Dagens andra post kommer beröra regionvalet i Västra Götaland och statsministerns mod och heder. Som Peter Johansson konstaterar handlar valet där primärt om sjukvård, ett område där det finns betydande åsiktsskillnader mellan partierna. De lokala och regionala företrädarna i Västra Götaland kommer att diskutera både principer och praktisk tillämpning för hur vården ska organiseras i deras region, men det skulle vara värdefullt att få en övergripande debatt om sjukvården. Håkan Juholt har utmanat statsministern på debatt men den senare har nekat till dags dato.

Statsministerns agerande är lika ologiskt som logiskt. Det är ologiskt eftersom båda hans två närmaste rådgivare – Per Schlingmann och Filippa Reinfeldt – båda säger att hela Sverige är viktigt samt att den senare onekligen borde ha en och annan erfarenhet i just sjukvårdsfrågor. Det som gör det än mer apart är att statsministern redan sin första arbetsvecka sa sig ”gå sida vid sida med det svenska folket vars förtroende jag bär på mina axlar”.

Men det finns en logik i detta. Genom att följa den absolut närmaste rådgivarens råd, Per Schlingmanns, så kommer mediebilden bli noll och intet för detta val som gott och väl berör mer än en miljon människors vardag. Per Schlingmann bedömer sannolikt, med all rätt, att moderaterna bör undvika en konfrontation på sjukvårdsområdet nu. Detta eftersom just det området är nära förknippat med känsliga frågor som vinster i välfärden samt sjukförsäkringsdebaclet som ännu inte vunnits. Genom att behandla Västra Götalandsväljarna som mindre intressanta så hoppas statsministern med stab och rådgivare att dessa – för Alliansen - obehagliga frågor kanske dör sotdöden eller att Per Schlingmann hinner tänka ut något nytt inför valrörelsen 2014.

Vad vill jag ha sagt? Ja, egentligen ingenting nytt. Jag anser fortfarande att Fredrik Reinfeldt mer och mer verkar utvecklas till den svagaste och minst självständige statsminister vi någonsin haft. Hans agerande präglas av en osjälvständig feghet och i förlängningen resulterar detta ett direkt förakt för väljarna i Västra Götaland. Han behandlar dem precis som om de vore mindre värda – och helt i strid mot vad han säger sig stå för. Statsministern, ivrigt påhejad av Per Schlingmann, ger bilden av att han anser väljarna i Västra Götaland i praktiken vara mindre vetande och ett folk med banjo och trätänder. Skulle jag själv vara en av dessa väljare skulle jag med visshet vara rätt förbannad vid det här laget.  Det börjar bli allt klarare vad Fredrik Reinfeldt menar med att gå sida vid sida med någon. Väljarna i Västra Götaland tillhör inte de som kan räkna med hr Statsministerns sällskap.

DN skriver idag en osignerad ledare som jag inte blir riktigt klok på. Den andas ett omvänt bildningsförakt, att socialdemokratin på något sätt skulle förringa högre utbildning samtidigt som alla andra partier på något sätt skulle vara högre stående just för den akademiska kompetensen. Vad DN missar helt är att sätta Håkan Juholts eventuella brister i den formella kompetensen bredvid till exempel vår socialministers, Göran Hägglund har enligt regeringens hemsida social gymnasial utbildning, branschgemensam utbildning inom försäkringssektorn, samt företagsintern utbildning inom finanssektorn. Socialministeriet är inte direkt någon post för lättviktare i politiken om det var någon på DN som inbillade sig detta….

Maud Olofssons motsvarande CV andas ingenting annat än att vara en politisk broiler. Inte en enda postgymnasial utbildning finns att spåra, endast tecken på en nära på spikrak politisk karriär där hon utnyttjat vänskapsrelationer som den till Torbjörn Fälldin till bristningen. Kärnkraftsvägningen blev nog slutet för den relationen i likhet som slutet för (C) som relevant politisk kraft i Sverige. Och näringsministeriet? Inte heller något lättviktsdepartement direkt.

Jan Björklund, Skolminister, är den tredje i raden. Jan har i praktiken samma utbildning i grunden som jag själv – den militära. Det som bör lyftas fram i sammanhanget är att den utbildningen inte är en akademisk skolning. Det är en postgymnasial yrkesutbildning på högskolenivå. Vad den ger däremot är goda ledarkunskaper vilket jag strax kommer återkomma till. Själv har jag kompletterat min militära utbildning med fil. kand – programmet på den Orientaliska Instutitionen på Stockholms Universitet. Det sistnämnda har dock ej lyckats göra mig till någon politisk tungviktare utan det är andra egenskaper som leder dit har jag numera fått erfara. Inte utan törnar men inte heller utan en del sardoniska leenden.

Vad jag vill ha sagt är att DN silar mygg och släpper igenom kameler, de vill inte se bjälken i det egna ögat. De andas ett omvänt bildningsförakt som inte för mår se ledarskapet. En bra ledare omger sig med rätt folk och bara det att lyfta upp Marika Lindgren - Åsbrink som ekonomisk rådgivare torde även för DN innebära att Håkan Juholt inte på något sätt skulle vara en svag ledare. Tvärtom – han ser bildningen som vägen till framtiden. Att bygga en kunskapsbaserad politik är en nyckelfaktor. Att detta är centralt för (S) borde framgå med än större tydlighet eftersom Tomas Eneroth numera även är ansvarig för utbildningsfrågorna i partiet. Denna post, studieledare, har varit vakantsatt under lång tid och Tomas bakgrund med engagemanget i universitetet i Örebro talar där sitt tydliga språk.

DN börjar tappa greppet anser jag. De har i sin personalstyrka numera en gnällig skara skribenter som med ett illa dolt förakt ser på sin samtid. De anser att akademiska poäng är överordnat ledaregenskaper. Att förmågan att omge sig med mer belästa och begåvade personer inom respektive fackområde inte räknas. Men det är klart, som DN känner sig själva känner de andra. Om de anser att dess omgivning är en samling korkbollar innebär detta sannolikt att de själv är en patetisk samling korkbollar med ett människoförakt som börjar trotsa all beskrivning.

Sebastian Stenholm, Peter Johansson

Socialdemokraternas nye ledare Håkan Juholt vill satsa tiotals miljarder kronor i ett reformpaket för välfärd och utbildning. Medelklassen ska lockas med välfärdssatsningar rapporterar ett flertal mediekanaler. Peter Högberg har skrivit en analys av detta som du bör ta del av.

Min spontana reaktion när jag går igenom medieflödet är att när Alliansen sänker skatterna med 100 mdr SEK frågar ingen om finansieringen eller till vilket pris detta sker men så fort (S) nu vill investera i medborgarnas framtid så blir till och med investeringar på 100 MSEK en fråga om finansiering som tycks vända upp och ner på journalisternas vardag.

Men jag gillar hela Håkan Juholts tankegångar kring investering i framtiden. Idag ligger vi till del fast i en finansiell marknadslogik. Statsfinanserna får mer och mer karaktären av börsnoterade bolags kvartalsekonomiska redovisning och ingen talar inom Alliansen om vilka strategiska investeringar som krävs för att trygga vår livsstil. Kunskap, miljö och barn är – bedömer jag – tämligen riskfria investeringsobjekt för den långsiktige placeraren för att tala ett språk som till och med finansmatadorer begriper. Vad som däremot krävs nu är en konkretisering av tankarna. Jag bedömer nämligen att väljarna är rätt kräsna numera. Det duger inte att gå omkring och prata om att vi har dessa investeringar i vår framtid som paradfråga. Denna kan sannolikt alla skriva under på – det är ungefär lika relevant som att säga att vi är för fred på jorden. Den stora frågan för väljarna är hur vi når dit och hur de passar in i den visionen. Det är det som kan komma i stolpform eller programförklaring nu i vårpropositionen och mer konkretiserat i höstmotionen. Helt i linje med hur Alliansen byggt upp sin process.

Något som jag vill se, om vi nu ska ha kvar ROT-avdraget under brinnande högkonjunktur, är att detta villkoras för att ta ett exempel (fler kommer). För att få utnyttja detta avdrag så borde det vara ett absolut krav att energiförbrukningen sänks för de hushåll som utnyttjar avdraget. Oavsett om de bygger ut eller inte. Verandor spar inte energi vilket däremot tilläggsisolering, luftvärmeväxlare, isolerglas och bergvärme gör.

Som sagt, försiktigt positiv till vad som framkommit i media. Men nu gäller det att öka konkretiseringsgraden så att vi ser vad vår vision om framtidens samhälle är uppbyggt av. Villkorade stimulanser är inte fel väg att gå. Alls. Och investeringar i vår framtid för att säkra tillväxt och vår livsstil? Tämligen riskfria som jag ser det vilket även den omhuldade marknaden och kvartalsekonomin borde komma till insikt om. 

Media: Ab, SvD, Exp. SVT,

Sofia Arkelsten går i dagens DN ut och lovar att Moderaterna skall redovisa, ensidigt och frivilligt, partibidrag överstigande 20 000 från enskilda. Hela artikeln bär Per Schlingmanns signatur eftersom den försöker få alla andra partier att verka korrupta och motsträviga. Triangulering är Per Schlingmanns paradgren men jag kan tycka att han börjat förlora något av briljansen i retoriken. För sanningen är dock en annan. Moderaterna har aktivt motsatt sig denna handling under lång tid och det är i politiska kretsar numera rätt välkänt att takhöjden i Moderaterna är så pass låg att en krypgrund i sammanhanget är att likna vid en katedral. Det mesta, för att inte säga allt, styrs från Per Schlingmanns kontor och när det kommer till kommunikation av strategiska budskap är rollfördelningen kanske ännu tydligare nu än förr. Ingen skillnad med andra ord.

Det är tydligt var Moderaterna nu sätter sin försvarslinje efter att kritik framförts på statschefsnivå mot moderaternas hållning. Socialdemokraternas historiska relation med LO. Det må vara hänt, det kan ha sitt värde att belysa detta men då tycker jag att radarparet Arkelsten – Schlingmann skall vara något bredare i sitt anslag för att vara trovärdiga. Om LO är en nagel i ögat på Moderaterna så är Svenskt Näringslivs agerande senare år allt annat än rumsrent och bör värderas ur ett ekonomiskt perspektiv.

Det är ingen hemlighet att Svenskt Näringsliv pumpar in pengar i bland annat Timbro för att driva opinion mot socialdemokraterna. PR-byråer som Prime, Paues PA och Diplomat PR har alla haft uppdrag som ytterst gått ut på att antingen förflytta (S) till någon form av blek Allianskopia (Prime), förflytta samtliga partier i en viss riktning (Teodor Paues som för detta blev utsedd till ”Årets Lobbyist”) eller i grunden  som i Diplomat PR:s fall – att med falsarier och lögner direkt misskreditera enskilda befattningshavare inom (S). I detta fall den dåvarande partiordföranden Mona Sahlin och under den tid som Diplomat PR hade Regeringskansliet som kund. Huruvida det finns en avtalsmässig relation idag har jag inte hunnit ta reda på men klavertrampet då skulle ha motiverat en uppsägning av affärsrelationen.

Hur ekonomin ser ut, och ur styrningen sker, kan du se i bilden nedan

När nu firma Arkelsten & Schlingmann, med den förre som ren megafon, nu försöker förflytta Moderaterna från skamvrån till någon form av helgonstatus så är det intet annat än en triangulering av klassiskt snitt. Moderaterna tvingas nu till slut backa från sin tidigare position vilket är svårt nog för dem att erkänna. Det går inte att försvara en i grunden korrupt inställning till demokrati. Men visst, jag bejakar en reglering och inte bara en frivillig överenskommelse av partifinansieringen. Dock med förbehållet att då skall allt upp på ytan. Dit är det som jag sökt beskriva en väg att vandra så därför blev denna triangulering rätt fiaskoartad. Om det var Sofias första stapplande steg på egen hand så har hon sannolikt  en utskällning att vänta, om det var Per Schlingmanns penna som var i farten så har han börjat tappa skärpan.




Länkar: AB, Exp, GP, SvD, SvT, SydSv.
Bloggat: Högberg,  Peter Andersson, Edvin Alam, Thomas Böhlmark och Scaber Nestor samt Partibidrag.se 

Via Peter Johansson kan jag läsa om Israels fördömande av Al Fatahs och Hamas inbördes samarbetsavtal. Att Israel inte vill ha en enad Palestinsk motpart blir därmed tydligt. Israel har allt att förlora på detta. En splittrad motståndare är lättare att hålla under den Israeliska järnhälen än en enad. För vad kan komma upp till ytan om en motståndare enas? Jo, Israels faiblesse för att inte vilja hörsamma internationell rätt och FN:s resolutioner så fort de är till staten Israels nackdel.

För att ta ett exempel. Golanhöjderna. Golanhöjderna var en del av Syrien från landets självständighet. Under sexdagarskriget år 1967 erövrades Golanhöjderna av Israel, som år 1980 ensidigt annekterade området. Varken FN eller något land har dock erkänt annexionen, och FN:s säkerhetsråd har i resolution 497 sagt att Israels annexion av området är ogiltig och strider mot internationell rätt. Men Israel tillåts bara att skaka av sig detta – med USA:s goda minne får jag förmoda.

Jag kommer aldrig att förneka det judiska folket – i enlighet med Balfourdeklarationen – en rätt till sin egen stat. Vad jag dock inte kommer kunna acceptera är staten Israels sätt att återgälda och förvalta  denna viljeyttring. Att som staten Israel konsekvent sätta sig över FN-resolutioner så fort de går dem emot är ett hot mot bland annat FN som institution och Israel bär ett stort ansvar för dess allt svagare roll i internationell konflikthantering. Emedan jag ändå är igång med resolutionerna så passar jag på att uppmärksamma läsarna på två till, bägge centrala för att få fredsprocessen att gå framåt men där staten Israel konsekvent vägrar att acceptera dem:

Resolution 252 (21 May 1968) on the annexation of parts of Jerusalem:

“2. [The Security Council] Considers that all legislative and administrative measures and actions taken by Israel, including expropriation of land and properties thereon, which tend to change the legal status of Jerusalem are invalid and cannot change that status;

“3. [The Security Council]  Urgently calls upon Israel to rescind all such measures already taken and to desist forthwith from taking any further action which tends to change the status of Jerusalem;”

samt

 Resolution 446 (22 March 1979) on the establishment of Jewish settlements:

“[The Security Council] Calls once more upon Israel, as the occupying Power, to abide scrupulously by the 1949 Fourth Geneva Convention, to rescind its previous measures and to desist from taking any action which would result in changing the legal status and geographical nature and materially affecting the demographic composition of the Arab territories occupied since 1967, including Jerusalem, and, in particular, not to transfer parts of its own civilian population into the occupied Arab territories;”

Så. Vad vill jag ha sagt? Jag bedömer att omvärldens tålamod med staten Israel börjar närma sig en gräns snart. Att gränsen inte nåtts tidigare beror på att framför allt västvärlden – med visst fog – har ett delansvar och därmed en samvetsskuld för Förintelsen. Denna skuldkänsla har staten Israel konsekvent spelat på sedan 1947, frågan är om det kommer gå så länge till. Och frågan är om Israel verkligen vill ha fred. Jag börjar bli djupt tveksam.

AB, SvD, SVT, DN  

Der Spiegel, närmare bestämt Dr Jörg Himmelreich, har skrivit en mycket intressant artikel om NATO:s framtid. Parallellt med detta så ser vi nu hur USA:s hegemoni minskar – inom fem år så kommer Kina gått om USA. President Obama ser ut att bli den siste amerikanske presidenten som kan stoltsera med att leda världens största ekonomi. Att NATO är vilset efter murens fall 1989 och Sovjetunionens kollaps 1991 är nog inte någon hemlighet, även fast NATO och dess förespråkare inte vill erkänna detta. Oroligheterna i Mellanöstern gör detta nog så tydligt.

DR Himmelreich pekar med kirurgisk precision ut ett antal nyckelfrågor som måste lösas för att NATO skall kunna överleva eller vara relevant i en värld som nu förändras snabbare än de flesta velat inse.

Idag har de 28 Nato-länderna djupt olika uppfattningar om vad alliansens framtida inriktningen bör vara, ett faktum som blev tydligt när den nya Nato-strategin antogs vid ett toppmöte i Riga i november kunde inte dölja. Den innehåller mycket lite av svaren på några av de mest angelägna frågorna:

• Vilken roll bör Ryssland ges i arbetet med att utveckla ett gemensamt missilförsvar för att skydda Europa från robotar som kan avfyras från Mellanöstern?
• Skall Nato fungera som den globala polisen i varje konflikt eller hot o konflikt i hela världen?
• Skall NATO sättas in för att säkra strategiska i den nya eran av afrikanska pirater?
• Kan cyberattacker utlösa en artikel 5 kollektivt svar från Nato?

Ingen av dessa frågor har besvarats, och NATO:s senfärdighet i Libyen är ett mycket tydligt exempel på hur de idag 28 medlemsländerna av kulturella, handelspolitiska eller andra skäl motarbetar varandra. Turkiet försenade Libyen-beslutet eftersom de ville stärka sin regionala roll som medlare. Just den sistnämnda frågeställningen - den om cyberattacker - är lika delikat som aktuell. Cyberattacker kan bara mötas med att de andra medlemsländerna delar med sig av absolut spetsteknologi, en spetsteknologi som de flesta länderna i NATO bygger sina handelspositioner kring. Handelspositioner som konkurrerar med varandra.

En ny värld ser ut att vakna nu, den gamla – med alla dess ”absoluta sanningar” ser ut att gå i graven ganska snart. Dessvärre är vårt politiska ledarskap i otakt med denna utveckling anser jag. När Anders Borg vill gå in i Europakten samtidigt som Greklands finansiella situation är värre än väntat är det bara en yttring av en ovilja att acceptera händelseutvecklingen. Sten Tolgfors och Moderaternas vurmande för NATO ett annat tecken på att Alliansen lever i en alldeles egen värld – långt borta från den verklighet som nu vaknar till liv i vår omvärld.

Relaterat: DN,  

Jag läser via Peter Johansson en ledare signerad av Sanna Rayman, SvD, med anledning av gårdagens mer än 40 manifestationer mot Alliansens Sjukförsäkringsreform. Det är på alla sätt en ganska obehaglig ledartext. Det är inte utan att jag faktiskt funderar på helt sonika sluta läsa dessa texter.

I och för sig så har jag gått ur kyrkan av en rad olika skäl men det innebär inte att jag inte tycker att kyrkan skall vara aktiva i samhällsdebatten. Det är kyrkan, i allra högsta grad dessa dagar eftersom Påskupproret ytterst handlar om synen på människovärdet. Kyrkan har sedan urminnes tider ett självutvecklat samhällsuppdrag som i linje med Bibeln skall se till de svagaste. Så har skett med blandad framgång men detta förtar inte att kyrkan är en legitim debattör och samhällskritiker. Just nu kritiserar de sjukförsäkringsreformen vilket då inte ses med blida ögon i Regeringskansli eller borgerliga ledarredaktioner.

Det jag reagerar på i Sannas text är två saker:

För det första så tar hon inte reformen i försvar. Det skulle i så fall säga ganska mycket om den människosyn som hon och SvD representerar. Att sjuka är av en annan sort, att de kan stigmatiseras och behandlas efter eget godtycke, att alla sjukdomar löper över en viss kalendertid. Helt i strid mot kyrkans värderingar och helt i strid med beprövad medicinsk expertis.

Det andra är nästan värre långsiktigt. Hon misstänkliggör kyrkan som legitim samhällskritiker. Jag skulle inte bli förvånad om Sanna Rayman i en nära framtid kommer att anklaga Moder Teresa för snatteri. Inlindat, försmädligt och implicit. Men ändå. Oaktat vad så dagens ledartext en obehaglig sådan. Det implicita budskapet är så utstuderat avvägt för att skapa bilden av kyrkan som ett gäng förvirrade knasbollar som råkat få lite medietid. Som om det vore knasigt att stå upp för mänskliga värderingar.

Som sagt, nästa steg från SvD blir nog att anklaga Moder Teresa för snatteri. Allt för att skjuta bort den obehagliga verklighet som 10 000 – tals utförsäkrade lever i.

Peter Högberg inspirerar till kvällsposten i vaket efter hur Allinsen febril försöker ta sig ur fiaskot med sjukförsäkringen. Varsågoda, en spelbricka till "Floskel-bingo" á la Alliansen. Stuva slumpvis om orden inför nästa uttalande från Alliansen, eller varför inte ett av Fredrik Reinfeldts och Per Schlingmanns tal till nationen? Floskelbingo är underskattat som folknöje eftersom ingen av flosklerna heller har någon som helst relevans eller egentlig mening i avsändarens mun. I detta fall statsministern. Den som först får en rad  - diagonalt, lodrtt eller vågrätt - vinner. Avropa sedan priset, en kaffestund med Per Schlingmann själv på Schönfeldts gränd i Gamla stan i Stockholm. Lycka till och mycket nöje!

Idag har Påskuppropet manifesterat över hela landet. Ett upprop där vi är fler som protesterar mot den inhumana och teknokratiska syn som Alliansen medvetet låtit prägla sjuka människor.

I Stockholm talade bland annat Helle Klein på Medborgarplatsen. Jag har alltid funderat på varför inte Helle blev politiker, för hon har onekligen såväl sympatiska värderingar som talets gåva. Hon valde en annan väg och jag tror nog politiken hade berikats med henne i den. Kanske är det så att hon gör mer nytta i andra sammanhang? Hoppas det, men jag är glad att hon är aktiv i samhällsdebatten.

Nåväl, hennes ord idag var vad man kan kalla ”spot-on”. Hon frågade om sjuka människor är av någon annan sort än vi andra, som om de vore en annan stam, ras eller etnisk grupp. Det självklara svaret är ju nej, det är dom inte. De flesta föds lika friska som vi andra men har haft otur i livets ganska grymma lotteri. Och sedan när blev otur ett kriterium för utsortering och stigmatisering? Det kan ju vara så att livets lotteri väntar med just din vinst till imorgon…..

Tänkvärt i varje fall. Dagen idag var en manifestation i raden av fler. Ytterligare droppar som på sikt kommer urholka stenen. Den sten som Alliansen valt att lägga på alla de som föds friska men haft oturen att dels bli sjuka, dels under den tid Fredrik Reinfeldt regerade landet.

Peter Högberg, Peter Johansson, Martin Moberg

DN, Ab, Ab2, Ab3, SvD, Exp, Exp2.

Portugals underskott i de offentliga finanserna har reviderats upp till 9,1 procent av BNP från tidigare 8,6 procent, meddelade Portugals statistiska institut på lördagen. Företrädare för EU och Internationella valutafonden har fört samtal med politiker och näringslivschefer den här veckan för att bedöma tillståndet i Portugals offentliga finanser. Portugal riskerar att tvingas ställa in betalningarna om ungefär två månader rapporterar SvD.

Samtidigt med Portugals akuta problem så finns det för närvarande en stor oro inom EU efter Sannfinländarnas framgångar i det finska valet. Der Spiegel har en artikel i ärendet som mycket väl beskriver såväl Euro-zonens utmaningar i det korta perspektivet som vilka krafter som nu börjar leva sitt eget liv.

I det omedelbara tidsperspektivet kan punktlistan sammanfattas enligt följande:

• Den tillfälliga räddningsfonden EFSF måste förlängas och utvidgas
• Stabiliseringsmekanismerna, ESM, måste beslutas formellt om, dessa skall ersätta den tillfälliga räddningsfondens regelverk
• Portugal måste få tillgång till sitt räddningspaket.

Politiska bedömare i Tyskland är oroliga för hur Finland kommer agera eftersom Finland har kraften att blockera många av de beslut som erfordras. Samtidigt så har Anders Borg öppnat bakdörren till denna röra genom att i Ekots Lördagsintervju säga sig vilja ansluta sig till ESM. Personligen kan jag inte se Anders Borgs resonemang som något annat än att han implicit steg för steg ansluter oss till Euron i smyg. Med allt detta innebär. ESM är en direkt konsekvens av Greklands och Irlands problem med Euron och eftersom Sverige har den ordning som krävs i de offentliga finanserna – till och med bättre – finns inget skäl till att ansluta sig till en farmarliga.

So wie so skall vi nog ändå följa utvecklingen noga. Finlands agerande är inte ointressant och menar vi allvar med att försöka mota högerkrafter som (SD) i grind är Anders Borgs agerande direkt kontraproduktivt. (SD), likt Sannfinländarna, bygger mycket av sin retorik och sin politiska legitimitet på en skepsis – gränsande till fientlighet – mot politiska projekt som EU i allmänhet och Euron i synnerhet. Andra grogrunder är att betala för andras arbetslöshet och utanförskap vilket är en bister verklighet i dagens Spanien med en arbetslöshet på 20 procent. Att som Anders Borg och Alliansen ens närma sig detta numera politiska elit-projekt är direkt omdömeslöst anser jag. Det finns inga, som jag ser det, skäl att ansluta sig till ESM eftersom, som Anders Borg mycket riktigt påpekar, Sverige har ett mer effektivt regelverk. Ett regelverk som endast (V) motsatt sig tidigare.

Jag anser att EU är ett alltför viktigt projekt i grunden för att riskeras av att vi hoppar in i samarbeten vi inte är tvungna till. Stämningarna i Tyskland gentemot Finland är en varningsklocka vi bör lyssna på. Likt alla äktenskap så kantas detta med problem och vi ska inte förbinda oss alltför hårt i relationer som vi i framtiden tvingas bryta upp ifrån. ESM och Euron visar sig nu skapa nya sprickor i det Europa som skulle enas en gång för alla och därmed undvika konflikter.

Europa har historiskt varit en konflikternas kontinent, det vore onödigt att återvända till just den traditionen.

Roger Jönsson och Kjell Alekletts artikel i SvD får mig att såhär, en av alla dessa söndagar, att tänka kring hur vi rustar oss för framtiden. Det handlar om vår livsstil och vårt sätt att leva och i Kjells fall så leder det mig in på vad som händer nu när Peak Oil ser ut att ha passerats samtidigt som oroligheterna i mellanöstern gör de allt dyrare dropparna olja ännu svårare att få ta del av.

Emedan Roger tar upp de kanske mer konkreta, och lite mer handgripliga vardagliga problemen med detta vill jag lägga ett säkerhetspolitiskt perspektiv på detta. Kjell Aleklett är nämligen inte vem som helst. Professor i Fysik vid Uppsala Universitet och en av världens ledande experter på det som kallas ”postfossil energiförsörjning”. Hans slutsatser är lika skrämmande som de mer och mer är en realitet. Samtidigt som USA är beroende av import av olja från Saudiarabien, Nigeria, Norge och Venezuela så är det en ekonomi som i praktiken varit konkursmässig sedan slutet på 1980-talet. Standard & Poors sänkning av USA:s kreditbetyg innebär att USA tvingas till, på sikt betala högre räntor på sin statsskuld. En statsskuld som till dags dato haft sin källa i att försvara det som kallas den ”amerikanska livsstilen”. Kjell Alekletts bild av hur USA:s predestinerade oljebehov kommer utvecklas jämfört med Kinas. Skillnaden är bara att Kina kan betala för sig. Och vem tror ni kommer få köpa denna värdefulla olja?

Det krävs ingen direkt rymdforskning för att förstå varför Kina är så aktiva i Afrikas oljerikare länder nu för tiden. Inte heller borde det komma som en överraskning för någon att Kina är idag bland annat Brasiliens viktigaste handelspartner. Världen förändras och som saker och ting utvecklas så ser det inte ut som om vi förändras med den. För att ta ett exempel på hur passiva vi förhåller oss till det som sker så har ett större oljebolag, ägt av idag intressen som kontrollerar fossila tillgångar , nu utvecklat en miljödiesel baserat på avfallsprodukter från massaindustrin.  Det naturliga? Att vi varit mer aktiva själva som nation – men nej – patenten ligger i samma händer som vi idag är beroende av för våra oljeleveranser.

Vad jag vill ha sagt är att de globala maktbalanserna nu skiftar snabbt till en situation där vi – om vi inte ser till att få fart på vår innovationsdrivna industri – kommer finna oss själva som tvåa eller trea på bollen. För vem vet? Framtidens låglöneland kan vara Sverige där vi bara kan exportera tallbarr och massaavfall till länder som vi tidigare sett som underutvecklade producenter av bomull och grönsaker samt en och annan droppe olja som vi ansett att de inte behöver. Den globala säkerhetspolitiken kan snarare än vi tycker är behagligt innebära ombytta roller. Till vår nackdel.

Sebastian Stenholm och Peter Högberg får stå som inspiratörer till dagens enda postning. Eller rättare sagt, bägge har identifierat hur enfalden slagit rot på både DN:s och SvD ledarredaktioner. Den som denna påskafton får bli föremål för mina observationer är idag ingen annan än den lätt islamofobiske och i min värld enfaldige Per Gudmundson. En man som enligt hans egen bloggtitel ser på världen genom en berusads dimmiga ögon. Om det verkligen förhåller sig på detta sätt vet jag inte med säkerhet men det är inte utan att jag funderar en del över detta.

Per Gudmundson tycker inte synd om de som har skitjobben, han tycker synd om företagarna och i viss mån kan jag hålla med honom om det. Men receptet är inte enkom sänkta skatter utan att se över vilka reformer Alliansen lyckats med. Karenstiden vid sjukdom för enmansföretagare höjdes från en (1) dag till sju (7) förra mandatperioden. Allt för att finansiera något avdrag – RUT till exempel Sjukförsäkringsreformen för företagare har därmed subventionerat andra företags verksamhet med gemensamma skattemedel. Lyckat eller inte? Ligger väl i den enskildes ögon men att man måste vara FUBAR – så berusad att man går under epitetet  ”Fucked Up Beyond All Recognition – för att tycka det är bra som helhetssyn.

Och i detta blir de borgerliga ledarredaktionernas torftighet ack så tydlig. Alla samhällsproblem har ett enkelt recept, sänk skatten. Det är nästan så att Per Gudmundson, Sanna Rayman och hela DN:s ledarredaktion ska göra gemensam sak med sin universalmedicin tillsammans med Dr Juma. Han kan bota allt vilket framgår av fotografiet.

Det var mina snabba tankar en solig Påskafton. Glad påsk på er. Och till den nyss nämnda Ledarredaktionerna? En lagom glad påsk.... imorgon är det fight igen.

Media: SvD, SvD2, SR.

Bloggat: Sebastian Stenholm

Långfredagen är nog i särklass den tristaste dagen jag vet. Den ger mig krypningar och minnen från en barndom där hela dagen spenderades i finkläder och höjdpunkten på TV var helgmålsringningen. Allt, precis allt, var stängt och av respekt för mina äldre släktingar skulle vi barn vara tysta och helst inte leka alls. Årets tristaste dag med andra ord.

Idag är det som tur är annorlunda. Men någonstans har min barndom satt sina spår i mig och jag lyssnar gärna på klassisk musik denna dag. Därför, här Mozarts Reqviem. Smärtsamt vackert och inte utan en dramatik i sin komposition.



Blev jag kultursnobb nu?

Läser Sanna Raymans ledare i SvD där hon kritiserar främst (S) – företrädare för att tycka att journalister är korkade. Ja, kanske inte korkade, men att dessa alltför mycket fokuserar på plånboksfrågorna istället för rapportera om mål med den förda politiken. Sanna Rayman anser att de som kritiserar denna typ av journalistik, sannolikt är jag inkluderad, står för ett mycket elitistiskt synsätt på tillvaron och alla journalister som inte gör som vi eller jag säger är en hög med högerbimbos.

Högerbimbo. Ett ganska talande uttryck i och för sig. Lite taskigt mot bimbon kanske men det får gå. Sanna Rayman hjälpte själv till att sätta ordet vilket borde får varje feminist att vakna till liv nu. Och sannolikt så är det så att Sanna Rayman själv är en av alla dessa som har svårt att ta till sig att sänker du skatten i ena änden så måste du sänka utgifterna – eller statens åtagande – i andra änden. Sjukförsäkringnen är just en sådan som skulle finansiera ”plånboksfrågorna”. Och nu följer ytterligare en historia ur verkligheten utanför Sanna Raymans bekväma kontor.

En kvinna i min absoluta närhet drabbades under en period på nio månader av en rad händelser som till slut utgjorde summan på alla plånbloksfrågor. I december dog hennes syster i cancer i ett snabbt förlopp. Hudcancer skulle det visa sig. I maj följande år upptäckte kvinnan ett födelsemärke som börjat förändras. Hon kontaktade primärvården och efter en del tjat så fick hon en tid. Att under semestertider i Sverige undersöka en förändrad fläck på huden är inte självklart alls. Födelsemärket opererades bort och i augusti kom beskedet att det var ett elakartat malignt melanom. En utvidgad operation krävdes akut och ett par lymfkörtlar opererades bort samtidigt.

Ni kan ju nu fundera en del över hur kvinnan mådde. Hennes syster hade gått bort mindre än ett år tidigare i en lika aggressiv cancerform som hon nu – av en ren slump – upptäckt i tid. Operationerna var inte på något sätt smärtfria och efterlämnade stora generande ärr samt en lymfskada. Kvinnan själv, egenföretagare med fullbokad kalender, behövde inte bara landa i allt detta nya. Hon hade en kropp som var långt ifrån brukbar under lång tid. En sjukskrivning på halvtid i 14 dagar skulle därför varit av godo så att kvinnan kunde samla kraft, vila kroppen och fortsätta vara just den framgångsrika egenföretagare som Alliansen omhuldar. Eller säger sig omhulda. Men nej. Så fungerar inte Alliansens Sverige längre.

Trots läkarintyg från onkolog, kirurg som forskat i ämnet och hudklinik så blev beskedet från Försäkringskassan avslag. En operation av detta slag innebär enligt regeringens riktlinjer (försäkringskassans regelverk) att du kan gå till jobbet efter maximalt tre dagar. Punkt.

Behöver jag säga att det krävdes hela kvinnans familj och sociala nätverk för att stötta henne genom denna process? Att hennes absolut närmaste var tvungna att gå ner i arbetstid, utan annan kompensation än kvinnans tacksamhet, för att få vardagen och hennes företag att fungera? Att samhället inte ställde upp med ens uppvisande av god vilja av rena krassa ekonomiska skäl? Skäl som bottnat i "plånboksfrågorna". Än mindre fanns det till buds ett enda samtalsstöd för vare sig kvinnan eller hennes anhöriga. Kvinnan lever fortfarande med en 5% risk för spridning av cancern varje dag.

Då kvinnan några veckor efter operationerna var så slut, både fysiskt och psykiskt, tvingades hon ställa in uppdrag (med en skatteförlust för samhället vida kom att överstiga den sjukpenning hon preventivt annars kunnat fått inledningsvis. Imponerad av Alliansens politik är hon inte numera. Hon vet att hade hennes cancer fortsatt att spridas hade hon själv kunnat sitta där. Bland de idag "mindre värda", de sjukskrivna. Utan möjlighet att försörja sig med andra pengar och stöd än det samhället kunnat erbjuda henne. Utan möjlighet att kunna påverka sitt liv och utan att någon lyssnar på hennes faktiska behov. P.g.a. ett regelverk som slår mot de mest utsatta. Ty även om just denna kvinnan tillfälligt hade råd att köpa eget samtalsstöd (för närmare 20.000 kronor) och tillfälligt kunde vara utan intäkter är det inte en garanti för att hon har en större buffert i sin ekonomi.

Två av tio svenskar är utan en buffert. Ungefär en femtedel av svenskarna har en månadslön och en femtedel två till tre månadslöner. 77 procent har en buffert på en månadslön eller mer. (Nordeas undersökning okt/nov 2010)

Det är denna typ av förändringar som ytterst har finansierat alla dessa plånboksfrågor. Och Sanna Rayman är i min värld en feg rackare av rang eftersom hon tillhör en av alla dessa ”högerbimbos” som flyr dessa realiteter i samhällsdebatten. På sin höjd lägger hon huvudet på sned och säger ”det är ju hemskt” innan hon går vidare till sin middag på Verandan på Grand Hotell eller annat exklusivt matställe i Stockholms krogvärld. Och jag kan bara sluta mig till att Sanna Rayman själv är en av alla dessa högerbimbos eftersom hon inte begriper att plånboksfrågorna kommit att finansiera bland annat en inhuman sjukförsäkring där egenföretagarna kanske fått betala det högsta priset. Alternativet till detta? Något mycket värre faktiskt, att Sanna Rayman är en av alla dessa opinionsbildare som vet exakt vad för samhälle som Alliansen nu ser ut att skapa. Och att hon gillar det.

Men det är hon för feg för att erkänna. Därför är det enklare att anklaga motståndaren för stigmatisering när hon lägger huvudet på sned, ler försmädligt för att sedan ge sig ut i Stockholms mer exklusiva krogvärld. Långt borta från den verklighet hennes ideologiska systrar och bröder skapar för vanligt folk och småföretagare.

I ”skitjobbsdebatten” som initierades av Karin Wanngård så drar jag den ett varv till, men med ett annat anslag. Karin agerade faktiskt föredömligt snabbt med sin pudel på Newsmill. Anslaget kändes ärligt och uppriktigt – hon bad om ursäkt vilket är en ganska ovanlig egenskap för att vara en politiker. Bra. Och det finns fler ovanliga egenskaper i denna person som vi bör lyfta fram.

När jag sedan penetrerar mer i detalj om vad hon är för politiker så är hon något så ovanligt som en riktig människa. Hon har nämligen ett politiskt engagemang  sedan länge men ett liv utanför politiken som privatanställd. Detta är remarkabelt anser jag om vi ser till det övriga toppgarnityret inom socialdemokratin i allmänhet och Stockholms stad i synnerhet. Tomas Rudin, ett av de andra (S)-märkta borgarråden har till exempel aldrig haft en anställning utanför den facklig-politiska världen. Inte heller stora delar av Stockholms AK styrelse har heller någon erfarenhet av den riktiga världen. Detsamma måste göras gällande för Roger Mogert, gift med Veronica Palm (Veronica ett undantag, hon har en yrkeslivserfarenhet utanför politiken) vars karriär är en blåkopia av Tomas om vi undantar Rogers kortare sejour som lärare på en folkhögskola.

Karin Wanngård bör nu fortsätta den inslagna vägen med en ödmjuk och direkt attityd till invånarna i Stockholms stad. Hon bör förstärka de faktiska omständigheterna i sitt CV, att hon har ett levt ett ”riktigt” liv innan hon gick in i politiken på heltid. Det är ett trumfkort som hon bör spela på fortsättningsvis. Då kan hon mötas med respekt och trovärdighet. Genom att markera att hon skiljer sig från den tidigare normen för förtroendevalda, de som likt Tomas och Roger valt att göra politik och rollen som förtroendevald till ett yrke, kan hon göra skillnad. Dessa finns tyvärr i alltför högt antal i de flesta andra partier men det legitimerar inte att vi ska fortsätta den typen av rekrytering till ledande befattningar. Att bara en av tre oppositionsborgarråd haft ett liv utanför politiken måste ses som ett ganska torftigt facit. Och det är jag sannolikt inte ensam att tycka om.

Därför, en direkt uppmaning till Karin Wanngård: Fortsätt den inslagna vägen och förstärk det faktum att du är en annorlunda politiker. Du har levt ett liv på samma villkor som väljarna i Stockholms stad vilket kontrasterar mot dina kollegor. Det är ditt starkaste kort. Spela det väl. Men jag har inte ändrat grunduppfattning sedan förra postningen, ni i Stockholms stad måste skärpa er – val vinns i storstäderna och förloras i storstäderna. Inga fler grodor nu – nu ska det vara inkört och klart.

Ekonomisten, Leines blogg, HBT-sossen, Martin Moberg och Edvin Alam (M) , Stureplanscentern, Media: DN, DN2, DN3, SvD, SvD2, SvD3, Exp, Exp2, Exp3, Exp4, Newsmill, Newsmill2, Newsmill3, Ab, Ab2, Ab3, Affärsvärlden, Alliansfritt Sverige med en lista på skitjobb, SVT.

Dagens debattartikel av Håkan Juholt har satt igång en diskussion om kulturen i Sverige, dess värde och samhällsnytta. För kultur, vad är det? Är våra matvanor och klädstilar kultur? Ja, det är det sannolikt. Finns det ”finkultur” och ”fulkultur”. Ja och nej. Allt ligger i betraktarens öga. Och hur vi tillämpar kulturen är en historia för sig själv även fast jag kommer beröra den till stor del i detta inlägg.

Svenskens anammande av bearnaisesåsen som den nya ”svenne-banan” ketchupen har fått oanade multikulturella uttryck i främst pizza-menyerna. Endast svenskar kan komma på tanken att glufsa i sig en multikulturell gastronomisk upplevelse i form av pizza med oxfiléskivor och bearnaisesås. Är detta italienskt, franskt eller svenskt?  Hur påverkar detta vår framtid förutom att vi vid en alltför stor konsumtion av detta gastronomiska monster sannolikt kommer se ut som Yabbah the Hut? Ja, förutom att läkemedelsindustrin och bantningsbilagorna kommer skapa nya jobb så är det tveksamt. Är detta fulkultur eller finkultur?

Är dagens mode, där jag som stockkonservativ har svårt att skilja mellan någon som rånat en UFF-låda och en trendmedveten ”chabby-chic”, något som berikar samhället? Jag  som själv kommer från en konservativ miljö har svårt att se folk gå ut på krogen eller bort på middag iförda bruna skor efter klockan 17. Att då behöva se hur statssekreterare Per Schlingamann – i omvittnat fula bruna skor – representerar regeringen gör att det kryper längs ryggraden på mig. Att han dessutom sällan bär slips gör situationen inte direkt bättre i min värld. Han får i varje fall mig att osökt att associera till en Rasputin i näbbtoflor. Fulkultur eller finkultur?

Interkulturell mix då, hur är det i ett lite vidare perspektiv? Känner vi oss ”multikulturella” när det närmaste vi kommer en invandrare och dess kultur är när vi går ner på AfroArt och köper en kudde till soffan inspirerade som vi är av ett heminredningsmagasin? Sannolikt kommer inte den kudden heller berika vår intellektuella utveckling i ett bredare perspektiv.

Men kulturen är en, för vår civilisation, livsviktig fråga. (SD), men även i viss mån vissa enskilda krafter inom (KD och (M), har en milt sagt protektionistisk syn på kulturen. Att vilja definiera vad som är finkultur och vad som är fulkultur. Kultur är värderingsbärare i ett vidare perspektiv – långt bortom Bearnaisesåspizzor, Rasputins i näbbtofflor och kuddar från AfroArt. Kultur är effekten av när människor interagerar och är en spegel av vårt samhälle. Inte mer, men heller inte mindre.

Oaktat om det är en pizza misshandlad till oigenkännlighet eller en man med det synnerligen tveksamma omdömet att bära bruna skor efter klockan fem i Rosenbad så är det kultur. Om det sedan är finkultur eller fulkultur (jag är i bägge fallen mer benägen åt det senare omdömet) så ligger det i betraktarens öga. Den bakfyllesjuke ynglingen tycker nog pizzan är finkultur när han inmundigar sin söndagsfrukost på samma sätt som Per Schlingmann tycker att bruna skor efter klockan 1700 är trendmässigt inom ramen för "shabby-chic" och därmed helt i sin ordning när han representerar regeringschefen i olika sammanhang.

Jag är som sagt av en annan uppfattning men, allt ligger i till slut i betraktarens öga och vi skall inte döma den enes eller andres smak som finare eller fulare än den andres. Eller borde inte göra det i alla fall även fast det är svårt.

Bloggat: Magnihasa, Rosmari Södergren, Göran Pettersson, Sebastian Stenholm, Martin Moberg, Peter Högberg, Peter Andersson, Krassman, Peter Johansson, Roger Jönsson, Staffan Lindström

Regeringen har valt att genomföra sitt systemskifte också inom kultur- och medieområdet. Det har blivit neddragningar och grundläggande ideologiska förändringar. Följaktligen ska bibliotek ut på entreprenad och varje konstnär med självaktning vara entreprenör. Min förtvivlan är stor över hur Sverige förvandlats till något som handlar om pengar, marknad och marginalisering. Här framträder skillnaden i människosyn som tydligast. Jag vill stå upp för en kulturpolitik som uppmuntrar till eget skapande, som öppnar museer och kulturens arenor och respekterar det engagemang som landets kulturarbetare står för, skriver Håkan Juholt, Socialdemokraternas ordförande, på DN Debatt.

Jag bedömer att få förstår vad kulturpolitik egentligen har för genomslag i vår samhällsutveckling. Kultur är inte bara ett dammigt museum med några benbitar, krukskärvor och ett och annat uppstoppat och malätet djur. Kulturpolitik är vidare än så – det är en länk till vårt förflutna och en plattform för att bygga vår framtid. Mycket av innovationskraften ligger i kulturen och för de som kommer ihåg den infekterade debatten om IPRED som blev Piratpartiets ena paradnummer så förstår ni vilken sprängkraft denna fråga har.

När Håkan Juholt skriver att han vill ge människor vingar att bygga sin framtid kring är det just dessa, vidare, perspektiv han adresserar. Kulturen – i Alliansens tappning – har dessvärre blivit en handelsvara. Subjektifierad, kvantifierad och därmed utbytbar. Kultur är för de som kan köpa en enhet kultur till en viss given kostnad. Barnbibliotek, arkiv, vår historia – allt har en kostnad och därmed ett pris för att ta del av. Och all den innovationskraft som skapas i kulturen blir därmed begränsad till vem som har råd att betala för den.

Jag vill, som Håkan Juholt, ge dessa vingar till kommande generationer. Inte sätta ett pris på dom. De ska inte behöva köpa sina vingar för pengarna som Mikael Rickfors i ”Vingar”. De ska beredas möjlighet att flyga själva – utan att plånboken ska behöva styra.

Bloggat: Sebastian Stenholm

Via Partistaten, Sandro Wennberg, kan jag läsa mig till hur det nya oppositionsborgarrådet i Stockholm _ Karin Wangård – samt hennes kollega Tomas Rudin uttalar sig om dagsaktuella ämnen. Skitjobb och dagisplatser. Uttalandena är så korkade att jag inte kommer att citera dem närmare. Menar man skitjobb säger man skitjobb, menar man skitvillkor säger man skitvillkor. Det är inga duvungar eller medieovana gröngölingspolitiker vi har i Stockholmspolitiken, eller är det det vi har? Sandro har en bra analys och ett bra anslag i det nu specifika fallet. Jag tar därför vid där han slutar, han menar att med denna typ av utspel vinner vi inga val i Stockholms stad. Och vore det inte för att Stockholm innehar nyckeln för en seger på riksplanet så skulle jag sannolikt lämna uttalandena och Stockholmarna att leva sitt eget liv. Men det går som sagt inte, val vinns med storstäderna och förloras med storstäderna. Stockholm kan med andra ord inte tillåtas att leva sitt eget liv med sina  egna falang- och familjestrider. För det är dessutom inte någon större hemlighet att Stockholms Arbetarekommun styrs av ett fåtal familjer, i bästa Sopranos-anda.

Nu när Carin Jämtin lämnat Stockholmspolitiken bakom sig och tagit sig an partisekreterarskapet så finns all anledning i världen för henne att utnyttja sin kunskap om hur det är ställt i Stockholmpolitiken. För som sagt, vinner vi inte storstäderna vinner vi sannolikt inga val. För att travestera lite på Henry Kissinger så uttrycker jag mig såhär, inte utan allvar:

Stockholmspolitiken är på tok för viktig för att överlåtas till Stockholms AK så som det nu utvecklar sig.

Som sagt, det finns nog goda skäl för Håkan Juholt och Carin Jämtin att tänka till ett varv kring vilka som företräder ett av de mest tongivande distrikten. Och framför allt – vad dom säger. I alla fall om vi vill  behålla väljare och vinna nya.

Ekonomismen, Leines blogg, HBT-sossen, Martin Moberg och Edvin Alam (M) samt DN1 DN2 SvD AB1 AB2 Ex1 Ex2 SK ST Av PLC HT SvT

Ikväll kommer Uppdrag Granskning att börja kartlägga den tågkris vi fått uppleva senare år. I Eskilstunakuriren kan vi läsa att samhällskostnadenför tågkaoset  vintern 2010-11 är beräknad till 3 MDR SEK av Trafikverket. De framtida kostnaderna beräknas bli ännu högre om ingenting dramatiskt görs nu. Eskilstunakuriren resonerar vidare – och jag tycker de fångar problemställningen bra:

"Till det kan läggas de mer svårberäknade indirekta kostnaderna på längre sikt, när privatpersoner och företag väljer bort tåget till förmån för den dyrare bilen och planerar bosättning och affärer med utgångspunkt i att tåget är opålitligt.

Efter förra vinterns problem tillsatte regeringen en utredning under ledning av Stockholms landshövding Per Unckel. I sin rapport går han igenom orsakerna till tågtrafikens svårigheter med snö och kyla. Det handlar om för låg kapacitet i järnvägssystemet, otillräckliga reinvesteringar och underhåll – enkelspår och slitet vägnät – och dålig samverkan mellan järnvägens olika aktörer. De ansvariga har heller inte lärt läxan efter de omfattande störningarna vintern 2001-2002.

Några konkreta problem: Utrustning för snöröjning har avvecklats över längre tid, uppenbarligen till följd av de milda vintrarna. Det saknas depåer och anläggningar för avisning. Samarbetet mellan Trafikverket och tågoperatörer fungerar inte som det ska i störningslägen, på grund av brister i rutiner. Det finns oklarheter i vad Trafikverkets många underhållsentreprenörer är skyldiga att göra vintertid. Det handlar alltså om resursbrist och dålig organisation samtidigt som det rullar mer och mer på spåren. Den totala trafikmängden har ökat med 40 procent på 20 år. Ökningen i persontrafiken är 50 procent. Och mer ska det bli, är det sagt. Branschen, däribland tågoperatörerna och Trafikverket, jobbar mot en fördubbling av kollektivtrafiken till 2020, där järnvägen ska stå för en betydande andel. Regering och riksdag, som fokuserar klimatmål och växande arbetsmarknadsregioner, hejar på.

Ekvationen går inte ihop. Investeringarna i järnvägen måste öka kraftigt och de olika aktörerna tvingas till större långsiktigt ansvarstagande. Alternativt måste målen om ökad tågtrafik skrotas. Det senare vore onekligen ett nederlag för miljö- och tillväxtambitionerna".

När nu regeringen satsar 800 MSEK mer i vårpropositionen så är det som att spotta en törstig kamel i halsen, ännu värre blir det eftersom regeringen under fjolåret drog tillbaka 700 MSEK. Investeringsnettt är med andra ord 100 MSEK på en verksamhet som fungerar så pass illa att samhällskostnaden blev 30 gånger mer. I år. När regeringen talar om "ansvar för Sverige" så klingar orden med andra ord rätt falskt. Eller så begriper inte regeringen vad indirekta kostnader för ett havererat ansvarstagande är.

Naturligtvis är det på det sättet att det är många års försyndelser som ligger bakom dagens situation. Men Alliansen är nu inne på sitt femte år och kan inte tillåtas fortsätta gömma sig bakom att de är nya vid makten. Fem år är fem år, fem år med nu snart fem höstbugetar där de kunnat visa att de tar ansvar och begriper vad ett bristande sådant får för konsekvenser. Jobbksatteavdrag, oavsett hur många, kommer inte kunna hjälpa att tågen går i tid. Och som slutkläm, om SJ och Banverket har problem idag med att få olika operatörer att fungera ihop, vad kommer då inte avregleringen att leda till? Om den enskilde tågresenären var tålmodig innan kommer det krävas än mer tålamod framöver.


Annat: SVT, DN, Eskilstunakuriren, GP, SVT, SR.


Högberg och Stenholm skriver om samma ämne

Sannfinländarna må vara en särling inom den europeiska högerpopulismen, men den finländska varianten är inte ny. Och tanken på syndabockar går igen, skriver Expos chefredaktör Daniel Poohl i en debattartikel i DN.  Daniels slutkläm tål att spinna vidare på. Han skriver

Finländska medier frågar sig nu hur det finska politiska klimatet kommer att förändras. Svaret ligger i mediernas och de andra partiernas händer. Det är de som avgör om Timo Soinis förenklade förklaringar bemöts eller inte.

Trots alla frågor som nu surrar vet vi en sak. Sannfinländarna må vara en udda fågel i den höger­populistiska familjen. Men en sak delar partiet med sina likasinnade.

Det egna ska skyddas mot den andre.

Någon är alltid syndabock.

Att media – som allt som oftast brukar använda sig av sin unike roll som en fjärde statsmakt och som skyddas av yttrande och tryckfriheten för detta uppdrag – är väl lama anser jag inte vara någon nyhet. Möjligtvis för ledarredaktionerna kan det vara det, må vara hänt – de borgerliga ekokamrarna har väl aldrig rosat läsarna med någon mer självständig och holistisk samhällsanalys direkt – men politiska journalister och politiska analytiker borde i allt väsentligt lyckas bättre än dagens. Och då är det tur att vi har sådan som Daniel Poohrs som kan göra just de analyser som media borde vara förmögen att leverera. De jag hitintills läst av DN och SvD förskräcker och idag kan jag läsa en osignerad ledare i ett annat ämne som visar att SvD definitivt inte förstått varthän samhällsvindarna blåser i folklagren. Ledarredaktionen skriver, med viss fasa, att Karin Wanngård (S) strävar efter  ”socialisering av elbolaget Fortum”.

Skulle detta vara slutet på världen? Handen på hjärtat nu alla borgerliga politiker – har ni varit utanför Stockholms stadskärna sedan valet 2010? Har ni haft någon kontakt med frustrerade pedeltågsresenärer som ser hur den private entreprenören visar vinst år efter år emedan turtäthet och driftsäkerhet inte förbättras i samma takt?  Har ni pratat med någon villaägare på sistone? De som sett sina elkostnader slå nya rekord varje månad? Har ni någonsin tagit er en minut at lyssna på en av alla dessa ungdomar som förtvivlat försöker få tag i en lägenhet i Stockholm? När min gamla tant tvingas gå och lägga sig kl 1900 för att det inte finns personal nog samtidigt som vårdkoncernen som ansvarar för äldreboendet redovisar mångmiljonvinster, tror ni att jag kan finna mig i detta stillatigande? Samtidigt med detta så står ni alla och hävdar att det är bättre nu än förr. På fullt allvar så menar ni att marknaden löser alla behov, det är bara att sätta sig ner och vänta. 

Det är ur dessa elitistiska och ofta nedlåtande attityder till sin omgivning och en marknad som inte förmår leverera de tjänster till det pris och den kvalitet som medborgarna förväntar sig som partier som Sannfinländarna och (SD) föds. Vi, och de som någonstans förespråkar ett pluralistiskt, humanistiskt, tillåtande och demokratiskt samhälle, måste nu ta dessa signaler på största allvar. Ur missnöje och ur klyftor föds de krafter som Daniel Poohrs pekar på. Är de två huvudsakliga borgerliga språkrören DN och SvD verkligen på allvar motståndare till de värderingar som vi nu ser växa fram är det hög tid att börja driva framför allt Alliansen framför sig att det nu är upp till bevis att leverera. Bevisa att marknaden verkligen kan göra din och min vardag enklare att leva med lägre (och hanterbara) elräkningar samt tåg som går i tid för att ta två konkreta exempel.

Ur vardagen föds rädslan för dom andra. Men i vardagen finns även lösningarna.