Dagens samtal med honom var med andra ord inget undantag från att ha varit givande. Antonsson är nämligen lika bekymrad som jag över socialdemokraternas utveckling i opinionen och då i synnerhet Håkan Juholts position som oppositionsledare. Och som jag skrev i mitt förra inlägg, vi måste finna en väg ut ur detta. Socialdemokraternas fria fall är en fara för demokratin och den svenska välfärdsmodellen. Utan en driven och kompetent opposition så lämnas mycket av det politiska initiativet över till en persons godtycke och dagsform. Varje regering och varje regeringschef behöver en stark motståndare för att varje dag prestera än bättre. Innan jag går vidare så vill jag dock göra en kraftig markering så att det inte föreligger några tveksamheter:
Jag är en Juholt-man. Jag gillar Håkan Juholt. Han ligger politiskt i linje med mina störta favoriter i dagens politiska landskap – Tomas Eneroth och Anne-Marie Lindgren. Men. Han saknar helt ledarerfarenhet. Både från politiken men framför allt från livet innan politiken. Håkan är en ensamvarg, på gott och på ont. Men han är, vilket är positivt, en samförståndspolitiker och mycket stark ideolog. Håkan Juholts prestation som tf Partisekreterare innan han blev utrensad av Mona Sahlin är omvittnat god. Älskad av hela sitt parti och en dokumenterad förmåga att få organisationen att känna sig delaktig och uppmärksammad. Ibrahim Baylan lyckades aldrig nå en tiondel av Juholts popularitet eller förmåga. Håkan Juholt är sannolikt den ende partisekreterare som besökt nästan alla arbetarekommuner. Hans kärlek, och engagemang, trotsar motstycke. Med detta som inramning vill jag nu lansera en idé kring hur vi tar oss ur dagens situation utan att för den delen behöva göra oss av med en så, i mitt tycke, värdefull resurs som Håkan Juholt utgör.
Triumviratet.
Jag vill ut ur den situation vi befinner oss i så fort det går och jag vill se en helt annan ledningsstruktur än vi har idag. En struktur som faktiskt finns på lokal nivå och som prövats i Norge av vårt systerparti med fullgott resultat. Vi bör bygga vårt alternativ vid valet 2014 på ett triumvirat med
- En partiordförande, tillika gruppledare i riksdagen, med ansvar för socialdemokratisk idé- och politikutveckling
- En statsministerkandidat
- En partisekreterare med ansvar för partiets organisation och maskineri
Konsekvenserna av detta ser jag som enbart positiva. Partiet stärks i allt väsentligt om vi skulle vinna makten 2014. Statsministern skulle behöva mycket tydligare behöva förhålla sig inte bara till stödpartier men även till oss själva. Vi skulle dessutom kunna söka bredare efter en kandidat innan valet 2014. I vidare kretsar som inte begränsas av dagens riksdagsgrupp. Kandidaten skulle naturligtvis toppa sin valkrets på aktuell riksdagslista men det blir en senare frågeställning hur det skall gå till. Detta skulle medge att Håkan Juholt skulle kunna fokusera på det han är bra på, ideologisk utveckling och partiledardebatter, hans retoriska skicklighet är omvittnad samtidigt som det ger Carin Jämtin en tydligare roll.
Det är inte utan att jag blir lite förtjust i den här tanken själv. Men framför allt så gillar jag ordet. Triumvirat. Ett bredare ledarskap men samtidigt med spets och som, rätt hanterat, en stark riksdag och en stark representation. Detta torde alla tjäna på, inte minst demokratin.
