Oroligheterna i Mellanöstern fortsätter och jag sitter och funderar en del nu över vad detta kan föra med sig för oss, för Europa och för den globala världsordningen. I sammanhanget vill jag lyfta fram två olika scenarios och börja resonera lite kring dess konsekvenser i ett perspektiv som sträcker sig längre än de stigande oljepriserna.

Det finns i sammanhanget två utvecklingslinjer att bevaka. Den ena beskrivs av Francis Fukuyama i hans paradverk ”End of history and the last man”, den andra i Samuel Huntingtons ”Clash of Civilizations”. Bägge läsvärda och den senare en direkt reaktion på Fukuyamas verk.

I korthet går Fukuyamas tes ut på att vi nu avslutar den historiska utvecklingen av demokratin, att de statsskick som präglar staters styre nu finner sin slutliga, irreversabla,  form i den liberala, sekulariserade och samarbetstillvända form som väst idag företräder. Parallellerna med Marx sätt att se på historieutvecklingen är lika uppenbara som de är kontrahenter, definitionen av slutligt styrelseskick, men det är en annan sak. Huntington å sin sida hävdar att socioekonomiska konflikter i välden kommer att – när de väl är utjämnade – ersättas av kulturella konflikter. Att det normativa styrelseskicket definieras av den som för tillfället dominerar världshandeln.

Jag bekänner mig mer åt Huntingtons syn, den är kanske mer pessimistisk och mörk men å andra sidan så bedömer jag den mer relevant. Och det är i dessa perspektiv jag bedömer att vi européer skall ta vårt avstamp när vi, och om vi, ska ge oss in i den soppa som nu kokar i Mellanöstern. För det skulle kunna finnas en medelväg i allt detta. Jag har lyft fram det goda exemplet tidigare och jag gör det igen. Oman.

Jag var i Oman för första gången 1986, veckorna innan Olof Palme sköts på Sveavägen som ett ödets ironi. Oman var då precis i vaket av den nuvarande sultanens statskupp mot sin far. Han lovade då att Oman skulle bli en demokrati men för att detta skulle kunna bli verklighet var han tvungen att utbilda folket i vad just en demokrati är på deras villkor var. Och han har lyckats anser jag. Det omanska samhället är inte ett sekulärt samhälle, det är uppbyggt kring sharia-lagar men Oman har valt en av de liberala lagskolorna. Idag kan den omanske medborgaren åtnjuta fri skola och utbildning till kandidatexamen, en fri hälso- och sjukvård samt omfattande rättigheter för kvinnor att kunna göra yrkeskariär. Omans regering har idag tre kvinnliga ministrar vara två besitter kanske de tyngsta taburetterna i muslimsk ideútveckling: Social- och högre utbildning. Oman har lyckats skapa en arabisk - muslimsk demokrati på egna villkor, utan inblandning från Väst. Den är inte västerländsk – den är just det som sultanen ville – den är muslims och arabisk. Den fungerar för dem på deras villkor.

Vad väst nu bör göra för att mildra effekterna av Huntingtons teorier om de slår in är att både kliva bakåt och framåt. Att låta en del av den demokratiska utvecklingen ske på mellanösterns egna villkor men samtidigt kanske underlätta för Oman att ta en ledande roll i denna region. För vi får i sammanhanget inte glömma att den liberala sekulariserade demokratin bara har 200 år på nacken emedan det i denna kultur finns krafter som funnits i mer än 900 år när det kommer till styrelseskick. Och det är väl här Fukuyama kan stå oemotsagd när han pekar på hur människan kroniskt misslyckas med att styra de teknologiska framstegen som vi gör. I dess goda form så har vi kunnat se hur internet som budbärare kunnat skapa gnistor som tänder en frigörelsekamp men som Carl Bildt pekar på – även i sin otyglade form - sätter igång andra krafter.

End of History eller Clash of Civilization?  Jag tror på det senare men vi kan faktiskt, om vi tonar ner våra egna behov av att försvara vår livsstil kan vi mildra effekterna. Och kanske, kanske kan vi skapa utrymme för vår form av sekulariserad demokrati att vara en av normerna för efterkommande generationer. Och i detta tror jag att Olof Palmes ande skulle kunna spela en roll.

Aftonbladet, Aftonbladet Ledare, SvD, SvD2, Expressen, DN, 

De flesta av oss har en relation till Olof Palme.  Många av oss vet även exakt var vi befann oss när skotten på Sveavägen föll. Jag själv befann mig på HMS Carlskrona vid inloppet till Alexandrias hamn – som en ödets ironi så var det samma år som polisupproret i Egypten slogs ner brutalt av den Mubaraklojala armén. Idag ser det som bekant något annorlunda ut i Mellanöstern som kommit att bli mitt specialintresse. Flottbesöket denna vintermånad 1986 kom i alla fall att präglas av förstämning, inställda cocktailpartys och undantagstillstånd ibland annat Kairo även fast vi kadetter gjorde allt för att bryta mot givna regler. Men det är en annan historia som bland annat inbegriper en kapad hästdroska i Alexandrias hamnkvarter, ett par mutade vägspärrar, en egyptisk kebab i Kairos gamla stadsdelar och en flaska whisky. Som mer bestående minne från det äventyret har jag kvar en braspall i kamelskinn som jag köpte för mina sista fem egyptiska pund.

Men Olof Palme? Min politiska mognad och intresse var vid den tiden noll eller nära noll. Jag stod i en brytningstid med min borgerliga uppväxt i ena vågskålen och min bitvis krokiga och brokiga identitet som vuxen i den andra. Världen var enkel i den internatskolemiljö som präglade åren på kadett- och officershögskola. Den globala ordningen var ännu enklare med ett kallt krig och ingen behövde tvivla på vem som var vän och vem som var fiende på officersmässar och i gunrum. I alla krigsspel så doldes detta effektivt men samtidigt genomskinligt med att fienden alltid som av en händelse var ”Stormakt Röd”.

Olof Palmes bidrag till den globala säkerhetspolitiken är lika omtvistat som uppenbart. Eftersom hans belackare så med emfas fortfarande – 25 år efter hans död – ringaktar hans insatts samtidigt som många torg och platser i tredje världen bär hans namn så måste han ha betytt något. Kanske mer än något.

Som jag ser på saken så kanske hans realpolitiska resultat var klena i det korta perspektivet men det han gjorde var att ingjuta mod och hopp i alla de regimer som tidigare såg sig hunsade av sina forna kolonialmakter. Hans kanske viktigaste skiljelinje mot USA var nog inte i Vietnamkonflikten som alla vill göra gällande. Jag anser att hans viktigaste självständiga gärning var i förhållandet till Chile. Militärkuppen i Chile fick aktivt stöd av USA där Henry Kissinger myntade de numera klassiska orden:

Chiles framtid är på tok för viktig för att avgöras av det chilenska folket själva

Olof Palme och Sverige upplät en fristad åt Chilenska dissidenter och fullgjorde därmed socialdemokraternas demokratiska uppdrag. Och det är väl där jag tycker att jag kan identifiera mig med Olof Palmes arv. Den ständige anarkisten som inte alltid går i takt med de som anser sig ha tolkningsföreträde. Oavsett om de är partiinterna eller partiexterna och oavsett om det är valet av kakor till fikarummet eller globala världshändelser som skall avhandlas så har jag en egen vilja som inte låter sig kuvas hur som helst.

Det är min relation till det arv Olof Palme lämnade efter sig. Och för det är jag tacksam, för i Olof Palmes bakgrund och uppväxt finns parallella spår med min egen. Officersutbildningen, tiden i USA och på resande fot är några gemensamma nämnare men det finns fler. Olof Palme var en outsider som inte gått den traditionella vägen via Unga Örnar, SSU och ombudsmannarollen. Han gick sin egen väg. Vad jag aldrig kommer göra är att, som tyvärr många andra socialdemokrater gärna gör, i talarstolar hänvisa till hur han hade agerat eller resonerat. Det finns det ingen som vet och jag tycker någonstans att vi ska var och en ta med oss ett drag av Palme i vår egen gärning. Att låta oss inspireras i vår dagliga gärning men aldrig hänvisa till honom är nog det finaste vi kan göra för hans minne. För då gör vi något väldigt stort. Då kommer inspirationen av Olof Palme leva vidare.

Bloggat och media: Martin Moberg, Peter Johansson, Annika Högberg, (S)ebastians tankar, Mats Engström,  Puttefnask Blå, SvD1, SvD2, SvD Arvidsson, DN1, DN2, Expr, DN, Expressen, SvD, Sydöstran 1, 2, 3, 4, Dalademokraten, Ab 1, 2, 3, SR 1, 2, Sydsvenskan, GP 1, 2, DN 1, 2, 3, 4, 5, BLT 1, 2, SVT 1, 2, 3, Dalarnas Tidning 1, 2, HD, Folkbladet 1, 2, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, Dagbladet, Expr 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7

Via DN och Peter Johansson läser jag de planer som finns för kongressen i mars. Eller planer, dagordning är ett bättre namn.  Jag har tidigare reagerat på den korta tid som är avsedd för partiledarvalet och att inga andra fyllnadsval är aviserade (än?) i mitt inlägg som handlade om tio sekunders demokrati.

Detta visar med all önskvärd tydlighet att partistyrelsen kanske har börjat ta intryck av debatten i partiet ändå., om än senfärdigt och reaktivt - men ändå. Kommissionens rapport i ett komprimerat skick är uppenbarligen en programpunkt som nu seglat upp och det är tacknämligt. Tacknämligt eftersom den då svårligen kan begravas för framtiden. Och oaktat vad, så måste det till en sista öppen diskussion om varför vi hamnat där vi hamnat i ett forum där hela den ansvariga partistyrelsen finns på plats och som samtidigt blir starten på något nytt.  Den ansvariga partistyrelsen har lite väl mycket att börja förklara nu för att begravas på något annat sätt. Men kongressen måst om inte annat bli startblock för något nytt, något nytt med förhoppningsvis en bitvis ny partistyrelse. Det finns en poäng i bägge fallen. Partistyrelsen har till dags dato kommit på tok för billigt och lindrigt undan, det finns en stark irritation i många mot det undflyende ledarskap som de har representerat som kollektiv. I kongresshallen kan de inte smita undan såvida inte distrikten och partistyrelsen lyckas med att lägga munkavle på kritiska ombud. Ombud som har medlemmarnas förväntningar att leva upp till, inte partijänstemännens eller ansvariga befattningshavares egna önskemål.

Varför jag säger som jag säger är för att jag tillsammans med bland annat Johan Ulvenlöv bevistade Netroots UK organiserad av Trade Union. Stora delar av denna ”kick-off” kom att bli något helt annat. Det kom att bli en tillställning där massiv kritik riktades mot Tony Blair, Gordon Brown och Labours ledning. Labour var inbjudna men vågade inte visa sig vilket de sannolikt hade skäl för. Stämningen var bitvis både hätsk och bitter samtidigt som ansvar utkrävdes. Det är klart att det är obehagligt att lyssna på men behovet av tryckutjämning var stort där. Och kan vara stort även hos oss. Att kommendera tystnad är ingen bra väg Ibbe. Tänk på det. Den kan komma surt efter…. Rejält surt med ränta.

Summa summarum: Jag bejakar en ”tudelad” extrakongress. Och det måste bli en förlängning på kongressen – inte att förtroenderådet kallas in. Förtroenderådet i december visade sig vara en alltför lam församling för att kunna ta progressiva beslut eftersom den lydigt fann sig i att bli dompterad av ”den triste partisekreteraren” (hans egna ord inom citattecknen). Kongressen är ett bättre fora eftersom det är den enda församling där medlemmarna valt sina ombud direkt och därmed är så nära demokrati vi kan komma i partiet. Än så länge.

Krassman (som försåg mig med länklista), Rasmus Lenefors,  Peter Andersson, Peter Högberg,  Lena Sommestad,  Sörlidens , (S)ebastians tankar, Kent Persson

Media: DN / Aftonbladet / SvD /

Peter Johansson står idag för ytterligare en postning i toppklass. Han tar sig an den socialdemokratiska partiorganisationen. Jag tycker du ska läsa den i sin helhet – Peter har verkligen tänkt till och det jag läser tilltalar mig som den organisationskonsult jag är. För, det är ju som så att ett ledarskap – vilket som helst – begränsas av dygnets 24 timmar. Det är fullständigt omöjligt att få något vettigt gjort om de grupper som skall ledas eller skall samarbeta är för stora.

Jag har som tumregel att ingen grupp (tjänstesektorn) skall vara större än 8-12 personer beroende på verksamhet. Om ledaren för denna grupp ger varje medlem en timme i veckan för handledning, coachning eller idéutbyte och ytterligare kanske två i gruppgemensamma planeringsmöten så har denne ledare någonstans kring tre hela arbetsdagar att vara ute i verksamheten. Enkelt. Effektivt. Time-management i sin mest basala form.

Peter Johanssons förslag fångar även upp en annan central komponent. Det synliggör de informella beslutsgångarna. Det är nämligen ingen hemlighet att ”26-manna” är en tongivande maktfaktor i partiet vilket även hans namne Högberg identifierar. Genom Peters konstruktion så formaliseras denna gruppering i ett ”Advisory board” och kan därmed även iklädas formella befogenheter och framför allt – ett formellt ansvar för vissa frågor.

Från mitt perspektiv vore Peters förslag en länge efterlängtad hygienisk åtgärd. Jag upplever detta oerhört tydligt från mitt utifrånperspektiv då partiet präglas av oklara beslutsvägar, lika oklara ansvarsförhållanden och en svag personalledning från de olika styrelserna på olika nivåer. Vad jag vill se uttalat är styrelsens ansvar för till exempel att vi har en fungerande personalledning, politisk prioritering och kommunikation. Jag kommer inte glömma Hans Hoffs försök, som partistyrelseledamot, att skjuta över delar av valförlusten på enskilda tjänstemän som Karin Pettersson. Sådant gör inte en bra ledare, han eller hon tar smällen själv eftersom han eller hon alltid har det yttersta ansvaret.

Peter ”Pirre” Wallenberg brukade när han pratade om ansvar och ledarskap inom Investor-sfären klappa sig på huvudet och säga

”Ansvaret stoppar här – jag har ingen att skylla på och ansvarar inför ägarna”

Det säger en del om ledarskapet han står för och det kan vara värt en tanke för dagens politiska ledare att ta inspiration av det. Och fråga sig själv om han eller hon är beredd till det.

Ab, SvD, SvD2, Ex, Ex2, DN, SVT, Alexandra

Jag beklagar att så få vågar berätta att de vill kandidera, säger Mona Sahlin till SVT efter dagens partistyrelsemöte. Hon får dock inte medhåll av ena halvan av Firma Ö & Ö, Thomas Östros som menar att det är väldigt viktigt att (S) följer den tradition som finns i partiet att man diskuterar de här frågorna med den valberedning som (S) valt.

Detta, i kombination med dagens viktigaste postning som gjorts av Professor Gunilla Källenius, bildar ramverket för kvällsposten. Gunilla har gjort, som den akademiker och professor hon är, ett gediget arbete när hon uppvaktat såväl ombud som styrelseledamöter. Hon har – och detta är sannolikt dagens scoop – klätt av partikulturen på bara benen. När hon ställt sina frågor så kommer det fram att partistyrelsen har utvecklats till ett representantskap där distrikt och särintressen har sina ”givna” platser. Styrelseledamöterna upplever att de får sitt mandat ifrån sittande distriktsstyrelse istället för kongressen och en snabb blick på Partistyrelsens sammansättning ger vid handen att förvånande många är tillika Distriktsordförande…… Kongressen har därför utvecklats till en ren formalitet, en kröningstillställning med tillhörande partaj.

Detta förfaringssätt är med andra ord i direkt strid mot vad våra stadgar säger i Paragraf 7, moment 2:

Kongressen väljer en partistyrelse som består av 33 ledamöter.

Punkt. Det finns ingenting explicit i stadgarna som tillåter distrikten att vrida kongressens unika mandat ur händerna på den som nu skett. Det visar sig att under årens lopp så har distrikten kapat åt sig makt på kongressens bekostnad i strid mot andemeningen i stadgarna - att kongressen har en unik ensamrätt på att utse partistyrelsen. Detta förklarar då en hel del märkligheter i vårt parti och jag skulle bra gärna vilja höra hur ”folkrörelsedemokraterna” Östros och Baylan slingrar sig ur denna limbo. Männen som säger sig älska folkrörelsedemokrati och gärna tar skydd bakom stadgar så fort det ges tillfälle. Blir det för obehagligt brukar vi se dess ryggtavlor som enda bestående minne av de samtalen.

Mitt tålamod börjar nu nå gränsen för vad en ordinär medlem ska behöva tåla av den snorkiga maktfullkomlighet som dessa självutnämnda folrörelsedemokrater visar upp. De har ett och annat att börja förklara nu, den stadgevidriga maktglidningen som Gunilla beskrivit är en. Och det kommer komma fler frågor – de lär inte bli snällare.

Inte alls. Det är inte ett hot, det är inte heller ett löfte. Vartefter det dyker upp märkligheter så är det numera ett sakligt konstaterande.

Media: Ab 1, 2, 3, 4, 5, Expr 1, 2, 3, 4, 5, 6, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, SVT 1, 2, 3

Bloggat: Martin Moberg som försåg mig med länkväggen, Alexandra och naturligtvis han som är huggen i sten.

Socialdemokraternas valberedning börjar bli desperat. Med en månad kvar till partikongressen har ännu ingen given kandidat utkristalliserats att efterträda Mona Sahlin rapporterar bland annat SVT och Expressen.

SVT sammanställning speglar ganska väl vad jag känner nu. Damberg är en bra kandidat men historien från SSU har nu kommit ikapp moderpartiet. Vi har inte råd med att från början splittra partiet och vi kan nu kassera in resultatet av decennier av intriger i ungdomsförbundet. Här har bägge falangerna en skuld och den går inte att krypa undan. Den enda jag hört göra en insiktsfull och ärligt menad avbön sedan den tiden är Johan Sjölander. Bara att inse det Johan inser gör att jag ställer mig bakom honom i alla hans framtida ambitioner. Samma avbön och ursäkt skulle vara klädsam om den kom från fler. Men bara om den är ärligt och innerligt menad. Just i detta läge kanske det är lite väl genomskinligt.

Dessvärre så anser jag att firma Ö & Ö (Österberg och Östros) nu gjort sitt och inte heller kan kvalificera sig som kompromisskandidater. För många insläppta mål sedan 2006 gör att jag nog inte vill se dem på avbytarbänken heller. Likt Peter Johansson (LÄS HANS INLÄGG) så anser jag att dessa – och fler med dem – en gång i tiden var modiga nog att ställa upp till val för partistyrelsen. När vi nu förlorat två val i rad på en rad strategiska felbedömningar så vill jag se alla dessa vara lika modiga och nu ställa sina platser till förfogande.

När nu valberedningen ser ut att misslyckas så måste nog detta ske med omedelbar verkan. Det kan faktiskt förhålla sig så att partiledarmatematiken blir enklare att få ihop om vi ser till en större helhet av ledarskapet vilket Sandro även han är inne på.

Ibrahim Baylan och Berit Andnor bär ett stort personligt ansvar för valberedningens förestående haveri och den mediebild som nu skapas runt en gång i tiden Sveriges statsbärande parti. De har bägge aktivt motsatt sig ett folkrörelseengagemang i partiledarfrågan. De har konsekvent vägrat släppa in folkrörelsens minsta byggsten i processen – den enskilde medlemmen.  Vi tvingas alla nu betala priset för deras oförmåga till att lyssna, det går inte en dag utan att jag förväntas bemöta och kommentera den förnedrande cirkus som nu utspelar sig. Som orientering till berörda (och dessutom några centralt placerade tjänstemän som enligt säkra källor helst ser att vi nätrötter håller käften): 

Jag har slutat med det. Jag skäms öppet för den slutna partikultur som understundom präglas av starka inslag av ren och skär egennytta. Ni drar socialdemokratiska värderingar i smutsen med ert agerande som inte andas något av folkrörelsetanke.

Oaktat vad som sker nu så är det ett antal personer som bör gå mot nya utmaningar.  Det finns alltför många som agerar i omsorg av den egna karriären och ha råd med sin Amarone eller sina "shaby chic" kläder och hela sin livsstil vilket riskerar det som vi gräsrötter alla slåss för: Frihet, jämlikhet och solidaritet. Dessutom så stänker deras agerande ner de hårt arbetande ledamöter som varje dag slåss för dessa värden. Om nu Partistyrelsen vill visa upp ett modigt och moget ledarskap skall de samtliga ställa sina platser till förfogande. Det skulle kunna rädda ansiktet på en farsartad process där nu hela det socialdemokratiska partiet ser ut att riskeras. Kongressen på Stockholm Waterfront ser ut att bli en historisk sådan.

”Do or die”

Antingen vinner värdegrunden, eller så vinner de som är skickligast i det som kallas det politiska spelet. Hur många medlemmar vi har när vi går in i 2012 ger en fingervisning om vilka som vann.

Relaterat; Aftonbladet

Jag kan inte släppa min irritation över med vilken skenhelighet Sverige och svenska politiker bedrivit inrikespolitik med en utrikespolitisk imaginär gloria. Carl Bildt bemöter idag kritiken mot honom på Aftonbladet Debatt. Jag måste inledningsvis kritisera Carl Bildt på två områden i hela denna historia:

För att vara så pass medievan så borde Carl Bildt varit tydligare från början. En diktator är en diktator oavsett om han heter Pinochet, Fidel Castro, Hosni Mubarak eller Ghadaffi. Och förtjänar avståndstagande. En regim som sätter sig över FN-resolutioner skall behandlas med samma tydlighet oavsett om det är Israel, Nordkorea, Kina eller Kuba.

På den andra punkten som Carl Bildt förtjänar kritik är vad han säger vara hans primära uppgift:

att försöka bidra till att få stopp på dödandet och att göra vad vi kan för skydda de EU-medborgare som vi har ett omedelbart ansvar för.

Jag hävdar att detta är en sanning med modifikation. Carl Bildt, och alla tidigare svenska utrikesministrar samt hans europeiska kollegor har som huvuduppgift att tillvarata EU-medborgarnas intressen. Punkt. Som medel just nu är sannolikt det effektivaste sättet att nå detta mål att verka för ett stopp på dödandet i Libyen. Därefter kan vi föra en diskussion hur vi uppnår stabilitet och bidrar till en demokratisk utveckling av regionen och där ligger nog jag närmare Carl Bildt än vad många av mina partikamrater gör. Och jag tror nog att om mina partikamrater faktiskt granskar vad Carl Bildt har gjort så ligger väldigt mycket av det han presterat mycket närmare våra värderingar än till exempel Göran Perssons ganska okritiska hållning till staten Israels politik.

Carl Bildt tangerar, men från ett annat perspektiv, handeln som verktyg när han säger:

Den fria världen har exporterat all den teknologi till Tunisien, Egypten och Libyen som har gjort att människorna där kan resa sig och kräva sin frihet. Jag är stolt över de bidrag som i grunden svensk teknologi för mobiltelefoni kunnat göra också i dessa samhällen. Utan handel hade detta inte varit möjligt. Och utan samtal, utan möten, utan umgänge med makthavarna i dessa länder hade ingen handel varit möjlig.

Jag hävdar att handel är central för utvecklingen av dessa länder. Och inte vilken handel som helst, utan en handel på lika villkor som jämbördiga parter vilket inte är fallet idag. Just lika villkor har motarbetats av olika särintressen – där arbetare och kapital går hand i hand. Om vi ser till just Mellanöstern är en produkt som bomull en stor exportvara. 100 miljoner människor försörjer sig i dag på bomull och 50 procent av alla kläder består av bomull. Men priset på denna eftertraktade råvara är så pressat av amerikanska subventioner till den egna marknaden att det tvingat världens bomullsodlare till vidriga villkor. Världens tredje största exportör Uzbekistan är en brutal diktatur som cyniskt utnyttjar skolbarn som slavarbetare på de heta bomullsfälten. De uråldriga bevattningssystemen håller samtidigt på att förvandla landet till en miljökatastrof. Afrikanska producenter kan inte heller matcha de amerikanska priserna och besprutar fälten så hårt att tre miljoner förgiftas av vattnet varje år. Tiotusentals dör.

Bomullsodlingen orsakar inte bara sociala katastrofer utan även salta jordar, jordskred, ökenspridning, insektsangrepp, TBC, cancer och politiska konflikter. Denna jordbrukskultur som en gång byggdes upp med slavarbete i den amerikanska södern är i grunden osund och ingenting som vare sig arbetsgivare eller västvärldens arbetstagarorganisationer vill ta i. Varför? Det skulle utmana och ifrågasätta vår livsstil. En livsstil som alla utrikesministrar har som huvuduppgift att försvara.

Om vi socialdemokrater skall ha någon trovärdighet i en framtida utrikespolitik måste vi göra upp med vår egen attityd till frihandel och internationell solidaritet. Nästa gång jag ser en socialdemokratisk opinionsbildare eller politiker komma insläntrande iklädd modejeans och med en kaffelatte i pappmugg i handen samtidigt som denne förfasas över hur han eller hon uppfattar att Carl Bildt cyniskt tar tillvara kapitalets intressen kommer jag bli rejält förbannad. Förbannad för att just han eller hon med sin livsstil väljer att stödja sociala katastrofer och barnarbete i dessa regioner.

Carl Bildt gör sitt jobb, ibland kanske inte med så genomtänkta uttalanden, men han gör det bra. Bra mycket bättre än vad de flesta mitten-vänster förståsigpåare tror sig kunna. Han är nämligen lika pragmatisk som konsekvent i sitt agerande – långt borta från den skenhelighet som präglar vår egen debatt. Han försvarar vår livsstil. Och vill vi förändra livsbetingelserna för de fattiga och utsugna i dessa länder till det bättre så måste vi förändra vår livsstil.

Jag själv är inte helt säker på hur långt jag är beredd att gå. Ärligt? Ja – Politiskt korrekt? Nej. Men jag måste vara ärlig. Och vi måste börja driva vår egen debatt på ett ärligt sätt nu.

Handen på hjärtat nu: Är du beredd att förändra din livsstil här och nu? Svara ärligt.

Bonusmaterial: Naturskyddsföreningens rapport om kaffets väg till Sverige. Väl värd läsningen för de som envisas med att fortsätta åberopa sin egen helgonstatus inom området internationell solidaritet.

Bloggat: Peter Johansson

Flera socialdemokratiska distrikt har gått ut och berättat vilka kandidater de förordat som partiledare. Men de största, där striden troligen avgörs, lägger locket på rapporterar Expressen. Stigbjörn Ljunggren kallar partiledartillsättningen för ett "medialt skådespel" och jag är mer än beredd att hålla med honom.

Ibrahim Baylan slogs på Förtroenderådet för sin avgränsning av Valberedningens uppdrag. Det var inte så svårt eftersom Förtroenderådet är en rätt lam församling som villigt följde den ”triste partisekreterarens” (citatet är Ibbes eget) anvisningar. Berit Andnors tolkning – att hon inte skulle låta processen spåra ur till (som med visst förakt) vad hon kategoriserade som en Idoltävling har fått exakt motsatt effekt. Valet av partiledare tapetserar dagligen media och med Tony Johanssons artikel på Newsmill är nu smutskastningen från SSU-falangerna nu i full gång. I full gång i ett medielandskap som inte låter sig styras av parhästarna Andnor- Baylans önskemål. Det är inte längre ens en Idol-tävling. Det är en fars, ett skådespel och nu rullar snart partiet i dyngan varje dag. Dagens medieklimat är nämligen så förskaffat att nyhetsproduktion och konsumtion sker dygnets alla timmar, finns inga nyheter så skapas nyheter och detta har såväl tidningshus som de krafter som vill slå ett slag för sin kandidat begripit. 

Men inte parhästarna Andnor-Bayalan. De hade kunnat undvika det värsta av detta med en öppnare process om de lyssnat till de som begriper något av samhälle och dagens medieklimat, men de valde en annan väg. Deras beslut förorsakar nu det parti de säger sig vilja leva för skada varje dag. När Ibrahim Baylan försvarat den valda formen för valberedningen säger han att den möjliggjort för att andra röster – som inte är så starka eller medievana – kan komma till tals. Min motfråga till honom blir:

Vilka då?

Ibbe måste mena dagens partistyrelse och distriktsledningar. Från dessa hörs nämligen ingenting alls. Inte i några andra sammanhang heller, sammanhang som till exempel opinionsbildning, idépolitik eller resultatpolitik. Vid mellankongressen så är det därmed dags att en gång för alla avtacka dessa två högst ansvariga. De har gjort sitt nu. De har inte förstått väljarnas och medlemmarnas behov av information, delaktighet och öppenhet samt de förmår inte gå i takt med samhället. Jag säger som Katrine Kielos:

Flytta på er, det är inget personligt. Bara flytta på er.

Eller nästan vill säga. Om ni inte flyttar på er eller om ni avböjer hjälp att komma ner från elfenbenstornet så kan det mycket väl bli personligt. För ni har ett personligt ansvar för den farsartade mediebild som nu sätts på vårt parti. Ni kunde valt en annan väg men gjorde inte det eftersom ni inte förstår vare sig väljare, parti- eller medieklimat. Och en sak till: Skyll inte ifrån er den här gången – det går inte. Denna nu alltmer farsartade tillställning är inte värdig Sveriges största - och en gång ensamt statsbärande - parti. Att vi inte är det ensamma längre börjar få sin förklaring....

Jo en sak till: Åsa-Nisse är oskyldig i sammanhanget - men det var den enda bild jag hittade som passade.

Expressen, 

I Aftonbladet kan jag läsa hur nu fackföreningsrörelsen – först ut är Transport – nu börjat formera sig i socialdemokraternas partiledarproblem. De kräver dubbla partiledare. Både Lena Sommestad och Sven-Erik Österberg ska ta över efter Sahlin enligt Martin Viredius. Systemet med delat ledarskap har även lyfts fram av andra, som den S-märkte statsvetaren Ulf Bjereld. Martin Viredius erkänner att han inspirerats av Miljöpartiets dubbla språkrör.

Oaktat vad så tycker jag detta inspel är bra ur två aspekter. Dels att arbetarrörelsens andra ben nu tar bladet från munnen men även att partiledarfrågan nu vidgas till en partiledningsproblematik. Istället för att diskutera en enskild befattningshavare bör vi prata mer om helheter i ett ledarskap. Jag skulle vilja bredda denna ytterligare ett snäpp. Att se till en helhet där vi ser till alla de tyngre uppdrag som finns. Att vi skapar ett team som kollektivt kan bära oss – var och en med sin specialitet – socialdemokratin in i det 21 århundradet. Jag vill se att vi skapar en kvartett bestående av ordförande, vice ordförande tillika ekonomiskpolitisk talesperson, partisekreterare och gruppledare i riksdagen. Att vi väljer en ny sådan som kan komplettera och stötta varandra i det hårda arbete som ligger framför oss.

Att jag vill se Mikael Damberg i en sådan roll är nog ganska klart nu. Inte som partiledare, men som gruppledare i riksdagen kan han nog göra underverk. Han har en svag historik i sina tidigare uppdrag som ordförande – i SSU samt i Stockholms Läns PD – men i riksdagsarbetet har han presterat bra. Till och med mycket bra och han behärskar skol- och utbildningspolitiken som ingen annan.

Som ekonomisk politisk talesperson och vice ordförande så känns Lena Sommestad relevant. Hon har en stark ideologisk profil och kan sannolikt ge den ekonomiska debatten ny glöd med mer av idépolitik och principiella förhållningssätt än den dagens förda som mer fokuserar på enskilda skattesatser och kostnadsposter. Fördelen att samla dessa två roller i en är att vi då formaliserar och fokuserar vid den ekonomiska politiken.

Partiledare? Jag har min kandidat klar – om du är nyfiken får du söka lite bakåt i tiden. Hans namn finns där men jag avser inte gnugga in det mer. Han har nämnts i spekulationerna senaste veckan.

Partisekreterare? Hänger nog ihop med valet av partiledare – helt klart är att jag tycker att Ibrahim Baylan nu har gjort sitt och bör beredas möjligheter att söka nya utmaningar i livet.

Utvecklingen i Mellanöstern kräver ytterligare resonemang anser jag. Resonemang och ifrågasättande av vad mitten-vänsterblocket i allmänhet och socialdemokratin med dess arbetarrörelse i synnerhet menar när vi pratar om internationell solidaritet. Solidaritet är, har det visat sig, ett lika vitt, tvetydigt som skenheligt begrepp.

Igår skrev jag ett inlägg i ren affekt efter att Gustav Fridolin uttalat sig kritiskt mot Carl Bildts agerande. Jag kan kritisera Carl på en punkt, att han inte genast fördömde Ghadaffis våldsanvändning. Men att kräva Carl Bildts avgång för detta? Njae, då finns det andra mer relevanta orsaker för det. I hans agerande i Mellanöstern finns det däremot inget att erinra – i dagsläget snarare tvärtom, han gör sitt jobb. Han försvarar efter bästa förmåga förutsättningarna för oss att leva det liv vi lever på våra villkor.

Låt oss däremot återvända till ordet solidaritet.

Vår livsstil bygger på att det finns globala klyftor – den som påstår något annat bor antingen i en koja i skogen eller lider av ett alltför stort mått av förnekelse syndrom vilket jag beskrev igår. Ser vi till vad som skulle hända med konsumentpriserna om den marockanske livsmedelsarbetaren skulle kräva samma standard och samma lönenivå som hans eller hennes svenska motsvarighet skulle priset på ett kilo tomater ligga runt 80 kronor. Och det är bara tomaterna, börja fundera över hur en svensk livsstilsvegetarians diet skulle te sig sex månader per år om priset landat på denna nivå. Det skulle sannolikt vara slut med att vara ”veggo” av trend- eller ideologiska skäl eftersom en diet på barr, mossa, näver och barkbröd skulle vara i enformigaste laget årets mörkare månader. En internationell solidaritet vad avser levnadsstandard och ersättningsnivåer ligger därför inte i de svenska konsumenternas intresse.

En annan aspekt på hur denna solidaritet kan tolkas lite hur som av arbetarrörelsen är om vi ser till arbetskraftsinvandringen. Hur som eftersom den svenska arbetsmarknadens parter ibland agerar i samma intresse. Försvaret av arbetstillfällen och bolagens marknadsandelar går hand i hand.

Låt oss ta det från början.

Svensk fackföreningsrörelse är som starkast vid full sysselsättning. Då är rörligheten på arbetsmarknaden minimal och arbetsgivaren har ett negativt urval vid nyrekrytering. Nyrekryteringar kan då bara åstadkommas med löneglidning uppåt i förhållande till kollektivavtalen. För att komma ur detta arbetar arbetsgivarsidan för en arbetskraftinvandring. Men bara en arbetskraftsinvandring för lågkvalificerade tjänster. Då ökar arbetskraftsutbudet med stigande arbetslöshet som följd och vi får en press nedåt i lönekraven. Kollektivavtalen försvagas eftersom arbetstagare, i sin desperation, är beredda att acceptera arbetsgivare utan kollektivavtal istället för att se FAS 3 komma allt närmare. Historiskt har LO därför varit motståndare till arbetskraftsinvandring, en invandring som skulle kunnat utveckla arbetstagarnas hemmaekonomier. Många återvänder efter några år alternativt skickar hem pengar till sina familjer som ofta lever under existensminimum. Hur var det med den internationella solidariteten nu?

Men även arbetsgivarna har en inkonsekvent hållning till detta. En ökad arbetskraftsinvandring för mer kvalificerade tjänstemän eller arbetare innebär en stor risk. En dag kommer dessa personer att återvända hem och kanske utveckla en egen, konkurrerande, industri eller tjänsteproduktion. Och sälja denna på världsmarknaden till ett lägre pris.  Det tydligaste exemplet såg jag på CEBIT för några år sedan i det dåvarande ganska marginella HUAWEI:s monter.

”Ericsson quality at half price”

Ericsson hade under många år tagit emot kinesiska ingenjörer och tekninker som efter fullgjort kontrakt åkte hem och gissa vad? En ledtråd: HUAWEIS hubbar passar i Ericssons rack som en av många detaljer. Och där kan vi konstatera hur EU agerar och i vems intressen.

De frihandelsavtal som reglerar handeln mellan till exempel EU och Mellanöstern tillåter inte de senare att exportera mer kvalificerade tjänster utan straffavgifter eftersom dessa tjänster då skulle konkurrera med europeiska arbetsgivares tjänsteutbud. Just dessa paragrafer och undantag i frihandelsavtalen är något som såväl arbetsgivare (som säger sig hylla de fria marknadskrafterna) som arbetarrörelse (som säger sig hylla den internationella solidariteten) sällan eller aldrig vill kännas vid att de stödjer. De inte bara stödjer detta förhållningssätt, det ligger i deras medlemmars intresse att försvara detta till varje pris.

Det är ur detta perspektiv vi bland annat skall se det låga förtroende som EU och USA har i Mellanöstern som ett exempel. Världen utanför USA och EU börjar bli rätt trötta på den koloniala hållning som vi företräder, trots att vi pratar oss blåa och röda i ansiktet om liberala marknader och internationell solidaritet.

Det är dags för alla politiska partier att bekänna vad de tycker och tänker . Och agera därefter.  Om vi menar allvar med att verka för en stabilitet i Mellanöstern måste vi röja undan de hinder vi byggt upp för dess ekonomiska utveckling. Både när det gäller marknadsavtal och arbetsavtal. Och vi måste göra det nu. Det duger inte att gömma sig bakom t.ex. EU regelverk. Vi måste förändra detta om vi inte tycker att det är bra nog, det är därför vi har förtroendevalda politiker. Och kan inte de klara av detta, då får vi byta ut dom mot några som försöker något mer.

För oss socialdemokrater? Dags att börja definiera uttrycket ”internationell solidaritet” till något som håller hela vägen. Från retorik till praktik. Det är detta som är politik – allt annat, som jag tyvärr ser lite för mycket av idag, är trams, lögner och ihåliga undanflykter. 

Transportarbetaren (2005), Karin Pettersson i Aftonbladet,  Expressen, DN,  SvD, 

SvD och Newsmill får bli de sista inpiratörerna för dagens postningar. Det handlar inte helt oväntat om (S) nästa partiledare och de som nämnts som kandidater. Tony Johansson har en bakgrund som samtida i SSU med Mikael Dambergs ordförandeskap och Tonys kritik i en Newsmill-artikel mot personen Damberg är hård, ja rent av oresonlig. Tony medger själv att han tillhörde motsatt gruppering mot Mikael Damberg varför hans bild naturligtvis skall behandlas som den är, en partsinlaga. Men det innebär inte att den kan negligeras.

Om bara tio procent av det Tony beskriver är sant så är det skäl nog för valberedningen att stryka Mikael som kandidat till åtminstone partiledarposten. Varför? Varje enskild detalj är så pass graverande att det egentligen borde underkänna all befordran av den enskilde inblandade. Oavsett falang. Socialdemokratins problem är sådana att vi inte har råd med ett ledarskap som präglas av SSU:s falangstrider. Göran Perssons orosord har därmed besannats, att den dag som dessa falangstrider når moderpartiets ledning så innebär det slutet för partiet.

Oaktat vad Mikael nu kandiderar till så börjar han ha ett och annat att förklara eller åtminstone bemöta. Två valförluster i Stockholms Län som ordförande, att vi tappar Ilija Batljan som är den ende i Stockholms län med någorlunda lyskraft och nu senast Tonys beskrivning av SSU-tiden börjar bli lite väl mycket att bära med sig utan vidare och en mer ingående egen beskrivning. Jag börjar se rätt mörkt på Mikaels förutsättningar att möta socialdemokratins utmaningar som samlande kraft. Lika mörkt som de som företräder den så kallade vänsterfalangens möjligheter. Falangstrider är ingenting jag vill välja in från början och känslorna som Tony gör uttryck för delas vad jag förstått av fler. Eller säg så här: År av rykten är nu satta på pränt och det enda positiva är att de nu blir lättare att förhålla sig till. Att de satts på pränt är dessvärre en bekräftelse på den djupa misstro som präglar de olika grupperingarna. En misstro som sannolikt medverkat till två valförluster på raken.

Mikael säger att han vill medverka till en nystart för socialdemokratin. Och det är exakt på pricken samma ord som Mona Sahlin använde sig av när hon valdes till partiledare. Mona – precis som Mikael – tillhör Stockholms Län och har etiketterats som ”högerfalang”. Just denna etikettering kan jag ha ytterligare synpunkter på. Varför Mikael? Varför inte då även Thomas Östros? Och om den skalan skall användas torde väl den ytterst ansvarige för vår arbetslinje två val i rad (som vi förlorat på just den frågan om det var någon som missade det), Sven-Erik Österberg även han vara ”höger”. Vi får inte glömma heller att Mona Sahlin var tvungen att åka ner till Skånedistriktet i två dagar för att försöka få dess stöd – och hennes historia var avsevärt mildare än Mikaels om vi nu tar Tony Johanssons beskrivning som sann. Är den sann, eller har korn av sanning, bör Mikael planera in varje arbetsdag från och med nu och fram till kongressen till att få skåningarnas förtroende. Då har ändå LO fortfarande inte sagt sitt. Hur LO ser på de olika kandidaterna är en väl förborgad hemlighet som endast valberedningen har kännedom om.

Mikael har, rätt eller orätt, nu ett och annat att förklara samt berätta. Och hans belackare? Minst lika mycket måste de nu föra i bevis. Mitt tidigare omdöme förstärks därmed om Mikael Damberg:

Partiledning: Ja – absolut.

Partiledare: Nej.

Bloggat: Isterbuken från Sundbyberg, 

Från vänsterkanten, det vill säga (MP), (S) och (V) hörs stigande kritik mot hur Carl Bildt hanterar krisen i Mellanöstern i allmänhet och det dagsaktuella Libyen i synnerhet. Och jag läser dessa uttalanden mot vår hållning med stigande antipati. Inte mot innehållet – det känns relevant om än senfärdigt – men mot avsändarna som nu slår in på populismens väg. Populismen och det korta minnet även fast statsministern idag kräver Ghadaffis avgång. Det borde gjorts för länge sedan men har inte skett. Och varför senfärdigheten? Där är vi alla medskyldiga. Du och jag i vårt tysta medgivande. Att Per Gudmundson först dessa dagar tar bladet från munnen är symptomatiskt. Hans senfärdighet delas av oss alla som kollektiv.

För de som inte har läst Marianne Fredriksson kan jag rekommendera hennes böcker. I denna kontext boken ”Blindgång” från 1992. I den finns ett avsnitt där en av bokens centralgestalter – en sjökapten som arbetar på tankfartyg – håller ett affekterat anförande för ett antal miljövänner som protesterar mot hans arbetsgivare. Han ber do vända sig om och se på parkeringen. Han påminner dom om att dom alla kom i egna bilar som de förväntade sig köpa till låga priser och köra till låga bränslekostnader. Han beskrev vilka arbetsförhållanden som gällde för de som försåg dessa miljövänners hem med bekvämligheter. Arbetsförhållanden som låg långt borta från arbetsmiljölagar, kollektivavtal och miljömedvetenhet.

Till er som nu kritiserar Europas hållning  - den historiska och den nutida – bör sätta sig ner och se sig om i sitt hem och sin vardag. Kaffekoppen på väg till jobbet – hur kom den till? Vilka intressen har haft inverkan på att just du skall kunna köpa den på Seven-Eleven för en överkomlig summa? Bensinen i tanken eller det numera allt vanligare E85? Du gnäller över priset men har ingen tanke på vilka förhållanden och vilken miljöpåverkan som varje liter orsakat. Du förfasas över oroligheterna i Egypten men väljer att se bort från det faktum att egyptisk bomull är belagd med strafftull till EU om de börjar sy upp skjortor vilket gör att de inte kan utveckla sin industri. Du bär med viss illa dold glädje dina märkeskopior utan att sända barnarbetarna ens ett uns av sympati. Ingenting av det du ser av importerade varor hade du kunnat köpa om det inte fanns klyftor och profitörer i världen. Inte något av detta hade kunnat glädja din vardag om inte diktaturer och storkapital tillåtits forma den globala handelspolitiken. Men om detta vill du inte tala eller ens tänka. För det skulle rasera bilden av dig själv som den gode.

Det vet Carl Bildt. Det vet jag. Och det är därför din förfasan över diktatorer som Ghadaffi, Mubarak, Ben Ali eller bolag som Coca Cola, Nestlé eller Shell och alla dom andra smakar så illa idag. Varför? För med handen på hjärtat, jag vet nämligen att du inte är beredd att offra ett endaste dugg av det som förgyller eller gör din vardag möjlig. Inte kaffet, inte bomullsskjortorna, inte de färska tomaterna, ingenting. Och det är dessa behov och krafter hos dig som utnyttjas av andra – personer och företag – för att göra just din vardag möjlig.

Tänk på detta. Allt har ett pris – så även vår egen moral och trovärdighet. Carl Bildt – och alla andra utrikesministrar före honom oavsett partifärg - försvarar nämligen bara den rätt vi tar för självklar. Att leva det liv vi lever idag på andras bekostnad utan att behöva bemöda sig att tänka på vårt eget ansvar.

Gjorde den ont? Det ska den göra.

Lite blandat: Anders Lindberg i AB, Åsa Lindeborg i AB, AB, Expressen, DN, Per Gudmundson i SvD, SR/Ekot, Carl Bildt i SvD, 

Peter Högberg leder mig in på tankarna om socialdemokratins tid är ute. Jag kommer till samma slutsats som honom, att nej – socialdemokratins tid är inte ute. Snarare tvärtom, det vi står inför är en tid där socialdemokratiska värderingar aldrig har varit viktigare. Strategiska vägval som innebär hållbar tillväxt, minskade kunskaps- och sociala klyftor har aldrig varit mer aktuella än nu. Vad som däremot kan vara frågan är om socialdemokratiska partiet är slut eller inte. Händelseutvecklingen i partiet, kanske bäst representerat av valberedningens och distriktens valhänta hantering av partiledarfrågan, är faktiskt skrämmande på många sätt. De är faktiskt bara symptom på något som ligger mycket djupare och om det vore en mänsklig varelse uppvisa allt detta så skulle säkert ett psykologbesök vara nödvändigt. Nu är partiet en juridisk person så vi bör angripa problematiken annorlunda.

Jag vevar tillbaka bandet lite, närmare bestämt till Förtroenderådet i december. Där – om inte förr – blev det uppenbart för mig att flera av dagens ledning valde att försvara sig bakom paragrafer i stadgarna och förbereda maktspel istället för att slåss för just socialdemokratiska värderingar. Socialdemokratin  - i dess svenska tolkning – lider idag av att försvaras av en politisk organisation vilket innebär att politiken blir en organisatorisk, och inte ideologiskt eller idépolitiskt grundad, produkt. En organisation med egen logik och egna maktsfärer. En organisation som, likt alla organisationer, byggs av mer eller mindre goda viljor. För de som inte sett eller läst ”The corporation” så kan det vara värt en tanke att göra det.

Filmen belyser vår tids stora institution "företaget" och dess grepp på våra liv. Filmen tar termen juridisk person till sin logiska slutsats och låter ett företag genomgå psykoanalys i syfte att fastställa vad för slags person är detta företag. Filmen tar upp frågor om företagens ansvar mot samhället och demokratin, konflikt mot landets politik/policies, hållbar resursanvändning, produktplaceringar, åsiktspåverkan, reklamintäkter kontra nyhetsförmedling, med mera.

Jag anser inte att parallellen till (S) som partiorganisation är långsökt. Varje organisation skapar sin egen dynamik och det finns sannolikt inte speciellt många befattningshavare i någon organisation som är direkt manipulativa, maktcentrerade eller rent ut elaka. Men summan av alla dessa människors dåliga egenskaper givet de krav som finns från dess medlemmar eller ägare kan skapa en kultur – kalla det ondska i till exempel Shell:s fall i oljeutvinningens Afrika – men inte någon enskild individ eller aktieägare är så ond så att allt detta elände kan förklaras.

När nu Ibrahim Baylan helst av allt verkar vilja gömma undan främst de organisatoriska delarna av Kriskommissionens rapport i någon form av utredning om jag tolkade honom rätt så är det ett tecken på att parallellen håller. Det finns krafter – kanske inte Ibbe själv enskilt så mycket (jag uppfattar honom som mer en budbärare) – som verkar sammantaget för en konservering av organisationen. Den har helt enkelt glömt bort att den faktiskt har en annan uppgift men fokuserar på den kultur som medarbetarna och de förtroendevalda möter varje dag. Intriger, maktspel och ansvarslöshet som störs vart fjärde år när allmänna val skall hållas.

På så sätt tycker jag faktiskt att det var bra att vi förlorade två val i rad. Det gör det klart att socialdemokratiska värderingar faktiskt är mer aktuella än någonsin för framtiden. Men det har tyvärr inneburit att jag – och kanske fler med mig – börjat fråga oss om Socialdemokratiska Arbetarepartiet fortfarande är vuxen uppgiften att försvara dessa värden. Eller om annat, likt i ”the Corporation” har tagit över.

Partiet har efter hundra år utvecklat en egen logik, en logik som inte längre förmår försvara socialdemokratiska grundvärderingar. Slutsatsen? Den får ni dra själva, jag börjar sakta dra min och vad som krävs. Lite ligger det i vad min favoritfilosof Immanuel Kant säger om samhället.

”Människan är inte alltigenom god, men summan av alla människors goda egenskaper kan – om insikten och viljan finns - skapa en konstitution (regelverk) för att tvinga människan till godhet”

En utmaning att ta till sig. På kongressen den 25-27 kommer jag att ta mitt beslut om hur min politiska framtid skall te sig samt i vilket format och vilken kontext. Där kommer sannolikt en hel del upp till ytan för alla att beskåda och då vet vi nog om vad som kommer segra, värderingarna eller den organisatoriska logiken.

Bloggat: Martin Moberg

Relaterad media: SvD,  SvD, Ab, DN.

Kyrkan har fått nog. Politikerna måste stoppa utförsäkringen av sjuka. I dag kommer Sveriges Kristna Råd att diskutera ett eventuellt nytt påskupprop för att kräva ändringar i sjukförsäkringsreformen rapporterar SR/Ekot.

Jag själv gick ur kyrkan för ett år sedan efter många års grubblerier, droppen som fick bägaren att rinna över var när en politiker (KD) – tillika präst – ville införa morgonbön i skola och framförde kritik mot dagens populärmusik när det fanns så många psalmer att lyssna på.

Nåväl. Att kyrkan sätter ner foten nu tycker jag är bra, och historiskt så har vi sett detta ske i andra länder när samhällsutvecklingen ibland gått för långt i att exploatera de svaga. Där har kanske inte kyrkan själva ett helt fläckfritt CV men ibland blir det riktigt bra. Som nu.

De som nu påstår att religion och politik inte skall blandas gör det lite för enkelt för sig vilket jag hävdat tidigare. De konkurrerar bägge nämligen om samma slutmål – det optimala samhället att leva i. Vi skall även ha klart för oss att många – de flesta faktiskt - politiska system och idéutvecklingar är sprungna ur olika tolkningar av allt från Toran över Bibeln till Koranen.

Ibland blir det galet nuförtiden när religion och politik blandas. Men den här gången blev det bra.