En av dagens samtalsämnen har varit Håkan Juholts och Tommy Waidelichs debattartikel i DN. Enligt vissa politiska förståsigpåare (främst från borgerligt håll) så är det bara skåpmat, eller rättare sagt, dessa opponenter andas ett stort mått av avundsjuka. När jag nu sitter och ska rekapitulera denna artikel så är det främst punkten fyra i deras åtgärdsprogram som tarvar ett lite bredare – och djupare spadtag. De säger följande:

SNS  Konjunkturråd (SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) har presenterat en idé om en satsning på så kallade välfärdsjobb. Långtidsarbetslösa ska utföra viktiga jobb inom välfärden som inte utförs i dag. SNS idé är väl värd att prövas och utvecklas på ett sätt som fungerar inom ramen för en socialdemokratisk ekonomisk politik. SNS rapport i sin helhet kan du hitta här. Och som ett litet tips från coachen, efter att ha kritiserat SNS för det grunda och bristfälliga underlaget, vill jag peka på ett antal frågor, hinder, risker och återvändsgränder.

Inledningsvis vill jag peka på faran i att använda välfärdssektorn i allmänhet och den kommunala i synnerhet som nivåreglerare i arbetsmarknadspolitiken. När Anders Borg går ut och vill pressa lönenivåerna i framför allt den kommunala sektor (som domineras av samhällets välfärdsåtagande) så ska vi passa oss noga för varje signal vi sänder ut. Att använda välfärdssektorn som arbetsmarknadspolitisk nivåregulator får inte innebära att vi urholkar värdet av det arbete som välfärdsarbetarna utför. Anders Borg är på god väg, den vägen bör han få anträda i ensamt majestät utan vårt sällskap. Med dessa varningens ord leder det mig till ett antal följdfrågor:

• Vilka är lämpade för denna form av arbetsmarknadspolitisk åtgärd?
• Vilka sektorer i välfärden kan komma ifråga? Kommer de att kunna utföras på ett konkurrensneutralt sätt?
• Vilken utbildning kommer att ges för att dessa arbetslösa skall komma ifråga? Oavsett om det är äldrevård eller andra tjänster krävs en viss eftertanke.
• Hur ser försäkringsskyddet ut för de inblandade? Om fel begås och i förlängningen orsakar skador på patient eller "välfärdsjobbare" - vem står för kostnaderna? Kommer ensamarbete att tillåtas eller krävs handledning?
• Om inte ensamarbete kommer att tillåtas, hur kommer dessa verksamheter att kompenseras för det produktionsbortfall som blir fallet?

Jag har rätt många frågor men avvaktar – inte utan en viss förväntan - vad vi kommer komma fram till innan jag går vidare i min argumentation. För ytterst handlar det om två principiellt viktiga frågeställningar innan vi går vidare:

• Hur agerar vi för att säkerställa patient- eller medborgarsäkerheten på bästa sätt?
• Hur agerar vi för att inte urholka värdet på de som redan idag uppbär anställningar i välfärden?

Att Håkan Juholt och Tommy Waidelich tänjer gränserna är bra – vi måste dra ut alla idéer i tangentens riktning för att se hur det kan komma att passa in i en socialdemokratisk samhällsbild. De som inte vill testa denna tanke gör sig skyldiga till något mycket allvarligt anser jag, att redan på idéstadiet förringa eller avslå idéer har ett högt pris genom att det då tystar det demokratiska samtalet. Så det är inte utan en viss positivt förväntan jag ser fram emot hur vi nu tar oss framåt. Jag gillar när vi tar tag i oortodoxa frågeställningar och som nu, drar ut dessa i tangentens riktning.

Vi bör närma oss denna metodik men samtidigt vara mycket noggranna och inte köpa varje nytt påstående utan kritisk granskning på fler politikområden oavsett vad just denna idé sedan landar i. Att dra ut resonemang i sin extrem är bra, även om ursprunget kommer från ovant håll. Tankeförbud är däremot dåligt.

Media: DN, DN2, DN3, DN4, SvD, Ex, Ab, SVT.

Bloggat: Johan Westerholm / Peter Andersson / Kulturbloggen / Alltid rött alltid rätt / krassman /Tokmoderaten / Joakim Jonsson / Robert Noord / Stefans konspirationer / Thomas Böhlmark / Björn Andersson / Kilden & Åsman / Monica Green / Fredrik Axelsson / Martin Moberg / Högberg

På MyNewsdesk hittar jag en högintressant artikel. Det är Påskuppropet som gjort en sammanställning av alla dessa enskilda fall som drabbats av de negativa konsekvenserna i sjukförsäkringen. Läs gärna listan i sin helhet – det lär ta några timmar.

Politiker i allmänhet brukar ju säga att de inte kan eller vill uttala sig i "enskilda fall", men konsekvenserna av sjukförsäkringsreformen har onekligen lett till att många människoöden belysts i media och på nätet. Hur många behöver dessa "enskilda fall" bli för att det ska betraktas som ett systemfel i sjukförsäkringen? Och listan är sannolikt – gränsande till visshet – endast toppen på ett isberg.


Fler länkar om "enskilda fall" hittar du på denna blogg.

Wolfgang Hansson problematiserar en del i Aftonbladet kring huruvida väst skall förse de libyska rebellerna med vapen eller ej. Frågan tycker jag personligen har ett ganska uppenbart svar som, vilket är tur, andra delar. Att över huvud taget resa frågan tyder på en minst sagt rudimentär överblick av situationen i Mellanöstern i allmänhet och det dagsaktuella Libyen i synnerhet. Wolfgang Hansson går nämligen i den enklaste av alla fällor tämligen direkt, han – och andra – betraktar rebellrörelsen som en homogen grupp.

Är den det? Nej.

De politiska målen med ett stöd till rebellrörelsen är i dagsläget oklart, ingenting finns att hämta och vi vet inte vad som ligger i den framåtsyftande analysen.

För att ytterligare förstå vilka utmaningar som ligger framför oss nu måste vi börja definiera vad som är en rebellrörelse och vad den består av. Skulle väst stödja en homogen rörelse med vapen skulle Khadaffis dagar vara lätträknade, men finns den? Vilka som blir legitima motparter är inte helt klart när ens regimen – i en nära framtid – förhoppningsvis störtats.

Den oppositionsrörelse, och som idag utgör stora delar av rebellrörelsen, som ändå finns – och som skulle kunna bilda något eller några samtalspartner är

Fighting Islamic Group,

Islamic Martyrs' Movement,

Libyan Baathist Party,

Libyan Conservatives' Party,

Libyan Democratic Movement,

Libyan Democratic Authority,

Libyan Democratic Conference,

Libyan Movement for Change and Reform,

Libyan National Alliance,

Movement of Patriotic Libyans,

National Front for the Salvation of Libya,

Libya Islamic Group and Supporters of God.

I denna mosaik av olika grupperingar så finns det minst två – sannolikt fler – som inte har västs demokratiska definition för ögonen. Inte heller delar några av dem våra begrepp som pluralism eller humanism. För att ta två exempel: Fighting Islamic Group – den kanske mest välorganiserade väpnade delen av motståndsrörelsen har nära band till Al-Quaida. Libyan Baathist Party å sin sida, som kanske  det bäst organiserade politiska partiet, är som namnet förpliktigar – ett parti i Baath-familjen. Bägge har en viss vana vid att hantera tyngre vapen i andra syften och jag bedömer att om vi öppnar vapenkranen  ens marginellt så kan vi få ett och annat vapen i retur snabbare än vi anar. På ett mindre angenämt vis.

Det förvånar mig högeligen att ens diskussionen förs mot denna bakgrund. Krigsretoriken tycks ha förblindat oroväckande många samhällsdebattörer och opinionsbildare. Som situationen nu ser ut så är det inte alls säkert att fiendens fiende är vår vän.

Håkan Juholt och Tommy Waidelich skriver idag på DN Debatt:

Vårt budskap är tydligt – jobben går först i Socialdemokraternas ekonomiska politik! Vi kommer att se över skattesystemet för att skapa fler jobb och konkurrenskraftiga villkor för näringslivet. Men det finns små möjligheter och heller inga direkta behov av att kraftigt höja eller sänka skatterna. Hög tillväxt, fler i arbete samt effektivisering och omprioriteringar inom statsbudgeten skapar goda möjligheter för nya investeringar. Långtidsarbetslösheten har förvärrats av regeringens politik. Vi vill pröva idén med så kallade välfärdsjobb, sänka A-kasseavgifterna och studera förslaget om en bonus till kommuner som lyckas minska det ofrivilliga deltidsarbetet i välfärden.

Min kommentar:

Rivstart och chockterapi. Den nya partiledningen vet att utnyttja det mediafönster som finns nu en kort tid framöver. Det finns en pragmatism i artikeln som kan ge spår till vilka främst Håkan Juholt lyssnar på. Min bedömning är att de idéer som Anne-Marie Lindgren lyfte under Kriskommissionens seminarie på Rönneberga kan antyda att hennes tankar inte fallit platt till marken i alla fall. Att skattettrycket totalt inte behöver förändras men att en analys av vilka enskilda skatteintstrument som skall reformeras bör ske.

När det sedan kommer till de mer konkreta idéerna som lyfts fram så känner jag igen det mesta och gläds åt detta. Återigen finns det spår av vilka som har ett inflytande på Håkan Juholts idéutveckling och artikeln stärker bilden av en lagspelare som söker hålla ihop en koalition. Jag tänker inte mer i detalj utveckla just det senare persongalleriet men vill avslutningsvis lyfta fram den punkt som sticker ut i artikeln, punkt fyra:

SNS  Konjunkturråd (SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) har presenterat en idé om en satsning på så kallade välfärdsjobb. Långtidsarbetslösa ska utföra viktiga jobb inom välfärden som inte utförs i dag. SNS idé är väl värd att prövas och utvecklas på ett sätt som fungerar inom ramen för en socialdemokratisk ekonomisk politik.

Detta är överraskande. Mycket överraskande till och med. Jag var på SNS när de släppte rapporten kring ”Välfärdsjobb” och i den tappning som den presenterades så var min spontana reaktion direkt avvisande.  LO penetrerade förslaget vidare i sin artikel från detta tillfälle. Inspirationen till välfärdsjobben har Konjunkturrådet hämtat från Tyskland där cirka 60 000 personer som årligen arbetar på det här sättet inom vård och omsorgssektorn. Men i Tyskland är det inte arbetslösa som utför välfärdsarbetet utan värnpliktsvägrare. Finansministern ställde sig även han avvisande men då främst av kostnadsskäl.

Men. Allt måste vara bättre än Alliansens ”Fas 3”. Det råder inte tankeförbud i socialdemokraterna och jag vill nog vänta och se vad Håkan Juholts och Tommy Waidelichs förslag mynnar ut i. Alliansens ”Fas 3” kan bäst liknas vid rent slaveri och författaren Anders Widéns rapport från verkligheten kan du se här.

Betyget på Håkan Juholts första fem dagar? Rivstart. Kantitativt mer än godkänt, jag - som den ytattackofficer jag från början är - gillar tempot och vår nye partiordförande gör skäl för sitt rykte: Högpresterande. Kvalitativa omdömet på dagens utspel? – vänta och se även fast det mesta bär i rätt riktning. 


Andersson och Högberg hann före....

Bakåtlänkat med länkvägg från Högberg: Media: DN, DN2, DN3, DN4, SvD, Ex, Ab, SVT.
Bloggat: Johan Westerholm / Peter Andersson / Kulturbloggen / Alltid rött alltid rätt / krassman /Tokmoderaten / Joakim Jonsson / Robert Noord / Stefans konspirationer / Thomas Böhlmark / Björn Andersson / Kilden & Åsman /
Monica Green / Fredrik Axelsson / Martin Moberg / 

I DI kan jag ta del av finansminister Anders Borgs senaste snilleblixt inom området ”dynamiska effekter”. Finansministern menar på fullt allvar att ingångslönerna i kommunerna kan vara så höga att de hindrar tillväxten av nya jobb.

"Jag blir upprörd i djupet av mitt hjärta", 

säger Kommunals ordförande Annelie Nordström till TT om Borgs uttalande. Hon tycker att finansministern ska hålla sina fingrar borta från parternas lönesättning.

Jag delar Annelie Nordströms reaktion. På fler plan. Finansministerns uttalande ligger farligt nära Ministerstyre som är en term som innebär att regeringens ministrar har rätt att detaljstyra hela statsförvaltningen; till exempel kan de gå in i och påverka beslutet i ett enskilt fall. Vid ministerstyre är ministern därför den som har det yttersta parlamentariska ansvaret för beslut. Länder som Storbritannien och USA har ministerstyre och detta är det vanligaste internationellt sett. Sverige har dock inte ministerstyre, detta är förbjudet enligt lag och regleras i Regeringsformen och därför används begreppet i Sverige huvudsakligen som en negativ term eller anklagelse om politisk misskötsel när den riktas mot svenska ministrar. 

Det visar sig att det kan finnas skäl för oss att börja granska om finansministerns agerande är förenligt med Regeringsformens 11 kapitel som reglerar i vilken omfattning som ministrar får lägga sig i eller ha synpunkter på framför allt kommunernas självständiga förvaltning.

Kanske vi kan få se en uppkäftig opposition i riksdagen nu? Vore rätt befriande med att låta KU granska ministerns agerande inledningsvis. Den sakpolitiska debatten för vi sedan på andra arenor.

Via Wiseman kan jag läsa ett, för oss försvarspoltiska nördar, ett intressant och välformulerat inlägg. Jag håller helt och fullt med såväl gästskribenten som Wiseman i deras argumentation kring problematiken runt bekämpning av markmål. Där får dessvärre min partikamrat Urban Ahlin (S) finna sig i att hans motargument inte biter mot Wisemans faktabaserade resonemang. Men.

Dessa försvarsdebattörer gör världen enkel för sig. Det bredare perspektiv som jag försökte anslå i min förra postning är ingenting som biter på en officer. Jag vet det av egen erfarenhet från min tid i försvaret. En officer har oftast en mycket god kompetens i hur en politiskt formulerad uppgift skall och kan lösas men officeren har sällan eller aldrig ett bredare säkerhetspolitiskt perspektiv. Wiseman har varit inne och tangerat dessa mer holistiska och grundläggande angreppssätt tidigare men har nu tyvärr fallit tillbaka i en uppgiftsorienterad enkelspårig tankebana. Hans postning kring Peak-oil är en av hans mer läsvärda och han borde kunna ta den tankemodellen som avstamp om han gör anspråk att bli mer vederhäftig och läsvärd i den utrikes- och säkerhetspolitiska debatten och därmed bli lyssnad på av fler.

För operationen i Libyen är inte riskfri alls. Och då tänker jag inte på vare sig riskerna för våra egna soldater och flygförare, inte heller tänker jag på de oskyldiga civila som kan komma i skottlinjen. Jag tänker främst på de politiska riskerna framgent och jag tycker det är förvånande att Urban Ahlin inte berörde dessa i sina uttalanden. Det var i alla fall dessa som jag skulle motiverat min hållning på – inte omständigheter som nu motbevisats av Wiseman med flera.

De politiska riskerna är nämligen oändligt mycket större än vad någon politiker velat erkänna så här långt, än mindre kan någon officer inse vidden av problemställningen. Jag baserar min bedömning på de kontakter jag har med olika akademiska lärosäten samt opinionsbildare och journalister i regionen som komplement till mina egna observationer på plats. De som försöker tuta i mig att det är de humanitära och demokratiska värderingarna som är överordnade som motiv i vårt agerande i Mellanöstern ljuger sig både blåa och röda (beroende på partifärg). Om det är de motiven som är vår ledstjärna är i sådana fall 200 års diplomati kastad i soptunnan över natt. 50 år av förhandlingar kring frihandelsavtalens undantag är lika värdelösa dom. Bägge frågor som kostat 100 000 tals mantimmar och tusentals människoliv är därmed bortkastade för eviga tider. Det begriper var och en att så inte är fallet. 200 år av europeisk dominans beror inte på att vi tycker det är så kul, det finns stora ekonomiska vinster i att vara engagerade i denna region. Olja är bara ett skäl och det finns fler.

Om vi tar listan från väst till öst kan vi konstatera att den Marockanska fosforn och livsmedelsexporten, Algeriets naturgas (8:e största reserven i världen), Tunisiens textil- och jordbruksprodukter, Libyens olja, Egyptens bomull och övriga jordbruksprodukter har alla på ett eller annat sätt en vitala roll för att västvärlden skall kunna bibehålla vår nuvarande livsstil. Handeln med dessa länder är vital och Europa – för att ta ett exempel – är inte den enda kunden på världsmarknaden för dessa varor. Kina, Indien, Ryssland och Brasilien är ivriga köpare av dessa varor men hålls tillbaka av de avtal Europa redan tecknat. Avtal som, om de skulle sägas upp skulle över natt påverka den enskilde europeiske väljarens vardag. Färska tomater skulle vintertid bli en omöjlighet, vi skulle se bensinpriser uppemot 20 kronor litern, datorer och andra kapitalvaror skulle dubbleras i pris över natt om de överhuvudtaget skulle produceras. Det skulle slå in i de enskilda klädkontot då huvuddelen av den bomull som vi använder är just egyptisk bomull.

Den politiska risk som jag i alla fall vill undvika är att råka satsa på fel häst och se hela denna varu- och råvaruförsörjning glida oss ur händerna. Det är en risk som officeren på plats inte behöver ta, det ligger inte i hans eller hennes uppdrag. De kan – och ska – inte heller värdera den. De har sin uppgift att sköta, den politiska nivån har sin.

Därför är såväl Wisemans, hans gästbloggares, högerpolitiker av allmänt populistiskt snitt och Urban Ahlin alla fel ute. De förra som inte vill erkänna att den politiska risken alltid, för var tid, är överordnad de operativa. De politker som yttrar sig i debatten borde ha kommunicerat att de egentliga motiven är en värdering av den politiska risken. Går vi in i ett krig på marken ökar kraven på att ta politiska risker, skickar vi en bomb i fel riktning eller mot fel gruppering kan det – snarare än vi tror – sända chockvågor in i den enskilde svenske väljarens vardag och stärka krafter på den globala scenen som vi inte vill se i en dominerande ställning visavi Europa.

Så nej. Libyen är inte riskfritt alls, och definitivt inte i en vidare kontext. Det är därför den politiska risken måste hanteras. Av politiker och inte militärer. Annars vet vi att förr eller senare så kommer en bomb brisera på fel ställe och då är vi andra illa ute.

Samma länkvägg som i morse:

SvD, 2, 3, 4, 5, 6

DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12

Aft, 2, 3, 4, 5, 6

Exp, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8

SVT, 2, 3, 4

GP, 2, 3, 4, 5

NyT

SR, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8

BLT

Nu när besluten om olika väpnade insatser är tagna så krävs en analys av situationen i Libyen. Vad är nästa steg? Finns det ett nästa steg i vårt politiska ledarskaps tankevärld? DN ledare menar Det är rätt av Sverige att delta i övervakningen av flygförbudszonen över Libyen. Men de föreslagna restriktionerna visar att beslutsamheten vacklar. DN pekar mycket riktigt på att ett blodbad i Benghazi har förhindrats och Khaddafis styrkor har tvingats backa. Trots det finns risker för ett långdraget inbördeskrig, vilket kommer att leda till påfrestningar på den internationella alliansen. Även i Sverige torde frågor uppstå. Men vi måste ta vårt ansvar som medlem av den internationella gemenskapen skriver de som slutkläm.

Men vad är de politiska målen? Vad ligger i den framåtsyftande analysen? För att ytterligare förstå vilka utmaningar som ligger framför oss nu måste vi göra en kortare historisk exposé. Vi behöver inte gå längre tillbaka än 1947 då våra problem faktiskt började. Sedan 1947 är alla demokratiska partier förbjudna i Libyen som ett resultat av den Brittiska administrationen efter andra världskriget. Vilka som blir legitima motparter är sedan dess inte helt klart när regimen – i en nära framtid – förhoppningsvis störtats.

Den oppositionsrörelse som ändå finns – och som skulle kunna bilda något eller några samtalspartner är

Fighting Islamic Group,

Islamic Martyrs' Movement,

Libyan Baathist Party,

Libyan Conservatives' Party,

Libyan Democratic Movement,

Libyan Democratic Authority,

Libyan Democratic Conference,

Libyan Movement for Change and Reform,

Libyan National Alliance,

Movement of Patriotic Libyans,

National Front for the Salvation of Libya,

Libya Islamic Group and Supporters of God.

I denna mosaik av olika grupperingar så finns det minst två – sannolikt fler – som inte har västs demokratiska definition för ögonen. Inte heller delar några av dem våra begrepp som pluralism eller humanism. För att ta två exempel: Fighting Islamic Group – den kanske mest välorganiserade väpnade delen av motståndsrörelsen har nära band till Al-Quaida. Libyan Baathist Party å sin sida, som kanske  det bäst organiserade politiska partiet, är som namnet förpliktigar – ett parti i Baath-familjen. Samma parti som Saddam Hussein byggde sin maktbas på i Irak, samma parti som styr Syrien. Totalitära, socialistiska och med noll och intet överseende med pluralistiska krafter. Och då har vi inte börjat ens närma oss alla etniska gruppers motsättningar.

Det är av denna anledning jag inte vill falla in ibland annat DN:s krigsretorik. Att upprätthålla flygförbudszonen är en tuff uppgift nog för vårt politiska ledarskap. Ett ytterligare militärt engagemang på marken skulle kräva svåra politiska avvägningar – vem som är fiende, vem som är vän och vem som är legitim motpart.

Beslutet att gå in i Libyen togs sannolikt, och uppriktigt, på humanitära grunder. Men det finns faktorer som underlättat detta beslut. Libyens oljetillgångar. Libyens oljereserv är den största i Afrika och den sjunde största i världen. Och detta spelar in tyngre nu i de politiska besluten – beslut som vi måste ta. Vi har tagit ett steg in i det globala kriget om energitillgångar nu, det finns ingen återvändo och det är lika bra att vi börjar erkänna för oss själva att det inte längre är de humanitära skälen som styr vårt agerande. Det är oljan. Som alltid.

Jag har pekat på det tidigare i ett upprört inlägg och över en feg debatt. Inget politiskt parti eller vi som stat har råd med en kollapsad råvaru- eller oljemarknad i mellanöstern. Det skulle i grunden utmana vår livsstil. Det finns därför skäl att återvända till vad Håkan Juholt sade i sitt installationstal om maktbalansen i världen:

Länder håller på att byta plats med varandra. Botswana är rikare än Bulgarien. Om några år kommer världens största ekonomier vara Kina, USA, Indien, Brasilien, Japan, Mexico, Indonesien, Ryssland – först därefter Tyskland, Storbritannien och Frankrike. Styrkeförhållandena mellan Nord och Syd ändras till Syds favör. Den geopolitiska kartan håller på att ritas om.

Det är det vi ser oss själva vilja både korrigera och hejda nu. Cyniskt? Javisst. Men har vårt politiska ledarskap egentligen något alternativ? Tänk på det nästa gång du startar din dator eller din bil. Tänk på det när du står och klämmer på tomaterna eller köper dina märkesjeans. Humanitär insatts, javisst – denna ligger sannolikt som trigger för detta engagemang och kommer användas för att legitimera ett engagemang som ytterst har andra drivkrafter.

Försvaret av vår livsstil. Ja, jag vet att jag är cynisk - men sannolikt ärligare än de flesta.

Bloggat: Wiseman som i sin godhet försåg mig med länkväggen nedan:

SvD, 2, 3, 4, 5, 6

DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12

Aft, 2, 3, 4, 5, 6

Exp, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8

SVT, 2, 3, 4

GP, 2, 3, 4, 5

NyT

SR, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8

BLT

Det har sannolikt inte gått någon förbi att svenska stridsflygplan för första gången sedan Congo-krisen nu skall sättas in i strid under ett FN-mandat. Statsministern har sökt ett brett mandat där våra stridskrafter begränsas till att upprätthålla flygförbudszonen. Jag anser att det är ett väl avvägt beslut. Attack mot markmål i en för oss okänd terräng med oklara förhållanden är en helt annan femma än att se till att Libyska luftstridskrafter får spelutrymme.

Carl B Hamilton var inte sen att utnyttja detta partipolitiskt men i detta är jag inte speciellt förvånad. Folkpartiet har kommit med andra snilleblixtar som garage på Gotland för att härbärgera stridsvagnar utan personal. Jag vet inte riktigt vad Carl B Hamilton grundar sina taktiska överväganden på men min position är ganska klar.

• Att vi skall ställa upp bakom FN-resolutioner ser jag som självklart om vi har resurser i beredskap.
• Det i grunden humanitära uppdraget – att stödja demokratiseringsprocesser och frigörelsefronter – är överordnat som skäl. Det räcker för mig.
• Att nu denna insatts är på en annan kontinent är ingenting som hindrar vårt ansvar att bidra, hela Mahgrib – eller Mellanöstern och Nordafrika i en större kontext – är av strategisk betydelse för EU i allmänhet och Sverige i synnerhet. Vi måste ställa oss på folkets sida och bryta den koloniala hållning som Europa och väst haft till dags dato till regimerna i denna region.

Men. Rollen att även attackera markmål är som jag ser det en prematur problemställning. Utöver att det finns en begränsad politisk vana att hantera denna form av beslut så krävs det att förbanden har rimliga möjligheter att lösa uppgiften. Det är en annan miljö, det är en annan terräng. Så som situationen kan utvecklas kan vi hamna i ett läge där när väl Khadaffis styrkor är besegerade så kan olika falanger ställas mot varandra. Vem är då vän och vem är då fiende?

Libyen består till 97 procent en Sunni-muslimsk befolkning. Men att tro att denna är homogen är att tro fel. Amazigh - berber utgör ungefär 10 procent av befolkningen, en folkspillra som fått uppleva såväl arabiskt förtryck som kolonialt förtryck. Denna folkgrupp var inte ens erkänd av Khadaffi som etnisk sammanhållen grupp och dessa kommer inte låta sig nöjas med bara fria val. De vill ha mer och dessa är inte direkt välvilligt inställda till västvärlden då de bara för ett decennium sedan fick se hur USA förvägrade dem till och med humanitärt bistånd.

Andra grupper som sinsemellan kommer att konkurera om makten är Tuaregerna och Dawada-folket. De förra av arabiskt ursprung, de senare av afro-arabiskt ursprung. Jag finner det helt uteslutet att en svensk politisk ledning i förlängningen kommer kunna hålla reda på detta, bedöma vem som är legitim företrädare och hur den svenske stridsföraren i sitt Gripen-plan ska kunna få vederhäftig information om läget på marken har sannolikt inte någon ett redigt svar på. 

Ett väl avvägt beslut. Det enda som jag kan tycka är märkligt är folkpartiets operativa bedömningar och tvärsäkra formuleringar men de senare börjar – i försvarspolitiska sammanhang – tyvärr bli en vana.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, Expr, SydS, GP
Bloggar: CIng, CIng2, Wiseman, Ekonomisten, PLC, El Gordo,

Håkan Juholts senaste skräll är att Tommy Waidelich blir ny ekonomisk talesperson för Socialdemokraterna rapporterar Aftonbladet. Ett helt oväntat och otippat val även från min horisont.. Tommy Waidelich känner jag flyktigt och det är på tiden han får en mer central position i partiarbetet än den senaste mandatperioden. Med sig i bagaget har han erfarenhet av ekonomiskt arbete i riksbanksfullmäktige, riksrevisionen och EU-parlamentet.

Ris eller ros? Höger eller vänster? Marknads- eller offentlighetsorienterad? Kan inte säga det ena eller det andra än, som alla andra har Tommy 100 dagar på sig att bekänna färg och börja leverera. Han har erfarenheten på pappret men har levt en mandatperiod i skuggan – om detta är ett eget val eller om det är av andra skäl vet jag inte heller.

Det som är spännande är däremot att han vid sin sida väntas få Sigtunas populära kommunalråd Anders Johansson, 34. Han kan få en rådgivande roll som liknar den finansminister Anders Borg fick när Mikael Odenberg var Moderaternas ekonomiske talesperson. Och detta är positivt. Anders Johansson har en förmåga att vinna val som är ack så värdefull. Jag har ingen personlig relation med Anders Johansson men har, inte utan beundran och avund, sett hur han presterat i sin hemkommun.

Men tills vidare: Vänta och se – snart nog får vi ändå besked om vad dessa herrar kan prestera.


Annat: DN, SvD, Högberg

Annika Högberg har skapat en postning som jag hjärtinnerligt önskar att alla Sveriges AK-ordföranden, Partidistriktordföranden, alla våra försteombudsmän och numer vår nyvalde partisekreterare tar del av. Det är inte rimligt det hon beskriver. Under resten av våren fram till midsommar har hon inalles 14 interna möten, två möten med medlemmar och en utåtriktad aktivitet. Allt i partiets tjänst. Behöver jag säga att det är fel fokus? I min egen Arbetarekommun ser det exakt likadant ut. Och då har jag inte räknat in interna arbetsmöten med riksdagsföreträdare, distriktsföreträdare eller för den delen de ”live-möten” vi har inom Netroots. Det ser inte bättre ut att det är som om vi möter ihjäl oss istället för att möta väljarna. Och det är ju klart, väljarna står liksom inte kvar och väntar på att vi ska ha mötts klart för att en gång i kvartalet gå ut och möta dem. Eller heller bli så glada på oss för att vi på någon dörrknackning stövlar rätt in mitt i middagen eller nattningen av barnen med ett fryntligt "Hej, vi kommer från socialdemokraterna och undrar om du har en stund över". Konceptet som helhet är som gjort för att vi ska förlora val.

Om vi tar och återvänder till Annikas postning så blir det uppenbart att vi skapat ett byråkratiskt monster till parti. 16 interna möten (om vi räknar in medlemsmötet som internt) per utåtriktad aktivitet är i sig en förklaring till varför vi förlorar val. Nu är Vimmerby en kommun och Kalmar ett län som visar upp bättre siffror än mitt eget – Stockholms Län – men kulturen med att interna möten värderas högre än externa aktiviteter är ack så tydlig.

Räknar jag på hur det ser ut för mig fram till midsommar så ser det lika illa ut som sagt – och då har jag börjat skala bort en del möten som bara går ut på att äta limpsmörgåsar. Jag struntar i att jag får en frånvaroprick i protokollet inför nästa tur med valberedningen eftersom jag tror på resultatet som måttstock – i motsats till att bevaka varandras närvaro.

Så min adress till alla de som jag nu vill ska läsa Annikas postning: Sätt er ner och fundera på om inte detta är ett av skälen varför vi har så svårt att rekrytera progressiva och hungriga nya medlemmar. Som vill förändra, som vill föra en vänsterpolitik istället för att lyssna på högläsning ur det senaste KF-protokollet eller AK-styrelseprotokollet och samtidigt äta de obligatoriska limpsmörgåsarna.

Vi måste möta medlemmar och människor där de befinner sig med aktiviteter och information som skapar nyfikenhet och engagemang. Dagens möteskultur i socialdemokraterna inbjuder eller medger inte detta. Det måste vi förändra – på alla nivåer.

Kan vi få en liten signal från hur vår nye partisekreterares vision ser ut eller ska vi behöva gå före den här gången med?

SvD tar idag upp matchen med Håkan Juholt i en osignerad ledare. Ämnet, pensionerna, är föga förvånande eftersom Sanna Rayman förvarnade om detta redan efter kongresstalet. Efter valet inbjödFredrik Reinfeldt i sin regeringsdeklaration till samtal om möjligheten att höja åldersgränsen för hur länge man har rätt att behålla en anställning, i regeringens förslag upp till 69 år. Vår hållning, som ligger nära expertis på området i form av Arbetsmiljöverket och arbetsmarknadens parter är som bekant annorlunda.

Höjd pensionsålder kan vara ett slag i luften om det saknas reella förutsättningar för att människor ska vilja och ­orka arbeta kvar, skriver Mikael Sjöberg, Arbetsmiljöverket. Mikael Sjöberg, generaldirektör, Arbetsmiljöverket på DI Debatt.

Detta styrks med GS (Grafiska Fackförbundet Mediafacket och Skogs- och Träfacket) som organiserar 65 000 organiserade anställda på företag inom bland annat inom skogsbruk, träindustrin och grafisk bransch. De har undersökt vad medlemmarna tror om sina möjligheter att arbeta till 65 år. I en rapport som tidningen Veteranen citerar visar det sig att hälften av medlemmarna inte tror sig orka arbeta ens till 65 år.

Det känns lite obehagligt att SvD anser att så fort vi inte vill diskutera till exempel pensioner på moderaternas villkor så talas det fort om ”att riva upp”. Det är inte fallet nu. Inte heller finner jag argumenten att det är olämpligt att föra separata samtal med arbetsmarknadens parter som relevanta. Det är väl bra att en inbjudan sker öppet? Eller? Det är ingen hemlighet att näringspolitik och skattepolitik diskuteras mellan Svenskt Näringsliv och Regeringen i slutna rum utan oppositionen närvarande.

Nej. SvD min av missnöje med en kaxigare opposition är inte trovärdig. Alls. Så länge inte regeringen vill komma åt de grundläggande problemen med att skapa möjligheter till att jobba till dagens pensionsålder – 65 – är andra diskussioner slag i luften. Varför regeringen väljer bara den ena parametern, pensionsåldern, och inte den andra, arbetsmiljön och arbetsvillkoren, är uppenbart. En höjd pensionsålder är endast en administrativ åtgärd som inte kräver investeringar från samhälle och arbetsgivare. Den andra – förutsättningar att jobba längre – skulle vara ett underkännande av Alliansens politik på arbetsmiljöområdet. Och detta sistnämnda kommer aldrig att hända så länge Fredrik Reinfeldt är statsminister. Därtill är han alltför prestigebunden.

Våldet mot kristna i Mellanöstern och Afrika tycks bara eskalera. Västvärlden är fortfarande alltför tyst om de systematiska övergreppen skriver DN i en indignerad och osignerad ledare. Naturligtvis så är det lätt – till och med självklart – att hålla med om att religionsfrihet är en universell mänsklig rättighet. Lika universell som rätten att avstå eller vara fri från detta- i min mening - gissel. Men. Jag blir, som alltid när DN skriver om konflikterna i Mellanöstern och Nordafrika, lätt illamående av denna ledarredaktions retoriska krumbukter och revisionistiska perspektiv.

För vad DN medvetet tycks undvika är hur muslimer och palestinier behandlas av staten Israel. Ett exempel på hur detta kan te sig redovisas i Change.orgs artikel från i januari i år. Interreligösa giftermål (giftermål mellan judar och mer explicit palestinier) är numera en statlig angelägenhet, det är inte tillåtet hur som helst för en palestinier att gifta sig med en jude och bosätta sig i Israel. Israels regering finansierar dessutom verksamheter som aktivt - och som enda syfte - skall opinionsbilda för att israeliska flickor skall undvika att gifta sig med araber. DN bortser även – till och med på nyhetsplats – att Israeliska bosättningar på Västbanken snart passerar 50 procent av Västbankens yta. Kartan är inte riktigt uppdaterad men den yta som idag ligger i Israels redan genomförda och planerade bosättningsplaner är gott och väl över 50 procent av Västbanken. Om detta talar inte DN högt. Inte ens en viskning eller teaterharkling.

Genom sitt nästintill historierevisionistiska perspektiv, som inte ligger långt ifrån den ökände historierevisionisten David Irvings perspektiv – fast motsatt ståndpunkt, gör sig DN medskyldig till övergreppen på det palestinska folket. Genom att blunda och inte informera, ens på nyhetsplats, om det palestinska folkets situation så bekänner DN nu färg. Den liberala fana man säger sig hålla högt har ingenting med frihet att göra, det stöd som kan erhållas från DN ledarredaktion är villkorat till att du villigt låter tugga i dig den världsordning som DN serverar.

Det kallas i min värld verklighetsrevisionism. Lika illa det som den sunkiga forskning som David Irving gör sig skyldig till.

I min förra postning var jag inne på sådant som berör Stockholmarens vardag. Och jag avser ta Håkan Juholts uppmaning på orden – att redan nu börja jobba för en utveckling av vår politik.

Bostäder är ett akut problem för Stockholmaren. Vi behöver en bostadspolitik för det 21 århundradet.

Därför vill jag här ge mitt bidrag till hur vi på en regional och nationell nivå kan utveckla vår politik. Det räcker som sagt med att sitta en kvart på en genomsnittlig arbetsplats i Stockholm för att förstå att bostäder är något som berör varje Stockholmare. Priset och tillgängligheten är på allas läppar och i varje sinne. Dagligen. Bostäder är en grundförutsättning för en fungerande jobbtillväxt – finns inte bostäder så kommer inte någon verksamhet kunna utvecklas eftersom den tilltänkta arbetstagaren måste ha någonstans att bo. Parallellt med detta har marknadskrafterna kapat möjligheterna för tillväxt hur barockt det än kan låta. Marknadskrafternas ohejdade framfart på bostadsmarknaden har i Stockholm lett till att en stor del av den disponibla inkomsten låses fast i räntor och amorteringar för allt dyrare bostäder. Den delen av inkomsten som skulle kunna användas för konsumtion och i förlängningen produktion blir allt mindre vilket då slår hårt på arbetsmarknaden. De enda som blir nöjda på Stockholms bostadsmarknad är bolåneinsituten och fastighetsmäklarna. Jag har i alla fall inte träffat någon annan som tycker den fungerar bra och skapar förutsättningar för tillväxt. Den tillväxt som alla vill se men ingen förmår skapa rimliga förutsättningar för.

En lösning på detta problem skulle kunna vara att komplettera bostadsmarknaden med ytterligare satsningar på den kollektiva hyresrätten. Den kooperativa hyresrätten är en ny lagreglerad boendeform, vars egenskaper kan sägas ligga emellan bostadsrätt och hyresrätt. Idén är gammal och bars under 1900-talet upp av Stockholms Kooperativa Bostadsförening (SKB), i dag en betydande aktör med c:a 7000 lägenheter, som bildades 1916 och existerade i kraft av dispenser från den vanliga bostadslagstiftningen. Boendeformen fick stöd i en försökslagstiftning enligt Lag (1986:1242) om försöksverksamhet med kooperativ hyresrätt.

SKB:s kooperativa hyresrätter skiljer sig från bostadsrätter i huvudsak genom att den insats som betalas fås tillbaka vid en avflyttning. Ingen marknadsprissättning tillåts. Försökslagstiftningen gav en laglig ram åt SKB:s sätt att fungera, som kom att kallas ägarmodellen av kooperativ hyresrätt, samtidigt som den införde en ny variant av kooperativ hyresrätt, arrendemodellen. Hyresmodellen innebär, att den kooperativa hyresrättsföreningen hyr huset av en hyresvärd, och tar på sig en del av förvaltningen. Denna del är föremål för förhandlingar om storlek och villkor. Villkoren regleras i ett blockhyresavtal och ett förvaltningsavtal, som reglerar relationen mellan hyresvärden och föreningen. Föreningen fördelar hyran mellan lägenheterna på det sätt man önskar, och kan konstruera sina stadgar med stor frihet. Föreningen kan också ha medlemmar som inte bor i huset, som står i kö för att flytta in.

SKB har ett turordningsbaserat system för förmedling av lägenheterna. När en lägenhet blir ledig hyrs den ut till den medlem som har längst kötid av de som anmält intresse. För att få en köplats krävs dels en medlemsavgift och dels ett årligt bosparande inom SKB. Vid kontraktsteckning betalar hyresgästen en så kallad upplåtelseinsats för lägenheten. Upplåtelseinsatsen återbetalas vid flytt från SKB.

Lägenheterna kan inte köpas eller säljas, men byten är däremot möjliga. Den som byter en hyreslägenhet mot boende utanför SKB förlorar sin ackumulerade kötid.

Vinsten med detta? Mindre kapital binds i boendeformen – naturligtvis till nackdel för bankerna och fastighetsmäklarna – med effekterna att mer resurser kan frigöras till konsumtion vilket i sig ökar produktion och skapar nya arbetstillfällen.

Jag vill se stimulans av denna upplåtelseform i Stockholmsregionen. Vi måste – för att växa – ta oss an en bostadsmarknad som gått i stå och söka nya samt kompletterande lösningar.