Då skulle dom åtminstone slippa höra skiten om och om igen har de låtit meddela. Därför inskränker jag mig till en recension av statschefens jultal, ett jultal vars innehåll är så tamt att en svensk urvattnad lutfisk upplevs som för starkt kryddad vid en jämförelse. Det finns dock en riktigt provokativ skrivning, den kommer redan i inledningen:
Det finns många hjältar i vårt samhälle som i det tysta kämpar för andra människor utan att få uppmärksamhet eller ett tack. Ni skall känna att ni också omfattas av min och familjens varma julhälsning.
När jag hör statschefen yppa dessa ord, där två av hans barn samtidigt, och under det gångna året i synnerhet, är mer intresserade av shopping eller att köra snabba sportbilar istället för att sköta ett jobb eller slutföra sina studier blir jag rejält förbannad. Detta sker samtidigt som alltfler barnfamiljer vräks och ställs på gatan och där utförsäkringarna ökar. Med dessa ord får statschefen mig att bli direkt fientligt inställd även till honom som person och inte bara kritisk till statsskicket. Med det intresse som hans två yngsta barn tar del av samhället, och bidrar aktivt, så är det inte utan att jag frågar mig i vilken tid och i vilken kontext som statschefen lever och verkar i. Svaret på den frågan kommer senare i talet när statschefen, som ett led i hans bidrag till folkbildningen av det svenska folket, konstaterar att
Vårt land har förändrats mycket de senaste 200 åren. Sverige är en liten nation.
Nähä? Vad ska vi göra nu? Applådera samfällt och yvas över vår kloke och insiktsfulle statschef och suga i oss all hans kunskap med stor ödmjukhet? Mycket bättre än så här blir talet nämligen inte. För när nu statschefen ska kommentera årets Nobelprisutdelning blir det rätt märkligt igen:
Nobelprisutdelningen bidrar till att visa upp Sverige som en nation som främjar utbildning och vetenskap. I år var det också särskilt glädjande att Tomas Tranströmer tilldelades Nobelpriset i litteratur.
Tyvärr har svensk forskning halkat efter internationellt, om detta är alla politiska partier överens. Men detta har gått statschefen förbi. Och extra komiskt blir det när nu statschefen lyfter just Nobelpriset i litteratur som ett bevis på att vi är en vetenskapligt sinnad och ledande nation. Tranströmer forskade aldrig i något, han var fängelsepsykolog och hans diktning var en medfödd begåvning där han återgav sin vardag på samhällets skuggsida. Den skuggsida där alla tysta och bortglömda hjältar dväljes i en tynande skara. Som faktiskt skulle behöva något mer än en tanke från monarken där han sitter i prinsessan Sibyllas våning och, om jag ska vara lite elak, faktiskt verkar mer engagerad i bilden av hans barns och hans eget rykte.
Mitt betyg? Talet var nog ett av de sämsta någonsin som någon tillåtits hålla. Om detta var det bästa som monarken, hovet och statschefens stab kunde leverera så bör det bli dags att även på detta område börja ta en seriös diskussion om förändring. Och så var det betyget då:
Bah! Humbug!
