Under den kaotiska process som ledde fram till valet av Håkan Juholt som partiledare var jag hela tiden förespråkare av Tomas Eneroth som partiledare. Han var inte disponibel visade det sig varför jag började se mig om efter andra kandidater. Från ingenstans kom då Håkan Juholt seglande. Juholt och Eneroth har i sin partipolitiska position mycket gemensamt – de gillar bägge betong, samverkan med näringsliv samt har ett genuint socialt patos. De är bägge goda representanter för en stark partidemokrati. Mina sympatier i den processens slutskede föll därför på Håkan Juholt. Jag var då, i det ganska hårda slutskedet när valet stod mellan Mikael Damberg, Thomas Östros och Håkan Juholt, en ”Håkan-man”.
Ingenting av detta har förändrats, snarare tvärtom utifrån det som ligger och pyr i partiet och som blev uppenbart på minglet innan middagen. De som inbillar sig att när jag ger kritik mot honom i hans roll som partiledare har inte begripit någonting av hur Håkan Juholt vill ha kritik levererat. Rakt, öppet och utan onödiga omskrivningar. Detta innebär att jag fortfarande är en ”Håkan-man”. Men. Det innebär att jag även i framtiden kommer leverera kritik mot honom och andra när jag anser att de förtjänar detta. Jag delar inte ut några fribrev. Det är det som gör mig till en ”Håkan-man”. Andra företrädare i såväl PS som VU bör ha detta klart för sig nu och att min kritik, utom i ett fall, är professionellt riktad och har inte något med person att göra. Tyvärr, skall sägas, så kan inte en del av dessa ta den professionellt eftersom de ser sig själva som personer som politiska väsen. Det sistnämnda lika torftigt, farligt för demokratin som tragiskt i ett vidare perspektiv men beror sannolikt på att de är och förblir SSU-produkter som låst in sig själva i en politisk bubbla.
Men vad hände som inte gick fram i media? Till att börja med så bokade jag en ”date” med en av mina stora favoriter i socialdemokratin, Ann-Marie Lindgren på tisdag. Fantastiskt roligt och utmanande. Vi skall under ett par timmar börja ta oss igenom arbetsmarknadspolitiken och A-kassan samt börja göra insteg i det som kanske engagerar mig mest känslomässigt. Den alltid brännheta integrationspolitiken. Hur jag ser på (SD) ideologi är numera rätt välkänt men jag anser att vi helt och hållet missat samhällsanalysen och akademiserat problemet att gälla ideologin, inte grogrunden. Här har samtliga tidigare ansvariga, inkluderat Mona Sahlin och Expo, missat grovt. Vi har gjort integrationspolitik till en etisk, moralisk och juridisk fråga istället för att försöka förstå hur samhället och vardagen påverkas. Jag vet att jag kommer dra på mig en hel del eld från höger och från vänster när jag börjar resonera om detta men det bekommer mig inte längre. Den resa jag nu gjort in i politiken, en resa som bäst kan liknas vid Joseph Conrads alter egos resa längs Kongo-floden mot ”Mörkrets hjärta” har lärt mig ett och annat om människan och om politiken.
Minglet var en resa för sig. Ansträngda leenden och det var inte svårt att se vilka rykten som hade substans och vilka som inte hade sprängkraft längre. Att Håkan Juholts position kommer utmanas inför 2013 års kongress internt är klarlagt. Kanske inte av Thomas Östros längre som inte ens var där men av andra. Andra som tyvärr inte direkt rosat marknaden med sina prestationer inom sina respektive partidistrikt eller tidigare ansvarsområden med sjunkande valresultat och splittring som enda kvarvarande minne. Om dessa grupperingar börjar agera eller röra på sig kommer jag inte sitta passiv vid sidan om utan ganska öppet agera. I min värld är det socialdemokratisk ideologi och resultat som skall vara styrande, inte personliga agendor och önskemål på denna nivå.
En annan sak som förstärkte detta var reaktionerna på den artikel jag hade i AiP där jag pekade på behovet av förnyelsen av företrädare. Jag kan konstatera att folk är livrädda nu. De säger följande:
Vi har talat för mycket organisation, låt oss tala politik istället.
De begriper mycket väl att deras positioner och deras välarvoderade uppdrag nu är ifrågasatta och hotade. De inser att de är tvåa på bollen och gör allt för att andra ska ta fram politiken så att de i lugn och ro kan jobba vidare med att positionera sig själva internt. Vi kommer se et fortsatt internt spel om samtliga ledande positioner fram till kongresserna 2013. Kanske framför allt på distriktsnivå där riksdagslistorna avhandlas. Men helt klart, många är rädda nu - ingen sitter säkert. Som ett litet stickspår vill jag här lyfta fram Viktor Tullgren med vem jag hade ett mycket bra samtal. Just det samtalet, och hans inspel, kommer i en separat postning inom kort.
Avslutningsvis vilja nämna några ord om mötet med Carin Jämtin. Carin Jämtin redovisade var hon och organisationsutredningen stod och hon tog emot den bitvis hårda kritik på ett bra sätt. Jag tror vi kan se en del tempoökningar där inom kort. Naturligtvis har även vi opinionsbildare ett ansvar här och vi hade ett bra resonemang om detta, hur vi kan berika varandra. En sak jag framförde som jag kände landade bra var att Carin Jämtin och partistyrelsen måste jobba ännu mer med att höja värdet på medlemskapet. Jag poängterade att nästa gång jag ser en konsultrapport som jag vet att medlemmarna kunde tagit fram själva inom ramen för ett engagerat medlemskap så kommer jag inte vara nådig i min kritik, då kommer den bli personlig. En annan parameter jag vill se mer av är att partistyrelsen pratar mer om politisk ålder och inte biologisk ålder. Partiledningen av idag är fast i en modell som bygger på tidig fostran i ungdomsförbunden och förmår inte fånga upp de som senare i livet väljer att omsätta erfarenhet i politiskt engagemang. Idag missar vi för många vilket gör att vi lämnar fältet fritt för bland annat PR-byråer. Den polletten tror jag att jag såg att den landade på Carin Jämtins anteckningsblock. Hur den landade återstår att se.
All in all: Håkan Juholt har rätt när han säger att vi inte sett slutet på denna resa. Hur långt vi har kvar återstår att se men jag är ganska övertygad om tre saker:
- Det kommer bli värre innan det blir bättre.
- Vi är trots detta på rätt väg.
- Vi kommer ha en skakig resa internt fram till kongresserna 2013 med interna maktkamper.
Helt enkelt, vi kommer kunna göra rubriker i minst två år till. Inte mig emot faktiskt, jag trivs bäst i uppförsbackar. Socialdemokratin kommer ha minst tre år till som rubrikmaskin.
Media: Ab, Ab2, AB3, AB4, SvD, SvD2, DN, DN2, DN3, DN4, Exp, Exp2, Exp3, Exp4, SVT, SVT2. SR, GP, GP2.
Bloggat: Peter Högberg, Staffan Lindström, Parkstugan, Peter Johanson, Roger Jönsson, Kultur-bloggen Thomas Böhlmark och Tokmoderaten med en reflektion på talet och Juholt
