I dagens 17-timme i anslutning till SR/Ekot debatterar Gunilla Carlsson mot Urban Ahlin Sveriges hållning i situationen i Egypten. En uppfriskande debatt och jag vill nu visa Urban min respekt för vår hållning. Den överensstämmer med min som jag kommer att återkomma till men lyssna gärna på programmet i sin helhet. Detta är dessvärre en av mina maratonpostningar så jag hoppas att du, och framför allt Peter Johansson på Röda Berget, orkar ta dig igenom den. Peter har idag nämligen "rökt ut mig" ur garderoben så att jag nu gör klart var jag står.

Åter till postningen som sagt.

I programmet så söker Biståndsminister Gunilla Carlsson försvara det svala engagemang som Europa i allmänhet och Sverige i synnerhet har visat dessa länder. Hon skyller på att merparten av länderna  MENA är diktaturer. Att gömma sig bakom detta argument är så nära en ren lögn en minister kan komma. För att försöka förklara min hållning så måste jag så fullödigt som möjligt ge en bakgrundshistoria till dagens situation. I och för sig så bör historien börja långt tidigare än där jag tar avstamp idag men jag väljer ändå att ta avstamp i 1950- och 1960 – talens år, år då kolonialmakterna till slut gick i graven. Dessa år formade den situation vi har idag.

Alla dessa länder blev under mer eller mindre dramatiska former självständiga – de flesta men långt ifrån alla lät hålla allmänna val. Problemet blev dessvärre att dessa val sannolikt inte var i närheten av demokratiska eftersom dessa kolonier inte haft några under flera hundra år om ens någonsin. Efter längre eller kortare tid kom alla dessa länder att utvecklas till enpartistater eller totalitära demokratier – Israel och i viss mån Libyen samt Iran undantaget periodvis. De presidenter eller statsöverhuvuden som styr dessa länder har varit måna om en positiv handelsrelation med Europa och Nordamerika. Så pass måna att de inte velat sätta emot framför allt Europas villkor för de frihandelsavtal som idag reglerar handeln mellan världsdelarna.

Ser vi närmare på dessa avtal så har de i praktiken väldigt lite med frihandel att göra. I bilagorna regleras nivån av förädling en produkt kan nå för att fortfarande omfattas av avtalet och därmed vara fri från tull. Det enklaste exemplet är i det dagsaktuella fallet bomull.

Bomull är fri från strafftullar i handeln mellan EU och Egypten. Men bomullstyg är belagt med tull om den produceras i Egypten eftersom den då är förädlad över en viss nivå. Detta innebär att EU skyddar den TEKO-industri som finns kvar och kan fortsätta producera och sälja bomullstyger i Egypten med god förtjänst och samtidigt garantera sig själva att Egypten hålls tillbaka i sin industriella utveckling. Och detta är bara ett avtal, det finns fler som reglerar tomater, petroleumderivat, konsulttjänster med mera, med mera…. Detta förhållande är inte okänt i dessa länder och det är av den anledningen som jag anser att Gunilla Carlsson ljuger. Hon, om någon i statsförvaltningen, är väl medveten om detta i praktiken nykoloniala synsätt och varför EU varit så pass undflyende i sin hållning. Såväl historiskt som idag.

För att försvara den rådande handelsbalansen har EU och i praktiken den samlade västvärlden en rätt märklig syn på termen ”Allmänna och fria val”. Om vi bortser från Turkiet och Israel har FN konstaterat att det i praktiken bara genomförts två val i regionen som uppfyllt kriterierna för att vara just allmänna och fria.

Det ena valet var när Hamas kom till makten i Gaza. Världssamfundet konstaterade, inte utan beröm, att valen varit helt fria. Men världen, med EU i synnerhet, valde att inte erkänna valutgången eftersom den inte blev den önskvärda. Det andra valet var det avbrutna i Algeriet 2006-2007.  När det blev klart att de islamistiska partierna skulle gå mot en jordskredsseger parat med ett valdeltagande på över 80 procent avbröts valprocessen, partierna förbjöds, företrädarna fängslades och nya val kom att genomföras 2009 som med ett rekordlågt valdeltagande cementerade nuvarande regim. En regim som gladeligen förlängt rådande handelsavtal och negligerat folkets alltmer prekära situation. Från europeiskt och svenskt håll hördes kanske en diskret hostning men inget mer.

När vi nu då talar om fria val i dessa länder skall vi vara fullt medvetna om med vilket missnöje som befolkningen i dessa länder ser på dagens handelsförbindelser, ett missnöje som ligger helt inom ramen för extremislamistiska rörelsers agenda och retorik. De mer radikala grenarna av Muslimska Brödraskapet utgör inget undantag och även fast Jan Hjärpe raljant jämför detta brödraskap som tyska CDU eller vårat eget (KD) så har dessa rörelser sina Roland Utbult, Annelie Enochsson och andra mer bokstavstroende. Det är inte någon slump att Brödraskapet har starka band med wahhabisterna i Saudiarabien eller deobanderna i Indien. Dessa är inte direkt kända för sin mildhet och tolerans - snarare tvärtom...... 

Jag vill dock poängtera att denna rörelse, Muslimska Brödraskapet, inte är endast ond ur ett västligt perspektiv – de som är intresserade bör definitivt ta del av Sayud Qutbs ”Social Justice in Islam” som ger en bra bild av dess fördelningspolitiska grunder, grunder som inte alls ligger långt bort från socialismens grundteser om individens ansvar för ett kollektivs resurser. Och det är i den senare idépolitiska grunden Brödraskapets starka stöd skall ses, ett stöd som i Egypten sannolikt ligger väl över 50 procent eftersom även fast Brödraskapet har varit förbjudet som parti så kontrollerar de nätverken av moskéer och madrasas (Koranskolor).

Slutsatsen av detta, som Gunilla Carlsson försöker vifta bort men som Urban Ahlin vitsordar, blir att Europa haft ett egenintresse att inte verka för en demokratisering enligt västmått av MENA. Europas, och dess ekonomi, är beroende av en praktiserad nykolonialism vilket lett till att såväl arbetsgivar- som arbetstagarorganisationer aktivt motarbetat politiska initiativ. Vårat LO och vårat Svenskt Näringsliv är inte på något sätt undantagna och i det förra fallet så är det inte utan en viss skam på våra kinder som vi nu måste gå vidare. Och det gör Urban idag på ett förtjänstfullt sätt anser jag.

För att nu avsluta denna maratonpostning och hörsamma Peter Johanssons krav på att jag ska bekänna färg i denna fråga så är min hållning följande:

• Verka för fria och allmänna val i hela MENA-området och då acceptera samt respektera utgången av dessa oavsett valresultat.
• Verka för ett avskaffande av de handelsklausuler som idag begränsar dessa länders utveckling.

Det kan komma att innebära att vi momentant får genomlida en periods vikande handel med dessa länder. Det kan komma att innebära att vår oljeförsörjning från dessa länder begränsas under en period. Det kan komma att innebära att krafter som vill förtrycka kvinnor och homosexuella kommer till makten. Men detta är den enda vägen om vi vill sträva efter en jämlik värld och en solidarisk handel. Detta skulle ge dessa länder möjlighet att på längre sikt utveckla alla de värden som vi säger oss stå för, ett tolerant samhälle, på sina egna villkor och i sin egen takt. De är, med visst fog, rätt trötta på att få åsikter och avtal nerkörda i halsen från dess forna koloniala överhuvuden.

SvD, DN, Aftonbladet, Expressen,

På Per Ankersjös blogg kan jag läsa ett inlägg som är en direkt förolämpning mot en av centerpartiets motståndare, vi socialdemokrater i allmänhet och mig i allmänhet. Postningen är behäftad med två minst sagt pikanta detaljer. Det är inte en centerpartist som skrivit det. Det är en representant för Alliansens dominant moderaterna, Tokmoderaten, som skrivit detta. Till att råga på allt klarar han inte heller att förolämpa på egna ben utan han måste i sann Schlingmannsk anda triangulera de oförskämdheter som kommer från socialdemokratiskt- eller vänsterhåll. Likheterna är så pass slående så att man utan att skämmas kan prata om rena plagieringar.

Detta ger en mycket klarare bild över den rådande befälsordningen i Alliansen i allmänhet och krisen i centerpartiet i synnerhet.

Moderaterna klarar inte av att vara oförskämda utan att triangulera socialdemokratiska motsvarigheter. Huruvida detta är en brist på egen idéutveckling eller en invand reflex som resultat av (M) tidigare partisekreterares piska låter jag vara osagt.

Att sedan (C) måste springa till storpappa (M) för att få motammunition säger en hel del om hur fantasi, idéutveckling och initiativkraften nu tryter i detta före detta folkrörelseparti. Ett folkrörelseparti där de gamla lantbrukande falukorvscenterpartisterna nu får finna sig dominerade av champagnesippande och ostronätande storstadsbor i kvarteren kring Stureplan och där dykning visat sig vara deras största fritidsintresse.

Per Ankersjös syfte var kanske att försöka vara vass och fyndig i repliken men resultatet blev något han sannolikt inte tänkt på. Han avslöjade med ens hur beroende (C) är av sin dominant (M) och att (C) själva nu som stödhjul i Alliansen ser ut att behöva ett eller två själva. Centerpartiet av idag är inget annat än ett stödhjul till Alliansen. Och dessutom i starkt behov av stödhjul för att kunna nå ut i debatten.

Det Muslimska brödraskapet kommer att vinna en promenadseger om egyptierna går till fria val i morgon. Det säger Abd Al-monem Abo Al-fotouh, som sitter i organisationens ledande råd till SvD i den första egentligen relevanta artikeln om vad som kan komma. En artikel som bekräftar vad min handledare vid undiversitetet i Alexandria beskrev för mig i ett e-postmeddelande innan servrarna stängdes av häromdagen. Jag har beskrivit detta  och mer därtill de senaste dagarna i ett antal inlägg men tydligast kanske i postningen ”Crossroads”.

Abd Al-monem vitsordar i intervjun det jag skriver. Och han adresserar en viktig punkt – central i sammanhanget – som media helt missat. Det finns idag bara två organiserade politiska krafter som kan tänkas ”vinna” ett val. Den ena är den sittande regeringen i Egypten, den andra Muslimska brödraskapet. Övriga aktörer – inklusive Elbaradei, är marginalspelare eftersom de inte har någon organisation samt bara adresserar engelskspråkig media. Av den sistnämnda anledningen så bygger media omedvetet upp en bild där Elbaradei skulle vara centralgestalt i Egypten. Vi i väst skulle sannolikt önska så, men det är bara en önskan byggd på förhoppningar och mediebild – ingenting som har relevans i Alexandria, Luxor eller Kairo.

Vad för agenda och världsbild Brödraskapet har sammanfattar Abd Al-monem bäst själv. På frågan vilken plats skulle till exempel homosexuella medborgare ha i det samhället svarar han:

Det är inte vårt problem – det är ert problem i Europa eller i Amerika! Lös det som ni vill. Legalisera det eller inte, men varför vill ni exportera det problemet hit? Det är som alkohol och vin. Det förbjuder vi för det är farligt för hälsa och lever. Respektera vår kultur och vårt val, så respekterar vi er kultur. Jag säger inget om att ni dricker vin!

Såväl Brödraskapet som det mer sekulariserade Sunni-muslimska brödraskapet ser dessutom regionen som en sammanhängande enhet vilket inte heller media lyckats beskriva. En region som domineras av dessa politiska krafter – vars idévärld ligger nära den renodlade socialismen – kommer att förändra våra och Europas situation i grunden. De sitter nämligen på en liten – ofta förbisedd – tillgång där vi dessvärre är i fortsatt beroendeställning. Olja.

När nu Hillary Clinton efterlyser fria val så är det – bedömer jag – mer en populistiskt betingad reflex riktad mot en okritisk media. USA skulle själva försämra sina möjligheter att agera i regionen med en islamistisk regim och jag bedömer inte heller att EU är så intresserade de heller av den formen av politisk idéutveckling. Demokrati är ingenting som snyts ur näsan i denna region och en alltför snabb sådan utveckling kan komma att tvärtom försämra situationen ytterligare varför jag anser att Birgitta Ohlsson (FP) intar en lika naiv som populistisk hållning som den amerikanske utrikesministern när hon sätter sitt hopp om att detta är slutet för diktaturerna i Mellanöstern.

För ett nyhetsflöde med mer relevanta vinklar än traditionell media besök gärna Utriket.

Traditionell media på ämnet: SvD, SvD2, SvD3, DN, Aftonbladet, Expressen

Via olika internationella nyhetskanaler framgår det mer och mer som om situationen i Egypten framkallar oheliga allianser. De senaste nyheterna pekar på att Muslimska Brödraskapet kommer acceptera en nationell samlingsregering under förutsättning att den sittande presidenten Mubarak hålls utanför.

Al Jazeera rapporterar samtidigt om att nu skönjs en vidare domino-effekt där protester mot västvänliga regeringar ibland annat Yemen och Jordanien nu tilltar i styrka. Min bedömning är att skulle regeringen i Jordanien falla så kommer mycket av den lilla stabilitet som finns i regionen allvarligt försvagas. Jordanien intar en moderat särställning i den muslimska världen som bland annat initiativtagare till ”Ammanprotokollet” där de olika grenarna av islam kom att komma överens om att inte strida inbördes. Skulle så ske, samtidigt som de västtillvända totalitära regimerna faller en efter en kommer konsekvenserna bli svåröverskådliga.

Ett scenario som inte är osannolikt är att Iran tydligare kliver fram vid sidan av Syrien som en enande kraft. Och vi vet alla hur väst- och Israelvänliga dessa regimer är. Att dessa skulle låta sig påverkas av den övriga händelseutvecklingen är osannolikt. Och hur det går med oljeexporten från regionen? Ja, ni kan ju börja fundera på det nästa gång ni sätter er i bilen.….

Yahoo News, Ria Novosti, International Business Times, Al Jazeera,

Aftonbladet 1 , 2 och 3, Expressen 1 , 2 och 3, SvD 1 och 2, samt 3 och 4, DN 1 och 2

Läser alltmer frustrerad alla dessa analyser om vad som sker i Egypten och hur media mer och mer målar en bild av att ”visst, det är kanske lite stökigt nu men nu får vi kanske äntligen någon form av demokrati”. Mest frustrerad blir jag när jag läser Bitte Hammargrens analys i SvD som jag anser vara behäftad med så pass stora fel att den blir direkt missvisande. Bitte utelämnar centrala händelser i den större kontexten, den som ytterst rör relationerna mellan Iran och Egypten. Hon utmålar Mubarak som nästintill Israel-allierad och inte något kan vara mer fel när vi gräver lite i historien. Enligt Bitte Hammargren och därmed SvD så står Egypten långt bort från Iran utrikespolitiskt och relationsmässigt. Då kanske SvD i sin analys kan förklara varför Egypten under 2010

Upprättade fulla diplomatiska förbindelser med Iran

Upprättade fulla flygförbindelser mellan Teheran och Kairo (13 avgångar per vecka)

Och kanske viktigast av allt: Som kanske enda arabstat försvarade Egypten Irans rätt till ett kärnkraftsprogram så sent som 2009, Egypten motsatte sig och motarbetade då aktivt IAEA:s inspektioner i Iran till bland annat alla andra FN-medlemmars stora frustration.

Vi ska samtidigt ha klart för oss att de ur egyptiska fängelser 1 000-tals nu fritagna samvetsfångar har varit fängslade för sitt politiska engagemangs skull. Ett engagemang som i majoriteten av fallen har sin hemvist i Muslimska Brödraskapets mer radikala kretsar. Dessa är, till skillnad från de enskilda demokratiförespråkande bloggare, i grunden välorganiserade och kommer utgöra en i allt väsentligt starkare motkraft mot en demokratiseringsprocess än vad svenska journalister tycks tro. De accepterar bland annat inte vare sig kvinnor eller kopter (kristna egyptier) på ledande befattningar. De mer liberalt sinnade falangerna i Brödraskapet ser demokratiseringsprocessen som en väg till hegemoni, inte som ett stadigvarande tillstånd vilket SvD med sin analytiker totalt har missat.

Urban Ahlin är på rätt spår nu när han kritiserar Carl Bildt för en alltför undflyende hållning. De medel Urban ser framför sig är frihandel värt namnet och inte de idag mer koloniala avtal som styr relationen mellan EU och MENA (Mellanöstern och Nordafrika). Tyvärr är detta inte något som kortsiktigt ger några stabiliserande effekter men jag tycker att Urban skall ha respekt för att han börjat driva frågan nu. Urbans program kan vara en del av en långsiktig strategi och jag anser att den vilar på väsentligt stabilare grund än vad EU i allmänhet och Sverige i synnerhet har förmått prestera de senaste tio-femton åren.

Däremot kan jag ha en viss förståelse för försiktigheten nu. Det gäller att satsa på rätt häst men jag tror nog att bara de hästar som har vapen och en organisatorisk färdig struktur (som Brödraskapet) att förstärka sina argument med kommer bli de som kommer segrande ur. Egypten har inte en tillräckligt stark demokratisk tradition som skulle kunna borga för en demokratiseringsprocess som faller inom våra, europeiska, normer. Den kommer, om den kommer, dröja ett par generationer till.

Jag kan bara hoppas på att Carl Bildt inte förlitar sig på SvD som källa eller underlag för sina beslut. Skulle så ske kommer vi framstå som ett gäng riktiga pajasar.

Aftonbladet 1 och 2, Expressen 1 och 2, SvD 1 och 2, DN 1 och 2

Washington Post rapporterar att Omar Suleiman idag utnämts till Egyptens Vice-President. I The Telegraph tecknas ett porträtt av Omar Suleiman som är allt annat än en bild av en mild och blid person. Porträttet skulle kunna sammanfattas med "mannen i skuggorna som får saker att hända samt utpekats som Mubaraks  efterträdare".

Det kan inte heller uteslutas att Suleiman har en mer pro-rysk hållning än den övriga administrationen vilket skulle försämra främst USA:s men även EU:s  framtida möjligheter i regionen med Egyptens särställning.

För de som tror att händelseutvecklingen i Egypten kan undvika en ytterligare upptrappning av våld så måste denna utnämning komma som en mycket dålig nyhet. Suleiman har inte visat någon fördragsamhet med vare sig muslimska fundamentalister eller den mer reformistiskt inriktade universitetsungdomen.

Detta är dåliga nyheter för de som tror på en demokratisering av Egypten. Mycket dåliga. En större öppenhet i samhället ligger nämligen inte Suleimans intresse då han, och endast han, hanterat dokumentationen om Egyptens relationer till Israel.

Rent generellt är det även Suleiman som legat bakom de senaste dygnens beslut om inskränkningar i teletrafiken, eller närmare bestämt – informationsbärare som Twitter och Facebook. Rapporter från Kairo säger redan att ”utnämningen av Suleiman är en förolämpning mot vars och ens intelligens” samt att nu protester tilltagit i styrka.

Det krävs ingen större fantasi eller historiska kunskaper för att komma till slutsatsen att gamla säkerhetschefer sällan blir demokratiskt och fredligt sinnade statsmän.

Bloggat om detta: Jag själv på Utriket, Martin Moberg,

Media: DN 1, 2, SR 1, 2, 3, 4, SVT 1, 2, 3, 4, SvD 1, 2, Ab 1, 2, 3, 4, Nyhetsk 1, 2, 3, Expr 1, 2

Händelseutvecklingen i Egyten och Tunisien tarvar en egen postning. Jag är bekymrad över dramatiken i utvecklingen och medias starkt förenklade rapportering. Den är inte på något sätt inkorrekt men den utelämnar centrala interdepenser.

Att såväl Egypten som Tunisien är totalitära stater är i stort en korrekt beskrivning, likaså att klyftorna i dessa länder är stora samt att yttrandefriheten är starkt kringskuren. Men vad det förra, klyftorna, har lett till är det få tidningar som nu fångar upp. Ännu färre kommer ihåg när Algeriet såg ut att gå mot en demokratisering med fria val. Dessa fria val kom att avbrytas när det blev klart att det starkt radikala islamistiska partiet FES skulle få egen majoritet. På dess agenda stod bland annat införande av sharia-lagar av det mer konservativa slaget. Algeriet är fortfarande en totalitär stat som väst har positiva förbindelser med.

I hela mellanöstern, MENA, finns den politiska rörelsen ”Muslimska Brödraskapet” representerade. Det är en politisk rörelse – inte ett parti – eftersom det i många länder (Jordanien är ett av få länder som tillåter det som parti) är förbjudet. Brödraskapet, som det kallas, formar sin ideologi på ett ifrågasättande av de vägval som många arabiska stater kom att göra efter avkolonialiseringen efter andra världskriget. De menar att de vägar framför allt Europa och Amerika valt inte är tillämpbara i en muslimsk kontext. Centralgestalt i Brödraskapet är den nu döde Sayud Qutb och hans två verk ”Social Justice in Islam” och ”Milestones”.

Den förra, Social Justice in Islam, är central i de fördelningspolitiska tankarna och i den finns faktiskt tankar som ligger socialismen nära. Den är till stor inspiration för de stora grupper som idag lever i armod och fattigdom. Men det är praktiken av den senare, ”Milestones”, som är den som i denna kontext är den farliga för hela MENA och stora delar av världen. Den kan tolkas som att den förespråkar våld och ett totalitärt styre för att göra detta samhälle jämställt.

Brödraskapet har idag ingen egen ”terrororganisation” men helt klart är att delar av dem har inspirerat och har kopplingar till än mer reaktionära krafter i hela arabvärlden. De är välutbildade, inte sällan har de framträdande befattningar i nätverk av madrasas (Koranskolor) och moskéer. De är konservativa och de växer sig, ur sin till del underjordiska position, starka nu. Dess fördelningspolitiska och radikala program appellerar till en alltmer frustrerad befolkning och det var en av förklaringarna till det avbrutna valet i Algeriet.

Den utveckling vi ser är därmed farlig nu. Egypten kanske var det land i MENA som låg närmast till hands för en demokratiserningsprocess men de krafter som nu är satta i spel gör att jag är tveksam. Vi ska i Egyptens fall inte heller glömma förföljelsen av kopter, kristna egypter, som Brödraskapet inte på något sätt tagit tydligt avstånd från. Sammanfattningsvis så är jag inte alls lika förhoppningsfull som många skribenter och förståsigpåare. Jag är bekymrad över utvecklingen som är allt annat än kontrollerad och vill det sig illa kan vi inom ett par år stå inför en långt värre situation än dagens med konservativa och radikala krafter som styr denna, för Europa, centrala region.

Egypten står inför ett vägval nu, men hur det slutar kan ingen veta. Krafterna som vill föra Egypten och hela arabvärlden i en konservativ och radikal riktning är starka nu. Mycket starka. Därav titeln på postningen - "Crossroads".

Carl Bildt är värd att följas, bedömer honom som en av få i väst som förstår vad som händer. Peter Johansson ställer en och annan relevant fråga,

DN, DN2,  SvD, SvD2, Aftonbladet1, Aftonbladet2, Peter Kadhammar, Expressen, Expressen 2

"I begynnelsen fanns Ordet och Ordet fanns hos Gud" (Joh 1:1-2).  

Hur detta egentligen stämmer eller inte kan jag ha mina tvivel om men ordet användes till att forma samhälle och det som ligger i grunden för detta: Politiken. Göran Hägglund är inte på något sätt ett undantag för detta fenomen, inte heller är (KD) undantaget den politiska vilsenhet som råder nu och sökandet efter politikens heliga Graal, nästa samhällsprojekt. Göran Hägglund låter idag lansera sitt bidrag i SvD:

Vi är personer, gemenskapsvarelser, som behöver varandra och som har plikter mot varandra. I det lilla – och i det stora.

Därför vill han komplettera Alliansen arbetslinje ”Relationslinjen”. Vänta nu.

För det första så låter ”relationslinjen” väldigt likt ”heta linjen” eller någon annan mindre nogräknad sida på internet som uppmuntrar utomäktenskapliga förbindelser i det fördolda. Detta ordval, som sannolikt snickrats ihop i staben runt vår socialminister, känns inte helt genomtänkt. Eller så är det just det. Med olika frikyrkliga rörelser ibland lätt bisarra sexuella vanor som till exempel Helge Fossmos polyamorösa liv som exempel så ligger ordet nära den praktik de mer extrema delarna av den kristna rörelsen visar upp.

Det andra jag reagerar på är synen på oss väljare som ”gemenskapsvarelser”. Vad är nu detta? Jag väljer att bryta ner detta sammansatta substantiv i dess två olika delar. Gemenskap och varelse. Varelse betyder enligt SAOB (Svenska Akademiens Ordbok) ungefär

Levande ting, ofta mytomsunnet (som exempel nämns sagoväsen och rymdvarelser).

Gemenskap, det andra ordet, innebär en grupp som delar något.

Detta innebär att vi samhällsmedborgare inte längre är människor utan vi är någon form av mystiska väsen som har något mystiskt gemensamt och att detta nu äntligen gått upp för socialministern. Som i sin vishet och godhet låter sätta upp någon form av politisk ny frontlinje gestaltad av en relationslinje för att stimulera allehanda relationer och beteenden. Känns det smakligt?

Skulle Hr Hägglund med sitt religiösa anhang få gehör för detta i Alliansen kommer jag bli lika förvånad som jag kommer bilda underjordiska celler för oss som inte köper detta. Jag vill hata julen -  med alla dess kristna och allt annat än människotillvända praktiska tillämpningar - i fred. Likt Uncle Scrooge. Jag vill sitta ifred nere på bryggan med min kaffekopp på morgnarna om sommaren utan att behöva ryckas med i en yster dans i gemenskapens tecken ledd av socialministerns frejdiga små tjut. Och jag vill definitivt inte tvingas in i ”Samhällsprojekt releationslinjen” eftersom jag anar allehanda extrema beteenden bakom ordet. Ett ord som döljer hemsidor som uppmuntrar till allehanda konklaviska ritualer, inte utan inslag av utomäktenskapliga förbindelser, som kanske inte riktigt tål dagens ljus. Där endast en sjuk fantasi sätter gränser.

Som sagt. I begynnelsen fanns Ordet…..  

Centerpartiet behöver genomgå en stor förändring. Det slår nu valanalysgruppen fast efter ett riksdagsval där Centerpartiet förlorade flest röster. Totalt tappade partiet en sjättedel av sina väljare men inga bredare förankrade krav har än så länge ställts på partiledaren Maud Olofssons avgång. Centralt i valanalysen är svårigheterna att leva i skuggan av den moderatdominerade Alliansen.

Det senare problemet är något som delas av de andra moderata stödhjulen – (FP) och (KD) – som varje dag får slåss för sin existens. Med blandad framgång skall sägas.

Jag skulle kunna klappa mig för knäna av glädje för detta, jag skulle kunna läga på en bekymrad min för (C) problem. Men gör det inte. Av den enkla anledningen att (C) som företeelse idag är så ointressant som politisk kraft, det enda substantiella som (C) kan visa upp är sin partikassa och den har som bekant rätt lite att göra med dagspolitik. (C) har misslyckats med att bibehålla profilen av ett progressivt grönt parti, varje gång (C) försöker skapa debatt kring dessa frågor vinner (MP). De har även misslyckats med småföretagarfrågorna och att behålla de gamla falukorvs-centerpartisterna. De senare av den enkla anledningen att de per automatik börjar dö ut efter hand.

Det enda som skulle kunna motivera ett engagemang i (C)  är som sagt dess partikassa. Och då lägga en motion om upplösandet av denna idé- och kraftlösa organisation samt dela ut likviderna till medlemmarna. Det skulle kunna bli en rätt bra affär för de engagerade.

Men som politisk kraft? Där är inte Centerpartiet längre, var sak har som sagt sin tid och (C) tid på den politiska kartan lider definitivt mot sitt slut om dagens inriktning tillåts leva vidar. Sålunda kan det stunda en riktigt bra affär, i paritet med en medelstor Lotto-vinst, för de närmast sörjande när partikassan slutligen delas ut vid gravölen.  Något kul skall väl vi ändå unna de få centerpartister som finns kvar.

Högberg har bloggat. Annat:DN, Aftonbladet, SR

Hans Hoff (S) menar på debattplats att det är dags för Aftonbladets politiska chefredaktör att ta sitt ansvar för valförlusten. Till saken hör att Karin Pettersson fram till valförlusten var kommunikationschef för (S) samtidigt som Hans Hoff varit ledamot i (S) styrelse sedan 2005. Det senare innebär att han på något sätt haft del i ett huvudansvar för två katastrofala valförluster i rad. Karins svar, att hon aldrig kommer göra sig till ett lydigt verktyg för (S) i sin nuvarande roll är lika självklart som uppfriskande.

Vad Hans haft för tankar när han skrev artikeln kan vi andra bara spekulera om men hans initiativ för faktiskt nu strålkastaren på en central problematik i dagens socialdemokratiska parti i allmänhet och partistyrelse i synnerhet.

Till att börja med är partistyrelsen i sig en mindre organisation, med 55 olika personer som ordinarie, adjungerade eller suppleanter är socialdemokraternas ledning lika stor som en ordinär (S)-förening. Om vi sedan tittar vidare på denna 55-hövdade skara så är det oroväckande många ordförande från olika partidistrikt som samtidigt sitter i partistyrelsen och som sysselsättning till vardags har ett riksdagsuppdrag att fullgöra. Bara riksdagsuppdraget är mer än heltid eftersom en riksdagsledamot förväntas vara i tjänst dygnet runt 365 dagar per år. Bara detta förhållande lämnar rätt lite tid över till att vara distriktsordförande och partistyrelseledamot vid sidan om. För att inte tala om hur det måste vara för de stackare som har ytterligare uppdrag vid sidan av dessa.

Det andra är hur alla dessa regionala hänsyn och den kultur av uppdragsmaximering påverkar ledarskapet. Hans Hoff medger att han som styrelseledamot har ansvar men skjuter detta ansvar ifrån sig på en tjänsteman. Och jag är faktiskt inte förvånad över detta. Socialdemokraterna har, som följd av denna kultur av uppdraxmaximering, i vissa delar kommit att utvecklas till en tjänstemannastyrd organisation där styrelse och ledning kanske för ofta, av tids- och kompetensbrist, varit tvungna att okritiskt köpa vad tjänstemännen levererat. Ansvaret för denna utveckling kan dessvärre bara lasta styrelsen som låtit denna kultur växa sig stark. Så stark att den politiska organisationen till slut fått politiken att bli en organisatorisk fråga istället för att bottna i ideologi och folkrörelsearbete från gräsrötterna.

På andra sidan staketet, i den riktiga världen av bolag, näringsliv och koncerner, finns erfarenheter från hur illa det kan gå när en organisation tas över av tjänstemän och en svag styrelse faller in bakom istället för att styra och leda. Det kanske tydligaste exemplet var Skandia där enskilda tjänstemäns egennytta kom att prioriteras med styrelsens godkännande före försäkringstagarnas intressen.

Jag vet inte om det var Hans Hoffs avsikt att sätta detta strålkastarljus på en central fråga för oss i vårt renässansarbete. Men jag anser att vi måste se över hela styrelsens sammansättning och storlek nu. Om vi ska ha en styrelse som kan ta rätt beslut måste den ha de kompetenser som erfordras. I detta ligger bland annat kommunikation, analys, konceptutveckling och marknadspenetration. Dagens styrelse, som mer tagit regionala hänsyn än förmågan att vinna ”marknadsandelar” i form av stöd och som med sin blotta storlek förskräcker attraherar inte de väljare vi säger oss vilja ha. Dessa ”mitten-vänster” väljare har idag ingen i denna styrelse de känner att de kan identifiera sig med. Dagens väljare förväntar sig ledare de kan känna igen sig i. Inte bara personer som har en obruten bana av politiskt engagemang med få eller inga erfarenheter från näringsliv eller andra anställningar.

Summa summarum: Bra Hans Hoff att du satte ljuset på denna fråga som är så basal för ledarskapet och vår förmåga att vinna val. Den tål att vändas på fler än en gång fram till kongresserna 2011 och 2013. Vi är inte på långa vägar klar med den känns det som efter dagens artikel

M Böhlmark, Högberg,Johansson,
	ansson,

Nu på morgonen hinner jag inte mer än så här. Hoppas att få återkomma under dagen men intill dess lite progressiv rock istället. En favorit som andas minnen från mina allt annat än lugna tonår, och nej - jag samlade inte på frimärken.

Lyssnar mitt i en sömnlös natt på president Barak Obamas ”State of the Union” – tal till det amerikanska folket. Sannolikt det viktigaste talet i hans karriär, viktigare än hans installationstal när han nu är drygt halvvägs in i mandatperioden. Ett tal som innehöll en hel del utsträckta händer till den nyvalda kongressen där han inte längre kan räkna med de bägge kamrarnas stöd. Talet då? Innehöll löften om såväl neddragningar som satsningar.  

Oljeindustrin, som till dags dato har haft stora lättnader kan räkna med slopade subventioneringar eftersom de representerar en industri som dels ser ut att klara sig själva som att de motsvarar gårdagens energi. Obama satte som mål att 2035 skall ”ren energi” stå för 80 procent av USA:s förbrukning.  Jag bedömer att denna match inte kommer bli en enkel seger eftersom oljeindustrin representerar en av de tyngre särintressena i amerikansk politik. En annan som han utmanade i talet var det försvarsindustriella komplexet. 78 MDR USD kommer att sparas i försvarsbudgeten de närmaste fem åren vilket inte kommer på något sätt passera obemärkt. Talet speglade annars kanske samma problem som vi har på hemmaplan, 25 procent av dagens elever avslutar inte High School och Obama menade att det inte bara är vinsten i Superbowl, årets stora match i amerikansk fotboll, som skall få hjälte- eller superstatus utan även de som deltar och vinner de något mindre glamorösa naturkunskapstävlingarna i skolorna som skall lyftas fram. Emfasen i talet kom i mitten. USA:s framtid hänger inte bara på god PR och klatschiga reklamfilmer utan dessvärre ligger nyckeln till framgång i hårt arbete och pliktkänsla. Kan vara något för Alliansens PR- och spindoktors att fundera en vända på.

Naturligtvis kommer detta påverka oss, Obama gav ett tydligt besked om Afghanistan. I Juli ska trupperna i Afghanistan börja tas hem vilket naturligtvis kommer påverka oss, det vore väl naivt av Alliansen att neka till detta, lika naivt som att de säkerhetspolitiska balanserna skulle förbli opåverkade vilket en och annan borgerlig riksdagsledamot fortfarande går omkring och tror. Med denna kategori innefattas även vår Försvarsminister. En annan faktor som kommer påverka oss är den satsning på att strypa handelsunderskottet som nu sjösätts. Obama aviserade storskaliga satsningar på innovationsfrämjande åtgärder samtidigt som han poängterade gång på gång att det nu var ett internationellt krig om arbetstillfällen som stod framför USA. Vi ser det redan idag då USA är världens största importör av patent från bland annat Sverige. Patent som skapar jobb i USA och inte Sverige eller Europa....

"All in all" ett i många avseenden socialdemokratiskt tal med inslag av nationalistiska vädjanden -  utbildningssatsningar, socialförsäkringar och investering i framtida teknik till förmån för underhåll av gårdagens energisystem och försvarsåtaganden - är och förblir en socialdemokratiskt inspirerad politik.

Det kunde ha varit en socialdemokratisk statsminister som stod där. Men det var det inte, det var USA:s president. Märklig är världen men jag är inte förvånad, jag har pekat på USA:s problem under en lång tid. Vi har, anser jag, sett USA:s största dagar passera under vår livstid – funderar på hur många som insett det.

Vi kan alla till mans nu börja fundera på vad som nu sker "After the empire". Dagen är inte långt borta längre. Inte långt borta alls.

Aftonbladet, Expressen, SR,

Den moderate riksdagsledamoten Mats Gerdau har på Facebook hånat den döve Mp-politikern Anna Stensson rapporterar Alliansfritt Sverige. Det är inte utan avsmak som jag läser om mobbning av hörselskadade. Och som det inte vore illa nog så påstår han själv att han verkar för att stävja detta på sin egen blogg i inlägget Nätmobbning måste också stoppas.

Eftersom det är ganska tyst från hans Allianskollegor i detta specifika fall kan jag bara sluta mig till att tystnaden betyder att Gerdaus beteende är normativt och acceptabelt för en Allianspolitiker. Som riksdagsledamot så betyder det att Gerdau är ett föredöme och vi kan därför förvänta oss mer av denna mindre charmiga samtalston under resterande del av mandatperioden.

Enligt min mening direkt osmakligt. Men det är det här som är de "nya moderaterna". Samma moderater som dominerar Alliansen.

Ska vi säga grattis till er andra nu?

Bloggat: Röda Berget

Atonbladet får inspirera till dagens första postning Anders Lindberg skriver ledarkrönika med anledning av att (KD) har sina kommundagar i slutet på veckan. Ett (KD) som navigerar i grynnorna kring fyra procent och nu skall välja färdväg för att ta sig ut ur dessa obehagliga vatten. Få jag tro enskilda befattningshavare i (KD) så är det inte uteslutet att Anders får rätt, att detta parti väljer den lättaste vägen – att gå mot den kristna högern – för sin överlevnad.  I sammanhanget är det inte därför ointressant att se till vad (KD) skriver själva om sin ideologi.

Vår människosyn utgår från att människan är förnuftig och kan välja mellan att göra bra och dåliga handlingar, och att människan är ansvarig för sina egna handlingar.

(…)

Människan är ofullkomlig. Insikten om denna ofullkomlighet gör att vi exempelvis eftersträvar maktdelning för att inte enskilda människor eller grupper ska få alltför mycket makt och den ger oss ödmjukhet inför den egna politiska insatsen. Kristdemokraterna tror inte heller att det går att bygga det perfekta lyckoriket här på jorden. Ofullkomlighetstanken gör också att vi inser att alla kan göra fel, och att alla förtjänar en andra chans.

Det finns en motsägelse i detta stycke, en motsägelse där den kristdemokratiske partiföreträdaren å ena sidan verkar tolerant men å andra sidan inte tolererar avvikande beteende. Ser vi sedan till vad nästan en fjärdedel av nuvarande riksdagsgrupp anser om homosexualitet så blir det klart att det finns en syn på denna ”grupp” att den fått för mycket makt, gjort fel och snart försuttit sina chanser till syndernas förlåtelse. Hur extrema (KD) kan bli kanske Annelie Enochsson bäst kan illustrera när hon anklagar biståndsorganisationen Diakonia för att vilja muta kristdemokrater att stigmatisera Israel. Hur var det nu, människan är förnuftig och kan välja….

Det är sannolikt ingen statshemlighet att jag aldrig kommer bekänna mig till (KD) praktik av de kristna värderingarna. De – likt många andra som säger sig vara kristna – tycks helt glömt bort kärleksbudskapet. Dessa företrädare anser jag drivs av rädsla och elitism, de har en syn på sig själva att stå för en högre sanning långt bord från de vackra ord kring vilka de försöker forma sin legitimitet. Obehaglig. Väldigt obehagligt.

Socialdemokraternas process fortsätter i de mest märkliga banor när vi nu ska rekrytera eller välja en ny partiledning. Det märkligaste av allt är att partisekreterare Ibrahim Baylans ord om att valberedningen skulle söka samarbete med sidoorganisationerna SSU, S-Studenter och S-kvinnor tycks ha landat helt platt på marken.  Jytte Guteland säger att SSU känner sig helt utanför den process som pågår nu. Hon beskriver läget som en travsport där ingen vet vilka hästar de kan spela på.

-Vi har ingen aning om vilka hästar som ställer upp och det leder till vanmakt. Just nu känns det som om locket läggs på. Det är några som planerar och som vet vem eller vilka som ska träda fram. Och sen kommer överraskningsmomentet som en trojansk häst som ska få hela partiet att välja den personen. Det känns omodernt. 

säger hon.

Jag är mer än benägen att hålla med. Och framför allt, att alla dessa nej-sägare tycks ligga kvar i loppet. Ett nej borde vara ett nej, och säger någon nej i det här läget eller uttrycker sig vagt så är jag inte alls övertygad om att denne ´”icke-kandidat” vare sig har känslan eller rätta viljan. Det vill säga, är gjord av rätt virke.

Jag bedömer dessvärre att vi knappast kan få någon ”super-människa” som uppfyller alla kriterier. Det kan på sin höjd bli en kompromiss som tilltalar de flesta i partiet. Och jag är för första gången benägen att acceptera en kandidat som jag inte direkt har som favorit bara det finns en tydlighet i sin egen övertygelse, en vilja till att leda och en förståelse för vilka utmaningar som ligger framför oss om vi ska överleva som politisk kraft. I sammanhanget vill jag påminna såväl valberedning som de som kan känna sig kallade att den absoluta botten för ett politiskt parti är noll procent. Socialdemokratin har inte något fribrev från denna grundregel – det är ur detta stöd ett parti föds, och det är detta stöd som blir ett partis död. Det kallas för livscykel i andra sammanhang.

Alla dessa spekulationer har som sagt sin grund i den kultur och tradition av slutenhet som omgärdar socialdemokratiska rekryteringsprocesser. En slutenhet som nu söndrar denna folkrörelse och jag blir därför förbannad när jag tänker på hur Thomas Östros svarade på frågan om huruvida han var en kandidat till partiledarposten för en månad sedan, han sade (fritt ur minnet) följande:

”Jag är en folkrörelsemänniska, nu skall den demokratiska processen ha sin gång”

varpå han vände journalisten ryggen för att, som partistyrelsemedlem, senare låta valberedningen arbeta under konklaviska former. Vad vi ser är med andra ord en mycket märklig process. När folkrörelsedemokratin nu sliter sönder ett folkrörelseparti. Det borde vara omöjligt, men det är det inte. Likt humlans flykt teoretiskt är omöjlig men ändå i praktiken högst verklig så riskerar partiledningen nu att slita sönder en folkrörelse genom att inte låta den vara delaktig i den demokratiska processen.

Det borde vara omöjligt, men det tenderar att vara det motsatta som utvecklingen nu ter sig.

SVT 1, SVT 2, Arbetarbladet, SvD1, SvD2, Dagens Nyheter, Politikerbloggen, SVT, Realtid, Skånskan, Gefle Dagblad, AB1, AB2, GP, Expressen, Partistaten,  

Konstitutionsutskotttet har granskat anställningen av Per Schlingman som statssekreterare i regeringskansliet. "En viss statssekreterarbefattning" är rubriken i betänkandet" som enligt Peter Eriksson (MP) är en inlindad kritik mot tillsättningen. Regeringen har inte kunnat ge entydiga svar på vari Hr Schlingmanns uppgifter består i.

Det är inte utan att en bild av en svensk Rasputin nu emanerar ur Rosenbads skuggor. Så här tecknar Wikipedia bilden av Rasputin:

Ganska tidigt i livet verkade han vara en pojke som hade något speciellt: en blick med ett allvarligt, sinnligt djup och med en förmåga att för sin inre syn se vad människor gjort eller vad som skulle komma att hända. Många påverkades stort av den udda pojken….

Det är inte utan att jag upplever att hovet kring statsministern fått sin egen svenska version av den mystiske munken. Inte i Rasputin, utan i Per Schlingmann….

Det ska bli olagligt att utan lov fotografera någon i en bostad eller i till exempel ett omklädningsrum. Det föreslår regeringen och justitieminister Beatrice Ask. Detta anser jag i sig aktualiserar en bredare, och nödvändig, debatt om personlig integritet och statens möjligheter till adekvata verktyg för brotts- och annan hotbekäpning.

I takt med att förmögenheterna växer hos Sveriges toppchefer ökar också hotbilden och risken för rån, kidnappning och utpressning. Hotbilden tas nu på största allvar av de flesta bolag rapporterar DN. Jag bedömer att det är dags att problematisera en del över detta vilket även Lennarth Ädel, Chef för Personskyddet på Securitas gör tillsammans med Leif Jennekvist, kriminalpolisen, i en radiointervju.

Under de sista månaderna 2010 kom FRA-lagen återigen i fokus genom Morgan Johanssons utspel, ett utspel som nu i efterhand kanske skall analyseras något vidare och i annat ljus. Jag och folkpartisten Mark Klamberg drev 2008 en faktabaserad opinion mot Alliansens lagförslag om FRA-lagen som tog sin start i en gemensam debattartikel i DN. Ett år senare tog Skatteverkets dåvarande Generaldirektör, Mats Sjöstrand, ett viktigt steg i debatten då han åskådliggjorde effekterna av en alltför stor tillgänglighet av personlig information på internet i samma tidning.

Dessa parallella diskussioner föranledde mig att tillsammans med andra skriva den motion som fick (S) Jobbkongress 2009 att ändra sin attityd till den historiska utveckling av repressiv lagstiftning. En lagstiftning som i sin extrem kan leda till sådana kontrollsamhällen som vi kunde återfinna i den forna Warzawa-pakten men även i idag Tunisien och Algeriet.

(S) kongressbeslut – som av många tolkades som om att vi inte ska ha någon repressiv lagstiftning på området har dessvärre misstolkats anser jag. Kongressbeslutet syftar ytterst till att stärka den parlamentariska kontrollen samt skapa en överblick av dagens minst sagt spretiga lagstiftning på det område som skall reglera de integritetskränkande lagar som reglerar statens verksamhet.

Allt detta, politikers och affärsmäns samt andra gruppers, vittnen och misshandlade kvinnor nämns för sällan anser jag, behov av skydd samt Sveriges behov av en väl fungerande underrättelse och säkerhetstjänst.

Dessa frågor är dessvärre intimt förknippade med varandra och det finns inga enkla lösningar eller genvägar. Börjar vi inskränka informationsfriheten av rent rädsla samtidigt som vi utan eftertanke antingen river ner FRA och andras möjligheter till att lösa sina arbetsuppgifter på ett effektivt och kontrollerat sätt eller tvärtom, medger dem allt för vittgående befogenheter utan parlamentarisk kontroll och insyn riskerar vi mer än vad som synes för handen.

Allt detta, och mer därtill kom jag och Morgan att tala om när vi träffades på Rönneberga härförleden. Jag och Morgan är mer överens än en yttre betraktare kan tro. Morgan är, vilket inte framkommit i medierapporteringen, en stark anhängare av det kongressbeslut som har fattats. Han och jag hade en mycket bra diskussion kring hur den parlamentariska tillsynen skall kunna utformas för att undvika negativa inlåsningseffekter med samma lilla grupp av människor på samma prestigepositioner år efter år.

Vad jag vill ha sagt med detta är att integritetsfrågor inte på något sätt är lätt. Vi har som samhälle kommit till en situation där olika intressen och olika behov drar i divergerande riktningar.

Min position är kluven men ändock ganska klar:

Det öppna samhälle vi har, med ett ur ett internationellt perspektiv fantastiskt öppna källor är värt att försvara. Men all denna öppenhet ner på personnivå försätter grupper i situationer av fara för liv, hälsa och personlig egendom vilket såväl Lennarth Ädel, Leif Jennekvist och Mats Sjöstrand identifierar. Samtidigt anser jag att staten skall ha de verktyg som erfordras för att kunna skydda vår demokrati och våra demokratiska institutioner under parlamentarisk kontroll. Där är vi inte heller riktigt idag.

Jag anser att det finns goda möjligheter, och framför allt goda skäl, att ge Morgan Johansson stöd i hans arbete att tillsätta en bred utredning som han givit uttryck för – helt i enlighet med kongressbeslutet – som skall borga för att vi kan få ihop denna matematik.

För enkelt är det inte, det skall vi vara medvetna om. De som tror att vi kan lösa varje delmängd för sig är fel ute eftersom vi nu närmar oss grundlagsfrågor. Och de skall behandlas med stor varsamhet.




Krassman/ Hållplats Hådén / Mark Klamberg / Juridikbloggen

SR / Aftonbladet / TV4 / SvD / DN / DN2 / DN3 / SvD2

Idag är sista dagen för (S) partidistrikt att inkomma med kravprofil för den blivande partiledaren. Via Peter Johansson kan jag läsa mig till krav som är så självklara att de knappast borde återges. Men vis av de fyra år jag varit medlem i socialdemokraterna så har jag lärt mig att det som inte är uttryckt explicit är inte uttryckt alls. Inte ens då är det någon garanti att folk förstår.

Mina krav? Ja, om jag nu skall bara ge ett krav så är det

Vinn val.

Jag gick med i socialdemokraterna 2006 av ett skäl. Jag ville vinna val och säkerställa att Sverige skulle ledas av en regering som bygger sin politik på socialdemokratiska grundvärden som frihet, jämlikhet och solidaritet. Vi vet alla hur det gick. Det gick sådär för att uttrycka mig försiktigt.

Men vad innehåller då detta enda krav från min sida? Naturligtvis ett antal komponenter som stödjer detta överordnade krav. För att lista ett antal sådana så är det

• Förmåga att kunna kommunicera en idé och vision
• Förmåga att bryta igenom i dagens medielandskap
• Tydlighet
• Handlingskraftig
• Lyssnande
• Analytisk
• Nationalekonomisk kompetens
• Etc.
• Etc.

Utöver detta skall de väljare vi vill ska rösta på oss, en sådär 2 miljoner stycken vid nästa val, kunna identifiera sig med såväl partiledare som partiledningen som helhet. Och jag kan konstatera att den väljarkår vi har idag inte består till del av 2 miljoner personer som gjort förtroendevalet till en yrkeskarriär med en historia som stammar från Unga Örnar och SSU. Skulle vår väljarbas se ut på det sättet skulle vi sannolikt ha ett annat statsskick och befinna oss i en annan tid. Nej – vår partiledning måste kunna vara representativ för de väljare vi vill vara förespråkare för. 

Ansvaret för att den nya partiledningen kan få dessa förutsättningar är därmed inte bara den nya partiledningen, såväl valberedningen med Berit Andnor som den stundande mellankongressens ombud har ett kanske större ansvar för resultatet vid nästa val. Om vi inte har en ledning som kan attrahera väljare och kommunicera med dessa så kommer vi ofrånkomligen att förlora detta val. Med tre valförluster i följd är det, om så skulle ske, sannolikt dödsstöten för socialdemokratin som rörelse och det kommer då ta tid innan någon annan kan göra sig till försvarare av våra grundvärderingar. Frihet, jämlikhet och solidaritet. Berit Andnor har därför i praktiken ansvaret för våra förutsättningar att vinna nästa val. Jag tror hon är medveten om detta men alldeles övertygad är jag inte innan jag sett valberedningens slutsatser omsatta i praktik.

När det kommer till namn så har jag varit tydlig i vilka tre som jag ser har en framtid i vår ledning. Naturligtvis passar jag på att påminna såväl läsare som valberedning att även jag står till förfogande – inte som partiledare men likväl till den partistyrelse som skall vinna valen 2014 och 2018. Jag är ganska övertygad – efter det jag sett – om att jag har ett och annat att tillföra och har även förmåga att få fart på de tröttare ledamöterna i dagens ledning. Det kommer nämligen att behövas, de dagar som ligger framför oss fram till valen 2014 kommer inte medge några längre perioder av vila. 

Närmare bestämt inga.

Media: Ab, - SvD om partidistriktens nomineringar

- DN om partidistriktens synpunkter

- Aftonbladet: "Nuder blir tillfrågad".

- Expresssen med Veronica Palm-intervju

Bloggat: Peter Johansson, Peter Högberg, Peter Andersson och Martin Moberg samt Alexandra Einerstam

Dagen idag går åt till att gå igenom den senaste högen av spekulationer om vem som ska bli nästa partiledare för socialdemokraterna. Det är lika fascinerande som symptomatiskt att framför allt liberal press ägnar spaltkilometer åt olika teorier och konklaviska spekulationer. Det är som om det inte finns något  politiskt landskap i Sverige utan en socialdemokrati i medias ögon. Det synes mig som om socialdemokratin utgör själva referensramen för all samhällsdebatt, idéutveckling och triangulering. Vi bugar och tar åt oss av det implicita berömmet.

Utifrån denna slutsats blir det därmed fullt logiskt att politiska journalister väljer att följa spekulationerna kring partiledarfrågan inom (S) istället för de andra partiernas idépolitiska samtal. Inte bar följa, en och annan som kallar sig politisk journalist eller självutnämnd expert bidrar friskt från sitt håll med ”heta” tips från ”källor med insyn”.

Hur illa det är ställt med kompetensen hos alla dessa politiska journalister blir allt tydligare. I någon tidning kunde jag läsa att Sven-Erik Österbergs chanser nu minskar eftersom han ”formtoppat” för tidigt. Formtoppat. Det trodde jag var en relevant term om vi pratar om femmilen i Lahtis eller något annat inom idrottens värld.

Men spekulationerna har sannolikt även andra grunder. Den slutna processen är en sådan som sannolikt bidrar till ryktesspridningen. (S) kultur av att säga nej till allt och alla en annan. Där har tyvärr valberedningen och våra främsta företrädare ett stort ansvar för detta konstiga fokus. Så länge våra främsta företrädare inte vill ha en öppen process och vägrar svara på frågor skyms det som samma företrädare så gärna helst säger sig vilja ägna sig åt – det politiska samtalet. Om nu dessa partiföreträdare är så seriösa och måna om detta samtal så gör de ingenting direkt för att få igång det.

Kontentan av dessa söndagstankar? I min värld blir politiska journalister sämre och sämre för var dag, att behöva börja använda sig av sportjournalistiska termer och bara granska ett partis göranden och låtanden tyder på hur stor roll ändock socialdemokratin och sannolikt dess grundläggande värderingar spelar i den svenska debatten. Värderingar som dessvärre skyms av en sluten valberedningsprocess och en i stora drag rätt enfaldig journalistkår.

 Ab, Ex, DN.

Peter Högberg