Said the joker to the thief,
"There's too much confusion,
I can't get no relief”.
För så är det, vi måste finna någon form av väg ut ur socialdemokratins kris, annars är det sannolikt slut inom kort. Jimi Hendrix version av Bob Dylans "All along the Watchtower" får rama in denna något dystopiska post med sin tolkning, en tolkning som jag anser gör den till en av de absolut bästa rocklåtarna genom tiderna.
Den hälsosamme ekonomisten och Peter Högberg får tillsammans med en av de mer kloka läsarkommetarerna på Facebook bilda grunden till dagens andra, och sista, postning. Frågan, som ställdes till Högberg, var om det finns något skäl till att lägga sin röst på socialdemokraterna i valet 2014. I dagsläget så måste jag vara ärlig mot mig själv och mina läsare och svara:
Sannolikt inte.
Om det politiska landskapet hade sett ut 2006 som det gör idag så är det faktiskt tveksamt om jag skulle valt socialdemokratin att fokusera mitt samhällsengagemang igenom. Sannolikt skulle Miljöpartiet ligga närmare till hands om jag kunnat ge avkall på mina tveksamheter för dess inställning till försvaret samt utrikes- och säkerhetspolitiken. Deras positionering bygger i mångt och mycket på en starkt idealiserad världsbild som har mycket litet stöd i hur den säkerhetspolitiska balansen fungerar i praktiken.
För vad socialdemokratins kris egentligen handlar om lyckas en av mina trognaste läsare fånga i ett par få meningar. Han menar som följer (jag har redigerat stavfel och upprepade ord):
"Vad jag tror mycket handlar om är att när en demokrati når tillräcklig mognad dör ideologierna. Medborgarna får grovt sett vad de vill ha och är nöjda. Skillnaden mellan alternativen suddas i stort ut. I dag saknas riktigt stora stridsfrågor mellan blocken. I stället målas några procentenheter i bidragen eller några hundralappar i jobbskatteavdrag upp som fundamentala skillnader. Skillnaden mellan himmel och helvete om man lyssnar lite.
Ideologierna blir i stället något som motiverar folk internt i partierna. Ett slags avlägsen dröm, ett hopp, och en känsla av delaktighet som får människor att säga ”hejdå” till familjen en söndagsförmiddag och i stället välja att dela ut flygblad utanför tunnelbanan eller på ett torg.
Här finns nog också mycket av socialdemokratins kris, och dess svårighet att bryta sig ut. Ur takt med tiden, men i takt med ombudsmännen och delar av medlemmarna upplever ledningen hur den hyllas, hur den uppfattas som klok och som världens räddning. Utanför förundras folk och undrar vad som egentligen händer".
Detta är egentligen samma ord, men formulerat i presens, som Tage Erlander formulerade i futurum i sina dagböcker. Vad händer vid socialdemokratins slut? När samhället funnit sin slutliga form och där striden står mellan, vad väljarkåren i ett bredare perspektiv kan tycka, marginalfrågor? Nu anser jag kanske utförsäkringen eller industripolitiken vara marginalfrågor direkt men det kan vara nyttigt att dra just frågeställningen till sin spets: Vad händer vid tiden för socialdemokratins slut?
Givet detta, och samtidigt det allt lägre siffrorna för socialdemokratin i olika opinionsundersökningar så närmar vi oss frågorna om såväl politiska mål med socialdemokratin som vilka personer som skall företräda dessa mål, drömmar och visioner. Idag finns ingen sammanhängande berättelse annat än att vi vill göra medborgaren till något annat än ett subjekt som mäts på marknadens villkor. Människovärdet skall ersätta marknadsvärdet, det är det ena. I andra vågskålen har vi en partiledare som är starkt ifrågasatt. Jag träffade senast idag en partikamrat, aktiv sedan 25 år, som uttryckte en politisk hemlöshet och denna känsla visade sig vara en kombination av de olika parametrarna.
Var står då jag? Jag är en socialliberal socialdemokrat med politisk hemvist i socialdemokratiska arbetarepartiet. Det ska mycket till för att jag skall byta parti, jag är inte ens i närheten av detta. Men. Det innebär att vi måste svara begripligt på ett antal frågor och det bör börja med en samhällsanalys som väljarna känner igen sig i. Vi måste en gång för alla ta i de obehagliga konflikter som ligger i vårt eget förhållningssätt till invandringspolitiken och där bejaka att vi har en kluven inställning. Vi måste ha ett persongalleri i vår ledning som våra väljare kan identifiera sig med. På alla nivåer. Och i det sista så har jag idag ventilerat en del tankar hur vi kan gå framåt, tankar som kommer förändra socialdemokratins partikultur i grunden men som inte nödvändigtvis behöver betyda ”Exit Juholt”. Snarare tvärtom så kan vi skapa en struktur där han är vår främste ideologiske företrädare men inte nödvändigtvis med automatik vår statsministerkandidat. Om detta kommer jag återkomma inom kort. För jag säger som Bob Dylan i ”All along the Watchtower”:
Det måste finnas någon väg ut ur detta.
