Grekland står och blickar ner i avgrunden. Klockan tickar obevekligt ner mot konkurs. Men politikerna fortsätter maktspelet och käbblet. Det är pinsamt och obegripligt att landet inte redan fått till en samlingsregering. Så skriver Wolfgang Hansson i en utrikespolitisk analys i dagens nummer av Aftonbladet. Den skulle lika gärna kunna vara en inrikespolitisk sådan.

Ta och byt ur orden ”Grekland” mot ”Socialdemokraterna” och ”Regering” mot "ledning" samt att du lägger in tolkningen kollaps i ordet konkurs så känns meningen dagsaktuell i en inrikespolitisk kontext. Parallellerna är tyvärr slående, hur ett gäng försöker få någon form av styrsel på partiet, några motarbetar eftersom deras positioner eller ”renrasighet” blir hotade samt det gäng som sitter med makt att förändra men inte vågar agera eftersom de inte är säkra på vilken ”sida” som går vinnande ur. Fegheten och försiktigheten är tydlig. Så är läget i partiet, ett läge som kompliceras av att kommunikationsstaben runt Håkan Juholt helt missuppfattat sin uppgift alternativt underpresterar med goda marginaler.

Jag har svårt att se nyhetsvärdet i de enda livstecken de presterar. Tre-fyra gånger i veckan presterar de ett par pressreleaser som talar om i vilken del av Sverige partiordförande och partisekreterare befinner sig. Om jag skall vara uppriktig ser jag inte nyhetsvärdet i detta, det skulle vara en större nyhet om de befann sig på Sveavägen 68 eller Cephalus för att nöta stolsitsar. Ett nyhetsvärde skulle kunna vara annars att alla tjänstemän från och med dagen skulle lägga tre dagar i veckan utanför partiexpeditioner bland lokalföreningar och medlemmar men det är nog att hoppas på för mycket. Det är annars normalfallet för en B2B säljare eller någon som jobbar med leveranser och som arbetar aktivt med att vara partner till sina kunder i "den riktiga" världen. Världen utanför politiken där väljarna lever. En inte helt ointressant grupp medborgare.

För när jag nu har möjlighet att gå igenom vad vi har att bygga på sakpolitiskt så är det en hel del vi kan kommunicera. Om vi lägger samman Håkan Juholts tre tal och den under stora våndor förhandlades fram i riksdagsgruppen så har vi en position att starta resan mot ett begripligt partiprogram som inte bygger på 2006 och 2010 års valmanifest. Dessa talade endast om vård, skola och omsorg samt i 2010 års program i praktiken endast om ”återställare”. Vi kommer inte ha en chans 2014 om vi inte gör om läxan i grunden. Vård, skola och omsorg skall bara fungera. Väljarna vill ha framtidsprojekt att bygga sina egna förhoppningar kring och då konkreta realiserbara och inte ”fred på jorden och mat och alla”. De vill höra, och framför allt själva kunna förstå, sin roll i de förslag vi förväntas komma med. Förslag som bygger framtiden på socialdemokratiska värderingar men med 2014 års realiteter som startpunkt. Inte ett drömtillstånd där vi lovar det omöjliga. Här är Håkan Juholts och socialdemokraternas startpunkt väl definierad och avvägd för en betongsosse som jag. Jag gillar betong, vägar, infrastruktur, samverkan med industrin och investeringar i kunskap och kompetens.

För de som ändå fortfarande tror att vi kan återvända till 1976 års valplattform och verklighet samt utan viten kan lova återställare av olika marknader så fick jag reda på att vårat eget Vattenfall fick 1,3 Miljarder Euro i kompensation för att dess vinstmarginaler vid kolkraftverket i Moorburg i Tyskland påverkades av förändrad tysk miljölagstiftning. Det var kompensationen för ett enskilt kolkraftverk för att ett land förändrade marknadsförutsättningarna, nu stundar processerna kring kärnkraftverken vilka kommer ge än mer. Och då äger Vattenfall fortfarande kraftverket. 1,4 Miljarder  plus ränta är väldigt mycket pengar och skulle kunna omsättas i 5 000 arbetstilfällen i vården för att ta ett exempel om det vore svenska skattepengar. De socialdemokrater som fortfarande tror att en socialdemokratisk regering 2014 ska kunna dra upp en återreglering ur hatten bara sådär bör allvarligt fundera på vad Hjalmar Branting hade som käpphäst. Det var något om folkbildning och upplyst majoritet, något som tycks vara en problemställning med viss förbättringspotential på sina ställen.

Men varför är vi så förlamade? Svaret ligger i dagsläget i inledningen av postningen. Internt politiskt käbbel, rädsla att förlora sina maktbaser samt att de som skulle kunna vara en drivkraft håller huvudet under radarn nu i ren försiktighet. Bättre att inte synas alls eftersom det kan rulla huvuden om situationen förändras. Samma mekanismer som i Grekland med andra ord.

Same, same. But different.