig men jag kunde inte forma orden. Jag var vid den tiden kanske än mer av arbetsnarkoman än idag, det normativa streberlika statusjagandet i min uppväxt och min omgivning färgade min världsbild. Men frågan - den tog inte ens tio sekunder att förmedla - kom att förändra mig i grunden. Frågan som det sedan tog år för mig att kunna svara på. Ja, jag är sannolikt beredd. Jag tror jag vet vad det är värt att det åtminstone finns några som är beredda att gå före och ibland stå ensamma när de ska försöka vrida samhället – i det stora och i det lilla – rätt.

Hur mitt engagemang kommer te sig efter  sommaren har jag bara vaga begrepp om. Sommaren, som innebär ledig och fri tid för vissa kommer inte innebära det för mig. I september – som är mitt nästa andningshål – kommer jag, likt pilgrimen, åka tillbaka i tid och rum till en annan, för mig central, upplevelse och plats. Jag kommer åka till Madrid för ett kärt återseende av staden i mitt hjärta. Men det är inte vännerna och miljön i sig som drar mig mest, det är inte tjurfäktningarna, det är inte operan, det är inte dofterna, pulsen, maten eller vinet. Det är återseendet av Picassos Guernica som jag ser mest fram emot. Upplevelsen av att stå framför denna monumentala målning är obeskrivligt stark. Det är så att jag kan höra skriken, smärtan och utsattheten. Ropen efter skydd. Ett skydd som aldrig kom. Ett samhälle som svek. En ondska som kom i dagern. Naturligtvis kommer minnena komma ikapp mig då från tiden när jag såg Guernica för första gången. Vem jag var och vad jag var. Det blir en pilgrimsfärd för en agnostiker som söker tron på sig själv.

Det är denna typ av tankar som rör sig i mitt huvud nu. Jag vet att jag måste röra på mig – står jag still går jag under. För närvarande är jag så in i döden trött när jag rör mig framåt men jag kan intet annat. Det känns vissa dagar som jag går på bara benpiporna men jag tar mig ändock framåt. Mot vad? Vet faktiskt inte. Med vilken drivkraft? Den är jag däremot desto säkrare på.

Jag avslutar därför nu postningen med en av mina absoluta favoritartister när han framför en ballad som faktiskt har koppling till denna mycket personliga – och delvis privata – postning. Balladen är intimt förknippad med tid, rum, känsla och tanke som jag både försökt beskriva men kanske, när jag nu tänker efter, mest bara givit ledtrådar till. Ledtrådar till vad det kan innebära när agnostikern ger sig ut på en pilgrimsfärd där han söker tron på sig själv.

Den rödgröna oppositionen är nu större än det borgerliga blocket och Socialdemokraterna är Sveriges största parti. Medan M och C tappar så ökar sympatierna för FP och KD något, det visar SR Ekots/Novus senaste opinionsundersökning för juni. Normalt brukar jag hålla mig ifrån att kommentera alla dessa opinionsundersökningar – helt allvarligt – vem bryr sig om dessa förutom Lena Mellin när hon söker efter argument att skriva ned Håkan Juholt?

Det är väl i vårt fall det enda roliga med opinionsundersökningen. Håkan Juholt ser ut att ha ingjutit hopp bland medlemmar och sympatisörer men mer kan vi inte läsa ut ur denna, i grunden positiva, undersökning. Inget annat parti kan heller vara direkt nöjda med undersökningen förutom kanske (MP) av samma skäl som vi och (KD) som helt omotiverat klättrar något litet. För övriga är det annars en dyster verklighet som ligger bakom siffrorna. För egen del som sagt, ett kvitto på Häkan Juholts inträde på scenen men annars noll.

Jag uppehåller mig, för enkelhetens skull, vid socialdemokraternas siffror.

• På pluskontot kan vi räkna hem Håkan Juholt och en bra Libyen-uppgörelse. Vägen till den senare var dock allt annat än spikrak varför den faktorn vid närmare eftertanke kan räknas bort som neutral.
• Socialförsäkringsutskottets vice ordförande, Tomas Eneroth, får väl godkänt för sitt utskottsinitiativ samt den efterföljande debatten.
• Vi har tagit initiativet i debatten kring barnfattigdomens bekämpande och äger problemformuleringen. För stunden skall sägas, (MP) hugger så gott de kan och med viss framgång från främst Gustav Fridolin.

Sedan är det tyvärr tunt. På minuskontot finns dessvärre lite mer av allvar och mer av djupgående problem:

• Det blev en skakig start för Tommy Waidelich som ekonomisk-politisk talesperson. Anders Borg har sprungit i cirklar runt honom varför han förväntas ägna sommaren åt att ta privatlektioner i nationalekonomi med bland annat Marika Lindgren-Åsbrink som lärare.
• Monica Greens utspel om IT-Titti var allt annat än genomtänkt eller genomarbetat – hennes anslag andades en hel del ”popcorn-politik” med slumpmässiga uttalanden som väckte ett löjets skimmer över vår förmåga att förstå samhällsutvecklingen. Hon bör ägna sommaren åt att arbeta igenom ett IT-politiskt förslag och läsa de framtidsstudier som bland annat Nordiska Rådet och Gartner Group presterat.
• Carin Jämtins faiblesse att fokusera på allt annat än partiorganisationen är inte heller något som hon kan räkna som lyckosamt. Helgdagar och barnfattigdom i all ära, men hon förväntas av mig ägna sommaren åt att göra som en av hennes företrädare. Han hette Håkan Juholt och lade sig i vinn om att besöka samtliga arbetarekommuner i hela Sverige. Istället för en Eriksgata på några utvalda orter så bör hon skapa sig en bild av hur illa det är ställt i partiet.
• Socialdemokraterna i Stockholms Stad och Stockholms Län - där vi nu förlorat två val i rad med i praktiken samma ledarskap - måste börja fundera på om det är med rätt lag de nu tar sig an alla de surdegar som måste klaras av i god tid innan nästa val. Veronica Palm och Mikael Damberg bör därför ägna Roger Jönssons postning i ärendet gott om tid och eftertanke när de funderar på sin historia och sin framtid som ordförande i respektive partidistrikt.

Nej. Denna opinionsundersökning var ingenting att bli glad över förutom möjligtvis att Lena Mellins ”Hata Håkan”-retorik inte fick något ytterligare bränsle. Det ligger en fara i denna underökning att de krafter som inte vill förändra och utveckla vårt parti och vår politik får råg i ryggen nu. Siffrorna kan nämligen tolkas på det sättet, att så länge vi inte gör något eller säger något vettigt alternativt att vi inte kommer med några genomtänkta förslag så stiger stödet. Det är fel strategi om vi vill förtjäna att vinna val på våra värderingar och på vår politik. På valdagen är väljarna smartare än så. Detta vet vi vid det här laget.

SvD, SR/Ekot

Det finns skäl för mig att gå tillbaka ett stycke i den utrikes- och säkerhetspolitiska debatten. Mot bakgrund av vad jag skrev igår finns det skäl att granska två borgerliga debattörers positionering i debatten kring Libyen. Göran Pettersson, Fredrik Antonsson och Thomas Böhlmark, alla (M). Göran Pettersson har raljerat en hel del över socialdemokratins kompetens och agenda i detta Här kan jag kanske ge Göran Pettersson rätt i en sak, det kan finnas skäl att se över den ordinarie utrikesförvaltningen. Urban Ahlins resa till FN veckan innan handlade om att lyssna vad dessa hade att säga – något som den ordinarie utrikesförvaltningens politiska ledning valde att prioritera bort. Thomas Böhlmark efterlyste långsiktigt tänkande från oppositionen vilket jag nu kommer återkomma till.

När socialdemokraterna efterlyste bordningsstyrka och en bredare verktygslåda ville moderaterna egentligen bara förlänga nuvarande insats samtidigt som detta behov idiotförklarades. Fredrik Antonssons postning från när det begav sig tycks andas en insikt om sakförhållandena i området samt det som FN kommunicerat i olika kanaler. För samtliga dessa – som öppet kritiserat det bredare anslag som socialdemokratin (dock efter en förvirrad retorisk inledning måste jag säga, det har Håkan Juholt vitsordat i en senare intervju i Korseld) kom fram till bör ägna en viss tid åt denna video hämtad från Al Jazeera, tyvärr tillåter inte Al Jazeera inbäddning ännu varför ni måste följa länken. Jag vill minnas att minst en av dessa moderata självutnämnda ledande försvarsdebattörer påstod att vapen endast smugglades in via luftrummet. Jag kan tycka att just den moderata opinionsbildaren nu har gjort sitt i den utrikes- och säkerhetspolitiska debatten.

Vad som bekymrar mig för dagen är att vi nu inte tycks ha någon egentlig debatt kring hur vi adresserar vår – och därmed del av EU – position i Mellanöstern i ett vidare perspektiv. Det borde finnas utrymme för detta eftersom enskilda punktinsatser annars riskerar att motverka varandra. EU:s hållning till Turkiet är en sådan, hur jobbar vi för att underlätta ett medlemskap? Syrien, Egypten, Tunisien och Jemen är andra områden där vi måste sätta oss ner och fundera hur vi skall ha det för att inte tala om Afghanistan. Den sista frågan hastar nu, USA och Frankrike drar ned på sitt engagemang snabbt vilket kommer påverka oss oaktat vad vi kan tycka om det. Det är en sak att prata om demokratiska rörelser, en annan femma att försäkra sig att de bär frukt. Centralt i alla dessa fall är att vi måste formulera vad vi har för politiska mål med vårt engagemang och inte falla in i den medielogik där endast det senaste kriget är det som är populärast i debatten för dagen.

Var bara tvungen. På allmän (det vill säga min) begäran. Såg dom live i början på 1980-talet i USA.



Blev så nördig att jag började odla skägg och köpte en Stetson. Såg inte klok ut... men WTF. Nostalgi.

I min förra postning som berörde Utrikes- och säkerhetspolitiska bedömningar fick jag en kommentar från riksdagsledamoten Göran Pettersson (M) som väckte en del gamla tankar till liv. Göran Pettersson och jag har tidigare haft våra meningsskiljaktigheter i just dessa frågor, vi är dessutom forna kollegor även fast han var i armén och jag i flottan. Vi är bägge utbildade inom underrättelse- och säkerhetstjänst. I tidigare replikskiften har jag velat koppla ihop makroekonomi och energipolitik med främst utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiska perspektiv – Göran har så sent som 2009 hävdat att detta inte varit helt relevant. Han är idag av, så som jag uppfattar det, en annan uppfattning som ligger närmare min position. Jag bejakar detta. Men. Jag börjar ha rätt mycket synpunkter numera på attityden till andra perspektiv och till kompetens som sådan från de politiska partierna. Faktiskt oavsett partifärg om vi undantar en del av (MP). Jag ska försöka vidareutveckla detta nu.

För att ta det explicita fallet med såväl bolånebubblan 2008 och varningssignalerna för att den skuldsättning som många europeiska länder nu står inför så var vi några stycken som varnade för detta. Vi blev idiotförklarade av såväl våra egna ”främsta företrädare” som av våra politiska motståndare. Den blick jag fick av Bo Ringholm när det begav sig sade mer än 1 000 ord. Tiden visade dessvärre för honom om vem som gjort en korrekt bedömning. På samma sätt förhåller det sig nu med de säkerhetspolitiska bedömningarna där vi är några stycken som blivit utskrattade när vi försökt uppmärksamma kopplingarna mellan energipolitik, finansiell oro och den globala maktbalansen. Återigen – nu faller de som skrattat en gång in i kören. När sakargument inte bet så hann den reala utvecklingen sedan ikapp. Samma företrädare påstår samtidigt att just de är de bäst skickade att lotsa oss igenom alla de utmaningar som de vägrat inse risken för förrän de inträffat.

Jag kan fråga mig om dessa verkligen är de bäst lämpade att leda. De har inte visat att de behärskar omvärldsanalys i ett proaktivt perspektiv. Om de inte behärskar denna ädla konst så kommer dessa förtroendevaldas politiska idéutveckling bli reaktiv istället för proaktiv. Jag ställer mig då ett antal frågor. Dels på hur det kommer sig att det är på detta sättet, dels konsekvenserna men även om dessa personer skulle överleva i den värld de är satta att styra.

Den första frågan är tämligen enkel att besvara. Det finns i alla partier en mer eller mindre uttalad och utpräglad kultur att premiera ja-sägare. Ja-sägare utmanar inte de analyser som talar för att den egna politiska agendan är den bästa ur makro-, mikro, säkerhetspolitiska eller andra perspektiv. Bunkermentaliteten som präglade ministärerna Bildt, Persson och numer Reinfeldt II släpper bara igenom goda nyheter och ”rätt” analyser. Takhöjden inom moderaterna sägs – enligt mycket säker källa – vara av en sådan karaktär att en ordinär krypgrund upplevs som S.t Peterskyrkan. På samma sätt förhöll det sig i socialdemokratin under Göran Perssons sista mandatperiod. Politiken kom att färgas av detta på samma sätt som stora delar av riksdagslistorna. Riksdagslistor som vi än idag dras med. Detta har inneburit att Håkan Juholts rekryteringsunderlag till talespersoner blivit rätt begränsat. Inom båda de statsbärande partierna finns dock ljuspunkter och eftersom jag kritiserat moderaterna så ska jag nu berömma dom för att ha tagit till sig en sådan politiker som Maria Abrahamsson. Inom socialdemokratin finns ett flertal jag tycker nu börjar ta för sig och visa vad de går för ur ett positivt perspektiv men dessvärre så är de för få för att hålla upp tempot i förnyelsearbetet. Håkan Juholt har väckt några ur en dvala på avbytarbänken samt börjat rekrytera  vassa tänkare, vissa med ett godkänt resultat – andra skulle mycket väl kunna fundera på om inte tiga vore guld. Något förenklat handlar det om ledarskapet, hur pass benägen en partiledare är att ta till sig andra perspektiv, oliktänkande men ändock ideologiska själsfränder och inte sällan budbärare av obehagliga sanningar.

Hur det ser ut i de övriga partierna har jag ett visst begrepp om. (V) skulle i min värld tjäna på att ersätta Lars Ohly. Vilka är förutsättningarna för honom att vinna ett val nu? Han har personligen ett ansvar för jag tror fem raka valnederlag och om jag skulle vara arbetsgivare i ett vanligt företag så skulle hans analysförmåga fått respass redan vid nederlag nummer två. Lars Ohly är ett rödgrönt alternativs svagaste länk och vill (V) på allvar påverka en framtida socialdemokratisk regeringsalternativ i renässans bör de börja fundera på vad de själva kan och vill bidra med. Bunkern kring Lars Ohy tycks vara kompakt och hans världsbild isolerat till att handla om "Me, myself and I".

Jan Björklunds (FP)  bunker är möjligen något mer öppen då partiet av tradition slitits mellan socialliberaler och neoliberaler. Hur det står till i (KD) har jag faktiskt ingen information om men opinionssiffrorna talar sitt språk. Att Maud Olofsson har en kompakt försvarslinje av ja-sägare runt omkring sig tycks vara uppenbart med hennes attityd till valresultat och medial kritik.

All in all: Jag anser att vi  - oavsett politisk hemvist - måste börja ställa samma krav på våra företrädares omdöme och kompetens som i ”den riktiga världen”. En repetitiv oförmåga att göra korrekta analyser och därmed oförmåga att dra de riktiga slutsatserna bör inte meritera till förnyat förtroende. Den interna partidemokratin av idag, oavsett parti, klarar uppenbarligen inte av att matcha fram rätt personer eftersom andra egenskaper efterfrågas. Att säga ja, att kamma medhårs och endast komma med glada nyheter är sådant som blir meriterande. Att varna och peka på alternativa lösningar är däremot ingenting som premieras i något av de statsbärande partierna.

Skulle alla dessa personer som säger sig vilja leda och som nu bevisligen visat upp en bristande förmåga att läsa sin omvärld, som reagerar på omvärlden istället för att möta omvärlden proaktivt, vara tvungna att arbeta i det näringsliv de alla tycks hylla skulle deras karriär sannolikt bli rätt kort. Ingen av dem skulle mest sannolikt någonsin avancera högre än till att vara ställföreträdande bensinmacksföreståndare. I den rollen räcker det med att höja och sänka bensinpriset på oljebolagens direktiv. Jag måste nog redan nu be de som är ställföreträdande bensinmacksföreståndare om ursäkt om de känner sig förolämpade när de jämförs med dagens politiska ledarskap. Några nämnda men absolut ingen glömd….

I ett tidigare inlägg skrev jag om ett USA som nu sluter sig för sin omvärld. Att det förhåller sig på det sättet blir allt tydligare – USA:s roll som världspolis har ett allt svagare stöd i USA. Representanthuset röstade igår mot ett förslag om att USA skulle kunna genomföra begränsade operationer i Libyen under ett år enligt Washington Post. Debatten, och framför allt voteringen, var lika förvirrad som vår egen Libyendebatt där positioner byttes och till slut permanentades i någon form av protektionistiskt färgat beslut. Helt klart är dock att USA:s roll som världspolis är över och det finns nu goda skäl att värdera även Natos roll. Eftersom Natos åtaganden till 70 procent baseras på ett amerikanskt engagemang så  försvagas Nato nu radikalt. Och frågan är, kan Europa – eller Natos europeiska medlemmar – över huvud taget räkna med att solidariteten mellan medlemsländerna enligt traktatet håller i framtiden?

Att detta är ifrågasatt är ingen hemlighet i en vidare kontext. En kontext som ligger utanför den svenska debatten. Hur detta ter sig såg vi exempel på i fjol när Storbritannien och Frankrike ingick försvarssamarbeten på fler områden. Kärnvapen och det gemensamma ansvaret för insatsstyrkor och hangarfartyg var några sådana. Vad jag reagerar på i denna debatt som finns i USA och övriga EU är ett par saker.

Dessa nyheter återfinns inte i det svenska nyhetsflödet. Jag funderar en hel del över orsaken till detta. Det kan vara alltifrån en ointresserad nyhetsredaktion till att dessa nyheter skulle gå emot den av främst regeringen förda utrikes- och säkerhetspolitiken. En politik som baseras på en politisk vilja till en tät relation med just Nato.

Det andra jag funderar en hel del på är hur det egentligen är ställt med vårt politiska ledarskaps kompetens och "sense of urgency". Den rörelse vi ser på fler håll påverkar onekligen de prioriteringar vi skulle behöva göra.

Det tredje, och kanske allvarligaste, är vårt politiska ledarskaps oförmåga att koppla ihop global makroekonomi med säkerhetspolitiska effekter. Om vi ser tillbaka på Greklands statsskuld 2009, när problemen började, så låg den på 115 procent av GDP. USA:s statsskuld ligger idag på motsvarande nivå och de säger att den skall stabiliseras på denna nivå. Det sa grekerna 2009. Idag pågår förhandlingar i Senaten om att höja lånetaket för att USA skall kunna fullgöra sina åtaganden. Om inte dessa förhandlingar lyckas kommer pensioner, statliga myndigheter och socialförsäkringssystemen haverera innan året är slut.

Åter igen: Med detta som grund, vilka förutsättningar har USA att vara världspolis och samtidigt motor i den globala ekonomin? Med vilket förtroende och med vilken pondus kommer den amerikanska delegationen kunna agera inom ramen för G8, G20, Världsbanken och Internationella valutafonden om detta tillåts fortsätta? Framför allt: Vad kommer i dess ställe?

Att USA:s engagemang på den militära arenan nu krymper är uppenbart. Att USA kommer ha en lägre direkt påverkan framgent på den globala ekonomin är sannolikt inom en snar framtid. Få - eller inga - vill tala om elefanten som står i rummet, vilka indirekta konsekvenser detta kommer få. Vad jag vänder mig mot är att ingen tyngre svensk politiker tycks ställa alla dessa frågor, än mindre söka lösningar för försvaret av framtidens svenska välfärdssamhälle. Såväl territoriellt som innehållsmässigt.

CNBC, 

Der Spiegel får insipirera till kvällspostningen och vill det sig riktigt illa så blir det även midsommardagens huvudpostning av orsaker utanför min kontroll. Titeln på Der Spiegels krönika är, fritt översatt, ”Hur den europeiska eliten förlorade en generation”. Skrämmande titel till en krönika som ställer relevanta frågor.

Vad frågeställningen egentligen kokar ned till är om Europa och EU är det Europa och EU som dagens alltmer välinformerade medborgare verkligen ville ha? Var det så här vi ville se Europa utvecklas? Jag är inte så säker även fast jag är i grunden en EU-vän och var en entusiastisk anhängare till de visioner som målades upp. Ett fredens Europa. Ett Europa med fri rörlighet över gränserna av idéer och människor. Tanken var vacker, men var det så det utvecklades?

Nej. Det är i alla fall mitt svar när vi ser det tjuv- och rackarspel som pågår på makroplanet och vilka centrifugalkrafter som sätts igång på mikroplanet. Jag kommer nu göra en liten personlig utvikning för att du kanske ska förstå mitt europeiska engagemang men samtidigt varför jag ser de mörka moln som nu tornar upp sig vid horisonten.

1997-1999 var jag arbetande styrelseledamot (Consejero Delgado) och sedan VD ett svenskägt bolag i Madrid. Spanien hade i och för sig gått med i unionen redan 1986 men det var först nu, när de stora sociala fonderna och strukturfonderna började pumpa in pengar i ”oliv-ekonomierna” som Spanien tog klivet in i Europa. Minnet av Francos diktatur var fortfarande då – och även nu – ständigt närvarande. Den yngre generationen (och mina jämnåriga) gjorde allt för att bli en del av Europa. Jag överdriver inte om jag säger att det låg en EU-finansierad språkskola i varje kvarter i Madrid. Ett helt folk ville lära sig engelska för att kunna kommunicera med den gemenskap som vi andra representerade efter år av isolering. En fantastisk, och välkomnande, känsla och attityd mötte mig från ett folk som så sent som 1975 fått uppleva militärdiktaturens järnstövel. Greklands historiska närhet till just detta styrelseskick är inte heller långt. Så sent som 1974 styrdes även Grekland av en militärjunta.

När nu den grekiska ekonomin ser ut att helt ha havererat och med viss rätt sätts under förmyndarskap under hänsynslösa villkor, när den spanska ungdomsarbetslösheten i vissa regioner ligger kring 50 procent, när såväl Irland som Portugal ser ut att gå det grekiska ödet till mötes samtidigt som Italien på fullt allvar börjar överväga om att lämna Euron så står det inte rätt till i Unionen. Samtidigt så ser Schengensamarbetet ut att nu luckras upp med framför allt de danska kraven på gränskontroller – allt för att lugna en allt mer isolationistiskt och högljudd opinion. Då står det inte rätt till i relationen mellan väljare och elit. Medans den svenske tonåringen ser Europa som en möjlighet och ett äventyr emedan hans spanske och grekiske jämnårige börjar se Europa som ett ok och en piska.

Vad jag vill ha sagt är att den Europeiska Unionen nu, för varje dag, vilar på en allt mer skakig grund. Att de länder som nu har störst problem även har en historia i närtid där folket valt att isolera sig och där militärdiktaturer tillåtits få husera i relativ lugn och ro. Den demokrati vi tror oss arbeta för är nu, eller står i begrepp i att bli, alltmer ifrågasatt. Den rörlighet av varor, tjänster, kunskap och kapital blir alltmer reglerad av protektionistiska skäl. Varför? En ganska logisk motreaktion. Den politiska eliten tappade greppet om såväl rörligheten, ekonomin som folkopinionen.

Jag är bekymrad nu när jag hör Fredrik Reinfeldts ganska hårda omdömen om Grekland. Jag förstår hans positionering fuller väl men han spelar med sin retorik krafter som Sannfinländare, Vänsterpartister och Sverigedemokrater i händerna när han sätter upp en oförsonlig attityd mot Grekland i detta fall. I förlängningen så spelar han som statsminister och ledamot i Europarådet även indirekt med de krafter som så sent som i mitten på sjuttiotalet satt vid makten i de utsatta länderna. Krafter där tortyr och övergrepp mot medborgarna var normaltillstånd. Dessa partier, och dessa krafter, kommer utnyttja det svek och det misslyckande av europatanken som nu folkopinionen upplever. Sagt med detta är att Fredrik Reinfeldt inte är ensam i denna roll, mina egna partikamrater som i blindo och okritiskt varje dag försvarar allt vad EU gör, säger och tänker har även det ett ansvar. Om än inte lika stort.

Så åter till kärnfrågan: Blev Europa som vi tänkt oss? Och om inte – hur tar vi oss dit? Är det möjligt? Vad är det mest sannolika scenariot? Frågorna är många. Och det hastar.

Relaterat: Fokus, Aftonbladet 

bajsmacka
[baj:sm'ak:a]: En oförutsedd och och oftast extremt oönskad situation.

Regeringen Rienfeldt II har nu när de går in i sommardvala – om det blir någon sommardvala alls – två politiska nederlag att begrunda. Det ena är självförvållat, sjukförsäkringsreformen, som kunde ha undvikits om ”Fritte Raj-raj” insett att han leder en minoritetsregering. En minoritetsregering kan vara stark om den försäkrar sig om stöd i riksdagen innan de lägger sina förslag. Statsministern har valt annorlunda vilket gör regeringen till den svagaste på flera generationer (jag såg honom för övrigt på TV igår för första gången på jag vet inte när – sensationellt bara det).

Den andra anser i alla fall inte jag är helt och hållet självförvållad. Saab. Hur Victor Müllers världsbild är förskaffad vet sannolikt inte någon med säkerhet men den cynism som han visar inför sina anställda är minst sagt bestickande. Där regeringen har en skuld är att det idag inte finns någon beredskap för att fånga upp Saabs och industriklustrets anställda om en konkurs skulle bli aktuell. En konkurs kommer belasta Trollhättans kommun kraftigt och behovet av arbetsmarknadspolitiska åtgärder är inte på något sätt försumbart. Vill det sig illa så går det så långt varför dessa åtgärder måste dras igång omedelbart. Åtgärder som inte finns på ritbordet och under en period då statsförvaltningen går på lågvarv. Regeringen Reinfeldt II ger inte intryck av att alls vilja dra igång ett maskineri som medvetet monterats ned. Beräkningar ger vid handen att så många som 7-8 000 personer i juli kommer vakna till en dag av passivitet. Utan möjligheter till försörjning.

Det är sällan jag vill använda mig av ett grövre språk men finner ändå att uttrycket bajsmacka är adekvat. Regeringen Reinfeldt har på olika sätt försatt sig i en situation där man sitter med två bajsmackor i händerna. Det ser inte bättre ut att den som är mest akut – Saab – försöker man febrilt lämpa över på någon annan. Någon annan i detta fall är de anställda på Saab.

Själv kan jag tycka att dessa mackor på något sätt är lika förtjänta som de kan stanna där dom är nu. Hos regeringschefen som påstår sig gå sida vid sida med folket vars förtroende han bär. Nu får han bära deras bajsmackor. Det har han i min värld både väl förtjänat och faktiskt betalt för. Han är - när jag tänker efter - faktiskt vald att bära denna bajsmacka när det nu krävs. Det synes mig inte som om han tycker det är hans uppgift vilket säger en del om stabiliteten i hans ledarskap.

DN, Aftonbladet 1, Aftonbladet 2 (Björn Fridén), 

I skuggan av SAABs problem så börjar det bli hög tid att summera Alliansens eftermäle inom det näringspolitiska området för näringsminister Maud Olofsson. Turerna kring SAAB är sedan GM beslöt sig för att lägga ned verksamheten så komplicerade att jag inte tänker ens försöka mig på att kommentera regeringens – genom Maud Olofsson – agerande då. Vad jag däremot kan göra är att försöka se på dess näringspolitik ur ett något vidare perspektiv nu när ”Exit SAAB” verkar bli en realitet. Denna Exit kommer att – förtjänt eller oförtjänt – lasta Maud Olofsson mer än någon annan och kommer att bli dödsstöten för Centerpartiet i Västra Götaland. Som minst.

Centerpartiet har sedan 2001 när Maud Olofsson tillträdde som partiledare velat positionera sig att vara ett företagarparti. Hon sade i sin intervju när hon aviserade sin avgång att hon var stolt och nöjd med sin prestation. Jag har ingen aning om vad hon anser vara hennes prestation men det kan vara värt att notera att hon suttit i en regering som med vett och vilje skurit ner resurserna för arbetsmarknadsutbildning med historiskt enorma andelar. Resurser som vi efterfrågade sist när Saab riskerade att stänga ned verksamheten. Resurser som Alliansen högst motvilligt medgav skulle behövas. Då var debatten under kontrollerade former, nu sker den med IF Metalls press om sju kalenderdygn. And now counting…. Arbetsmarknadspolitik är intimt förknippad med näringspolitik men det har inte Maud Olofsson förmått vare sig inse än mindre ta till sig.

Ett annat ansvarsområde som direkt kan kopplas till Maud Olofsson är de statliga bolagen i allmänhet och Vattenfall i synnerhet. Vattenfall har nu utvecklats till att rankas som Europas sämsta kärnkraftsoperatör. Lägg där till centerpartiets svängning i kärnkraftsfrågan, inte utan våndor inom partiet, för att i detta sammanhang bistert bli påminda om riskerna genom tragedin i Fukushima. Tyskland har nu i politisk enighet valt att vända kärnkraften ryggen. Maud Olofsson säger i detta ärende inte så mycket numera. Denna tystnad bjuder media henne på eftersom hon nu är ointressant som person med sin aviserade avgång. Med detta, och dagens opinionsundersökning som bekräftelse, ser det inte bättre ut än att  det vi ser blir

Exit Saab. Exit Olofsson. Exit Centerpartiet?

Det förhåller sig nämligen på så sätt att så fort det blåser till det minsta så har statsministern för vana att låta sina respektive fackministrar stå ensamma. För att ha lotsat in sitt kära centerparti under ett sådant ansvarskännande och så tryggt ledarskap har naturligtvis Maud Olofsson ett särskilt tydligt och personligt ansvar.

Exit Centerpartiet.

E24, SvD, GP, Exp, AB, DN, GT, SvD, Martin Moberg med länkväggen Ab 1, 2, 3, 4, Expr 1, 2, 3, HD, Sydöstran 1, 2, BLT 1, 2, GP 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, SVT 1, 2, SR 1, 2, 3, 4, 5, 6,

USA ska börja dra tillbaka sina styrkor från Afghanistan. Det tillkännagav president Barack Obama i natt i ett tv-sänt tal från Vita huset.

Krigets högvatten har börjat dra sig tillbaka, sa presidenten.

Totalt skall 33 000 soldater tas hem vilket är en tredjedel av USA:s engagemang. Mer än väntat men mindre än önskat av den amerikanska väljarkåren, 56 procent vill se ett fullständigt tillbakadragande. När jag lyssnade i natt på talet så ser jag nu på morgonen att den svenska rapporteringen inte återger de underliggande skälen på ett heltäckande sätt. Media rapporterar om själva tillbakadragandet men undviker dessvärre kärnan i talet och vilka implikationer det kommer få inom en snar framtid. På samma sätt som de bakomliggande skälen helt förnekas. Barack Obama säger detta mycket precist. 

USA har under åren investerat en biljon USD i Afghanistan och detta trots ansträngda statsfinanser. Det är, säger presidenten, dags att investera i det amerikanska folket.

Detta är den kursändring som jag väntat på att en amerikansk president skall säga rent ut. Nu kom den. Policyskiftet har varit uppenbart sedan engagemanget i Libyen initierades men där USA redan efter ett par dygn gjorde klart för NATO att de avsåg lämna över ledningen till vem som helst som kände sig manad. Det blev NATO:s kollektiva ledarskap och denna operation ser inte ut att kunna bli direkt långvarig när nu Norge klivit av och fler länder börjar klaga över kostnaderna.

Det jag har efterlyst under en längre tid är en bredare politisk debatt och medvetenhet att världskartan ritats om. Redan i maj blev det klart att främst USA nu förhåller sig rätt kliniskt till sina militära operationer. Vi visste dessutom i fjol att stora tillbakadraganden skulle ske under 2011 och 2012, det senare årtalet eftersom det är valår i USA.

När nu USA satte sig för att utvärdera engagemanget i Afghanistan i maj så var det inte antal dödade eller tillfångatagna Talibaner som vägde tyngst, inte heller är det hur många flickskolor som har blivit uppbyggda från grunden. Den statistik som kom väga absolut tyngst var kostnaden för kriget skrev Washington Post då.

Bara under kommande budgetår kommer USA spendera 113 miljarder USD på sina militära operationer i Afghanistan, inför nästa år har de budgeterat 107 miljarder USD. Vi kan i sammanhanget, mest för skojs skull, sätta 113 MDR USD i relation till den svenska statens utgifter. För 2010 var den svenska statens utgifter sammanlagt 780 MDR SEK vilket är ganska nära vad USA investerade i ett krig. Ett av många krig som på sistone inte lämnat speciellt god avkastning på det investerade kapitalet. För det är precis det vi har sett tydligt i Mellanöstern de senaste månaderna. Kriget där har väldigt lite med mänskliga rättigheter att göra, desto mer har de med avkastning på investerat kapital.

USA har nu klart och tydligt aviserat att rollen som världspolis nu överges. Detta uppmärksammade jag den 2:a och den 14 april då de första tydliga signalerna kom. Då höjdes röster i den finansiella världen på att USA snabbt bör komma tillrätta med sin ekonomi. För ytterligare en månad tidigare lade Obamas underskottskommission fram en ambitiös plan på hur USA:s statsskuld skulle kunna minskas. Det var ord och inga visor. Bland annat slogs det fast att det måste bli ett slut på skuldförnekelsen och att framför allt besparingar skulle ske på de väpnade styrkorna. Rapporten hann inte komma ut förrän den sågades från alla håll och kanter eftersom USA inte vill se sig själva som statsfinanserna egentligen borde göra gällande. USA är ett land som även ner på delstatsnivå är på konkursens rand. Californiens ekonomi, som om vi bryter ut den är världens sjätte största, är nästan i sämre skick än Greklands.  Även om debatten äntligen kommit igång i USA verkar en uppgörelse om något som ens liknar budgetsanering i USA än så länge lika avlägset som ett svenskt fotbollslag i Champions League. De flesta som kallar sig säkerhetspolitiska experter och debattörer bortser från att det i praktiken är Kina som finansierar USA:s statsskuld och därmed roll som världspolis. Vid en revision av USA själva så sent som i mars i år visade sig det att omfattningen av detta var större än vad USA själva ens för sig själva velat medge. Eller vad som är hälsosamt för ett oberoende.

När USA:s statsskuld, utslaget per amerikansk medborgare (oavsett ålder) ligger runt en kvarts  miljon kronor samtidigt som USA:s handelsunderskott inte visar några tendenser till att tillfriskna så ser framtiden mörk ut. Det har nu gått upp för Barack Obama Bara under oktober 2010 var handelsunderskottet dryga 38 miljarder dollar eller drygt en miljard USD per dag.....

All in all: Jag vill se en bredare debatt nu om såväl hur vi disponerar vårt försvar och framför allt under vilka villkor vi engagerar oss i olika projekt. Afghanistan utvecklades snabbt till ett ”tills vidare” engagemang utan politiska mål. Med Libyen förhåller sig det som tur är annorlunda där insatsen löpande sätt under revision och där det politiska ledarskapet tvingas till att ta ställning var tredje månad. Av det skall vi lära anser jag.

USA sluter sig för omvärlden nu, så är det. Det är detta vi har att förhålla oss till  - intet annat.

Expressen,  SR, Aftonbladet, SvD, Washington Post, DN, Peter Johansson, Thomas Böhlmark