Min morgonpostning har fått en rad med reaktioner, två av dem gladde mig mer än andra. Den ena från en av mina läsare som jag inte känner och som bildar avstampet till denna postning, den andra från moderaten Klas Hjorth som konstaterade att den var den bästa beskrivningen av arbetslinjen han läst. Därmed är ingressen gjord och jag tar nu upp tråden jag fick av en av mina läsare. Socialdemokraterna har över tid förändrats från att vara ett arbetareparti till att vara ett klient- och bidragstagarparti.

Låt oss backa bandet till morgonens postning. Jag är, med all rätt anser jag, rätt förbannad på socialdemokrater som Jörgen Danielsson och Annika Billström. De låter utnyttja de trygghetssystem som vi kollektivt finansierar in absurdum. Den senare uppbär kommunalrådspension samtidigt som hon driver ett eget företag. Pensionen hålls intakt eftersom hon inte lyfter lön eller aktieutdelning från bolaget. Dessa, de som valt politiken som yrkeskarriär, visar hur skadligt detta är. De har tappat, om de någonsin haft det, kontakten med vanliga medborgares villkor. Alltför många är de som, från partidistrikt och uppåt, tillåtits göra en roll som förtroendevald som livslångt karriärval. Dessa, eller dess företrädare, har dessutom i tillägg skapat system som tryggar inkomsten på nivåer långt över de väljare de förväntas representera om de skulle bli av med sina uppdrag. Det gäller helt uppenbart när de själva väljer denna väg frivilligt. Med företrädare som har den inställningen till vem som skall försörja dem trots att de har förutsättningarna att jobba själva, precis som Danielsson och Billström gör, så är det naturligt att vi endast kommer kunna attrahera väljare som ansluter sig till bidragslinjen och inte arbetslinjen. Om våra främsta företrädare aldrig haft ett arbete på väljarnas villkor och som dessutom har förmånen att kunna ha det gott ställt genom bidrag utan motprestation så är det naturligt att endast bidragstagare kan tänkas rösta på oss. Med lite spets skulle jag kunna säga att socialdemokratin har utvecklats från att vara ett parti av arbetare för arbetare representerade av arbetare till att bli ett parti av bidragstagare för bidragstagare som är representerade av bidragstagare (om än presumtiva).

När våra främsta företrädare inte har någon egen erfarenhet av hur det är att vara en vanlig arbetare, tjänsteman eller företagare kommer det bli hart när omöjligt att vara trovärdig i något annat än det de själva är eller kommer att bli. Bidragstagare. Min syn på det hela och min bakgrund till mitt perspektiv vill jag, om du inte håller med mig, att du läser i inlägget sedan i morse. Länken har du här och på många andra ställen i postningen.

All in all: Tacka f-n för att vi inte har någon trovärdighet i det politikområde som kallas för ”arbetslinjen”. När våra främsta företrädare som Danielsson och Billström kan smita ut bakdörren när det inte går som det ska och kan kvittera ut bidrag på nivåer skyhögt över vanliga väljares villkor utan motprestation så holkas förtroendet ur. Både för de kollektivt finansierade trygghetssystem som vanliga väljare tvingas till och förtroendet för socialdemokrater i gemen. Det är med andra ord dags nu att dels förändra regelverket i grunden samt börja rotera in arbetare och företagare i kretsen av våra främsta företrädare. Personer som har ett personligt i allt väsentligt mer relevant förhållningssätt till arbete och bidrag. Dagens ledarskap har inte den erfarenhet från livet i övrigt som behövs för att företräda oss som arbetareparti. Så länge dagens ordning får råda så är vi ett bidragstagarparti och nu har vi möjligheten att förändra detta. Partidistrikten, som sätter riksdagslistorna, väljer nya ledningar 2012 och 2013. Nu är tiden kommen för att se om vi förstått allvaret och om vi kan leva upp till vårt namn.

Ett arbetareparti. För arbetare, med arbetare och av arbetare.


Bloggat har Martin Moberg gjort på samma ämne.