Jag kan, inte utan bitterhet, konstatera att alltför många lever i tron om att det finns en allenarådande landsfader som lyckas vända utvecklingen åt oss. Eller, någon annan, för oss socialdemokrater okänd, kraft och händelse. Jag vill därför slå ett slag igen för triumviratet som ledningsmodell. Av fler skäl.
Väljaren av idag är mer en politisk konsument än traditionell väljare, han eller hon påverkas ständigt av det medieflöde som blir allt mer komplext. Väljaren blir alltmer uppkopplad 24/7 och förväntar sig nyheter och information på dennes villkor och efter dennes behov. Givet detta, och att arbetarrörelsen inte längre har någon egen media förutom de bloggar samt partiorganet AiP (som bara riktar sig mot medlemmar) så har vi, och den som är satt som ordförande, en gigantisk utmaning. Att vara ordförande för en så spretig folkrörelse som socialdemokratin är i sig en näst intill omänsklig uppgift vilket om inte annat tidigare ordföranden har vittnat om.
Jag har, ur en ideologisk och idépolitisk vinkel, fortsatt förtroende för Håkan Juholt som ordförande. Jag har ett obrutet förtroende för Carin Jämtin som partisekreterare. Men. Vi måste se sanningen i vitögat nu, någon statsministerkandidat är Håkan Juholt inte idag, och bilden media förmedlar är att han inte kommer bli det heller. Rätt eller orätt, det är den bild som den alltmer ombytlige väljaren får sig till livs. Det är den bilden, inte vår egen drömbild, som vi ska förhålla oss till. Det är rimligt att vi nu tar upp tråden kring triumviratet nu.
- En Partiordförande med ansvar för idépolitik och ideologisk färdrikning.
- En Partiledare som är ansvarig för dagspolitik.
- En Partisekreterare som är ansvarig för organisationen.
Vi kan med viss fördel påbörja en öppen process redan från hösten 2012 i att söka vår statsministerkandidat och partiledare. Sökandet bör ske utanför kretsen av dagens riksdagsledamöter, jag anser inte att någon – förutom en – håller måttet. Håkan Juholt tar, fram till valet samtliga partiledardebatter i kammaren men vår statsministerkandidat tar de som går i TV från och med att riksdagen stänger för sommaren 2014. Vi den tiden är det valrörelse och det politiska ställningskriget sker utanför riksdagen.
Vinner vi valet 2014 blir rollfördelningen enkel. Partiledaren blir statsminister, partiordföranden blir gruppledare i riksdagen hos vilken partiledaren måste förankra sina förslag och partisekreteraren tar hand om partimaskineriet och säkerställer att det inte förlorar initiativet i den idépolitiska utvecklingen. Förlorar vi, vilket Gud förbjude, sker ingen förändring i rollfördelningen förutom att istället för idag tar partiledaren debatterna i kammaren.
Jag anser, med hösten 2011 i färskt minne, att det visat sig inte vara rimligt att kräva av någon ett så tungt ansvar som Håkan Juholt tvingats axla. Med firma Ö & Ö spel under täcket och ovilja att uttala sitt stöd så visar det med all önskvärd tydlighet vilken tung mantel det är att bära. I Norge har det tredelade ledarskapet prövats med viss framgång, idag leder Arbeiderpartiet den norska regeringen för andra perioden i rad.
All in all: Jag har som jag skrev förtroende för Juholt ur ett idépolitiskt och ideologiskt perspektiv, han är den ordförande jag föredrar. Men. Vi måste förhålla oss pragmatiskt till den bild av honom som sätts nu. Den kan ha fog, den behöver inte ha fog – vi kan tycka vad vi vill om det. Men. Vi måste börja förhålla oss till den. Jag tror personligen inte på landsfadersidén eller att det finns en frälsare där ute. Inte heller att något enskilt, utanför vår kontroll, händer för att tippa händelseutvecklingen till vår fördel. Tro, det görde som vill det i kyrkan på söndagarna. Politik är 24/7 för en mycket bredare krets än troende.
Jag tror inte heller på att dagens väljare bara sitter och granskar partiprogram, de vill se en förpackning där politik och person väger lika, som de vill se som ledare. Det är det som vi har att förhålla oss till, inte våra egna drömmar om landsfadern och att världen kommer rösta som vi vill. Ansvaret, och därmed vårt öde, ligger hos oss själva. Ingen annan stans. Och då mina kära partivänner, som anser att vi bara ska prata politik och inte process och person, så blir dessvärre resultatet att vi måste ta tag i denna, för de flesta i dagens ledarskap, obehagliga detalj.
Gör vi det inte kommer väljarna ånyo straffa oss hårt. Men inte lika hårt som 2006 eller 2010. Utan ännu hårdare.
,
