I dagen DN kan jag läsa om äldreomsorgens dåliga bemanning, undernärda åldringar och avstängda trygghetslarm. Varannan dag slår någon person i Sverige larm till Socialstyrelsen om missförhållanden inom äldreomsorgen. Parat med rapporteringen kring Carema Cares göranden och låtanden, sparbeting på maten för våra äldre som det senaste genidraget, så är det inte utan att jag är rent ut sagt rädd för ålderdomen. Både för nära anhöriga och för egen del. Alternativet till denna form av omsorg av våra äldre är att våra barn tar hand om oss. I mitt fall så kommer jag inte tillåta det ske. Jag är frånskild och har bara ett barn. Bördan för henne, att ta hand om två föräldrar på var sitt håll som inte kan reda sig, skulle bli för tung den dagen. Så mycket älskar jag min dotter så att jag inte skulle vilja bli en belastning för henne den dagen. Alternativet, som det känns, är faktiskt dagens ättestupa eller dödshjälp.
Kvartalskapitalismens insteg i samhället har gjort människan till ett mätbart och utmätbart subjekt. Att vården i det allmännas regi inte var speciellt mycket bättre är en sak, men i detta kunde vi skattebetalare och väljare påverka i alla fall. För att påverka Carema krävs att vi besitter miljarder för att kunna köpa oss rösträtt. Där ger jag Håkan Juholts retorik mer än godkänt, vi måste återupprätta människovärdet. Idag besitter vi endast ett marknadsvärde som kan utmätas på allehanda sätt.
Rapporteringen kring Carema gör mig dystrare än vanligt denna årets kortaste dag. En dag då ljuset vänder men där Anders Borgs och Alliansens ord klingar falska samt att vi själva inte förmår sätta upp en trovärdig opposition mot det som är så uppenbart orätt. Det politiska landskapet i Sverige domineras av en handfallenhet inför det som sker, subjektifieringen av människan.
Det får inte ske. Jag var kanske i det lite för dystopiska slaget tidigare i veckan om min politiska framtid. Det är möjligt, ja rent ut sagt troligt, att det socialdemokratiska partiet aldrig kommer bereda mig möjligheter att genomföra det jag anser vara rätt och riktigt eftersom jag i min partibok saknar stämplar från SSU. Jag har fått det uttalat av en av de få partikamrater som faktiskt varit ärlig mot mig, det är klart det gjorde ont men sanning svider mindre än lögn. Så må vara hänt. Men då söker jag andra plattformar, som opinionsbildare eller blir politiskt aktiv inom ramen för andra organisationer - inte nödvändigtvis politiska partier. Det som vi ser ske inom äldrevården bland annat i Alliansens Sverige måste få ett slut. Och om inte socialdemokratin förmår sätta upp en barriär eller ha min hjälp, då får jag väl börja sätta upp en själv på egen hand. Där tror jag mig veta att jag kan finna mer stöd för mina värderingar och min politik än i det parti jag nu har som politisk plattform.
Dagens vård, gestaltat av Carema, är inte värdig en människa. Jag funderar på vad nästa mätbara affärsområde i människans alltmer subjektivfierade liv kan komma att bli. Måhända ättestupan. Dödshjälpsklinikerna. Med det resultat som bland annat Carema visar upp så är det onekligen ett alternativ. Att jag, som åldring, hellre väljer en smärtfri död än att hamna i Caremas klor där jag sakta men säkert tynar bort emedan de mjölkar ur det sista jag har som ett skattefinansierat subjekt som representerar endast en potentiell vinst.
Peter Högberg, DN, Expressen, DN 2, SVT, Ab, SvD, Exp, SR. Ledarbloggen, Mary X Jensen
