Aldrig får jag som jag vill. När jag som bäst satt och skrev nästa postning i serien ”Utblick 2012” så fick jag en fråga på Facebook som berörde en intervju med Jenny Madestam i DN om Socialdemokraterna. Den fråga jag fick var om det verkligen stämde det hon säger.

- "Socialdemokraterna skulle inte klara av en öppen valprocess. Partiet är alltför präglat av konflikter,”

Ja, har hon rätt? Jag återkommer till det. Artikeln tål att läsas i sin helhet. Det starkaste argumentet för Madestams tes är kanske de ökade bråken.

– "En ökad öppenhet kan underblåsa de konflikter som finns", säger Jenny Madestam.

På sikt tror hon att en mer öppen process som det enda möjliga för socialdemokratin. Även på kort sikt kan öppenheten komma att bli större. Men att flera kandidater öppet tävlar, vilket Mona Sahlin förespråkar, är ännu långt borta, enligt Madestam. Daniel Suhonen å sin sida menar att han räds inte konflikterna som kan följa inom socialdemokratin i spåret av att olika företrädare ställs emot varandra i en öppen process.
'
- "Frågan är: Kan det bli värre?" Menar Suhonen.


Till att börja med kan jag konstatera att ja, det kan bli väsentligt mycket värre. Det som ni ser på min och andras bloggar är bara det som rör sig på ytan. Det finns enorma spänningar i organisationen, framför allt mellan partidistrikt. I Stockholmstidningen har jag hört att distriktssekreteraren i Stockholms Arbetarekommun Olle Burell och förste ombudsmannen i Stockholms Läns Partidistrikt, Nils Vikmång nu lanserar att eftersom de nu ska dela lokaler kanske de kan börja samarbeta. Nu uttrycker de sig något annorlunda men i praktiken säger det en hel del om partikulturen internt. Samt, som svar på frågan på Facebook:

Partidistrikten är de som sitter med den reella makten när vi väljer partiledare, om detta vittnade fler i den process där till slut Håkan Juholt vaskades fram. En process där Thomas Östros och Mikael Damberg var med i slutfasen. Och hur det är ställt med demokratin och transparansen i de respektive distrikten är ett alldeles eget ämne. Få – eller inga – vanliga medlemmar vet till exempel vad Stockholms Partidistrikt avhandlade med andra Mälardalsdistrikt vid ”Framtidsdagarna” i Västerås under hösten. Jag har ställt frågan rätt ut i ansiktet till både förtroendevalda och tjänstemän och det mest begåvade svaret jag fick var:

"Aha, du menar så. Ökad öppenhet. Aha, jag tror jag fattar".

Och sedan inget mer. Bara tystnad. Jag har slutat bry mig om framtidsdagarna nu. Dessa är, med partidistriktets kommunikativa förmåga, sannolikt historia. Det jag funderar mest på är vad personen i fråga fattade.

All in all: Nej, vi klarar inte av en öppen process idag, för att vi ska klara det krävs att distrikten förändrar sig. Ska sägas att vissa distrikt kommit riktigt långt men andra har inte ens tagit sig ut ur omklädningsrummet. De maskar och tror att kraven tystnar med deras senfärdighet. De kommer ha fel törs jag lova, ni är mycket tröttare än jag. Sedan, som slutkläm, till Daniel Suhonens kommentar:

Nej. Det kommer bli värre innan det blir bättre. Tro mig. Och vi börjar få bråttom nu, det återstår bara 1 000 dagar tills vi skall vara uppe och slåss på allvar. 1 000 dagar är en nanosekund i socialdemokratin där stadgar och politiska förläningar kommer försvaras till sista blodsdroppen.