Detta får inleda min andra postning i serien ”Utblick 2012”. För Mona Sahlin har rätt, jag var inne på det tidigare hur Berit Andnors attityd till valberedningsprocessen, som dessutom delades av en av kandidaterna Thomas Östros, har skadat partiet. Partiet har, inkluderat de tjänstemän som sitter som filter mellan medlemmar och valda företrädare, inte förstått ur ett sådant medium som internet öppnat upp samhället. Inte heller de som klänger sig fast vid sina ämbeten har förstått vilken inneboende kraft som finns i medlems- och väljarkåren.
Men åter till utblicken för 2012. Socialdemokratin står vid ett vägskäl nu. Den kan välja att bli ett renlärigt socialistiskt parti för särintressen eller att försöka attrahera 40 procent av väljarna som befinner sig mitten-vänster på normalfördelningskurvan och bli ett statsbärande parti. Vägvalet kommer ske under 2012 i praktiken och inte 2013 då vi håller kongress. Varför det kommer ske redan 2012 är för att de strukturer som finns idag söker förnyat förtroende på distriktsnivå i april. Vägvalet inleds med andra ord ett helt år innan programkommissionens arbete redovisas för partiet.
Programkommissionens arbete lovar dock gott. Jag var, och är, riktigt glad över att Lars Enqvist och Marika Lindgren-Åsbrink fick förtroendet att driva detta arbete. De har valt en process som tvärtom Berit Andnors val av valberedningsprocess bygger på öppenhet och engagemang. Det kan, om tillräckligt många responderar på arbetet, borga för ett brett parti. Men det förutsätter att vi medlemmar och gräsrötter drar vårt strå till stacken. Vi kan inte, om vi sitter passiva, sedan gnälla över slutresultatet.
Det som annars kommer prägla 2012 med olika intensitet är dels våra låga opinionssiffror, ett ras går fort och ett förtroende låter sig inte byggas upp i brådrasket direkt. 2012 års kräftgång mellan 25 och 27 procent kommer att fortsätta till sommaren om inte externa händelser sätter fart på siffrorna i någon riktning. Åker vi ner under 22 procent så kommer sannolikt inte Håkan Juholt sitta kvar efter kongressen 2013, bryter vi igenom 29 procent så är det möjligt att prestera ett resultat kring 30 i valet 2014. Hur det kommer sluta avgörs ytterst av oss själva. Och våra företrädare. De av mina förtroendevalda partikamrater som fortfarande anser att personfrågorna är underordnade bör kontakta närmaste medierådgivare eller lämplig lärare i statskunskap på närmaste universitet. Personfrågorna spelar en allt större roll i det alltmer mediaintensiva politiska landskapet där väljaren är en politisk konsument mer än något annat. Helhetsintrycket avgör, det vill säga både förpackning och innehåll. På personvalsfrågan är jag tyvärr pessimist, jag ser inte några tydligare tecken på denna insikt i mitt eget partidistrikts ledning. Partidistriktets styrelse har slutat kommunicera med medlemmarna och det sägs att vår ordförande, Mikael Damberg, inte riktigt hinner med eftersom hans engagemang i riksdagen som skolpolitisk talesperson samt att hans plats i VU och partistyrelse tar sådan tid. Ni förstår säkert vad jag anser om denna effekt av uppdragsmaximeringen. Jag tycker Mikael Damberg växt in i rollen som skolpolitisk talesperson och bör sitta kvar på den positionen över valet 2014 men lämna andra uppdrag som tar av hans tid. Stockholms Partidistrikt är inte något som kan skötas med vänster fot.
Men vad vill jag se då? Ja, med det utifrånperspektiv jag fortfarande har så vill jag se att partidistrikten Stockholms Stad och Stockholms Län nu slås ihop en gång för alla, skälet till det är enkelt eftersom gränserna mellan stad och län blir alltmer diffusa. De argument som framförts mot detta internt är att personmotsättningarna är för djupgående. Det senare som en effekt av SSU-årens falangstrider. Nu betalar våra viktigaste partidistrikt priset för dessa strider. Men. Jag är övertygad om att det går om bara viljan finns. Jag har till och med funderat på vilka personer som skulle kunna utgöra en reformerad sammanslagen ledning. Det är ingen hemlighet att jag vill se hälften av ledamöterna utbytta till valet 2014. Vi kan inte gå till val på ett gäng förlorare en gång till men vi behöver samtidigt behålla erfarenheten.
Jag vill, i en sammanslagen distriktsledning, se ett triumvirat. Samma typ av triumvirat som jag föreslagit på riksplanet med då en distriktsordförande, en distriktsledare och en distriktssekreterare. Alla ska sitta på valda mandat och ingen kan sitta längre än två fyraårsperioder. Har man suttit på en av dessa tre stolar kan man inte väljas till en annan av dem utan minst en mandatperiod utanför politiken. Vi måste börja rotera nu, och sluta uppdragsmaximira. De jag skulle vilja se på två av dessa stolar, ordförande och ledare, är
- Johan Sjölander, Stockholms stad, som ordförande för ett sammanslaget partidistrikt med ansvar för politik och idéologisk utveckling. Sjölander har en hel del spännande tankar och visioner om hur ett sådant arbete ska gå till i en modern folkrörelse som bådar gott.
- Helene Hellmark Knutsson, Stockholms Län, vill jag se som distriktsledare med ansvar för dagspolitiken i landstinget för alla Stockholmare. Hon har en unik förmåga att bryta igenom med ett budskap i ett 25 sekunder långt TV-inslag.
Som distriktssekreterare? Ingen av dagens företrädare, här bör vi söka bredare. Vi måste ha någon som har tillräckligt hårda nypor för att rensa upp i en stelnad partibyråkrati samtidigt som den personen med fördel kan hämtas i kretsen utanför dagens politiska struktur, en person som är väl bevandrad i kommunikation och management. Nytt blod brukar innebära nya idéer. Men helt klart är att jag bedömer det ofrånkomligt att detta triumvirat utgörs av tydliga länspolitiker och inte som idag, politiker som använder sig av distriktsstyrelserna för att främja en karriär på riksplanet. Det finns, bland mina kritiker, de som menar att just att sitta som distriktsordförande för staden och länet som duon Palm och Damberg gör och samtidigt sitta i VU skapar så bra synergieffekter. Jag skulle inte kalla ett tapp av var tredje väljare sedan 2002 som en positiv synergieffekt, inte heller det faktum att S i staden är nära att halka efter MP samt att M i länet är mer än dubbelt så stora som S. Fler av dagens form av synergieffekter och vi är snart historia med huvudsakligen ett arkeologiskt intresse i framtiden.
Så. Det blev lite ändrad ordning på postningarna på grund av nyhetsflödet. Men det gör inte så mycket, det var egentligen bara bra att ha något att hänga upp det på.
