När nu USA sätter sig för att utvärdera engagemanget i Afghanistan så är det inte antal dödade eller tillfångatagna Talibaner som väger tyngst, inte heller är det hur många flickskolor som har blivit uppbyggda från grunden. Den statistik som kommer att väga absolut tyngst är kostnaden för kriget skriver Washington Post.

Bara under kommande budgetår kommer USA spendera 113 miljarder USD på sina militära operationer i Afghanistan, inför nästa år har de budgeterat 107 miljarder USD. Vi kan i sammanhanget, mest för skojs skull, sätta 113 MDR USD i relation till den svenska statens utgifter. För 2010 var den svenska statens utgifter sammanlagt 780 MDR SEK vilket är ganska nära vad USA investerade i ett krig. Ett av många krig som på sistone inte lämnat speciellt god avkastning på det investerade kapitalet. För det är precis det vi har sett tydligt i Mellanöstern de senaste månaderna. Kriget där har väldigt lite med mänskliga rättigheter att göra, desto mer har de med avkastning på investerat kapital.

Att Italien nu öppet stödjer den libyska oppositionen är det sannolikt ingen som är förvånad över. Men få kan idag erinra sig att premiärminister Berlusconi i det längsta höll fast vid Italiens önskan om en förhandlingslösning. Skiftet i position kom när den klan som kontrollerar oljetillgångarna i södra Libyen vände sig emot Khadaffi samtidigt som andra delar av oppositionen fick kontroll över de tillgängliga utskeppningshamnarna. Italiens skifte från en avvaktande – rent ut försiktig – positionering till ett öppet stöd till den Libyska oppositionen har inget med ett FN-beslut att göra. Inte heller har detta med mänskliga rättigheter att skaffa eftersom detta förstärks med att Italien och Frankrike nu vill ge den Libyska oppositionen öppet finansiellt stöd. Ovillkorat och inte ens omsatt i humanitärt stöd. Krig är som sagt ett rent investeringsobjekt där USA inte fått någon ROI – Return of Investment – i vare sig Iraq eller Afghanistan. Afghanistan handlade nämligen inte om Osama bin Laden, Afghanistan handlade om världens största malmkropp och världens tredje största kända naturgastillgång. För att komplettera bilden så kan vi nu koknstatera att de 20 MDR USD som G 8 avsatt för demokratireformer i Tunisien och Egypten nu uteslutande kommer gå åt till att reformera ekonomin och industrin. Exporten till väst måste säkras.

Jag anser att ingen ansvarig politiker idag har haft förmåga att se detta alternativt haft modet att kommunicera detta till de svenska väljarna. Att vi med öppna eller slutna ögon låtit oss bli en del av detta.

Jag är därför djupt kritisk till hur vi i (S), men även Alliansen, hanterat frågan från början – vi har inget att vinna i Libyen. Talet om att vi hörsammar ett FN-beslut har väldigt lite med realpolitik att göra. Engagemanget i Libyen, Afghanistan och Aden-viken idag handlar inte om att försvara mänskliga rättigheter eller demokratiska principer. Västvärldens engagemang handlar ytterst om att få en avkastning på sin investering och att trygga transportlederna så att denna investering tryggt kan skeppas hem. Sedan kan FN och svenska politiska företrädare säga vad de vill om att vi är där för att vi hörsammar ropen från olika samfund. Kan inte de drivande krafterna räkna hem sin investering spelar demokrati och mänskliga rättigheter en mindre roll.

Kriget är och förblir en investering. Uteblir ROI, uteblir motivationen att ta ansvar för hela processen. Det är utifrån denna utgångspunkt vi ska föra debatten, allt annat är att slå blå dunster i väljarnas ögon. Vi är idag intet annat än ett verktyg för de som investerar mer än oss vilket vi skall ha klart för oss.

Cyniskt? Ja, men sannolikt är jag ärligare än de flesta.

SvD, SvD2, 

Likt Peter Högberg hade jag tänkt mig att ha satt punkt för mina egna funderingar kring statschefen och hovet men hans uttalande är som en irriterande fluga, den surrar i bakgrunden och jag tar då tillfället att haka på Peter Högberg för att bli av med den.

Det finns goda skäl att för en gångs skull ta avstamp i den av tabloidpressen vidmakthållna diskussionen om konungens eventuellt förlorade heder och ta ett bredare perspektiv på vårt statsskick och dess villkor. Jag är – om det nu är någon som missat detta – republikan men väljer ett distanserat och pragmatiskt förhållningssätt. Kungahusets väl och ve är inte en fråga som direkt intresserar mig till vardags och eftersom kronprinsessan har ett starkt stöd så kan vi anse den frågan som inaktuell i dagsläget.

Jag går på Peters linje. Reformera statschefens och hovets finansiering.

• Kungliga Hovstaterna kan med fördel göras om till ett statligt verk inkluderande förvaltningen av slotten med transparens i såväl finansiering som verksamhet.
• För de slott och fastigheter som konungen inte upplåter till allmänheten i någon form ansvarar han själv för underhåll och drift, Solliden är ett sådant exempel där konungen själv får stå för drift- och underhåll, alla dessa jakt- och fjällstugor andra. Permanentbostäderna - en per hushåll - dock undantagna då till exempel Drottningholm och Haga är att se som till del tjänstebostäder i likhet med statsministerns residens Sagerska palatset. Lösningen med Harpsund, där bland annat parken är öppen för allmänheten, är något som skulle kunna motivera att andra slott eller motiverade fastigheter kan finansieras med allmänna medel.
• Kungen själv ges motsvarande lön och förmåner som statsministern
• Övriga aktiva medlemmar i kungahuset ges löner och förmåner i likhet med vad ministrarna har men med tydliga krav på att prestera för denna ersättning. De två dagdrönarna, prins Carl-Philip och prinsessan Madeleine kommer i dagsläget på tok för billigt undan med sina intressen för att köra Porsche snabbt eller hänga på nattklubbar i New York som huvudsakliga göromål i konungens tjänst.

Ganska enkelt faktiskt. Jag ser som sagt inte problemet med denna modell. Det vore att ta ett initiativ för att leva upp till statschefens valspråk:

För Sverige i tiden….

Ab, Ab2, Exp, SvD, SvD2, DN, DN2, SVT. DN

Som första stora industrination har Tyskland i dag bestämt sig för att avveckla all kärnkraft i landet. År 2022 ska de sista av Tysklands 17 kärnreaktorer tas ur bruk för gott. Vid en presskonferens sa förbundskansler Angela Merkel att Tysklands energiförsörjning helt måste stöpas om. Detta beslut kommer tvivelsutan att påverka såväl dagspolitisk form i Sverige som det kommer påverka våra nationalräkenskaper. På det ena eller det andra sättet.

Att kärnkraftsförespråkare argumenterar i motvind i vaket efter Fukushima i Japan är ingen rymdforskningskunskap som ligger bakom. Min bedömning är att kärnkraftlobbyn bör hålla en något lägre profil om de överhuvudtaget vill ha en chans i framtidens energidebatt. De riskerar att argumentera för döva öron eller öron som uppfattar dess agerande som osmakligt och provokativt.

Icke förty så krävs det dock en energidebatt i Sverige efter det tyska beslutet. Med en fortsatt avreglerad elmarknad så riskerar vi se en dubblering av våra elpriser i det medellånga perspektivet. En dubblering som sannolikt skulle pressa vår basindustri till omfattande nedläggningar. Svensk basindustri är avgörande för Sveriges ekonomi. Skogen, kemin, gruvorna och stålet utgör moderna och konkurrenskraftiga industrisektorer i internationell topp- klass. Svensk industri och basindustri är i det närmaste unik i ett internationellt perspektiv med sin förmåga att utvecklas och behålla en ledande position. I anslutning till basindustrin utvecklas och kommersialiseras nya idéer och ny teknologi i snabb takt. Industrin har inte tappat i betydelse. Industri och industrinära tjänster står idag för drygt 27 procent av BNP, vilket är något mer än motsvarande siffra år 1970, Ja, ni kan ju själva lista ut vad en dubblering av elpriset skulle betyda för oss.

Oaktat vad hur vi agerar kring vår egen kärnkraft så måste vi förhålla oss till vad som sker i vår omvärld och göra vad vi kan på alla nivåer för att trygga varje ynka watt som kan hålla vår basindustri igång.

Med den ganska omfattande debatten kring ROT-avdraget och att Alliansen nu ser ut att ha permanentat ett verktyg som egentligen främst är avsett för att dämpa lågkonjunkturer så krävs det av oss socialdemokrater även att vi förhåller oss till detta. Ett avskaffande av ROT-avdraget är ingenting som skulle direkt vara lockande för den välmående medelklassen. Men hur skulle ett politiskt förslag från en reformerad socialdemokratisk närings- och energipolitik se ut?

Min bedömning är att vi, i likhet med debatten kring fastighetsskatten, ser pragmatiskt på väljarkårens vilja. De vill se en permanentning av ROT-avdraget och låt oss då hörsamma detta. Men. Under en förutsättning. För att beviljas ett ROT-avdrag anser jag att vi bör villkora detta med en energibesparing för varje individuell fastighet som kommer ifråga. Verandor spar inte energi vilket däremot tilläggsisolering och montering av isolerglas gör. Med denna modell finns det, genom att koppla ROT-avdraget till fastighetsbeteckningen, utrymme för att även låta flerbostadshus och andra kommersiella fastigheter att kunna omfattas av avdraget.

Detta skulle sätta en enorm press på svensk byggteknikutveckling och hela byggbranschen. Det skulle sannolikt kunna skapa möjligheter för nya energibesparande innovationer och lösningar som skulle kunna gå på export.

Varför inte börja nu? Än så länge har inget annat land tagit på sig ledartröjan. Ska vi överleva som exportnation och försöka underlätta för svensk basindustri är det dags att börja agera nu. 2022 är det nämligen för sent….

DN, Peter Högberg om annat politiskt förslag som får mothugg av Martin Moberg, SvD, DN, Dagens Arena, 

Via Peter Johansson och Expressen kan jag läsa om Mona Sahlins inhopp i debatten kring Thomas Bodströms bok. Eller inte om boken i sig utan om utan om Thomas Bodströms och Håkan Juholts omdömen om varandra.

Jag kan konstatera att Mona Sahlin, som jag tidigare varit en anhängare av i form av vad hon försökte åstadkomma med partikulturen, nu inte längre kan åtnjuta det positiva omdömet från mig. Mona Sahlin, som vid ett flertal tillfällen bedyrat hur mycket hon älskar sitt parti, visar nu sällsynt dåligt omdöme. Hon må vara en kärleksfull kritiker men hon tycks förtränga vilket uppdrag hon kom från senast. Hon råkar ha varit ordförande och som sådan så förväntar jag mig ett större mått av omdöme. Även hon har en del i sin egen historiebeskrivning, hennes hantering av Håkan Juholt under hennes tid som ordförande var skrämmande dålig. I Fokus kan du läsa hur hon och hennes stab agerade mot vår nuvarande ordförande 2009. Allt annat än klädsamt och allt annat än vackert. Jag citerar ett stycke ur artikeln:

Mona Sahlin hade tillträtt som partiordförande i mars 2007 och det stod snabbt klart att hon inte ville ge Juholt några tyngre poster här hemma. EU-vännen Juholt börjar då förbereda en kandidatur till EU-parlamentsvalet 2009.

Innan EU-valslistan skulle spikas i november 2008 kallades Juholt till ett möte i riksdagen med Sahlin. Hon förklarar där, enligt uppgifter till Fokus, att hon gärna vill placera Juholts chef, partisekreteraren Marita Ulvskog, överst på listan men att Juholt kunde få ta över hennes post.

Först behövde han vara tillförordnad partisekreterare tills kongressen kunde godkänna honom formellt. Allt var klappat och klart, enligt samstämmiga källor. Den lojala Juholt blev glad, godkände upplägget och avsade sig EU-kandidaturen.

Vad händer då? Jo, i februari 2009 – tre månader senare – väljer Mona Sahlin i stället Ibrahim Baylan till sin partisekreterare. Kvar stod Håkan Juholt med två tomma händer. Efter 15 år i riksdagen och otaliga tunga uppdrag var han inget mer än suppleant i ett utskott. Besvikelse var bara förnamnet.

– Han var skitförbannad på Mona. Ledsen och skitförbannad, säger en person som pratade med honom samma fredag som Baylan kröntes av partistyrelsen.

– Men han var samtidigt iskall. Håkan väljer sina krig. Han väljer bara krig han kan vinna, säger partikamraten.

Och vem var partikamraten som pratade med Håkan Juholt i telefon den dagen? Det kan jag avslöja nu, det råkar faktiskt vara jag själv. Mona Sahlin visar med sitt agerande då, sin intervju och sina uttalanden nu sällsynt dåligt omdöme och adderade tyvärr slutligen en komponent till hennes eftermäle. Om det var kärlek till partiet så var det en mycket märklig kärleksyttring. Som att köpa en giftig kaktus på Valentines Day till sin älskade… inte ens roligt den här gången.

DN, Aftonbladet, 

Grekland stramar åt men inget hjälper. En nedskrivning av skulderna skulle ge möjlighet till en nystart, och det är bättre att göra det nu än senare skriver DN på Ledarplats.

Grekland misslyckades med budgetmålet för 2010. Enligt tyska Der Spiegel kommer trojkan också fram till att inga av årets löften har hållit. Men utan nya lån går vi i konkurs, har den grekiske finansministern sagt.

Der Spiegel har även en artikel om vad en ”Grekisk hårklippning” skulle innebära för den tyska ekonomin och har gjort en omfattande kartläggning av vilka banker som tagit vilka risker, vilka banker som köpt på sig grekiska statsobligationer och i vilken mängd. Föga förvånande har de kommersiella bankerna sedan länge valt att riskminimera och lämnat detta finansiella instrument. De som tagit den största risken är de offentligt ägda bankerna samt vår motsvarighet till regionala föreningsbanker. Finansiella experter i Tyskland gör med andra ord bedömningen att den tyska finansiella marknaden skulle kunna hantera en skuldavskrivning eftersom de grekiska kundförlusterna skulle vältras över på de tyska skattebetalarna som kollektiv.

Jag ställer mig dock tveksam till om denna bedömning räcker till. De finansiella experterna har inte tagit höjd för vilka politiska konsekvenser som skulle bli följden av en sådan utveckling. Tyskarnas förtroende för Euron är sviktande och en tysk, finsk, fransk  eller något annat lands skattefinansierade lösning av Greklands kris skulle på olika sätt slå på dels förtroendet för EU som projekt som för vår del svensk export. Och med svensk export följer svensk välfärd. Med minskat konsumtionsutrymme för de tyska skattebetalarna och den tyska staten av våra varor och tjänster följer minskade intäkter till svenska företag, med minskade intäkter följer minskat skatteunderlag och färre jobb i exportsektorn.

Frågan om Greklands problem är därmed lika mycket vår. Frågan äger en komplexitet som tyvärr få tidningar kan täcka, än färre politiker. Det finns inget enkelt svar dessvärre.

Hunden på katten, katten på råttan, råttan på repet….

Regniga dagar föds funderingarna. Efter en intensiv period i politik, jobb och privatliv ser det inte bättre ut att det ligger en lika intensiv period - men då främst arbetsmässigt - framför mig. När jag var på väg hem från jobbet sist så var det inte utan att jag funderade i bilen på vad jag bygger mina drömmar och mina val på, om det är rätt bevekelsegrunder. Om det är rätt drivkrafter alltid. Om grunden är byggd på fel antagande blir ofta färdriktningen fel. Är startblocken felaktigt inställda för en löpare så hamnar han eller hon snett från början utan att kanske kunna förklara vad som fick loppet att komma ur rytm från start. Det blir så att säga ett felaktigt avstamp. Elton John sätter musiken till detta:



Nu kommer jag inte sluta upp med mitt samhällsengagemang, jag är fortfarande socialliberal på vänsterkanten med en tydlig samhällspolitisk idé och en i synnerhet kritisk inställning till det mesta som rör utrikes- och försvarspolitik, inte heller kommer jag lägga ned bloggen. Men. Jag funderar över avstamp, riktning och tempo i bredare termer. Ska jag orka till 2014 så måste jag hushålla med krafterna samt vara säker på att jag rör mig i rätt riktning. Med rätt krafter och rätt bevekelsegrunder.

Detta är därmed vad jag kommer ägna stora delar av söndagen åt. För att därefter kasta mig in i en intensiv period av arbete igen. Med det sista sagt är att jag kommer blogga varje dag oavsett. Om politik, om samhälle och kanske något privat ibland som detta inlägg.

Förnekarna bland EU-ledarna tror att de kan rädda euron genom att skjuta sanningens minut framför sig, när det kanske är tvärtom. För att rädda euron talar mycket för att det behövs en planerad grekisk skuldavskrivning, nu skriver Björn Elmbrant i Dagens Arena. Björn – som jag träffade för första gången vid IT-kraschen – är sannolikt en av Sveriges mest underskattade journalister. Dagens  boktips blir därför hans bok ”Dansen runt guldkalven” som jag anser att varje politisk opinionsbildare bör läsa. Den är skrämmande aktuell än idag när vi ser hur företagens bonusar nu närmar sig nivåer innan finanskrisen. Björn Elmbrant skriver:

EU:s hantering av skuldkrisen, som startade med Grekland för drygt ett år sedan, har präglats av att problemen först förnekats. Strax efteråt har unionen gjort vad man bedyrat att man aldrig skulle göra, kommit med i all hast tillyxade nödlån. Den förutsägbarhet som bör finnas i en demokrati har saknats. Det finns också en godtycklighet i att somliga euroländer dragits till skampålen, där andra, med större statsskuld, kommit undan.

Det finns, anser jag, fog för detta och frågan är om ändå inte marknaden kommer pressa fram ett par tre skampålar  som hela det politiska ledarskapet vill undvika till varje pris. Att alla vill undvika detta handlar naturligtvis om dagens världshandelsvalutas värde. Den amerikanska dollarn.

Ni som vill se något riktigt skrämmande kan gå in på US Debt Clock och se hur USA:s statsskuld utvecklas i realtid. Väl där kan vi konstatera att varje amerikansk medborgare – oavsett ålder, kön, etnicitet, bostadsort etc – står i skuld med ungefär 46 000 USD eller 285 000 svenska kronor. Varje amerikansk medborgare…. Det som håller USA:s ekonomi under armarna är samma mekanismer som tidigare höll Greklands ekonomi under armarna, statsobligationer. Statsobligationer som framför allt Kinesiska banker köper upp. Skulle Kina sluta med detta skulle USA:s ekonomi gå samma öde till mötes som Grekland nu ser ut att göra. En total kollaps. Med motsvarande kollaps i USA:s alla engagemang runt om i världen. Iraq, Afghanistan, Mellanöstern, Sydostasien….

Nu kommer det inte hända imorgon, inte nästa vecka heller – sannolikt inte heller under sommaren. Men situationen kommer leda till förändringar på den globala säkerhetspolitiska arenan. Det ligger inte i Kinas intresse (idag i alla fall) att sluta hålla dollarn under armarna. Om värdet på amerikanska statsobligationer skulle halveras eller bli nära noll skulle påfrestningarna på Kinas ekonomi och statsskick bli enorma – ja rent ut av oöverskådliga. I dagsläget.

Med den globala ekonomiska situationen som grund finns det, anser jag, fler goda skäl än någonsin att se över såväl den delen av vår utrikes- och säkerhetspolitik vi kan påverka idag. Det finns nu även akuta behov av överväganden av vad vi gör och hur vi ställer oss till våra engagemang som vi förbundit oss till för kortare eller längre tid. Det som dock är mest akut är hur vi hanterar vår export. De delar av världen som visar någon form av ekonomisk stabilitet återfinns inte ens på vår tio-i-topp lista om vi bortser från Kina.

Jag saknar denna debatt i svensk politik, det närmaste vi kommit denna är Håkan Juholts linjetal där han konstaterar att det kommer ske skiftningar i maktbalanserna. Jag saknar den holistiska analysen som jag i denna postning berör endast på ytan. Med avsaknad av såväl debatt som analys så står vi utan vapen inför det som komma skall.

”Financial turmoil 2.0”, nu i ny och mer förödande upplaga än någonsin. Snart i ett samhälle nära dig….

I dagens Aftonbladet kan jag läsa en glättig ledartext författad av Karin Pettersson om en Håkan Juholt som överraskar positivt. Artikeln inleds med

Håkan Juholt klev fram på scenen bredvid den begravningsklädda Berit Andnor. Sken som en sol, röda knappar i skjortan. Drog ett par rätt dåliga skämt om sin mustasch. Plötsligt skrattade hela rummet.

Lite av Bullerby-känsla och klämkäckt hopp infinner sig onekligen när jag läser resten av texten. Men. Karin Pettersson om någon bör ha erfarenhet av att en ordförande inte gör ett parti, även om jag kunde önska att det var så i detta fall. För jag gillar verkligen vad jag ser i Håkan Juholt - han är en rebell i skrynklig kostym (ja, ni skulle sett honom på nära håll när han blev presenterad som kandidat - kostymen var verkligen skrynklig). En rebell som inte alltid fått sitt partis rättmätiga erkännande och kärlek förrän nu först nyligen. Ett parti som står inför svåra prövningar och som är är mer än Håkan Juholt vilket vi blir påminda om idag. Ett parti som kanske i framtiden kan matcha fram fler rebeller i skrynkliga kostymer.

Idag fattade den Socialdemokratiska partistyrelsen beslutet att tillsätta en organisationsutredning. Utredningsdirektivet är ett volymiöst och bitvis rätt spretigt dokument som ska försöka täcka in det mesta för de flesta. Min spontana reaktion vid en första genomläsning var försiktigt positiv men efter att ha manglat dokumentet några gånger till – och i samarbete med bland annat Peter Högberg – så infinner sig en rad med frågetecken tyvärr.

• Delar av verklighetsbeskrivningen saknar ett holistiskt angreppssätt och har helt utelämnat vilka kritiska röster som kan finnas såväl i som utom arbetarrörelsen. Röster – ofta medlemmar - som har en annan bild av partiet – den bild som väljare har.
• I det underlag jag fick tillskickat till mig som slutgiltigt finns det ingenting som andas att socialdemokratiska partiet som helhet bör ha en krisinsikt eller att det befinner sig i en djup kris. Valförlusterna kommenteras kort med att de har fått ekonomiska konsekvenser med krav på bantad organisation vilket är ungefär allt.
• Kriskommissionens rapporter och slutsatser beskrivs som ”ett underlag”. Det känns som författaren förutsätter att läsaren implicit förstår vidden av utmaningen och att riktlinjerna i detta skick aldrig är avsedda för läsare utanför utredningens ledamöter.  Att ledamöterna, 13 till antalet, alla förstått det osagda - att det är nu eller aldrig (S) som parti skall förmås att gå i takt med sin samtid.

Hela paketet skall i varje fall vara klart till ordinarie kongress som hålls i april 2013 och vi får väl se vad som kommer ut av detta. I utredningsdirektiven framgår nämligen att arbetet skall ske öppet och med en tyngdpunkt på sociala medier. Det är tyvärr nu jag börjar bli riktigt avvaktande. Ingen i utredningsgruppen, med undantag för möjligtvis Jonas Nygren, Helen Pettersson och Åsa Lindestam, har visat någon större förståelse för hur detta medium – där dagens väljare och framför allt framtidens medlemmar och väljare – fungerar. Partisekreteraren själv har haft en högst sporadisk närvaro efter valrörelsen 2010. Som ett litet tips från coachen kan jag peka på att det tar lång tid att etablera en trovärdig närvaro på nätet och att det går förvånansvärt mycket snabbare att rasera den trovärdigheten om den enskilde börja slarva eller ta genvägar. En sporadisk närvaro är i sammanhanget mer skadligt än en total frånvaro.

Ytterligare en reflektion är att det dels saknas en tydlig huvudriktning. Detta är lika bra som det är ett tveksamt sätt att staka ut kursen. Det som förstärker denna bild är att det finns väldigt många ”bör”  i relationen till det mer stringenta ”skall”. Detta innebär att kvaliteten på slutprodukten är direkt avhängig på ledamöternas individuella kvaliteter och gruppens sammanlagda prestation. Jag får intrycket av ett ganska vilset direktiv, att författaren känner att något är fel och då vet att vi måste röra på oss. Fördelen kan vara, och jag hoppas att det är så, att utan huvudinriktning så är det en implicit uppmaning att gruppen skall låta vända på varje sten och öppna varje dörr. Men återigen, detta är inte direkt uttalat i det underlag jag tagit del av.

Summa summarum:

Utredningsunderlaget är för mig som uppburit anställning i såväl statlig tjänst som i näringslivet ett märkligt dokument. Det saknar en egen heltäckande analys och färdriktning. Det som framgår som positivt är graden av öppenhet och användandet av bland annat sociala medier som forum men trovärdigheten i det senare motsägs med ledamöternas sammantaget klena uppvisade kompetens på området. 

Mitt generella omdöme blir därmed ett fortsatt avvaktande. Jag är fortfarande inte säker på substansen i direktiven eftersom allt hänger på hur de enskilda ledamöternas egenskaper, förändringsbenägenhet och krisinsikt kommer samspela. Mitt omdöme och mina frågor kring Carin Jämtin som partisekreterare har därmed inte förändrats utan får kvarstå tills mer av resultat levereras och att reell närvaro börjar märkas av i olika fora. Både i verkliga livet och i den virtuella verklighet som alltfler av dagens och morgondagens väljare rör sig i.

Betyget? Enligt den amerikanska betygsskalan ett (E), Går ej att bedöma / måste kompletteras. Enigt min mening behövs fler rebeller i skrynkliga kostymer om det ska ske en förändring. Rebeller som vågar gå i opposition mot mycket av den partikultur som höll tillbaka en sådan kraft som Håkan Juholt i för många år. Och om detta så ser jag ingenting i underlaget som övertygar om vare sig vilja eller insikt.

Bloggat: Peter Högberg, Alexandra Einerstam, Staffan Lindgren

..... eller med undertiteln:

"Tänk på vad ni säger så att ni inte säger vad ni tänker"

Riksdagsledamoten Hanif Balis twittrande är något i absolut särklass. Senaste odödliga formuleringen från detta Moderaternas framtidshopp trotsar allt annat i den politiska genren. Se skärmdumpen nedan.

Jag kan lite torrt konstatera att moderaterna har matchat fram Hanif som ett framtidshopp, han är nu vald till det högsta ämbete som svenska folket kan välja något direkt till. Ur den kader som riksdagsledamöterna utgör rekryteras och väljs indirekt nummer två och nummer tre i den svenska statsförvaltningen efter konungen. Nummer två är talmannen och nummer tre är statsministern.  Hanif är som ledamot i riksdagen en av de som kan väljas till dessa ämbeten och han är en av dessa som sitter med den reella makten att utse just nummer två och nummer tre. Utöver detta så är Hanif ordinarie ledamot i arbetsmarknadsutskottet.

Jag anser att Hanif Balis formuleringskonst har en del att önska som officiell företrädare för den svenska väljarkåren. Jag har en önskan att Sofia Arkelsten, tillsammans med moderaternas gruppledare i Riksdagen, Anna Kindberg-Batra på något sätt genomför ett utvecklingssamtal med nämnde Hanif. Jag bedömer att respekten för demokratin kommer att tjäna en del på det.

Ett annat tips är annars att snöra på honom ett par boxhandskar med lås på varje morgon. Det är nämligen inte helt lätt att lägga ut Tweets med hjälp av näsan och en smartphone....

Socialdemokraternas Libyenpolitik är en enda röra. Att avbryta insatsen skulle skada Sveriges trovärdighet, men ett svagt parlamentariskt stöd är också riskabelt skriver DN i en osignerad ledare. DN skriver

8 juni drar Nato sannolikt slutsatsen att aktionen måste fortsätta. Flyganfallen mot regimens styrkor har på senare tid intensifierats, men det är osäkert hur och när dödläget på marken kan brytas. Klart står dock att Khaddafis hänsynslöshet är oförändrad. Behovet att skydda civila libyer kvarstår.

Det är egentligen två företeelser som jag reagerar på i DN:s positionering. Det ena är att det har skett en förflyttning från FN till NATO i så som DN uppfattar befälskedjan. Det finns fog för att notera denna skiftning och samtidigt skäl till att påminna alla och envar att vi är där på FN:s begäran och FN:s mandat. Inte NATO:s.

Det andra jag reagerar på är, som vanligt skall jag säga, avsaknaden av politiska mål och en genomarbetad analys av det faktiska läget.  Genom att följa andra nyhetsflöden fick jag i början på veckan klart för mig att bland annat Storbritannien överväger att sätta in attackhelikotrar. Denna eskalering av konflikten är ett direkt resultat på vissa av motståndrörelsens begäran. Då faller det sig naturligt att repetera en del från en tidigare postning:

Den Libyska rebellrörelsen är inte en homogen gruppering visar det sig vid en närmare granskning. Den oppositionsrörelse som ändå finns – och som skulle kunna bilda något eller några samtalspartner är

Fighting Islamic Group,

Islamic Martyrs' Movement,

Libyan Baathist Party,

Libyan Conservatives' Party,

Libyan Democratic Movement,

Libyan Democratic Authority,

Libyan Democratic Conference,

Libyan Movement for Change and Reform,

Libyan National Alliance,

Movement of Patriotic Libyans,

National Front for the Salvation of Libya,

Libya Islamic Group and Supporters of God.

I denna mosaik av olika grupperingar så finns det minst två – sannolikt fler – som inte har västs demokratiska definition för ögonen. Inte heller delar några av dem våra begrepp som pluralism eller humanism. För att ta två exempel: Fighting Islamic Group – den kanske mest välorganiserade väpnade delen av motståndsrörelsen har nära band till Al-Quaida och om de inte redan står på USA:s lista över terrororganisationer så kommer de nog göra detta inom kort. Libyan Baathist Party å sin sida, som kanske  det bäst organiserade politiska partiet, är som namnet förpliktigar – ett parti i Baath-familjen. Samma parti som Saddam Hussein byggde sin maktbas på i Irak, samma parti som styr Syrien. Totalitära, socialistiska och med noll och intet överseende med pluralistiska krafter. Och då har vi inte börjat ens närma oss alla etniska gruppers motsättningar, motsättningar som kommer att öka med de finansiella resurser som tillförs regionen.

Borgerliga debattörer bortser ofta från det faktiska läget i denna konflikt. Tvärtom faktiskt så verkar alla ha en tendens att hoppa på ”det senaste kriget”. Av vilka skäl kan jag bara spekulera i.

Min position? Detta är en konflikt vi skulle hållit oss borta ifrån från början. Utan egentliga politiska mål annat än att biträda världsamfundet så vilar detta engagemang på skakig grund. Inte någon debattör tar upp problematiken med att det är ganska lätt att glida in i en konflikt, en helt annan femma att ta sig ur den. Med delar av NATO, som är en mosaik av divergerande intressen, som håller på att glida djupare in i denna konflikt nu med attackhelikoptrar så finns det skäl att anta att kraven på vårt engagemangs omfattning kommer öka.På samma sätt som NATO nu öppnar dörren för aktivt stöd till olika delar av motståndsrörelsen. Ni kan ju funder ett varv på vilka reaktioner som kommer när NATO beviljar vissa ett stöd men inte andra…. Och vilka förutsättningar vi då kommer ha för en bredare insatts.

Det är en sak att glida djupare in i en väpnad konflikt, det är ganska lätt gjort. Men det är en helt annan att ta sig ur den.

Martin Moberg, 

Omvalsresultaten är återigen en klar påminnelse om att väljarnas förtroende måste vinnas och förtjänas. När val handlar om välfärdsfrågor räcker ännu inte Moderaterna till. Det skriver Kent Persson (M), oppositionsråd i Örebro på SvD Brännpunkt. Samtidigt rapporterar DN att allt fler svenskar köper sig en genväg till vården. Under 2000-talet ökade de privata sjukvårdsförsäkringarna med 350 procent. Och intresset växer. Framför allt är det arbetsgivare som vill försäkra sig om att de anställda blir friska snabbt.

Jag kan, inte utan en viss cynism, konstatera att detta är det pris medelklassen får betala för jobbskatteavdragen. Jag har sagt det förut – och säger det igen för säkerhets skull: Jag var för de första två jobbskatteavdragen. De efterföljande var jag tveksam till, främst för att de som kanske behövde skattesänkningarna bäst var de som fick minst utdelning av domsamma. Marika Lindgren-Åsbrink åskådliggör detta och jag citerar (inklusive bild):

Nästan 50 procent av de totala skattesänkningarna (jobbskatteavdrag, slopad förmögenhetsskatt, sänkt fastighetsskatt, sänkt statlig inkomstskatt etc) har gått till de 25 procent (kvartil 4) av befolkningen som tjänar mest. Samtidigt har bara 6 procent av de totala skattesänkningarna gått till de 25 procent som tjänar minst (kvartil 1). Detta är en uppenbart dålig politik för den som vill minska fattigdomen. Och naturligtvis har denna politik konsekvenser.

Detta är heller inte hela sanningen. Och för att försöka åskådliggöra måste jag göra en utvikning och en personlig reflektion.

Alla försäkringsbolag bygger på att försäkringstagare går ihop och solidariskt garanterar varandra att gå skadefria ur olika situationer. För att detta skall fungera så innebär det att vissa grundvillkor skall uppfyllas. Brandvarnare, att låsa dörren är några mer handfasta exempel. Viktigast av allt är dock att försäkringstagaren betalar sin premie, eller sin medlemsavgift till kollektivet. Det finns dock en parameter till, riskminimeringen. I de privata sjukförsäkringarna finns vid nyteckning oftast en friskrivningsklausul från försäkringsbolaget. Om jag, vilket är fallet, har en reumatisk sjukdom så täcker inte denna sjukförsäkring denna eller (som det står i det finstilta) följdeffekter och sekundära yttringar som denna kroniska sjukdom kan ge upphov till. Det specificeras inte vilka dessa är vilket då öppnar upp för år av skriftväxlingar om jag ens skulle drabbas av stroke eller benskörhet på ålderns höst. Dessa sjukdomstillstånd är nämligen vanligare hos reumatiker än hos övriga befolkningen…. Du kan säkert som läsare börja dra ut dessa tankar i tangentens riktning och ana dig till vilken match jag har framför mig och var bevisbördan kommer att landa till slut.

Detta är som sagt ett av de pris som jobbskatteavdragen kommer att få på sikt, med mindre pengar i statskassan så är det naturligt att stat, kommuner och landsting drar ner på välfärdsåtagandet. Sjukvården är ett område som redan idag ser konsekvenserna av detta med färre vårdplatser och större svårigheter för den mindre verbale att få adekvat vård. En annan, ack så viktig parameter för de som drabbas av lång tids ohälsa är de begränsningar som nu råder inom sjuksrivningsområdet. Många har tecknat inkomstskydd för dessa. Men återigen, de finstilta villkoren säger att ersättningen följer Försäkringskassans beslut. När den enskilde ”omförsäkras” till Arbetsförmedlingen faller detta skydd bort. Vid förnyad sjukskrivning, efter minst sex månader i Arbetsförmedlingens garn, så gäller inte den klausulen helt plötsligt. Den enskilde har ju stått till arbetsmarknadens förfogande….

Detta är ett exempel på en samhällsanalys och en samhällskritik som Kent Persson i varje fall kan närma sig. Våra egna företrädare har inte visat sig på styva linan direkt med några få undantag i Tomas Eneroth, Håkan Juholt och kanske Ylva Johansson. Övriga – som har väljarnas uppdrag att stå upp för en annan politik och att konstruktivt men samtidigt kritiskt granska regeringens politik - har effektivt lyst med sin aktiva frånvaro i samhällsdebatten och opinionsarbetet. Det har hörts en del gnäll men det har inte kommit några konkreta förslag eller bilder hur vårt samhällsalternativ ser ut. Och vad det kommer innebära för varje individ.

Jag har spelat in vad jag anser tidigare, att vi i grunden använder oss av Finsams modell. Samverkan mellan alla inblandade parter vid längre sjukskrivningar. Jag anser även att vi måste dra i handbromsen nu för alla dessa slopade skatter. Vi har ett välfärdsåtagande i en allmän sjukförsäkring och ett offentligt finansierat vårdåtagande. Vi måste säkerställa att vi kan ge alla samma vårdåtagande oavsett tidigare sjukdomshistorik. Vi måste för detta använda oss av bland annat skatteinstrumentet på ett klokt sätt där vi balanserar samhällsåtagandet mot de negativa effekter olika skatter kan ge uppkomst till. Jag har till exempel svårt att se höjda arbetsgivaravgifter som en väg då det skulle begränsa arbetsgivarnas vilja till nyanställningar. Låt oss föra denna debatt på djupet och med fler perspektiv nu. Att Moderaterna har sämre trovärdighet och praktisk politik får inte innebära att vi inte löpande är system- och samhällskritiska samt konstruktiva i vår samhällssyn. Och inte minst: Våra företrädare skall - ja de måste helt enkelt vara - kompetenta nog att se helheter samt beskriva hur samhället, vårt gemensamma åtagande, hänger ihop.

Med dagens utveckling så är det ofrånkomligt så att kvartalskapitalismen varje dag ställs mot en vård för alla. Inte mer, men inte heller mindre....

Krassman / Thomas Böhlmark / Konservativa tankar / Peter Högberg / Martin Moberg / Annarkia /

Allt fler svenskar köper sig en genväg till vården. Under 2000-talet ökade de privata sjukvårdsförsäkringarna med 350 procent. Och intresset växer. Framför allt är det arbetsgivare som vill försäkra sig om att de anställda blir friska snabbt rapporterar DN.

Det är inte utan visst svårmod jag ser denna utveckling nu. Den har pågått i några år och blir allt tydligare med tiden. Plånboken styr tillgänglighet och kvalitet – inte vårdbehov. Solidaritetsbegreppet har flyttats från samhälle till marknad. Från människan till kvartalsrapporterna och försäkringsvillkoren i finstilt text på baksidan av försäkringsbrevet. Ett systemskifte av sällan skådat slag har ägt rum framför våra ögon under de snart fem år som Alliansen suttit vid makten. Fem år av systemförändring och fem år av något som borde varit öppet mål för system och samhällskritik.

Som reumatiker så vet jag att jag inte kan teckna en ny försäkring i ett annat bolag längre. Jag är kvar i det jag hade när sjukdomen bröt ut – jag har inte något egentligt skäl att byta om det inte vore för att jag skulle vilja göra det av smidighetsskäl. Att ha samma huvudsakliga försäkringsgivare för alla mina försäkringar och därmed pressa premien lite. Men det går inte. Inget försäkringsbolag vill ta emot mig om de inte kan friskriva sig från just min kroniska sjukdoms framtida följdeffekter. Sådana är reglerna i den solidaritet som bygger försäkringsbolagen, det kallas för riskminimering och är ett helt affärsmässigt beslut. Jag har inte något problem med det senare, jag försöker som egen företagare riskminimera varje dag.

Det jag har problem med är socialdemokraternas lama samhällskritik. Mig veterligen har bara en person – Tomas Eneroth – uppmärksammat detta. Ingen annan. Det synes mig som om den interna turbulensen i socialdemokratin effektivt skrämt upp förtroendevalda till en sådan nivå att de fokuserar på det egna positioneringsspelet internt än det de är valda till. Att företräda allt mer rädda väljare, att vara konstruktivt samhällskritiska och systemkritiska. När våra förtroendevalda öppnat munnen på senare tid kommer det lite gnäll men inget mer som kan skapa bilden av vårt samhällsbygge. Och varför är inte svårt att förstå. Socialdemokratin står inför två gigantiska projekt just nu. Program- och organisationskommittéerna skall, om än mycket senfärdigt, nu formera sig.

Programkommittén leds av Håkan Juholt själv. Detta kan jag ha en del synpunkter på men det finns en logik.  Som partiordförande finns det en naturlig koppling till valet av färdriktning. Vi får inte göra om misstaget med Mona Sahlin som till slut företrädde en politik hon inte trodde på. I dagens medieintensiva samhälle så bryter allt sådant igenom. Väljaren känner igen en lögn när den kommer. Med organisationskommittén förhåller det sig något annorlunda. Den leds av Carin Jämtin men det praktiska ledarskapet skall utövas av Ola Larsson på Sveavägen 68. Ola är en trevlig, sympatisk person med goda kvaliteter rent allmänt men jag får i grunden kalla kårar när det går upp för mig vilka signaler som skickats ut med detta val av arbetsledare. Ola Larsson tillhör den krets av tjänstemän som aldrig satt sin fot utanför partiet, hans ande har svävat i korridorerna på Sveavägen 68 som en av alla dessa gråa eminenser. Hans erfarenheter av andra organisationsformer är nära noll och hans i praktiken livslånga gärning har haft en och samma uppdragsgivare. Socialdemokratiska partiet.

Det säger sig självt vart denna organisationsutredning kommer bära. Den kommer fokusera på att förstärka de tendenser till ett ämbetsmannastyrt parti där medlemmarna är verktyg att ta fram vid varje valrörelse för att dela ut flygblad och bemanna valstugor. När det borde vara tvärt om. När ombudsmän och tjänstemän är medlemmarnas och de förtroendevaldas verktyg att nå ut med sin politik. Partistyrelsen signalerar inte ut att de vill ta till sig nya arbetssätt och nya perspektiv när man tillsätter en ledning för organisationsutredningen som genom sin yrkeskarriär blivit ett med betongskalet som bygger Sveavägen 68.

Detta är en av anledningarn som vi misslyckats med vår systemkritik. De som skall vara verktyg för oss – organisationens anställda – har kommit att göra oss till sina verktyg. Det är vi som skall driva opinion, det är vi som skall ta fram underlag, det är vi som på icke-arvoderad tid skall bevaka än det ena, än det andra. Det är exakt så som jag uppfattar hur ombudsmän och tjänstemän ser på oss. Och vi ska se till att hålla oss inom de ramar de sätter.

Låter det hårt? Ja, men det är tyvärr sant. Vid kongressen – när vi valde Håkan Juholt och Carin Jämtin som våra främsta företrädare blev jag utskälld av två av dessa ombudsmän från olika delar av landet. De menade att det var jättebra att jag drev opinion men att jag förstört min egen karriär genom att ta för mycket plats i den internpolitiska debatten, i traditionell media med debattartiklar samt krävt för stora förändringar. En av dem menade på fullt allvar att ”partiet är inte odemokratiskt” när den frågan kom på tal. Jag fick väldigt klart för mig att jag inte kunde räkna med någon form av stöd från partiet framgent, än mindre nomineringar. Det som dock fick mig till slut att nästan kräkas var att en av dessa ringde upp mig några dagar senare för att med silkeslen röst berömma mig för Öppna Kriskommissionens förslag och att denne ombudsman ville ta del av ”våra spännande tankar”. Behöver jag nu motivera varför jag är orolig för hur vårt organisatoriska arbete ser ut att formeras? Jag anser det vara rätt klart. Och av samma skäl rätt uppenbart varför vi misslyckas, gång på gång, att vara samhälls- och systemkritiska. Vårt inre liv tar all kraft. Ett inre liv där idealisters behov står mot en tjänstemannaorganisation som är mer intresserade av det egna lönekuvertet än att skapa ett samhälle där ingen ramlar utanför. Där alla har rätt – och tillgång – till en lika bra vård i hela landet oavsett inkomst, klass, ålder, kön och etnisk härkomst.

Jag är därför djupt kritisk till hur Partistyrelsen ser ut att organisera vårt arbete. Partistyrelsen sätter med vett och vilje tjänstemännen i både fokus och i förarsätet istället för medlemmen och väljaren. Dessa kommer prioritera de egna behoven och kommer effektivt låsa ute alla de erfarenheter som finns i världen utanför, att tro något annat är naivt. Eller är det partistyrelsen som gjort detta? Är det kanske bara så att det vi ser är en förhandlingslösning, en förhandlingslösning där Partistyrelsen åkte på storstryk.....

Inspiration fick jag från Peter Högberg som försåg mig med länkväggen. Andra är Sandro Wennberg och Alexandra Einerstam.

Media: Ab, SvD, DN, Exp, Exp2.

Bloggat: Peter Johansson och Lis-Astrid Andersson på ämne

Jag läser via Peter Högberg och Martin Moberg om Lena Mellins senaste artikel. Jag vet inte vad artikeln egentligen är för något. En kärleksförklaring är nog det närmaste objektiva omdömet jag kan komma. Lena Mellin måste vara kär i Thomas Bodström. Samma passion som hon kände inför Göran Persson faktiskt. Alla andra socialdemokratiska företrädare är i hennes värld korkade, fula och odugliga som politiker.

Jag har faktiskt otroligt svårt för Lena Mellin som företrädare för Aftonbladet. Varför? När hon var tillförordnad ansvarig utgivare under valåret 2010 lät hon på skakig journalistisk grund dra igång ett drev mot Sven-Otto Littorin. Hon drog igång anklagelser om ett brott som dels var preskriberat, dels en form av brottmål där ord stod mot ord. Vi kommer aldrig få reda på huruvida Sven-Otto var oskyldig eller ej – det skedda kommer aldrig att prövas av en oberoende domstol. Lena Mellin visade då med all önskvärd tydlighet vilken typ av journalist hon är.  Hon spelar högt och hon drar sig inte för att publicera illa underbyggda artiklar vars yttersta konsekvenser kan krossa andra människors liv. Lena Mellin visade med den historien upp en cynisk och föraktande människosyn.

När hon nu hissar Thomas Bodström till skyarna finns det goda skäl att granska på vad hon bygger detta på. Det är sannolikt så att vi för enkelhetens skull med visst fog ta avstamp i Thomas Bodströms debattartikel i Expressen, den är ett komprimat av de åsikter han torgfört sedan han öppnade munnen efter valförlusten. För ganska precis en vecka sedan. Lena faller i farstun för denna och hissar då Thomas till skyarna som en unik politiker. Det är bara ett litet problem. Ingenting som Thomas säger i boken om hur socialdemokratin bör utvecklas är något nytt, allt har sagts av andra i samma form tidigare. Långt tidigare om vi bortser från själva namnfrågan, den kan mycket väl vara Thomas eget förslag. Men för Lena Mellin är allt en rosenskimrande nyhet.

Lena Mellin är en politisk journalist på fallrepet i min värld. Hon förmår inte längre komma med väl underbyggda artiklar. Hon låter därför känslorna styra. Lena Mellin måste vara kär i Thomas Bodström. Någon annan förklaring finns annars inte. Hon borde nämligen som journalist sett igenom alla plagiat han levererat de senaste dagarna.

Lena Mellin måste var kär. Är inte just den kärleken, den vi ser spira i det politiska spelet och i den mediala samt politiska vardagen, vacker så säg ?

Expr1, Expr2, SvD, DN1, DN2, AB1, AB2, AB3

Det kommer fram små brottstycken av Thomas Bodströms bok nu hela tiden, senast ett kapitel som publiceras i sin helhet på SVT Debatt. Jag hoppas innerligen att boken innehåller mer av substans vilket sannolikt är en åsikt som delas av SVT Debattredaktion. Dessa har givit ”Blondinbella” större utrymme och de toppar därför dagen med henne istället för Thomas, se själva på skärmdumpen nedan.

Kapitlet i sig är rätt trist faktiskt, lite ledarskapstips (självklarheter som lärs ut på varje grundläggande ledarskapsutbildning) som inte är någon bieffekt av rymdforskning sammanställt på ett användbart sätt parat med en interiörbild av ett samtal mellan Linda Romanus och författaren själv. Just ledarskapstipsen skulle kunna användas som punkter i en Powerpoint-presentation men det är ungefär allt detta avsnitt kan användas som. Texten i artikeln klarar knappt av att hålla läsaren vaken. Som politiskt sprängstoff är detta kapitel mer att likna vid den gamla goda tidens knallpulver. Det smäller lite, luktar lite krut men visar sig vara helt harmlöst och inte heller något som politiska analytiker inte kände till innan. Faktiskt helt ointressant kapitel – känns mer som att Thomas Bodström använt detta för att fylla ut boken med och försöka fylla avtalet med förläggaren med det antal ord som han skall leverera. Om resterande del av hans bok håller samma kvalitet så börjar jag förstå varför han lägger så stor vikt vid marknadsföringen. Mediokert, förutsägbart och känslan att han kopierat andras beskrivningar samt en del grundläggande ledarskapserfarenheter i pamflettform infinner sig som en oangenäm tanke. Kapitlets höjdpunkt kommer i början när han återger samtalet med Linda Romanus. Resten lämnar inte något bestående intryck. Alls.

Det finns dock ett och annat som sipprat ut, Thomas Bodströms beskrivning av riksdagen som arbetsplats. Där tycker jag att han har bra förslag och en sund inställning. Maximera antalet mandatperioder är en sådan sak, Thomas Bodströms beskrivning av socialdemokratiska partiet en annan. Den är i det närmaste klockren. Det är bara en sak som stör mig i den senare. Avsändaren heter Thomas Bodström. Eftersom han agerar som soloåkare och har en historia som en aktiv del av det han kritiserar, inte sällan med att delge andra- och tredjehandsuppgifter som han inte ser ut att kunna styrka så faller hela trovärdigheten i det vettiga han har att förmedla.

Jag kommer dock läsa hans bok, av samma skäl som jag var tvungen att traggla mig igenom Per Nuders och Lars Danielssons självförhärligande alster. Thomas Bodströms bok visar dock en sak – den håller textmässigt högre kvalitet än hans tidigare deckare gjorde även fast likheten är slående och han positionerar sig därför ett eller två pinnhål över Per Nuders och Lars Danielssons försök till rättfärdigande. Detta sistnämnda är dock inte någon svårare prestation och är långt ifrån ett godkännande av boken som ett historiskt dokument eller intressant beskrivning av sin samtid. Boken är sannolikt det jag trodde från början att den var. Thomas Bodströms bild av sin vardag. Med alla hans egna sanningar. Och alla hans egna lögner – omedvetna såväl som medvetna, vilka som är vilka vet bara Thomas själv.

Och ja, jag vet. Jag har gått i Thomas fälla. I och med att jag skriver om boken så tillhör jag en del av hans marknadsplan. Skickligt Thomas, riktigt skickligt genomfört. Men det är också allt just nu och förtar inte mitt omdöme om det jag sett hitintills. En bok som varje politisk analytiker och intresserad bör ta del av men som kanske inte går till historien som något referensverk eller litterärt stordåd.

Expressen, Expressen2, DN, DN2, Jag själv i två postningar,


 Expr1, Expr2, SvD, DN1, DN2, AB1, AB2, AB3